Skattenytt nr 11 2001 s. 671

Redovisning och avdragsrätt för incitamentsprogram – lönekostnad eller kapitalförlust?

1 Inledning – bakgrund, syfte och disposition

Under slutet av 1990-talet ökande antalet värdepappersrelaterade incitamentsprogram i företagen drastiskt. Det är uppenbart att programmen har många fördelar, men de väcker också ett antal svårbesvarade rättsliga och redovisningsmässiga frågor. Civilrättsligt reser sig bl.a. frågor om under vilka förutsättningar aktieägarnas företrädesrätt får åsidosättas och hur stor grad av utspädning de skall tolerera. Skatterättsligt har diskussionen ofta varit fokuserad på den anställdes förmånsbeskattning, medan frågan om behandlingen av bolagets utgifter för programmen inte har uppmärksammats i samma utsträckning.

Den kraftiga börsnedgången det senaste året har naturligtvis fått programmen att minska i popularitet. Trots detta är det rimligt att anta att värdepappersrelaterade incitamentsprogram även fortsättningsvis kommer att förekomma, och det är därför viktigt att frågorna uppmärksammas.

I denna artikel diskuteras frågan om avdragsrätten för utgifter för incitamentsprogram när arbetsgivaren är ett aktiebolag. En första fråga är om avdrag överhuvudtaget får göras. Om så är fallet blir nästa fråga om utgifterna skall hänföras till personalkostnader eller om de helt eller delvis kan ses som kapitalförlust på de värdepapper som den anställde förvärvar.

Med utgångspunkt i det civilrättsliga förfarandet vid utformningen av olika incitamentsprogram skall beskattningskonsekvenserna undersökas. Syftet med artikeln är inte att leverera några säkra svar på de frågor som aktualiseras på området, utan att undersöka om det går att finna ett sätt att behandla olika incitamentsprogram mer enhetligt från skattesynpunkt. Inledningsvis görs en kort genomgång av olika förekommande incitamentsprogram. Därefter följer ett avsnitt om den redovisningsmässiga behandlingen av utgifterna, som framförallt skall tjäna som underlag för en diskussion om olika tänkbara skattekonsekvenser i bolaget. Denna diskussion fokuseras på frågan om utgifterna skattemässigt skall karakteriseras som personalutgifter eller kapitalförluster. Frågor om arbetsgivaravgifter och de metoder som förekommer för att säkerställa betalningen av dessa kommer således inte att beröras närmare. Artikeln avslutas med några korta sammanfattande synpunkter.

2 Civilrättslig översikt över olika incitamentsprogram

2.1 Aktieteckning vid nyemission

Vid en nyemission kan de anställda teckna aktier mot kontant betalning.1 Härefter kan den anställde normalt förfoga som han vill över aktien, då huvudregeln är att en aktie är fritt överlåtbar. Denna princip gäller bara gentemot bolaget, dvs. bolaget kan inte uppställa några krav på vilka som skall vara dess ägare. Den enda inskränkning som får förekomma i bolagsordningen är förbehåll att aktie som övergår till annan skall kunna lösas in av aktieägare eller annan, dvs. en hembudsklausul.

Däremot finns det inget som hindrar att aktieägarna i ett aktieägaravtal kommer överens om begränsningar i dispositionsrätten till aktierna, genom t.ex. en förköpsklausul.2 För ett företag som vill erbjuda sina anställda, men inte någon annan, att bli delägare kan det vara lämpligt att upprätta ett aktieägaravtal och ta in klausuler som inskränker den anställdes möjligheter att förfoga över aktierna. Det går t.ex. att föreskriva rätt till lösen för majoritetsägarna om anställningen skulle upphöra. Lösenpriset kan bestämmas i förväg och sättas till marknadsvärdet eller om sådant inte finns, ett rättvisande substansvärde, vilket innebär att en sådan klausul inte måste förta erbjudandet dess förmånliga karaktär.

Aktier som är föremål för handel på börs kan inte omfattas av hembuds- eller förköpsklausuler.3 Detta hindrar dock inte att aktiemarknadsbolag kan erbjuda anställda köp- eller teckningsoptioner som endast kan utnyttjas under förutsättning av fortsatt anställning. Aktierna som den anställde slutligen förvärvar är dock fritt överlåtbara – annars kunde han ju aldrig tillgodogöra sig värdet och hela idén med incitamentsprogrammet skulle bli förfelad.

Här bortses från möjligheten till apportemission, se 2 kap. 2 § och 4 kap. 1 § ABL.

I SOU 1997:22 s. 210 ff. och s. 322 ff. föreslår Aktiebolagskommittén att det skall vara möjligt att ta in förköps- och samtyckesklausuler i bolagsordningen.

Detta följer redan av att aktier för att få inregistreras eller noteras vid börs skall vara lämpade för börshandel, 5 kap. 1 § och 6 kap. 1 § lag (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, men framgår också av Finansinspektionens föreskrifter FFFS 1995:43 1 kap. 1 § 1 st. a).

2.2 Teckningsoptioner och konvertibler

Bolaget kan vidare emittera skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Optionsrätten kan avskiljas från skuldebrevet och säljas vidare separat. Teckningskursen sätts normalt till marknadsvärdet vid emissionstillfället.

Även konvertibla skuldebrev kan emitteras till de anställda. Konvertibelprogram var vanliga under 80-talet, då arbetsgivarbolaget i särskilda till konvertibeln fogade avtal, föreskrev begränsningar i konverteringsrätten för det fall den anställde slutade under konverteringstiden eller inte nådde upp till avsedd prestationsnivå. Personalkonvertiblerna, som de kallades, har successivt kommit att ersättas med andra incitamentsprogram, som bedömts vara mera lämpade för ändamålet.4

Om bolaget försätts i konkurs kan konvertibelns värde bli negativt, om den har efterställningsklausul och/ eller någon utdelning inte kan påräknas i konkursen. Konverteringsrätten blir då värdelös och innehavaren har inte bara gått miste om en potentiell vinst på konvertibeln, utan dessutom förlorat skuldbeloppet. Denna nackdel framträdde tydligt vid de många konkurserna i början på 90-talet.

