Den taxeringsgranskning som utfördes av gamla tiders taxeringsordföranden hade inte många likheter med dagens effektiva datorunderstödda organisation med tjänstegranskare. Redan på 1930-talet kunde en del skattskyldiga ”hamna i taxeringsordförandens klor”, vilket kunde ha sina konsekvenser. Detta framgår av nedanstående fall som fick avgöras av Regeringsrätten (RR) i februari 1937.
På 1930-talet var det vanligt att landsfiskalen betroddes med uppdraget att vara taxeringsordförande. Det låg nära till hands, då kronolänsmän och landsfiskaler som regel besatt en mycket god personkännedom och detta särskilt på landsbygden. Det fall som jag nu ska berätta om, inträffade i Norra Mellby församling, som tillhörde Västra Göinge härad. I den församlingen med det tillhörande municipalsamhället Sösdala var det landsfiskalen i Brönnestads distrikt, Harald Ebbesson, som innehade uppdraget som taxeringsnämndens ordförande. Det är möjligt, att kristiden bidrog till att de kommunala taxeringsnämnderna var särskilt nitiska, när det i en tid av utbredd arbetslöshet gällde att få in så mycket skatteintäkter som möjligt. En sak är säker. Hade den agronom, som blev upphovet till detta fall, vetat vilket rabalder hans överklagande av taxeringen skulle komma att medföra, hade han säkert avstått från processen.
Ifrågavarande agronom hade vid 1933 och 1934 års taxeringar yrkat avdrag för resor till och från arbetet med 200 kronor. Taxeringsnämden vägrade avdraget och höjde taxeringen, eftersom avståndet till arbetsplatsen bedömdes som alltför ringa, eller endast två kilometer.
Agronomen besvärade sig hos Kammarrätten, som dock gav honom rätt och sänkte hans taxeringar med 200 kronor. Men då överklagade kommunen KR:s dom och yrkade, att taxeringarna för de båda åren skulle höjas med 200 kronor. Såväl kommunens ombud som taxeringsordföranden tillstyrkte bifall till kommunens besvär. I sin inlaga ansträngde sig verkligen landsfiskalen för att beskriva sin uppfattning om den skattskyldige. Jag återger detta praktstycke författat på originalets perfekta kanslisvenska från år 1936, då handlingen inkom till RR.
”Enligt vad som framkommit vid årets taxering har den skattskyldige, agronomen H, avlämnat hårresande oriktiga deklarationer. Vad angår deklarationen för 1933 års taxering, så innehåller denna uppgift, att förmögenheten uppginge till 37 kronor. Enligt eftertaxering i år utgjorde detta belopp cirka 1/1000 av verkliga förmögenheten. Tack vare de särskilda bestämmelser, som gällde vid 1936 års taxering för efterdeklaration, har H lämnat uppgifter och undgått ett åtal med ty åtföljande högt straff för falskdeklaration, som väl må sägas hade varit på sin plats för denne i statsunderstödd jordbrukskassa anställde med god skolutbildning försedde tjänsteman”.
Som om nu inte allt detta räckte och för övrigt inte hörde till saken, fortsatte den förtörnade landsfiskalen med följande utklassning av agronomen:
”Jag förmenar, att ingen som helst tilltro åtminstone i taxeringshänseende kan skänkas uppgifter, som emanera från klaganden. Genom sitt förfarande har klaganden icke blott undgått åtal, han har därjämte undandragit staten och kommunen utskylderna för de år, som ligga mer än fem år tillbaka i tiden. Jag måste säga, att det ur taxeringssynpunkt vore oriktigt att medgiva ett aldrig så litet reseavdrag åt denne förmögne ogifte man, då enahanda avdrag förvägrats fattiga arbetare, som ej ha annat än sin ofta tillfälliga arbetsinkomst och på den skola försörja sina familjer. Detta må vara en moralisk synpunkt, men jag har under de 14 år jag varit taxeringsnämndsordförande i olika kommuner funnit, att även dylika synpunkter äro både berättigade och behövliga, om taxeringsförordningens föreskrift, att taxeringen skall verkställas efter bästa förstånd och samvete, skall följas.”
Agronomen bestred för sin del bifall till besvären och i sin inlaga till RR ansåg han sig böra anmäla följande, ehuru det inte direkt hörde till saken. Han hade under de ifrågavarande och jämväl tidigare år förfarit felaktigt i sina deklarationer i avseende på honom tillhörigt kapital och därav följande avkastning. Detta hade under flera år plågat honom och han begärde ej bättre än att få ställa allt till rätta genom efterdeklarationer, men avhölls därifrån av straffet. Han hade därför ämnat, att år för år i sina deklarationer öka sin förmögenhet. I år konsulterade han emellertid en sakkunnig och fick då veta, att han utan straffhot kunde uppge förmögenhet och förmögenhetsinkomst redbart och tillika deklarera för eftertaxeringar under de senaste fem åren. Därför hade han år 1936 tagit upp de felande beloppen i sina deklarationer.
För agronomens del räckte det inte med detta. I ortstidningen Norra Skåne återgavs nämligen taxeringsordförandens yttrande i sin helhet, när tidningen skrev om kommunens överklagande. I allmänhetens ögon återstod väl då inte mycket av agromonens heder.
När RR den 28 februari 1937 var klar med sin dom, fick kommunen rätt, eftersom agronomen enligt RR inte var berättigad till något reseavdrag. Han fick sina taxeringar för de båda åren höjda med reseavdraget om 200 kr, som KR hade medgett. Däremot kunde RR inte ta upp kommunens besvär över agronomens taxeringar till statsskatt och förmögenhetsskatt, eftersom det inte tillkom kommunen att föra besvär över de taxeringarna.
Man får en känsla av att kommunen skulle ha fått rätt utan alla landsfiskalens kraftiga uttalanden. Det penibla för agronomen var ju, att taxeringsordförandens yttrande till RR blev offentlig läsning i ortstidningen, medan det penibla för kommunen var, att man besvärat sig över statsskatt och förmögenhetsskatt trots att man saknade besvärsrätt.
Sjunne Andersson
Sjunne Andersson var före pensioneringen avdelningsdirektör vid RSV.