9 Koncernbeskattning
Den 18 december 1995 avgjordes sex notismål av regeringsrätten (varav två erhöll samma notisnummer) vilka alla avsåg frågan om koncernbidrag som omkostnad. I samtliga mål hänvisade regeringsrätten till domarna i RÅ 1994 ref 85 och RÅ 1994 not 697. RÅ 1994 ref 85 finns kommenterat i förra årets rättsfallskommentarhäfte, och samtliga i december 1995 avgjorda mål är också kommenterade av Arvidsson (se SST 1996 s. 98–102). Rättsläget, som det framkommit i bl.a. dessa rättsfall, kan sammanfattas på följande sätt. Det väsentliga för avdragsrätt för bidrag till andra koncernföretag är att bidraget kan klassificeras som en driftkostnad i det givande bolagets rörelse. Omkostnaderna måste kunna förväntas ge intäkter i förvärvskällan, även om dessa infaller ett senare år. Huruvida bidragen i realiteten kommit att täcka förluster hos det mottagande företaget spelar mindre roll. Det krävs ett inte obetydligt samband mellan givande och mottagande företagens verksamheter. Av de avgjorda målen avsåg fyra mål bidrag från ett svenskt moderbolag till ett utländskt dotterbolag, och två mål bidrag från ett svenskt bolag till ett utländskt systerbolag. Målen kommenteras också av Gustaf Lindencrona i avsnitt 13.
I RÅ 1995 not 384 (tax 1986) hade Lindab AB, vars verksamhet huvudsakligen avsåg tillverkning av ventilationskanaler m.m., lämnat marknadsföringsbidrag till tre utländska dotterbolag. Även om dotterbolagen tillverkade vissa produkter lokalt, fann regeringsrätten att bidragen, som kraftigt understeg dotterbolagens försäljningskostnader för svensktillverkade produkter, fick anses utgöra omkostnader för Lindab och därför var driftkostnader i rörelsen. Regeringsrättens klara markering av att dotterbolagens försäljningskostnader för svensktillverkade produkter översteg de bidrag man hade mottagit kan ha berott på att riksskatteverket inte ansåg att avdrag borde komma ifråga för den del av marknadsföringsbidraget som svarade mot den utländska tillverkningen i dotterbolaget.
RÅ 1995 not 385 (tax 1987) avsåg Mont Blanc Industri AB, som tillverkade takräcken i Sverige. Bolaget hade givit bidrag till ett tyskt dotterbolag avseende marknadsförings- och försäljningskostnader till den del dotterbolaget inte självt kunnat täcka dessa. Dotterbolagets enda verksamhet bestod i att försälja moderbolagets produkter. Bidraget från moderbolaget uppgick till endast en tredjedel av dotterbolagets marknadsförings- och försäljningskostnader. Regeringsrätten fann att bidraget utgjorde en omkostnad för moderbolaget och var avdragsgill såsom driftkostnad.
Regeringsrätten var inte helt enig i det tredje målet, RÅ 1995 not 386 (tax 1986). Det svenska moderbolaget, EMS-TOGO AB, hade dels givit ett dotterbolag i Singapore marknadsföringsbidrag, dels krediterat ett dotterbolag i England. Riksskatteverket tillstyrkte, slutligen, bolagets talan utom vad avsåg en del av bidraget till Singapore. Kreditering av det engelska dotterbolaget avsåg ersättning för marknadsföringsåtgärder som dotterbolaget vidtagit helt på moderbolagets initiativ för en rostskyddsspray. Produkten blev ett fiasko på den engelska marknaden. Denna verksamhet var för dotterbolaget artfrämmande. Regeringsrätten accepterade att dessa krediteringar kunde godtas som driftkostnader för moderbolaget. Beträffande bidraget till Singapore var regeringsrätten enig till den del bidraget avsåg dotterbolagets kostnad för marknadsföring av produkterna i Fjärran Östern. 95.000 USD hade dock förmedlats vidare från Singapore-bolaget till ett amerikanskt koncernbolag. Minoriteten fann det inte styrkt att bidraget haft ett sådant samband med det svenska bolagets verksamhet att det kunde anses som omkostnad i rörelsen. Majoriteten ansåg att det inte fanns någon anledning att frångå moderbolagets uppgifter om att bidraget avsåg kostnad för marknadsföring av produkter i Fjärran Östern.