2.3 Köpoptioner

Från teckningsoptioner skiljs köpoptioner, som är en rätt att i framtiden köpa redan existerande aktier. Den som utfärdar optionen förbinder sig att under en viss tid sälja ett visst antal aktier, till ett visst pris till optionsinnehavaren, som för optionen erlägger en premie. Affären kan avslutas genom lösen, vilket innebär att utfärdaren levererar aktierna.5 Det betyder att om han inte i förväg säkrat sitt aktieinnehav och aktiekursen stigit kan han åsamkas en förlust som teoretiskt sett kan bli oändligt stor, eftersom aktiekursen teoretiskt sett kan ha stigit oändligt mycket.

De optioner som är föremål för allmän handel är normalt standardiserade, medan incitamentsprogram vanligtvis avser icke-standardiserade optioner, eftersom villkoren i optionen skall specialanpassas till arbetsgivarens önskemål.

För denna artikels vidkommande är det överflödigt att behandla formerna för avslut genom kvittning, stängning eller förfall.

2.4 Personaloptioner

Under senare år har incitamentsprogrammen kommit att omfatta allt flera anställda, i synnerhet i IT- och teknologiföretagen. Med hänsyn till 1999 års exceptionella börsuppgång och förväntningarna på kommande vinster i IT-bolagen, var ett erbjudande om att få delta i ett aktierelaterat löneprogram i ett sådant bolag att anse som attraktivt. Även om intresset för IT-aktier minst sagt har svalnat är det fortfarande i bl.a. denna bransch som avlöningsformen fyller sin funktion. Konkurrensen är hård och behovet av personal med hög och specialanpassad kompetens är stort. Har företaget inte möjlighet att betala en högre lön kan det vara nödvändigt att komplettera ersättningen på något sätt för att behålla de anställda. Personaloptioner förefaller i många lägen vara en bra lösning.

Någon legaldefinition av begreppet personaloption finns inte, eftersom det rör sig om en vanlig tecknings- eller icke-standardiserad köpoption, dock försedd med kraftiga förfoganderättsinskränkningar. Oavsett vilken av optionstyperna som används är löptiden vanligtvis avsevärt längre än för en vanlig option, ofta mellan fem och tio år, och föregås av en viss s.k. kvalifikationstid på mellan ett och tre år. Under denna inledande kvalifikationstid kan den anställde inte utnyttja optionen, och slutar han sin anställning förfaller den. Personaloptionen kan vara försedd med flera sådana kvalifikationstider, så att samtliga aktier den berättigar innehavaren till inte kan förvärvas samtidigt, utan endast viss andel per år kan utnyttjas. Aktierna som är avsedda för den anställdes förvärv kan nyemitteras eller köpas, med stöd av för ändamålet kvalificerat majoritetsbeslut, direkt eller med hjälp av köpoptioner.

I skattesammanhang talas det ofta om personaloptioner synonymt med de instrument som beskattas enligt den särskilda regeln i 10 kap. 11 § 2 st. inkomstskattelagen (IL), som också brukar benämnas personaloptionsregeln. I denna artikel åsyftas dock med begreppet personaloption inte uteslutande sådana instrument, utan även andra instrument som praktiskt kan tänkas fungera som de som beskattas enligt 10 kap. 11 § 2 st., utan att emellertid falla in under denna bestämmelse.

2.5 Syntetiska optioner

De syntetiska optionerna dök upp på den svenska marknaden i början på 90-talet.6 De kan sägas vara ett slags personaloptioner eftersom de utnyttjas i samma syfte och på ett likartat sätt (i den följande framställningen görs dock en klar distinktion mellan dessa optionstyper). I princip fungerar de som köpoptioner, med den skillnaden att de aldrig kan ge innehavaren någon rätt att förvärva aktier i bolaget, utan aktiekursen, aktieindex på viss aktie eller något annat konstruerat – ”syntetiskt” – värde är den underliggande tillgången. Optionsinnehavaren berättigas alltså inte till leverans av någon aktie, men väl till ett belopp som är beroende av värdeutvecklingen på den.7

Syntetiska optionsprogram blev relativt snart föremål för kritik i massmedia eftersom de ansågs alltför förmånliga för deltagarna – som ofta var personer i maktposition inom bolaget – och alltför kostsamma för företagen. Detta har dock inte hindrat att syntetiska optioner fortfarande är mycket vanligt förekommande.

De första i svenskt näringsliv utfärdades såvitt Aktiemarknadsnämnden, AMN känner till 1992, AMN 1994:6.

Rodhe har ifrågasatt denna typ av instrument (Aktiebolagsrätt, 19 u., 2000, s. 64 ff.) med hänvisning till förbudet mot kapitalandelsbevis i 7 kap. 26 § ABL. En syntetisk option relaterar till börskursen på bolagets aktier och denna beror på värdet på bolagets aktier. Detta värde beror i sin tur på bolagets ekonomiska ställning. Det hela blir ett cirkelresonemang, eftersom bolagets ekonomiska ställning är beroende av hur många vinstandelsbevis av typen syntetiska optioner som är utfärdade.

3 Redovisningen av kostnader för personaloptionsprogram

3.1 Utgångspunkter och reglering

Kostnader som ett aktiebolag har för sina anställda skall redovisas som personalkostnader. Som utgångspunkt torde därför allmänna redovisningsprinciper för sådana kostnader bli tillämpliga på personaloptionsprogram. I detta avsnitt diskuteras olika synsätt som kan anläggas på kostnadsredovisningen när det gäller att definiera vad som är kostnader i bolaget, storleken på kostnaderna och periodiseringsfrågan. Då avsikten är att framställningen skall ha en skatterättslig tyngdpunkt har presentationen av redovisningsalternativen medvetet gjorts översiktlig och inriktats på de beståndsdelar av redovisningen som har störst betydelse för den utförligare skatterättsliga analysen som följer i avsnitt 4.

Det som karakteriserar personaloptioner är den långa löptiden och inskränkningarna i förfoganderätten. Begreppet personaloption kan alltså innefatta såväl köpoptioner på befintliga aktier som teckningsoptioner på nyemitterade aktier. Man kan därför inte tala om någon enhetlig ”personaloptionsredovisning”, utan optionstypen blir avgörande.

I konsekvens med detta finns inte heller några enhetliga regler eller rekommendationer för hur incitamentsprogram skall redovisas. Redovisningen av sedvanliga teckningsoptioner och konvertibler torde dock inte vara någon kontroversiell fråga och syntetiska optioner har i ett uttalande från april 1995 behandlats av Redovisningsrådets akutgrupp. Redovisning av personaloptioner – vare sig det är fråga om köp- eller teckningsoptioner – regleras däremot inte någonstans. Det finns heller inte någon reglering av frågan om hur personaloptioner skall hanteras inom koncernredovisningen, t.ex. i de fall ett dotterbolag till arbetsgivarbolaget fungerar som mellanliggande mottagare av teckningsoptioner.

