Det gångna året har varit skäligen magert sett ur fastighetstaxeringssynpunkt och de fall som relateras i det följande innehåller inte heller i sig några särskilda nyheter.
Till att börja med har vi RÅ 1999 not. 72 som gällde frågan om förutsättningarna för särskild fastighetstaxering i form av nytaxering – 16 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152, FTL) – var uppfyllda. En avstyckning hade skett 1989 och särskild fastighetstaxering hade skett 1991. Vid en nymätning 1990 visade det sig att arealen uppmätts felaktigt. Samtliga instanser var eniga om att denna korrigering inte utgjorde grund för nytaxering 1992 utan att felaktigheten i stället skulle rättas genom ändring av den tidigare taxeringen. Efter det att kammarrätten avgjort besvären över 1992 års särskilda fastighetstaxering och besvären var under prövning i Regeringsrätten kom en dom från länsrätten rörande ändring av 1991 års taxering och där en på fastigheten belägen byggnad hade taxerats såsom varande under uppförande. Eftersom byggnaden till övervägande del kunde tas i bruk först under 1991 och alltså nu skulle fullvärderas förelåg förutsättningar för särskild fastighetstaxering 1992. Slutet på visan blev att de av nämnden från början åsatta värden vid 1992 års taxering fastställdes av Regeringsrätten men då av andra skäl än de som initierat processen. De olika turerna återverkar givetvis på värdeåret.
Nästa fall är RÅ 1999 not. 248 och här rörde det indelningsreglerna i 2 kap. 2 § och 3 § FTL. Frågan gällde om en fastighet skulle indelas som hyreshusenhet eller som industrienhet, något som har sitt intresse bl.a. med tanke på fastighetsskatten. Målet gällde byggnader som var uppförda för kontorsändamål men där det enligt fastighetsägarens mening bedrevs industriell verksamhet. Regeringsrätten konstaterade bl.a. att den verksamhet som bedrevs i byggnaderna bestod av forskning och utveckling samt försäljning av konsulttjänster och varor. Ett mer traditionellt eller renodlat industriellt inslag ansågs således inte föreligga till övervägande del varför byggnaderna rätteligen var indelade som hyreshus. Av rättsfallet kan också utläsas att om man vill ha syn bör yrkande härom framställas på ett mycket tidigt stadium. Regeringsrätten uttalade nämligen att det knappast kunde ha ålegat kammarrätten att hålla begärd syn sju år efter den tidpunkt som är avgörande vid taxeringen och än mindre ansåg Regeringsrätten detta vara för egen del. Det kan även noteras att fastighetsägaren som inte hade någon framgång i målet likväl tillerkändes ersättning för biträdesarvode med hälften av yrkat belopp (8 000 kr) för arbetet i Regeringsrätten (3 § 2 lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.)
Institutet besvär i särskild ordning ersattes fr.o.m. 1994 års fastighetstaxering med ett femårigt omprövningsförfarande. Ett fall rörande de äldre reglerna finns med i årets skörd – RÅ 1999 not. 264. Efter det att tidigare ägare förgäves prövat lyckan i ordinarie besvärsväg tog de nya ägarna sats och framförde genom besvär i särskild ordning yrkande om nedsättning av byggnadsvärdet på grund av byggnadernas dåliga skick. För att sådana besvär skulle kunna tas upp till prövning fordrades det att vissa förutsättningar var uppfyllda. Regeringsrätten hänförde sig till 23 kap. 2 § första stycket 7 och 8 FTL. Här anges som en förutsättning för prövning bl.a. att en fastighet åsatts en väsentligt annorlunda taxering än som bort ske, något som enligt fast praxis motsvarar en värdeändring på minst 20 procent. Fastighetens ägare ansågs inte ha visat att denna förutsättning var uppfylld varför besvären inte togs upp till prövning.
För besvär i särskild ordning gällde en femårsfrist, för tid därefter fanns resningsinstitutet. Två resningsärenden på nu aktuellt område har prövats under det gångna året.
I RÅ 1999 not. 268 hade till att börja med alla ordinära och icke-ordinära vägar uttömts. Först i resningsärendet tycks det ha blivit klarlagt att det var ställt utom allt tvivel att fastigheten skulle indelas i en skattepliktig hyreshusenhet och en icke skattepliktig specialenhet (vårdbyggnad), allt enligt reglerna i 2 kap. 2 § och 3 kap. 2 § FTL. Regeringsrätten konstaterade att den felaktiga indelningen som bestått under 20 år fått betydande konsekvenser i ekonomiskt hänseende för fastighetens ägare. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt beviljade Regeringsrätten resning och fastställde nya och riktiga taxeringsvärden.
Det andra resningsärendet återfinns i RÅ 1999 not. 284. Här gällde det värdefaktorn ”fastighetsrättsliga förhållanden”. Vid fastighetstaxeringen arbetar man i detta hänseende med tre klasser. Genom lagakraftvunnen dom hade klass 2 använts, något som innebar att berörda tomter (bostadsrättsförening) skulle vara avstyckningsbara. I fråga om klass 2 sker endast en begränsad nedsättning av det fulla tomtvärdet. Genom senare tillkomna fakta visade det sig emellertid klart att tomterna inte var avstyckningsbara och att således värdering enligt klass 3 hade bort ske, vilket skulle ha lett till halverade värden. Regeringsrätten fann omständigheterna vara sådana att det förelåg synnerliga skäl för resning och beslöt i enlighet härmed. Målet återförvisades till vederbörande länsrätt.
Per Anclow