16 Uppbördsfrågor m.m.

16.1 Förhandsbesked i fråga om uppbörd av socialavgifter

Enligt 22 a §, 22 b § och 22 c § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare kan skattemyndigheten efter gemensam ansökan av uppdragstagare och uppdragsgivare meddela förhandsbesked angående skyldigheten att betala avgifter. Ett sådant besked skall bl.a. ange om uppdragsgivaren blir skyldig att betala arbetsgivaravgifter eller inte.

I RÅ 1993 not 150 förelåg följande situation. YSEA var ett aktiebolag med åtta anställda inom dess medicinska verksamhetsgren. Enligt ett avtal mellan bolaget och landstinget skulle ett antal av bolagets läkare utföra arbete vid en vårdcentral. Frågan gällde om läkarna i fråga om arbetet vid vårdcentralen skulle i socialavgiftshänseende anses som arbetstagare hos bolaget eller hos landstinget (uppdragsgivaren).

Av utredningen framgick att uppdragsgivaren bl.a. skulle tillhandahålla lokaler och utrustning liksom övrig sjukvårdspersonal, att ersättningen skulle utgå i förhållande till arbetad tid samt att uppdragsgivaren ombesörjde samtliga administrativa rutiner som var förbundna med uttagandet av patientavgifter. Dessa omständigheter talade för att läkarna skulle anses som anställda hos uppdragsgivaren. Vad som talade för att läkarna i förevarande sammanhang skulle anses som arbetstagare hos bolaget var å andra sidan omfattningen av bolagets verksamhet i övrigt. De läkartjänster som bolaget tillhandahöll kunde bestå av egen mottagningsverksamhet, specificerade avtalstjänster till sjukhus, öppenvårdsmottagningar och utbildningsinstitutioner; medicinska bedömningar och utlåtanden, medicinska föreläsningar m.m. Uppdragsgivarna var såväl privata som offentliga. Såväl statliga, primärkommunala och landstingskommunala inrättningar, som privata bolag, stiftelser och privatpersoner köpte bolagets tjänster. Bolaget hade under det aktuella året tio större uppdragsgivare och kunder. Såvitt gällde det avtal, som prövades, kunde konstateras att arbetet inte behövde utföras av någon viss läkare personligen utan bolaget avgjorde självständigt vilken av dess anställda läkare som skulle tjänstgöra vid vårdcentralen.

Kammarrätten fann vid en samlad bedömning att bolaget och dess anställda läkare intagit en så oberoende ställning gentemot uppdragsgivaren att läkarna även i socialavgiftshänseende var att betrakta som arbetstagare hos bolaget.

Efter att ha konstaterat att det inte gjorts gällande att de av bolaget anställda läkarna drivit rörelse gjorde Regeringsrätten samma bedömning som kammarrätten. Regeringsrätten påpekade emellertid att enligt 22 c § i den aktuella lagen gäller ett förhandsbesked först sedan det vunnit laga kraft. Ett förhandsbesked gäller vidare bara för ersättning som utges sedan beskedet meddelats men inte senare än ett år efteråt. Eftersom det var fråga om ersättning som skulle ha utbetalats i anslutning till arbete som utförts under år 1989 och denna tid gått till ända ansåg Regeringsrätten att den fråga som omfattades av förhandsbeskedet hade förfallit. Målet avskrevs därför.

16.2 Debitering av respitränta

Enligt 32 § uppbördslagen (1953:272) utgår respitränta på tillkommande skatt. I RÅ 1993 not 153 hade länsrätten bestämt en persons taxeringar till högre belopp än vad taxeringsnämnden beslutat. Vid den omdebitering som sedan skedde påfördes den skattskyldige – förutom ytterligare skatt – även kvarskatteavgift och respitränta. Vidare debiterades den skattskyldige för ett visst belopp motsvarande tidigare ö-skatteränta, som uppkommit till följd av taxeringsnämndens beskattningsåtgärder.

Den skattskyldige överklagade, såvitt nu är av intresse, debiteringen av ö-skatteränta och respitränta. Länsrätten och kammarrätten avslog besvären. Efter att ha redogjort för ö-skatteräntans uppkomst i samband med taxeringsnämndens beskattningsåtgärder anförde Regeringsrätten följande.

När den skattskyldiges taxering sedermera höjdes genom länsrättens dom skedde debitering av tillkommande skatt. Vid en sådan debitering skall uträkningen av de särskilda skatteposterna i den tillkommande skatten samt debiteringen av sådan skatt verkställas, på sätt anges i 31 § uppbördslagen (1953:272), efter samma grunder, som gällt för debitering av motsvarande slutliga skatt. I den slutliga skatten skall i förekommande fall ingå kvarskatteavgift enligt 27 § 3 mom. lagen. På tillkommande skatt skall vidare enligt 32 § lagen betalas respitränta. Vad slutligen beträffar ö-skatteräntan skall denna, enligt 69 § 1 mom. första stycket lagen jämfört med 27 § 3 mom. andra stycket, räknas om vid debiteringen av tillkommande skatt. Härvid skall räntan bestämmas till belopp som skulle ha utgått om beräkningen gjorts vid den årliga debiteringen av motsvarande slutliga skatt. För ö-skatteränta gäller enligt 69 § 1 mom. sista stycket bestämmelserna om tillkommande skatt. Av grunderna för paragrafen får anses följa att ö-skatteränta som tidigare utbetalats till den skattskyldige beaktas vid omdebitering.

Regeringsrätten konstaterade att såvitt framgick av utredningen så hade debiteringen av de i målet aktuella ränte- och avgiftsbeloppen skett till riktiga belopp. Den skattskyldiges talan lämnades därför utan bifall.

16.3 Övrigt

Uppbördsfrågor har varit uppe i ytterligare fall. Jan Kleerup anmäler i sitt avsnitt (E) ett mål som rör mervärdesskatt, RÅ 1993 ref 95. I RÅ 1993 not 700 var det fråga om resning i ett mål rörande för sen inbetalning av mervärdesskatt. Detta fall, liksom ett resningsärende om anstånd (RÅ 1993 not 646), behandlas av Börje Leidhammar (avsnitt A 15).

Per Anclow