Ett fjärde mål var RÅ 1995 not 387 (tax 1986). Det svenska bolaget STAL Refrigeration AB tillverkade kylanläggningar. Dess amerikanska dotterbolag SRC hade som enda funktion att sälja bolagets produkter i USA. Moderbolaget utgav 1985 i samband med en strukturförändring i det amerikanska bolaget ett bidrag, som till en del betecknades som marknadsföringsbidrag och avsåg lönekostnader och annat av driftkaraktär hos dotterbolaget, till en del avsåg arvode för consulting och service fees, och slutligen till en del avsåg täcka SRC’s förlust på ett lager som blivit övertaligt på grund av en ändrad försäljningsinriktning. Regeringsrätten ansåg att de kostnader för vilka man mottagit bidrag sammanhängde med den av affärsmässiga skäl företagna förändringen av SRC’s marknadsinriktning. Domstolen uttalade vidare att det inte hade framkommit någon anledning anta att moderbolaget skulle ha utgivit bidraget om det inte kunde förväntas leda till att det skulle förvärva eller bibehålla intäkter i sin verksamhet. De uppkomna kostnaderna hade såvitt utredningen visade i sin helhet förorsakats av omstruktureringen varför domstolen ansåg att bidraget var avdragsgillt.
De två sista målen återfinns som ett notismål, RÅ 1995 not 388 (etax 1987, tax 1988), och avsåg bidrag till systerbolag. Riksskatteverket tillstyrkte i båda målen ändringsyrkandet. Det svenska bolaget Dobel AB vidareförädlade tunnplåt som det köpt av moderbolaget SSAB. Produkterna sålde Dobel vidare på den norska och finska marknaden genom två systerbolag. Systerbolagen var försäljningsbolag vilka även sålde andra SSAB-produkter. Regeringsrätten ansåg att såvitt framkommit hade försäljningsbolagen marknadsfört Dobels produkter efter principen att erhålla täckning för sina direkta försäljningskostnader, medan uppkommen vinst eller förlust skulle tillfalla respektive drabba Dobel. Bidragen hade avsett att täcka de försäljningskostnader som uppkommit under året och fick därför enligt regeringsrätten anses utgöra omkostnader för Dobel och ses som driftkostnader i rörelsen.
Utgångarna i ovan refererade notismål stadfäster den utveckling i praxis som kan sägas ha avslutats med RÅ 1994 ref 85. För avdragsrätt för bidrag till andra koncernbolag gäller att bidragen måste utgöra en omkostnad i rörelsen. Det krävs ett inte obetydligt samband mellan verksamheterna hos givande och mottagande bolag. Om väl detta samband är etablerat, och samtliga notismål har gällt bidrag till försäljningsbolag, får det givande bolaget avdrag för bidraget så länge som det handlar om kostnader som hade varit avdragsgilla om det hade gällt utgifter hos bolaget självt. Den ekonomiska situationen för mottagande bolaget förefaller inte ha någon större betydelse, och bidraget kan således användas till förlusttäckning eller annat. Vissa tankar väcks ändå av regeringsrättens praxis. Det gäller bl.a. jämförelsen med hur utfallet skulle ha blivit för det givande svenska bolaget, om det istället hade varit fråga om kostnader hänförliga till ett fast driftställe beläget i en stat med vilken Sverige har slutit ett exempt-avtal. Frågan som kan ställas är om det blir lättare att kostnadsföra utgifter i den svenska rörelsen i dotterbolagsfallet, genom marknadsföringsbidrag e.dyl., än om det är fråga om enahanda slag av utgifter, uppkomna i ett fast driftställe, vilka till följd av 22 § SIL inte får dras av i Sverige. Det borde inte vara så, men frågan förtjänar att uppmärksammas.
Bertil Wiman