Nedsättning av socialavgifter

Målet RÅ 1998 not 105, som innehållsmässigt är identiskt med RÅ 1996 ref. 5, gäller frågan om föreskrifter i en förordning, i detta fall 2 a § i förordningen (1990:983) om nedsättning av socialavgifter, NSF, kan utvidga en lagregel, i detta fall i lagen (1990:912) om nedsättning av socialavgifter, till den skattskyldiges nackdel. RR fann i båda målen att ifrågavarande föreskrift i NSF enligt 11 kap. 14 § RF inte kunde tillämpas. Se vidare kommentaren till RÅ 1996 ref. 5 i Skattenytts rättsfallskommentarshäfte nr 6 1997.

I RÅ 1998 ref. 29 gällde frågan vilken betydelse som skulle tillmätas den s.k. SNI-koden vid bedömning av om ett företag inom tandteknikerbranschen var berättigat till nedsättning av socialavgifter enligt lagen (1990:912) om nedsättning av socialavgifter (NSL) respektive – före 1991 – lagen (1983:85) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län.

Enligt NSL kan ett företag (eller en egenföretagare) medges nedsättning av arbetsgivaravgifterna (egenavgifterna) om företaget inom s.k. stödområde bedriver viss, i lagen specificerad verksamhet. Ett företags huvudsakliga verksamhet definieras genom en branschkod, en s.k. SNI-kod (Standard för svensk näringsgrensindelning), som fastställs av Statistiska centralbyrån. Koden är vägledande vid bedömandet om ett företags verksamhet är nedsättningsberättigad, men det är alltid företagets faktiskt bedrivna verksamhet som avgör om nedsättning kan medges (prop. 1983/84:38).

Klagandebolaget ansökte om nedsättning avseende utgiftsåren 1988–93 med hänvisning till att bolagets verksamhet utgjordes av tillverkning, vilket enligt NSL berättigade till nedsättning. Bolaget bedrev verksamhet med tillverkning av tandtekniska produkter. Enligt SNI 69 som gällde t.o.m. 1993, tillhörde denna verksamhet hälso- och sjukvård, en näringsgren som inte var nedsättningsberättigad. Bolagets ansökan avslogs därför av skattemyndigheten i Norrbottens län. Från och med den 1 januari 1994 tillämpas en ny näringsgrensindelning, SNI 92, enligt vilken bolagets verksamhet var att hänföra till tillverkning. Skattemyndigheten medgav därför bolaget nedsättning av avgifterna från och med 1994.

Bolaget överklagade skattemyndighetens beslut avseende utgiftsåren 1988–93. Länsrätten och kammarrätten ändrade inte SKM:s beslut.

Regeringsrätten gjorde följande bedömning. I målet var inte fråga om att bolaget bedrev en annan huvudsaklig verksamhet än den som omfattades av den åsatta koden. Det förelåg inga oklarheter om att bolaget bedrev verksamhet med tillverkning av tandtekniska produkter och att denna verksamhet hänfördes till SNI-koden för hälso- och sjukvård (ej nedsättningsberättigad verksamhet). I stället var fråga i målet om det i ett avgiftsärende var möjligt att helt frångå SNI-koden. I lagtexten sägs ingenting om att SNI-koderna har bindande verkan. I stället kan rättsläget tolkas så att det finns en presumtion för att SNI-koden skall följas vid uttaget av avgifterna, men att denna presumtion kan brytas, t.ex. när verksamheten har ett sådant ”innehåll som enligt vanligt språkbruk bör klassificeras på ett annat sätt än enligt SNI”. Enligt vanligt språkbruk bestod bolagets verksamhet i framställning eller tillverkning, inte i hälso- och sjukvård. Ett ytterligare stöd för denna bedömning var att verksamheten enligt de nyare riktlinjerna (SNI 92) hänfördes till en av detaljgrupperna under tillverkning. Vid angivna förhållanden ansåg RR att bolagets verksamhet borde anses som nedsättningsberättigad tillverkning, trots att tandteknisk verksamhet enligt SNI 69 hänfördes till hälso- och sjukvård.

Regeringsrätten upphävde underinstansernas avgöranden och medgav bolaget nedsättning för åren 1988–93. Fallet kommenteras också av Sture Bergström i avsnitt 14.

Yvonne Svenström