Avsaknaden av reglering kan tyckas märklig med tanke på den stora gemsomslagskraft programmen haft. Anledningen till att frågan inte diskuterats livligare kan vara att värdepappersprogram mot icke-marknadsmässig ersättning tidigare beskattats vid den s.k. första kan-tidpunkten8 och därför inte varit aktuella. Även osäkerheten om storleken på framtida arbetsgivaravgifter torde ha avskräckt många företag. I samband med det ökade antalet IT-bolag har emellertid sådana program kommit att bli vanligare även här. Beskattningen av den anställde har också genom regeln i 10 kap. 11 § 2 st. IL anpassats till marknadens önskemål och gjort programmen attraktivare för de anställda.

Var skall man då söka vägledning för redovisningen av ett personaloptionsprogram? Av intresse är IASCs rekommendation IAS 19, Employee Benefits, som bl.a. innehåller krav på information kring värdepappersrelaterade förmåner, men som saknar regler om värdering och periodisering. Det kan även vara intressant att jämföra med vad som gäller i USA, då systemet med personaloptioner härstammar därifrån och det dessutom pågår en kritisk debatt kring just redovisningen av programmen.9 1993 presenterade Financial Accounting Standard Boards ett utkast till rekommendation, i vilket föreslogs att det verkliga värdet på samtliga värdepappersrelaterade förmåner vid erbjudandetidpunkten skulle redovisas som personalkostnad. Förslaget blev föremål för stark protest från näringslivets sida och resulterade i en kompromissartad rekommendation, FAS 123 – Accounting for Stock-Based Compensation, 1995. I denna uppmanas företagen att följa det ursprungliga förslaget, men samtidigt accepteras att, så länge erbjudandet riktar sig till samtliga anställda och lösenpris respektive teckningskurs inte understiger börskursen vid utgivningstillfället, någon kostnad överhuvudtaget inte behöver redovisas. I gengäld gäller ett strängare krav på informationsgivning, eftersom kostnaderna ofta i slutändan kommer att drabba aktieägarna i form av utspädningseffekter. Även den s.k. G4-gruppen förordar – utan att lämna några rekommendationer – en lösning där alla kostnader för incitamentsprogram, oavsett programmets karaktär, skall redovisas som rörelsekostnader. Detta diskuteras närmare under avsnitt 3.2 nedan.

Några svenska rekommendationer på området finns ännu inte, utan allmänna redovisningsprinciper får tjäna som vägledning.10

Se RÅ 1994 not. 41 och not. 733.

Se t.ex. The Economist 7 augusti 1999 ”Share and share unalike” och ”The trouble with stock options”.

I praktiken har det varit vanligt att bolagen hänvisar till Redovisningsrådets rekommendation RR 3 Redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation, punkterna 28–29 som behandlar fördelning av värden på skuldebrev. Något lagstöd för att tillämpa metoden för personaloptioner finns inte.

3.2 Kostnadernas karaktär – bolagets eller aktieägarnas kostnad?

Kostnaderna för ett personaloptionsprogram kan drabba såväl företaget som aktieägarna. Från kostnadssynpunkt kan programmen således delas in i två kategorier. Om företaget köper aktier eller köpoptioner (ofta rör det sig dock om återköpta egna aktier eller sådana aktier som tecknas med stöd av en emission av teckningsoptioner till ett dotterbolag) som den anställde får gratis eller mot vederlag understigande marknadsvärdet uppkommer en kostnad som skall redovisas över bolagets resultaträkning. Det är alltså företaget som bär den direkta kostnaden (även om naturligtvis alla företagets kostnader också kan sägas vara aktieägarnas). Ett program med teckningsoptioner eller konvertibler medför däremot, vid sidan av transaktionskostnaderna och eventuell ränta, inte några kostnader för företaget. Istället drabbas aktieägarna i form av utspädningseffekter, dvs. aktieägarens proportionella andel av bolagets förmögenhet minskar, eftersom nya aktieägare kommer in i bolaget.11 Det värde som kommer de anställda till godo kan sägas bestå av två sammansatta delar – dels en löne- eller belöningsfunktion, dels en incitamentsfunktion. Belöningsdelen kan identifieras som lön, medan detta inte är lika självklart när det gäller incitamentsdelen, eftersom den ju egentligen utgörs av ersättning för arbete som ännu inte utförts. Om man emellertid väljer att se helheten som lön, utgör denna ersättning för ett arbete som utförs för bolaget, inte för aktieägarna. En värdeöverföring med beteckningen arbetsersättning för arbetstagaren borde därmed också innebära att en motsvarande kostnad för detta arbete finns hos arbetsgivaren. Därför kan det finnas anledning att undersöka om kostnaden i dessa fall, som jag i det följande kommer att kalla utspädningsfallen, på något sätt kan ses som rörelsekostnad i bolaget, trots att den traditionella uppfattningen är att nyemissioner normalt sett inte påverkar bolagets resultaträkning.

För att ett optionsprogram med teckningsrätter till anställda skall vara genomförbart krävs att aktieägarna samtycker till att företrädesrätten åsidosätts. I och med samtycket godkänner aktieägarna att, om teckningskursen sätts lägre än marknadsvärdet, programmet belastar dem ekonomiskt. Finns det då någon möjlighet att ”föra över” denna kostnad till bolaget? Skillnaden mellan förmånens värde och vad den anställde erlägger torde knappast kunna rubriceras som en benefik överföring från arbetsgivarens sida, utan är ersättning för ett arbete den anställde utfört eller förväntas utföra. De förmånsberättigade är anställda i bolaget, inte hos de enskilda aktieägarna, vilket följer som en självklarhet av aktiebolagets konstruktion med aktieägare och aktiebolag som två skilda rättssubjekt. Utgångspunkten borde därför vara att kostnaden finns i bolaget, men att den också påverkar aktieägarna. Den motsatta ståndpunkten – att kostnaden överhuvudtaget inte existerar i bolaget – är svårförenlig med det traditionella synsättet på förhållandet arbetsgivare – arbetstagare, och borde egentligen leda till att ersättningen inte betraktades som lön från bolaget, utan som ett utslag av välvilja från aktieägarnas sida.

