1 Fastighetstaxering
I två av årets få avgöranden på fastighetstaxeringens område, RÅ 1998 not 103 och 104, behandlades frågan om rätt till besvär i särskild ordning. Detta institut, som fr.o.m. 1994 års fastighetstaxeringar ersatts med ett femårigt omprövningsförfarande, fanns för AFT:s vidkommande i 23 kap. FTL och för SFT i 31 kap. samma lag. Enligt dåvarande regler fanns möjlighet att inom en femårsperiod under vissa förutsättningar få en taxering prövad även efter den ordinarie besvärstidens utgång. Såvitt nu är av intresse kunde så ske om underlaget för taxeringen varit felaktigt eller ofullständigt och detta lett till en väsentligt annorlunda taxering (23 kap. 2 § p. 7 resp. 31 kap. 3 § p. 7) eller om eljest sådana omständigheter förelåg, som bort föranleda väsentligt annorlunda taxering och särskilda skäl förelåg för prövning av besvären (nyss nämnda lagrum p. 8).
Notisfallen rörde värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden (8 kap. 3 § FTL). Målen gällde om vissa tomter skulle anses avstyckningsbara eller inte – i det förra fallet görs en nedsättning på 10 000 kr av markvärdet, i det andra halveras både mark- och byggnadsvärdet. Klagande i båda fallen var bostadsrättsföreningar som ägde ett stort antal småhus upplåtna med bostadsrätt och som således inte var för sig utgjorde självständiga fastigheter. I båda fallen yrkades i särskild ordning att tomterna skulle anses som inte avstyckningsbara. Besvären togs inte upp till prövning. I och för sig skulle ett bifall till besvären ha lett till en väsentligt annorlunda taxering. Dock ansågs att underlaget för taxeringen inte varit felaktigt eller ofullständigt (p. 7) och inte heller ansågs särskilda skäl föreligga för prövning (p. 8).
I det tredje fallet, RÅ 1998 not 147, hade fastighetens ägare yrkat nedsättning av taxeringsvärdet och vunnit visst bifall i länsrätten. Talan fullföljdes varefter kammarrätten undanröjde den åsatta fastighetstaxeringen. Fortsatt talan avvisades av Regeringsrätten under hänvisning till 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen. Kammarrättens dom ansågs nämligen inte ha gått klaganden emot, något som enligt nämnda lagrum är en förutsättning för att få besvären prövade.
2 Inkomst av annan fastighet (kapital eller näringsverksamhet)
I RÅ 1998 not 38 gällde frågan om uthyrning av en fastighet skulle redovisas i inkomstslaget kapital eller näringsverksamhet. Avgörande härför är hur fastigheten skall indelas enligt 5 § KL. Enligt detta lagrum indelas fastigheter i privatbostadsfastigheter och näringsfastigheter. Till det förstnämnda slaget räknas bl.a. småhus med mark, om småhuset är en privatbostad. Annan fastighet är näringsfastighet. Av lagrummets andra stycke framgår att ett småhus som helt eller till övervägande del används eller är avsett att användas som permanentbostad eller fritidsbostad för ägaren eller honom närstående räknas som privatbostad. Uttrycket övervägande del tar sikte på användningen i rummet och skall således inte relateras till någon tidsfaktor. I det aktuella fallet hade en fritidsfastighet varit uthyrd största delen av året men under två veckor använts av ägarna. Inget tydde heller på att de inte för framtiden skulle avse annat än att använda fastigheten för eget boende. Uthyrningsinkomsterna skulle därför beskattas i inkomstslaget kapital. Den omständigheten att fastigheten varit uthyrd i mycket betydande omfattning saknade således betydelse.
3 Fastighetsskatt
En fråga som diskuterats vid åtskilliga tillfällen rör möjligheterna att få fastighetsskatten nedsatt på annat sätt än genom sänkt taxeringsvärde. Enligt 3 § fjärde stycket lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt kan nedsättning ske om en byggnad till följd av eldsvåda e.d. blivit obrukbar eller om i sådan byggnad för uthyrning avsedd lägenhet inte kunnat uthyras. Eldsvådefallen har inte vållat några bekymmer utan frågan har gällt det andra ledets närmare innebörd. Oklarheterna har nu skingrats genom RÅ 1998 ref. 27 där Regeringsrätten slagit fast att rätten till nedsättning inte är begränsad till vissa slags uthyrningshinder. I målet hade fastighetens ägare inte kunnat hyra ut vissa affärslokaler på grund av bristande efterfrågan. Hindret ifråga var inte heller begränsat till endast en kortare tid av beskattningsåret. Nedsättningen av underlaget för fastighetsskatten beräknades med ledning av ytan av de outhyrda lokalerna. Vidare ansågs att lagen (1990:1460) om tillfällig höjning av den statliga fastighetsskatten var tillämplig på fastigheten eftersom den huvudsakligen bestod av lokaler. Den del av byggnadsvärdet som avsåg lokaler och lokalernas andel i tomtmarksvärdet utgjorde tillsammans ca 79 procent av det totala taxeringsvärdet.
Samma dag avgjorde Regeringsrätten fem andra mål (mål nr 1768–1772-1997) där nedsättning av fastighetsskatten medgivits när urhyrning inte kunnat ske på grund av ombyggnads- eller rivningsarbeten. Riksskatteverkets överklagande avslogs i samtliga mål.
I de nu aktuella målen beräknades nedsättningen med utgångspunkt i ytan. Riksskatteverket har i en till Finansdepartementet ingiven promemoria redovisat sin syn på hur nedsättningen skall beräknas. Promemorian har varit ute på remiss. Vad som diskuteras rör främst andra beräkningsgrunder för nedsättningens storlek; värdeandel (hyresandel) i den mån vakanser inte redan beaktats när taxeringsvärdet bestämts. Ärendet ligger nu i nämnda departement. För ytterligare synpunkter i ämnet kan hänvisas till SN 1999 s. 96 ff. och till avsnitt 14 i detta häfte (Bergström).
Per Anclow