Skattenytt nr 6 2000 s. 366

C Förmögenhetsskatt

1 Konvertibelt skuldebrev

2 Räntegaranti

3 Värdering av aktier i utländskt bolag

4 Skattskyldighet för fastighet upplåten med nyttjanderätt

1 Konvertibelt skuldebrev

I förhandsbeskedsärendet RÅ 1999 ref. 55 var fråga om hur ett konvertibelt skuldebrev skulle behandlas vid förmögenhetsbeskattningen. Sökanden ägde samtliga aktier i ett bolag som bedrev jordbruk, skogsbruk och värdepappersrörelse. Han avsåg att teckna ett av bolaget utgivet konvertibelt skuldebrev om 16 milj. kr med rätt till utbyte till 1 000 aktier i bolaget om nominellt 100 kr per aktie. Skuldebrevet skulle löpa med ett på visst sätt bestämd ränta. Skuldebrevet skulle inte marknadsnoteras.

I 3 § lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt (SFL) görs en uttömmande uppräkning av tillgångar som skall tas upp vid beräkningen av den skattepliktiga förmögenheten. I 3 § första stycket punkt 6 anges, såvitt nu är av intresse, att annan inte marknadsnoterad delägarrätt som avses i 27 § 1 mom. SIL än aktie är skattepliktig. Enligt 3 § första stycket punkt 11 SFL är fordran i pengar och liknande betalningsmedel samt fordran avseende marknadsnoterad tillgång som anges i 4, 5 eller 7, skattepliktig.

Ett konvertibelt skuldebrev består både av en konverteringsrätt till aktier och en fordringsrätt och det kan därför ur bolagets synvinkel sägas utgöra en mellanform mellan eget och främmande kapital. Frågan i målet var om det konvertibla skuldebrevet utgjorde en delägarrätt eller en fordran i pengar. Skatteplikt föreligger visserligen i båda fallen, men vid värdering av aktier och delägarrätter i icke marknadsnoterade bolag tillämpas en ”genomsynsmetod” enligt 14 § SFL, vilket innebär att tillgångar och skulder i verksamheten skall beaktas i samma omfattning som om delägarna ägt dem direkt. Tillgångar i en näringsverksamhet medräknas inte vid värderingen eftersom tillgångar som ingår i sådan näringsverksamhet som avses i 21 § KL är undantagna från skatteplikt.1 Om det konvertibla skuldebrevet var att anse som en delägarrätt skulle det inte upptas till något skattepliktigt belopp eftersom bolaget bedrev rörelse. Om skuldebrevet däremot var att betrakta som en penningfordran skulle det enligt 17 § SFL tas upp till sitt nominella belopp.

Både Skatterättsnämnden och Regeringsrätten ansåg att ett konvertibelt skuldebrev var att hänföra till penningfordran och inte till delägarrätt. Regeringsrätten framhöll att begreppet ”delägarrätt”, såsom det används i 3 § första stycket 6 SFL, innefattar ett krav på att det skall vara fråga om en rätt till del i den juridiska personen eller företaget.

Det konvertibla skuldebrevet skulle alltså inräknas i den skattepliktiga förmögenheten. En ändring i rättsläget tycks dock ha uppkommit genom införandet av inkomstskattelagen (IL). I 48 kap. 2 § i IL ingår visserligen inte konvertibla skuldebrev i svenska kronor i termen delägarrätt, men bestämmelserna om delägarrätter skall tillämpas på sådana skuldebrev.2 I anslutning till införandet av IL har vissa konsekvensändringar gjorts i SFL. I 1 § har den justeringen gjorts att termer och uttryck som används i SFL skall ha samma betydelse och tillämpningsområde som i inkomstskattelagen. Vidare justeras bestämmelserna i 3 § första stycket 6 och 7 SFL i anledning av den nya definitionen av delägarrätter i inkomstskattelagen. Följdändringarna i IL skall tillämpas första gången vid 2002 års taxering. Ett konvertibelt skuldebrev tycks då vara att hänföra till delägarrätt i förmögenhetsskattehänseende.

Se också under punkt 3 nedan om ”genomsynsregeln”.

Se motiveringen i prop. 1999/2000:2 Del 2 s. 573.