Hur skulle då utspädningseffekterna kunna formuleras i termer av en kostnad i bolaget? Alternativet till ett incitamentsprogram är naturligtvis kontant lön, bortsett från själva incitamentsfunktionen. Om aktieägarna med sina egna medel vill skapa förutsättningar för bolaget att öka lönerna till de anställda, kan detta ske genom ett ovillkorat, vederlagsfritt aktieägartillskott, som i bolaget blir fritt eget kapital, vilket bolaget sedan kan disponera över. Värdet av teckningsrätten som den anställde slutligen erhåller betraktas som ersättning för ett arbete som kommit bolaget till del, och samma värde har då lämnat företaget, som en kostnad för utfört arbete.

För egen del tror jag dock att den rådande uppfattningen, att aktieägarnas avstående från sin företrädesrätt inte påverkar bolagets resultaträkning, är så pass djupt förankrad i redovisningspraxis att det motsatta synsättet skulle få svårt att vinna gehör. Detta synsätt är emellertid kanske det mest riktiga, principiellt sett, i incitamentsprogramsfallen. En intressant jämförelse är dock redovisningen vid riktade emissioner i samband med företagsförvärv. Då används de nyemitterade aktierna som betalningsmedel för det uppköpta bolagets aktier, och kostnaden för de nyemitterade aktierna bokförs som anskaffningsvärde för de nya aktierna, och kan således kostnadsföras som finansiell eller rörelsekostnad vid en framtida försäljning av aktierna. Mot denna bakgrund borde kostnadsföring som lön även för aktier som emitterats för incitamentsprogram inte te sig så avlägsen.

Ett exempel får illustrera utspädningseffekten: Ett bolag har ett aktiekapital om t.ex. 1 000 000 kr, fördelat på 10 000 aktier om nominellt 100 kr, men marknadsvärdet på varje aktie är 150 kr. Genom en emission om 2 000 aktier à 100 kr till de anställda ökas aktiekapitalet med 200 000 kr. Bolagets värde är då 1 700 000, fördelat på 12 000 aktier. Varje aktie är nu värd ca 140 kr. De anställda har således ”tjänat” 40 kr, medan de tidigare aktieägarna ”förlorat” 10 kr. Om de nyemitterade aktierna givits ut till en kurs på 150 kr hade varken någon förtjänst eller förlust uppkommit – bolaget hade tillförts 300 000 kr och värdet per aktier hade varit 1 800 000/12 000 = 150 kr.

3.3 Kostnadernas storlek

Kostnadernas storlek är beroende av hur optionerna (teckningsoptioner, om bolaget kan sägas ha några kostnader för dem, annars köpoptioner) skall värderas. Värderingen bör troligen ske enligt någon av de på kapitalmarknaden vedertagna värderingsmodellerna för optioner, t.ex. Black & Scholes (även om det är osäkert om denna metod verkligen kan tillämpas på personaloptioner). Omfattas ett stort antal anställda och erbjudandet förutsätter fortsatt anställning kan det vara orealistiskt att kalkylera med att samtliga kommer att stanna kvar i tjänsten och utnyttja förmånen. Därför torde det vara möjligt att värdera optionsprogrammet något lägre, på grundval av sannolikheten för avgångar bland personalen.12 Inskränkningar i förfoganderätten anses inte böra påverka värderingen.13 Anledningen är att man utgår från att den anställde kommer att stanna kvar i företaget.

Den initiala värderingen kan senare komma att förändras, beroende på när man väljer att redovisa optionerna, vilket diskuteras nedan under 3.4.

Ytterligare en kostnad måste beaktas i sammanhanget, nämligen arbetsgivaravgifterna på det belopp som den anställde till sist erhåller. Eftersom det vid programmets utfärdande är osäkert hur stor den anställdes verkliga förmån kommer att bli, är storleken på arbetsgivaravgifterna okänd, fram tills dess att den anställde utnyttjar optionen. För att få den totala kostnadsbilden måste därför bolaget göra en uppskattning av hur stora arbetsgivaravgifterna kan komma att bli. Vanligtvis vidtar bolagen någon åtgärd för att säkra betalningsskyldigheten för avgifterna. Hur detta går till faller dock utanför ramen för denna artikel.

Rundfeldt, Tendenser i börsbolagens årsredovisningar 1998 s. 154.

Redovisningsrådet akutgrupps uttalande om syntetiska optioner i april 1995. Principen måste rimligtvis även gälla syntetiska optioner som försetts med inskränkningar och personaloptioner.

3.4 Periodiseringsfrågan – tidpunkten för kostnadsredovisningen

Under förutsättning att kostnaden får behandlas som en personalkostnad uppkommer frågan vid vilken tidpunkt kostnaderna skall redovisas. Det tycks finnas tre alternativ – att kostnadsföra vid tiden för förpliktelsens uppkomst, dvs. när programmet ges ut, löpande i takt med att den anställde tjänar in förmånen, eller vid förpliktelsens upphörande, dvs. när det står klart hur stor kostnaden verkligen blev.

Det sista alternativet skulle kunna motiveras med att det är meningslöst att i flera år gissa hur stor kostnaden skall bli, och att det då är bättre att vänta med redovisningen till dess att säkerhet uppnåtts. Den allmänna uppfattningen är dock att det är lämpligare att åtminstone påbörja kostnadsföringen tidigare, trots att det föreligger en viss osäkerhet om den slutliga kostnadens storlek. Ett argument för att redovisa kostnaden löpande är att om utnyttjandet hela tiden förutsätter fortsatt anställning, den anställde tjänar in den löpande, och kostnaderna skall då redovisas löpande också, i likhet med vanlig lön. Detta kan jämföras med pensionsrätten, som fördelas över hela anställningstiden och baseras på den årliga lönen, trots att utbetalningarna äger rum långt senare. Pensionen består i likhet med optionsplanerna av ett löfte om framtida utbetalning, som infrias under förutsättning att den anställde kvarstår i anställningsförhållandet. I USA tillämpas denna metod. I Sverige finns ännu inga auktoritativa uttalanden i denna fråga, vilket lämnar öppet för alternativet att göra en avsättning redan vid erbjudandetillfället.14 Den värdeförändring optionerna löpande genomgår skulle då kunna beaktas genom att nya avsättningar görs respektive en del av de tidigare avsättningarna upplöses. Frågan om socialavgifterna berörs som nämnts inte närmare här, men denna lösning borde rimligtvis kunna tillämpas även på dessa.

Rundfeldt, R., a.a., s. 154.

