Skattenytt nr 7–8 2000 s. 449

Skattetilläggen strider mot oskuldspresumtionen

Inledning

Petter Asp har i en artikel i SkatteNytt behandlat de svenska skattetilläggen och den så kallade oskuldspresumtionen i artikel 6 punkt 2 i Europakonventionen.1 Samtidigt tar han avstånd från den inställning jag redovisat i saken.2 Det finns därför anledning för mig att kortfattat kommentera Asps artikel.3

Se Asp, Skattetilläggen och oskuldspresumtionen, SN 1999 s. 702–714.

Se Alexandersson, Europakonventionens betydelse i mål om skattetillägg, JT 1998/99 s. 251–263.

Här behandlas endast oskuldspresumtionen. En utgångspunkt i detta sammanhang är därmed att skattetillägg är att anse som ett straff. Den handling som kan resultera i ett skattetillägg är då i Europakonventionens mening en ”brottslig gärning”.

Kritik av Asps tolkning av oskuldspresumtionen

Asp menar att övervägande skäl talar för att det strikta ansvar som tillämpas vid utdömande av skattetillägg inte utgör ett brott mot artikel 6 punkt 2 Europakonventionen.4 Oskuldspresumtionens innebörd är enligt Asp att det, innan motsatsen bevisats, skall presumeras att man inte har gjort det som krävs för att man skall kunna dömas enligt en viss regel. Det är fråga om att oskuldspresumtionen i grunden reglerar hur myndigheter och domstolar skall behandla den misstänkte (dvs. som oskyldig) intill dess sakfrågan är avgjord.

Asp synes alltså inskränka oskuldspresumtionen till att i praktiken avse att domstolen skall vara opartisk. Denna argumentation visar en frapperande likhet med det synsätt som Europakommissionen (som ju prövade ärendet före Europadomstolen) anlade i Salabiaku-fallet.5

Men det var just denna inställning Europadomstolen tog klart avstånd från.6 Artikel 6 punkten 2 utgör enligt domstolen inte en upprepning av kravet i punkten 1 i samma artikel att domstolen skall vara opartisk utan sträcker sig längre. Europadomstolen betonade att annars skulle nationella domstolar kunna berövas möjligheten till verklig prövningsrätt (”genuine power of assessment”). Asp tycks bortse från denna viktiga markering i Salabiaku-domen.

Asp synes i stor utsträckning basera sin argumentation på den princip om användning av presumtioner domstolen inledningsvis fastslog.7 Men domstolen uttalade ju därefter – i samma avsnitt – dels att det måste uppställas gränser för användning av presumtioner i nationella rättssystem, dels att det är just denna gränsdragning som dess egen prövning av Salabiaku-fallet gäller. Enligt min mening har Asp underskattat betydelsen av Europadomstolens domskäl då den gjorde denna gränsbestämning och redovisade varför de franska domstolarnas hantering av Salabiaku-fallet inte stred mot oskuldspresumtionen.

Europadomstolen behandlade nämligen aspekter som går vida längre än vad som ryms inom Asps tolkning av oskuldspresumtionen. Sådana aspekter utgörs av att hänsyn kunde tas till principen hellre fria än fälla8, att de berörda domstolarna inte automatiskt grundat domarna på den nationella lagens presumtion9, att aktuell lag senare ändrats för att öka möjligheten att ta hänsyn till uppsåt10

samt att de nationella domstolarna i realiteten beaktat den anklagades uppsåt.11 Det anförda visar enligt min mening att det finns ringa stöd för Asps mer begränsade tolkning av Europakonventionens oskuldspresumtion.

Ytterligare en kritisk aspekt kan läggas på Asps uppfattning att strikt ansvar inte står i strid med oskuldspresumtionen. Artikel 6 punkt 2 avser uttryckligen vad som skall gälla då någon blivit anklagad för brottslig gärning. Asps uppfattning bygger på att oskuldspresumtionen inte rymmer något krav på uppsåt och att strikt ansvar är tillåtet.12 Är denna tolkning riktig öppnas möjlighet för en drastisk förändring av strafflagstiftningen i de länder som har anslutit sig till Europakonventionen. Då skulle konventionen inte utgöra något hinder för att avskaffa kravet på uppsåt för ett otal ”klassiska” brott. Objektiva rekvisit skulle räcka.13 Att Europadomstolen skulle öppna vägen för en sådan utveckling ter sig ytterst osannolikt.