2 Räntegaranti

Förhandsbeskedsärendet RÅ 1999 ref. 14 gällde frågor angående beskattningen av avtal om räntegaranti. Avtalet innebar att sökanden mot en premie förvärvade en rätt att i framtiden få ersättning från motparten om en viss bestämd marknadsränta översteg en viss nivå. Avtalet om räntegaranti avsågs att komma till användning dels som fristående värdepapper, dels som en räntegaranti i form av ett sidoavtal direkt kopplad till en specifik låneförbindelse. De inkomstskatterättsliga frågorna behandlas i avsnitt A3.

En förutsättning för att en tillgång skall vara skattepliktig är att den omfattas av uppräkningen av skattepliktiga tillgångar i 3 § SFL. När det gällde räntegarantin i form av ett fristående avtal fann Regeringsrätten, till skillnad mot Skatterättsnämnden, att den skulle anses som ett marknadsnoterat finansiellt instrument. Enligt 3 § första stycket punkt 7 skall bl.a. marknadsnoterad tillgång som avses i 29 § 1 mom. tas upp som skattepliktig tillgång. Räntegarantin skulle därmed förmögenhetsbeskattas.

Frågan om hur en räntegaranti, som var knuten till ett underliggande låneavtal, skulle behandlas vid förmögenhetsbeskattningen underställdes inte Regeringsrättens prövning. Skatterättsnämnden ansåg i sitt förhandsbesked att en sådan räntegaranti inte skulle förmögenhetsbeskattas. I och med att någon marknadsnotering inte var aktuell för räntegarantin i detta fall synes det endast vara punkt 11, om fordran i pengar, som skulle kunnat komma ifråga att tillämpa. En förutsättning för att en fordran skall vara skattepliktig är emellertid enligt 5 § SFL att den kan bestämmas till belopp och är ovillkorlig. Dessa förutsättningar kan inte anses uppfyllda i fråga om räntegarantin.

3 Värdering av aktier i utländskt bolag

Förhandsbeskedsärendet RÅ 1999 ref. 19 gällde primärt hur anskaffningsvärdet skulle bestämmas för tillgångar som efter ändring av ett dubbelbeskattningsavtal skulle beskattas i Sverige. Denna fråga behandlas i avsnitt A13. Målet gällde också värderingen av aktier i utländskt bolag i förmögenhetsskattehänseende.

A var bosatt i Sverige och bedrev verksamhet i Danmark i form av innehav av skeppsandelar. Hon övervägde att överföra verksamheten till ett av henne helägt danskt aktieselskab. I samband därmed planerade hon att till bolaget överlåta en post börsaktier som hon ägde privat. Avsikten var att avkastningen av börsaktierna skulle användas till att täcka finansiella kostnader, alternativt att avkastningen och/eller aktierna skulle användas som säkerhet vid upptagande av lån för nya investeringar i ytterligare skepp. Med anledning härav frågade A om någon del av värdet på det danska bolaget skulle redovisas som skattepliktig förmögenhet för A vid bolagets olika alternativa användningar av aktierna.

En liknande fråga avgjordes i RÅ 1989 ref. 54, som dock gällde tillämpningen av 1947 års förmögenhetsskattelag. Vid beräkningen av värdet av aktier i ett fåmansbolag ansåg Regeringsrätten att bolagets under lång tid uppbyggda innehav av börsnoterade aktier inte ingick i bolagets rörelse. De s.k. lättnadsreglerna i 1947 års lag var därmed inte tillämpliga på börsaktierna. Vid denna bedömning lade Regeringsrätten vikt vid de inkomstskatterättsliga bestämmelserna om vilka tillgångar som ingick i det dåvarande inkomstslaget rörelse.

Bestämmelserna om värderingen av aktier i fåmansbolag har fått en annan teknisk utformning i 1997 års SFL. I den s.k. ”genomsynsregeln” i 14 § SFL skall värderingen av tillgångar i bolag göras som om de direkt ägts av aktieägaren. Det innebär alltså att tillgångar som enligt 3 § hade varit skattepliktiga i aktieägarens hand skall beaktas vid värderingen av aktierna, medan tillgångar som ingår i sådan näringsverksamhet som avses i 21 § KL är skattefria; se 3 § första stycket in fine SFL.3 En koppling till inkomstskattelagstiftningens bestämmelser görs alltså även i 1997 års SFL, låt vara på ett annat sätt än i 1947 års lag.