3.5 Kostnader för aktieägarna – något om utspädning

För aktieägarna är effekterna av ett incitamentsprogram där nya aktier emitteras av två slag; maktförskjutning och ekonomisk förlust. Det stora flertalet aktieägare och potentiella investerare intresserar sig sannolikt mer för de ekonomiska konsekvenserna än för de röstetalsmässiga.15 Vid en riktad nyemission blir aktieägarnas andel av bolagets tillgångar mindre och vinsten per aktie sjunker. Därför är det viktigt att årsredovisningen innehåller tydlig information om effekterna på sikt av emissionen.

Något krav på redovisning av utspädningseffekter finns inte i årsredovisningslagen. Redovisningsrådet har dock utfärdat en rekommendation, RR 18 ”Resultat per aktie”, som i princip16 överensstämmer med IAS 33 ”Earnings per share”. Rekommendationen gäller aktier som är föremål för allmän handel, och innehåller beräkningsmodeller för redovisning av vinst per aktie såväl före som efter utspädning. Det innebär att det också måste anges hur många aktier som kan komma att tecknas som mest. Informationen om utspädningseffekterna skall lämnas i direkt anslutning till resultaträkningen.

I brist på lagbestämmelser och rekommendationer har många företag tidigare valt att inte redovisa några nyckeltal alls för utspädningseffekterna, antingen detta berott på okunskap eller en önskan att försköna årsredovisningen.17 Detta torde i och med RR 18 inte längre vara något problem.18

Vad gäller maktpositionerna i bolaget torde det sällan uppstå några problem. En majoritetsägare skulle knappast vara med och rösta igenom ett optionsprogram som innebar att han hamnade under någon avgörande majoritetsgräns. En ägare med 10 % av rösterna, som är en viktig minoritetsgräns i ABL, skulle däremot kunna ha mycket att förlora, men kan också utnyttja möjligheten att väcka klandertalan mot stämmobeslutet.

(se punkt 46 i rekommendationen)

C. Friberg och J. Karnå vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet har i sin D-uppsats ”Redovisning av incitamentsprogram – en studie av svenska noterade IT-bolag” gjort en omfattande undersökning om vilken information som lämnats i 77 IT-bolag i årsredovisningarna för 1998.

Ett antal stora fondbolag har i en skrivelse från mars 2001, ”Riktlinjer för information till aktieägarna om incitamentsprogram i aktiemarknadsbolag”, givit ut rekommendationer kring information i anslutning till bolagsstämma. Aktiemarknadsnämnden har också uttalat sig om detta i ett stort antal avgöranden.

4 Beskattningskonsekvenser i företaget

4.1 Inledning

Det finns inte någon specialreglering om kostnadsföring av personaloptionsprogram i IL, utan vägledning får sökas dels i de skatterättsliga huvudprinciperna om utgifter i näringsverksamhet och därmed också i redovisningen, dels reglerna om försäljning av delägarrätter. Det har visat sig att även beskattningen av den anställde påverkar bolagets avdragsrätt. Denna fråga behandlas därför kortfattat inledningsvis, varefter följer en genomgång av vilka skattekonsekvenser med avseende på avdragsrättens omfattning som inträder för bolaget. Eftersom dessa varierar mellan olika typer av incitamentsprogram behandlas de olika programtyperna för sig.

4.2 Huvudprinciper vid förmånsbeskattningen av incitamentsprogram

En anställd som deltar i ett incitamentsprogram erhåller normalt19 en skattepliktig förmån på vilken arbetsgivaravgifter skall erläggas. Marknadsvärdet tas upp som inkomst av tjänst enligt huvudregeln i 11 kap. 1 § IL och när förmånen ”skattats av” i tjänst bli all vidare värdestegring beskattad i kapital vid en framtida avyttring, enligt reglerna om avyttring av delägarrätter i 44 och 48 kap. IL.

Efter en lagändring 1998 knyts skattskyldighetens inträde till olika tidpunkter beroende på om det som förvärvas är ett värdepapper eller ej. Bestämmelserna finns i 10 kap. 11 § IL. Om den anställde erhåller ett värdepapper beskattas skillnaden mellan marknadsvärdet och erlagd premie vid förvärvet, 10 kap. 11 § 1 st. IL. Om den anställde däremot förvärvar en rätt att i framtiden förvärva värdepapper, sker beskattning enligt 10 kap. 11 § 2 st. IL när rätten utnyttjas eller överlåts. Faller en personaloption ut i etapper, så att den endast kan utnyttjas med t.ex. 20 % om året, beskattas den anställde vid varje utnyttjandetillfälle för skillnaden mellan aktuellt marknadsvärde och lösenpris. 20

Den centrala frågan för beskattningstidpunkten är således vad som kan klassificeras som värdepapper.21 Någon legaldefinition av begreppet värdepapper finns inte och det kan därför tyckas olyckligt att lagstiftaren valt att knyta beskattningstidpunkten till detta rekvisit. Avsikten har varit att skjuta upp beskattningen av sådana optioner som kringgärdas av restriktioner för utnyttjande,22 men med hänsyn till den variationsrikedom bland villkor i optionsprogrammen som finns, är det ingalunda självklart i varje enskilt fall vad som faller in under bestämmelsen.

I värdepappersbegreppet ligger rimligtvis ett krav på överlåtbarhet, dvs. möjlig omsättning, även om någon faktisk omsättning inte kan krävas. Villkor om fortsatt anställning torde utesluta klassificering som värdepapper, eftersom det för överlåtbarheten då krävs ytterligare omständigheter, som inte vilken innehavare som helst råder över. En hembudsklausul har i ett förhandsbesked från Skatterättsnämnden inte ansetts förta en option dess karaktär av värdepapper.23 Av detta går det emellertid inte att dra några generella slutsatser om vilka konsekvenser andra utformningar av hembuds- och förköpsklausuler får vid bedömningen av om något är ett värdepapper eller ej. Möjligen skulle det i klausulen föreskrivna lösenpriset kunna få betydelse, så till vida att om priset sätts lägre än marknadsvärdet, aktien eller optionen inte längre skulle kunna klassificeras som värdepapper, med hänsyn till kravet på överlåtbarhet. Det förtjänar att påpekas att Finansinspektionen funnit att personaloptioner i frågor som rör insiderhandel inte anses vara värdepapper.24 Insiderlagstiftningen håller sig dock med en i förhållande till skatterätten oavhängig begreppsbildning, varför man inte bör dra några slutsatser på grundval av detta uttalande.