Bestämmelsen lyder: ”Envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall betraktas som oskyldig intill dess hans skuld lagligen fastställts.”

Eur. Court H.R., Salabiaku judgment of 7 October 1988, Series A no. 141 – A.

Salabiaku-domen st. 28. Jämför Europakommissionens yttrande i målet, st. 64, 73 och 75.

Salabiaku-domen st. 28. Jämför Asp, s. 705 n: ”Det enda som uttryckligen sägs om strikt ansvar är att sådant ansvar i princip är tillåtet.”

Salabiaku-domen st. 29.

Salabiaku-domen st. 30.

Salabiaku-domen st. 29. Då de franska domstolarna prövade Salabiaku-fallet var de uttryckligen förbjudna att ta hänsyn till uppsåt. Europadomstolen noterar att förbudet senare upphävts vilket givit domstolarna vidgad prövningsrätt. Att Europadomstolen behandlar denna aspekt i sina ”egentliga” domskäl måste tolkas så att frågor om uppsåt är av betydelse då oskuldspresumtionen skall tillämpas. Annars hade domstolen kunnat avstå från att beröra frågan i denna del av domen. Att den franska lagen ändrats hade nämligen redan noterats i ett tidigare avsnitt av domen (st. 19).

Salabiaku-domen st. 30. Europadomstolen fann att fransk domstol hade vägt in Salabiakus ”bad faith”, vilket bör kunna ses som en bedömning av hans uppsåt. Av Europadomstolens uttryckssätt framgår att denna bedömning av den nationella domstolen var av intresse vid Europadomstolens egen prövning av målet.

I doktrinen har helt motsatt ståndpunkt kommit till uttryck. Se Frowein och Peukert, Europäische Menschenrechtskonvention, 1996, s. 281: ”Mit anderen Worten, die Strafbarkeit eines tuns oder Unterlassens darf nicht allein an die objektive Erfüllung eines gezetslichen tatbestandes geknüppt sein, sondern der Richter muss im Einzelfall prüfen können, ob dem Angeklagten in subjektiver Hinsicht ein Schuldvorwurf zu machen ist.” Frowein – tidigare vice ordförande för Europakommissionen – m.fl. hävdar således bestämt att oskuldspresumtionen innebär att objektivt ansvar inte räcker, utan att en domstol även måste pröva om subjektivt ansvar kan läggas den anklagade till last. Se vidare Aall, Rettergang og menneskerettigheter, 1995, s. 291: ”Det folger av denne tolkning av artikel 6.2 at rent objektivt ansvar ikke er konvensjonsmessig.”

Asp synes medveten om dessa konsekvenser, men förefaller vilsen då det gäller att finna en lösning på problemet, se Asp s. 713 ff.

Avslutning

Hur förhåller sig då det svenska skattetillägget till Europakonventionens oskuldspresumtion – och, självfallet – Salabiaku-domen? Att den franska rättstillämpningen i fallet Salabiaku godtogs av Europadomstolen måste hänföras till de faktorer som nämnts ovan. Det fanns utrymme för principen hellre fria än fälla, domstolarna stödde sig inte automatiskt på den aktuella presumtionen och de vägde in uppsåtsaspekten.

Så förhåller det sig förvisso inte när det gäller svenska skattetillägg. Det kan möjligen sägas att i en del särfall finns genom existensen av vissa eftergiftsgrunder utrymme för principen hellre fria än fälla. Men eftergiftsgrunderna är få och tillämpas mycket snävt. När det så gäller domstolarnas hantering av skattetilläggen är det ingen överdrift att påstå att den sker ”automatiskt”, genom att principen om objektivt ansvar regelmässigt tillämpas. Slutligen gäller att det inte tas någon som helst hänsyn till uppsåt eller oaktsamhet. Domstolarnas utrymme för ”verklig prövningsrätt” är härigenom synnerligen inskränkt. Sammantaget leder detta enligt min uppfattning till att det svenska skattetilläggsförfarandet står i strid med Europakonventionens artikel 6 punkten 2, som bestämmelsen tolkats i Salabiaku-domen.

Stig Alexandersson

Stig Alexandersson, jur. lic. i Europarätt.