16 Uppbördsfrågor
16.1 Nedsättning av kvarskatteavgift
Enligt 85 § 2mom första stycket uppbördslagen i dess lydelse vid 1990 års taxering fick kvarskatteavgift sättas ned om skillnaden mellan den slutliga och den preliminära skatten berodde på förhållande som den skattskyldige inte hade kunnat råda över. I anvisningarna till lagrummet angavs som exempel bl a att arbetsgivaren felaktigt räknat ut skatten, att reglerna för gift skattskyldig oriktigt kommit att tillämpas eller att deklarationen frångåtts. Om den skattskyldige uppenbarligen bort förstå att deklarationen skulle frångås medgavs nedsättning endast om särskilda omständigheter förelåg. Numera återfinns regleringen i 27 a § uppbördslagen och därtill hörande anvisningar.
Kvarskatteavgiften tillkom 1974 och ersatte den tidigare kvarskatteräntan. I förarbetena (prop. 1974:159 s66f) uttalades att en nedsättningsmöjlighet skulle finnas även i fråga om den nya avgiften. Villkoren för nedsättning borde dock skärpas något och endast ske i de fall där rimliga skäl att göra en fyllnadsinbetalning saknats eller där svårigheter att beräkna dess storlek förelegat enligt relativt objektiva grunder. Efterföljande praxis har också varit restriktiv.
I RÅ 1996 ref 41 hade ett dödsbo sålt en fastighet och kvarskatten hade sin grund i att dödsboet inte genom vederbörlig fyllnadsinbetalning täckt den slutliga skatten. Dödsboet hade som skäl för nedsättningen främst åberopat den ende dödsboägarens låga ålder (18 år) och känslomässiga läge, vilka omständigheter tillsammans enligt boet medförde att det inte kunde krävas av honom att han skulle ha gjort en fyllnadsinbetalning.
RR hänvisade i domen till exemplifieringen i anvisningarna, liksom till vad som uttalats i förarbetena, och ansåg att vad som anförts om den skattskyldiges personliga förutsättningar rörde sådana omständigheter av subjektiv karaktär, som inte utgjorde grund för nedsättning.
16.2 Befrielse från restavgift
Enligt 58 § 2 mom uppbördslagen kan man befrias från restavgift om det föreligger särskilda omständigheter (jfr RSV Du 1989:3). I RÅ 1996 not 117 prövades om så var fallet. I det aktuella målet hade skatten erlagts avsevärt för sent och först i samband med avräkning mot belopp som återbetalats på grund av omräkning av skatt. RR knöt inte an till avräkningslagens regler utan konstaterade att de domar för tidigare års taxeringar, och som föranlett avräkning, meddelats mer än tre år respektive mer än tre månader före den dag då anståndstiden för den aktuella kvarskatten löpte ut. De tidigare domarna ledde också till en minskning av den skattskyldiges skattebörda med ungefärligen samma belopp som den aktuella kvarskatten. RR fann att sådana särskilda omständigheter förelåg som motiverade hel befrielse från restavgiften.
Per Anclow