Det torde dock vara klart att alla de instrument ABL ställer till förfogande utgör värdepapper i civilrättslig mening. Dessa kan emellertid på grund av långtgående begränsningar i förfoganderätten förlora sin skatterättsliga värdepapperskaraktär. En personaloption är sannolikt ett värdepapper civilrättsligt,25 medan den enligt det skatterättsliga synsättet som det är uttryckt i 10 kap. 11 § 2 st. IL, typiskt sett inte är ett värdepapper.

I praxis har överlåtbara syntetiska optioner behandlats som värdepapper, RÅ 1997 ref. 71 (förhandsbesked). En syntetisk option kan, med hänsyn till sin konstruktion, däremot aldrig vara en rätt att i framtiden förvärva värdepapper. I RÅ 2000 not. 47, som också rörde syntetiska optioner, blev den anställde efter en viss tidpunkt beskattad i kapital, vilket i fallet ansågs leda till att bolaget i motsvarande mån skulle beskattas som för kapitalförlust på värdepapper. Domen och skatterättsnämndens föregående avgörande diskuteras utförligt nedan under avsnitt 4.4.

Här behandlas inte undantaget från skatteplikt i 11 kap. 15 § IL.

Den praxis som föranledde införandet av 10 kap. 11 § 2 st. innebar att förmånsvärdet skulle beskattas vid det första tillfälle då optionen enligt villkoren överhuvudtaget kunde utnyttjas, oavsett om detta faktiskt skedde eller ej, den s.k. ”första kan-tidpunkten”. Denna praxis är inte helt överspelad, utan torde fortfarande ha relevans i de fall den anställde varken erhåller ett värdepapper eller en rätt att i framtiden förvärva värdepapper, t.ex. en syntetisk option som p.g.a. kraftiga förfoganderättsinskränkningar inte kvalificerar sig som ett värdepapper. Beskattning torde då ske vid det första tillfälle den anställde kan kräva att få ut ett kontantbelopp.

Här lämnas endast en kort sammanfattning, För utförligare utredning se t.ex. Liljeborg, ”Anställdas förvärv av värdepapper och personaloptioner”, Skattenytt 2000 s. 538 ff.

Prop. 1997/98:133.

Förhandsbesked den 18 juni 1998 (RSVs rättsfallsprotokoll nr 25/98).

Finansinspektionens uttalande den 3 mars 2000.

Tivéus tror dock att om inskränkningarna är så långtgående att PRV skulle vägra att registrera en emission med sådana villkor, kan det knappast vara fråga om värdepapper ens civilrättsligt, ”Optioner – reavinst eller lön?”, Skattenytt 1999 s. 41.

4.3 Beskattningskonsekvenser i företaget

4.3.1 Allmänt om avdragsrätten och skatterättens förhållande till redovisningen

Ett aktiebolag har i regel avdragsrätt för alla sina kostnader, så länge de är motiverade av den bedrivna verksamheten – nuvarande eller planerad. Huvudregeln i 16 kap. 1 § IL stadgar avdragsrätt för utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster och härutöver även för räntor och kapitalförluster.

Ovan har beskrivits hur kostnaderna redovisningsmässigt kan delas in i två kategorier. Samma indelning gör sig gällande för beskattningen, och därmed aktualiseras åter frågan om vem som egentligen har kostnaden för ett optionsprogram med teckningsoptioner – aktieägarna eller bolaget? Den självklara och grundläggande förutsättningen för avdrag i bolaget är ju att det överhuvudtaget finns en kostnad i bolaget.

För den första kategorin, köpoptioner och syntetiska optioner, som tveklöst är kostnader i företaget, kunde det ha varit ointressant att diskutera frågan om avdragsrättens omfattning. Åtminstone i de större bolagen är det uppenbart att kostnaderna motiveras av verksamheten.26 Frågan har emellertid komplicerats av regeln om avdragsförbud för förluster orsakade av affärer genom derivat i egna aktier i 48 kap. 6 a §, vars tillämplighet på personaloptioner ännu inte är klarlagd, men som öppnar för den märkliga konsekvensen att utgifterna – om man ser dem som kapitalförluster – även i vissa köpoptionsfall överhuvudtaget inte skulle vara avdragsgilla.

Naturligt nog är inte personaloptions- och andra incitamentsprogram särreglerade i inkomstskattelagstiftningen – transaktionerna som programmen innefattar är ju inte på något sätt utmärkande för just incitamentsprogram. Enligt 13 kap. 1 § och 16 kap. 1 § IL skall avdrag göras för utgifter på grund av näringsverksamheten. När något i redovisningen behandlas som en kostnad torde detta vara en presumtion för att kostnaden hör till näringsverksamheten, såvida det inte finns några särskilda regler i skattelagstiftningen som motsäger detta. Det innebär att, åtminstone i de fall kostnaderna redovisningsmässigt behandlas som personalkostnader, även avdrag skall erhållas för sådana kostnader En svårighet med detta är dock att incitamentsprogrammen formellt sett, genom bestämmelserna i 48 kap. IL, inte är skatterättsligt oreglerade.

I IL används den gemensamma termen delägarrätter för aktier, teckningsoptioner etc. De finansiella instrument som inte definieras som delägarrätter skall behandlas som delägarrätter. Någon klar begreppsdefinition är det dock inte fråga om.27 Personaloptioner – såväl köp- som teckningsoptioner – skall således enligt reglernas ordalydelse behandlas som delägarrätter. Frågan är, som kommer att diskuteras i det följande, om reglerna i 44 och 48 kap. IL verkligen är avpassade för att tillämpas på incitamentsprogram

Avdrag skulle eventuellt kunna vägras om utgifternas sågs som förtäckt utdelning, närmast i fåmansföretag.

Begreppet värdepapper är således inte lagtekniskt kopplat vare sig till begreppet delägarrätt eller till de instrument på vilka reglerna om delägarrätter skall tillämpas. Med hänsyn till vad som sagts om vilka krav som bör kunna ställas på värdepapper tycks det begreppet vara snävare än delägarrätt. Bara av det faktum att reglerna om delägarrätter kan tillämpas för det utgivande företaget kan man alltså inte dra några säkra slutsatser om den anställdes förmånsbeskattning. Det omvända synes dock kunna vara fallet, se avsnitt 4.4.