Genom hänvisningen till 21 § KL har man avsett att undanta kapitalförvaltning från skattefriheten eftersom sådan verksamhet inte omfattas av näringsverksamhetsbegreppet i detta lagrum.4 Ett tillägg, vars räckvidd inte är helt klar, har gjorts i 14 § SFL: ”Om tillgången eller skulden ingår i sådan näringsverksamhet som avses i 21 § kommunalskattelagen (1928:370) hos den juridiska personen anses detsamma gälla för delägaren”.5 Avsikten med denna regel har angetts vara att avgränsningen av vilka tillgångar och skulder som ingår i skattefri näringsverksamhet skall görs utifrån den juridiska personens synvinkel.6 En konsekvens torde vara att tillgångar som innehas av ett bolag som bedriver värdepappersrörelse är skattefria trots att sådan rörelse enligt rättspraxis inte kan bedrivas av enskilda personer.

I det nu aktuella ärendet gjorde Skatterättsnämnden, i sitt av Regeringsrätten fastställda förhandsbesked, bedömningen att de börsnoterade aktierna inte enligt något av de angivna alternativen kunde anses ingå i den bedrivna näringsverksamheten. Det förhållandet att avkastningen på aktierna skulle används i verksamheten innebar alltså inte att själva aktierna skulle anses utgöra tillgångar nedlagda i verksamheten.

Förutsättningen för att aktier skall hänföras till en bedriven näringsverksamhet torde vara att de utgör lageraktier eller näringsbetingade aktier. När det gäller näringsbetingade aktier kan det dock invändas att utdelning liksom kapitalvinst vid avyttring av aktierna för en fysisk person skall hänföras till inkomstslaget kapital. Men rent definitionsmässigt torde aktierna ingå i en sådan näringsverksamhet som avses i 21 § KL. Måhända kan man komma till denna slutsats också med hjälp av den bestämmelse i 14 § SFL, som anger att avgränsningen av vilka tillgångar som skall ingå i näringsverksamheten skall göras utifrån den juridiska personens synvinkel. Den indirekta koppling som vid värderingen av aktier görs till 21 § KL tar sikte på att undanta kapitalförvaltning från skattefriheten. Tanken är att bolagets ägare inte skall kunna uppnå skattefrihet för tillgångar hänförliga till kapitalförvaltning genom att lägga in förvaltningen i ett bolag.7 Såväl ordalydelsen i 1997 års förmögenhetsskattelag som lagmotiven talar således för att näringsbetingade aktier skall undantas vid värderingen av icke marknadsnoterad aktie.

I och med införandet av inkomstskattelagen hänvisas i 3 och 14 §§ SFL till 13 kap. 1 och 11 §§ IL i stället för till 21 § KL. Visserligen kan det noteras att det i andra bestämmelser i 13 kap. IL görs en klar åtskillnad mellan vilka inkomster som för juridiska respektive fysiska personer skall hänföras till inkomstslaget näringsverksamhet, men detta torde inte påverka tolkningen av 14 § SFL.

Två undantag som saknar betydelse i detta sammanhang görs dock från skattefriheten.

Prop. 1996/97:117 s. 84.

En tillgång som vid direkt innehav skulle utgöra privatbostad skall dock inte ingå i näringsverksamhet.

Prop. 1996/97:117 s. 91.

Prop. 1996/97:117 s. 53.

4 Skattskyldighet för fastighet upplåten med nyttjanderätt

I RÅ 1999 not. 80 (förhandsbesked) ansågs mottagare av utbetalningar från en familjestiftelse, avsedda att finansiera underhållet av vissa fastigheter som mottagaren ägde, skattskyldig till förmögenhetsskatt för fastigheterna även om han upplät nyttjanderätten till fastigheterna till ett aktiebolag. Enligt 8 § SFL kan nyttjanderättshavare i vissa fall behandlas som ägare av egendomen i stället för den person som egentligen äger den. Något sådant fall förelåg inte i detta mål.

Christer Silfverberg