Resning
I RÅ 1994 not 444 var fråga om resning i mål avseende arbetsgivaravgifter på avgångsvederlag (målet kommenteras också av Börje Leidhammar i detta häfte). Klagandebolaget hade under 1990 slutit ett avtal med en anställd om avgångsvederlag. Beloppet utbetalades i enlighet med avtalet under 1991. Bolaget betalade inga arbetsgivaravgifter på vederlaget med hänvisning till den praxis som gällt t.o.m. år 1990. LR beslöt i dom, som inte ändrades i KR, att påföra bolaget arbetsgivaravgifter på hela avgångsvederlaget och RR beslutade den 17 maj 1993 (målnr 3327-1992) att inte meddela prövningstillstånd.
Bolaget ansökte om resning. Bolaget anförde att tidpunkten för avtalets ingående borde vara avgörande för bedömningen av avgiftsskyldigheten och att den avgiftspraxis som gällde 1990, när avtalet slöts, skulle tillämpas. Domstolarna hade i sina beslut inte tagit hänsyn till övergångsbestämmelserna i samband med den ändring i 2 kap. 3 § lagen (1981:691) om socialavgifter (SAL), som trädde i kraft den 1 januari 1991. Påförandet av arbetsgivaravgifterna stod även i strid med grundlagens förbud mot retroaktiv beskattning.
RR fann inte att det bolaget anfört utgjorde skäl för resning.
Till och med utgiftsåret 1990 belades enligt praxis avgångsvederlag med arbetsgivaravgifter endast på den del som avsåg lön under skälig uppsägningstid. Övrig del av vederlaget var skatte- men inte avgiftspliktigt. I samband med skattereformen utvidgades skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter till att omfatta ett antal ersättningar som tidigare hade varit avgiftsfria. Ett exempel var avgångsvederlag till den del det gick utöver lön under skälig uppsägningstid. För att avgångsvederlag och vissa andra ersättningar som visserligen var ett utflöde ur tjänsten men inte direkt ersättning för utfört arbete, skulle bli underlag för avgifter, gjordes ett tillägg i 2 kap. 3 § SAL: underlag för arbetsgivaravgifter var summan av vad arbetsgivaren under året betalat i form av ersättning för utfört arbete ”eller eljest med anledning av tjänsten” (se äv. 1990/91:SkU10, sid. 166–67). Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1991. Enligt övergångsbestämmelserna gällde fortfarande äldre föreskrifter ”i fråga om avgifter som avser tid före ikraftträdandet”.
Vid betalning av arbetsgivaravgifter tillämpas en strikt kontantprincip. Avgifterna skall betalas månaden efter den månad ersättningen betalades ut eller blev tillgänglig för lyftning (4 § lag/1984:668/om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare jämfört med 54 § 1 mom. uppbördslagen/1953:272/). Innebörden av ifrågavarande övergångsbestämmelser är, att äldre bestämmelser är tillämpliga på avgifter som belöper sig på ersättningar som betalades ut/var tillgängliga för lyftning under 1990 eller tidigare. I avgiftshänseende har alltid utbetalningstidpunkten och inte avtalstidpunkten varit avgörande för vilka avgiftsregler som skall tillämpas (2 kap. 3 § SAL, ”Underlag för beräkning av avgifterna är summan av vad arbetsgivaren under året har utgett som lön i pengar...”). De nya reglerna berörde alltså enbart avgångsvederlag som utbetalats 1991 och senare, varför lagen inte kan anses ha haft retroaktiv verkan.
Yvonne Svenström