4.3.2 Nyemission av aktier, konvertibler och teckningsoptioner

Den ökning av aktiekapitalet som sker vid en nyemission utlöser inte några inkomstskattekonsekvenser i bolaget. Emitteras teckningsoptioner eller konvertibler dras räntan på skuldebrevet av, medan själva tecknings- eller konverteringsrätten inte påverkar beskattningen. Värdet av teckningsoptioner som emitterats i syfte att vara personaloptioner skall i enlighet med detta inte kostnadsföras och följaktligen inte heller dras av vid taxeringen.

Som nämnts kan detta synsätt ifrågasättas när det gäller personaloptioner, då kostnaden visserligen bärs av aktieägarna, men kostnader för de anställdas lön egentligen finns i bolaget. Frågan är om det går att se kostnaden som en rörelsekostnad i bolaget.

I RÅ 1984 not. 175 har dock Regeringsrätten avvisat ett sådant synsätt. I fallet hade de anställda i ett bolag fått teckna aktier i detta och förmånsbeskattats härför. Bolaget yrkade avdrag med det totala förmånsbeloppet, på den grunden att aktieägarna genom sitt beslut att avstå från sin företrädesrätt gjort ett vederlagsfritt aktieägartillskott till bolaget och att den förmån de anställda erhållit utgjort vederlag för utfört arbete, och att bolaget därför var berättigat till avdrag. Regeringsrätten ansåg dock att resonemanget om aktieägartillskottet inte utgjorde någon godtagbar grund för att ett värde tillförts bolaget. Aktieteckningen hade inte heller inneburit någon kostnad för företaget, varför avdragsyrkandet inte kunde bifallas. Regeringsrätten konstaterar också att det inte behöver föreligga korrespondens mellan den anställdes förmån och bolagets kostnad.

Beskattningen av den anställde innebär visserligen inte automatiskt att förmånen kommer från arbetsgivaren. Så har i praxis ersättning som utgått från någon annan än arbetsgivaren ansetts skattepliktig om det funnits ett samband, främst ekonomiskt, mellan den som utgivit förmånen och arbetsgivaren.28 Att tala om ett sådant ”samband” mellan stora börsnoterade bolag och deras aktieägare framstår dock som orealistiskt i sammanhanget. Det finns visserligen inte i den svenska skattelagstiftningen något absolut krav på korrespondens mellan utgifter och inkomster hos avtalande rättssubjekt, men i denna situation blir bristen på överensstämmelse påfallande.

Accepterar man synsättet med aktieägartillskottet blir dock konsekvensen besvärlig på ett annat sätt, i och med att aktieägarna då kan komma att göra anspråk på avdrag genom ökat anskaffningsvärde på aktierna vid en framtida försäljning. Utgiften skulle då kostnadsföras två gånger. Aktieägarna behöver dock inte nödvändigtvis få avdrag vid kapitalvinstberäkningen, då något tillskott i pengar aldrig skett.

Lindencrona-Lodin m.fl., Inkomstskatt – en läro- och handbok, 7 u 2001 s. 106.

4.3.3 Förvärv och försäljning av egna aktier

Förvärv och försäljning av egna aktier enligt 7 kap. ABL utlöser inte några skattekonsekvenser i bolaget, oavsett vinst eller förlust, 48 kap. 6 a § och 44 kap. 2 § IL. Ett av skälen till att denna lösning valts torde vara att situationen när ett bolag överlåter egna aktier är snarlik en nyemission. Om överlåtelse av egna aktier vore skattepliktig kunde konsekvensen bli att företaget vid kapitalanskaffningsbehov hamnade i en valsituation mellan nyemission och överlåtelse, varvid preferens skulle ges åt det alternativ som gav det skattemässigt fördelaktigaste resultatet, vilket skulle strida mot principen om skattereglernas neutralitet. 29

Skattefrihet respektive avdragsförbud råder också för vinst och förlust vid handel med derivat som bolaget utfärdar med den egna aktien som underliggande tillgång. Om bestämmelsen omfattar även icke-standardiserade köpoptioner avsedda för personaloptionsprogram är oklart. Som lagtexten är utformad gäller avdragsförbudet optioner, terminer och liknande instrument vars underliggande tillgång består av egna aktier. Det anges inte explicit om regeln tar sikte endast på sådana derivat som avser de aktier som innehas av bolaget, eller om bolagets samtliga aktier skall omfattas. Den enda rimliga tolkningen är dock att det förra alternativet måste ha varit avsikten,30 varför frågan inställer sig om lämpligheten i att identiska derivattransaktioner behandlas olika beroende på vem som äger den underliggande tillgången. Då optionerna inte avser vissa specificerade aktier kan de dessutom alltid sägas avse andra bolagets aktier än just de som bolaget innehar.

Den civilrättsliga behandlingen av derivat i egen aktie torde inte innebära att sådan handel likställs med handel med själva aktien, då derivathandel kan förekomma utan att det finns någon avsikt att förvärva själva aktien. I skattelagstiftningen har man dock utan vidare likställt transaktionerna. Frågan berörs första gången under utredningen i propositionen,31 där man konstaterar att skattekonsekvenserna av handel med egna aktier genom derivat inte bör skilja sig från direkt handel med egna aktier. Möjligheten för företag att genom förvärv av egna aktier underlätta genomförandet av ett personaloptionsprogram kommenteras överhuvudtaget inte.

Att förluster till följd av överlåtelser under marknadsvärdet till anställda inte är avdragsgilla är långt ifrån självklart. Utgiften är inte primärt resultatet av en sedvanlig försäljning, utan en försäljning med det enda syftet att avlöna personalen och bör därför i första hand karakteriseras – och dras av – som personalkostnad. Hur gränsen skall dras mellan ”vanlig” försäljning och försäljning med ”lönesyfte” blir dock oklart. Civilrättsligt skiljer sig inte personaloptioner från andra derivat på något sätt som i sig bör föranleda skatterättslig särbehandling. En lösning är att istället definiera utgivande av personaloptioner som en renodlad lönetransaktion, vilket leder till att kostnaden skattemässigt inte kan behandlas som något annat än just lön.

Ett annat alternativ på samma tema är att dela upp transaktionen i två led. Det första ledet resulterar i en icke avdragsgill förlust på egen aktie, medan det andra ledet utgörs av en löneutbetalning om samma belopp som förlusten. Detta kan jämföras med vad som gäller vid uthyrning av privatbostad i näringsverksamhet, då arbetsgivaren först blir uttagsbeskattad för mellanskillnaden mellan marknadsvärde och hyresintäkt, men sedan i nästa steg får avdrag med samma belopp som lön till den anställde. 32

Beroende på om och hur 48 kap. 6 a § IL skall tillämpas blir konsekvenserna olikartade. Ordalydelsen talar för ett strikt avdragsförbud. Om undantag görs för personaloptioner kan frågan fortfarande diskuteras med hänsyn till att optionerna kanske skall behandlas som delägarrätter och att kvittningsfållan i 48 kap. 26 § IL då begränsar avdragsmöjligheten. I så fall måste de allmänna bestämmelserna om delägarrätter vägas mot utgifternas karaktär av personalkostnad.

Prop. 1999/2000:38 s. 28 ff.

Rutberg & Skog, ”Aktiebolags förvärv av egna aktier...”, SvSkT 1/2000, s. 26

Prop. 1999/2000:38 s. 31.

Jfr K. Herrlins resonemang på s. 243, ”Skatteplanering för villaägare – en bokanmälan”, Skattenytt 1982 s. 235.

4.4 Avdrag för personalutgift eller kapitalförlust?

Den principiella frågan är alltså om utgifterna för ett personaloptionsprogram, förutsatt att de är avdragsgilla överhuvudtaget, skall dras av som personalkostnad eller som kapitalförlust på delägarrätter. För den anställde är beskattningen beroende av karaktären på förmånen – värdepapper eller inte värdepapper? – medan det för arbetsgivaren saknas några korresponderande avdragsregler som knyter an till samma begrepp. Konsekvensen blir att allmänna skatterättsliga bestämmelser om avdragsrätt i näringsverksamhet skall tillämpas. Reglerna i 44 och 48 kap. IL gäller, men en avgränsning måste göras mot den allmänna avdragsbestämmelsen i 16 kap. 1 § IL, dvs. ”vanliga” löneutgifter.

Gränsdragningen kan ske med utgångspunkt i begreppet delägarrätt. Detta är som nämnts inte något absolut begrepp, vilket innebär att personaloptioner mycket väl kan omfattas. Det finns inte heller något allmänt krav på omsättningsbarhet i 48 kap. IL, varför det faktum att något inte är värdepapper för den anställde inte behöver betyda att det inte heller är en delägarrätt ur bolagets synvinkel. Att ge företräde åt bestämmelserna i 48 kap. IL framför 16 kap. 1 § IL skulle stämma överens med principen om att den särskilda lagen har företräde framför den allmänna. Det är dock alltid vanskligt att laborera med begreppen lex generalis och lex specialis, eftersom det finns en risk att de konkurrerande bestämmelserna egentligen inte täcker in samma situation. Det är t.ex. inte logiskt att tala om ett specialfall av lön som karakteriseras av att det skall behandlas som något annat än lön. Som argument har detta resonemang därför inte någon större tyngd.

Argumentet mot att ge företräde åt reglerna om delägarrätter måste istället vara den etablerade uppfattningen som redovisningen ger uttryck för, att transaktionen inte är någon vanlig försäljning. Att en anställningsförmån konstrueras på samma sätt som en försäljning av delägarrätter ändrar inte transaktionens innebörd. Detta måste om inte eliminera helt, så åtminstone inskränka ett eventuellt utrymme för kapitalbehandling av utgifterna. Regeringsrätten har i sin dom RÅ 2000 not. 47 valt att ansluta sig till Skatterättsnämndens uppfattning och göra gränsdragningen med ledning av hur den anställde förmånsbeskattas.

Den anställde hade förvärvat syntetiska optioner som ansågs vara värdepapper. Förmånsbeskattningen skedde således vid förvärvstillfället enligt regeln om värdepapper i 10 kap. 11 § 1 st. IL, och framtida värdestegring på optionerna skulle hänföras till kapital. Värdet vid förvärvstillfället var avdragsgillt som lönekostnad i bolaget, men fortsatt värdestegring härefter skulle hänföras till kapitalförlust på delägarrätter. Optionerna kunde inte anses näringsbetingade och aktiefållan skulle tillämpas. Beträffande värdepapper korresponderar alltså rättsläget för arbetsgivare med det för löntagare. I samma utsträckning som den anställde beskattas i kapital skall alltså bolaget göra avdrag enligt reglerna om delägarrätter.

Möjligen kan man argumentera för att kostnader för optionsavtal som snarare än fristående optioner utgör en del av anställningsavtalet skulle kunna vara avdragsgilla i sin helhet. Motiveringen vore i så fall närmast att utgifternas karaktär av lön manifesteras tydligare när det gäller vissa mycket ”stränga” optionsavtal, än andra, mindre ”stränga” sådana. Även om ett sådant synsätt skulle kunna fungera i praktiken vore det svårt att motivera principiellt. Ett avtal som hindrar den anställde från att tillgodogöra sig värdet av en förmån om han slutar sin anställning innebär inte ”mer” lön än ett avtal som innebär att han redan gjort sig förtjänt av en belöning och därför kan utnyttja förmånen direkt.

Det är enligt min mening vare sig självklart eller ändamålsenligt att knyta företagets avdragsrätt (vilket det ju är fråga om, eftersom ett företag som inte har några vinster på kapitalplaceringsaktier inte får något avdrag alls) till beskattningstidpunkten för den anställde. Denna tidpunkt beror av huruvida den anställde kan disponera över förmånsvärdet och motiveras bl.a. av att det är det första tillfället förmånen kan sägas ha givit den anställde någon faktiskt skatteförmåga. Att den anställde efter en viss tidpunkt blir beskattad i kapital i stället för i tjänst ändrar inte utgiftens karaktär i företaget. Incitamentsprogrammet blir inte en ordinär värdepappersförsäljning och den anställdes dispositionsfrihet innebär inte att han efter beskattningstidpunkten intar någon annan ställning än anställd gentemot bolaget.

En invändning mot detta är att när den anställde har skattat av förmånen övergår han till att bli en ”vanlig” kapitalplacerare i bolaget. Även om denna jämförelse har sin poäng, är det min uppfattning att arbetstagarrollen i relationen den anställde – arbetsgivarbolaget, är så dominerande att det bör få genomslagskraft även vid behandlingen av utgifter för incitamentsprogram.

Följden av att den anställdes beskattningstidpunkt styr bolagets beskattning är att det även för det senare blir avgörande huruvida det den anställde erhåller är ett värdepapper eller ej, med den skillnaden att det för den anställde handlar om beskattningstidpunkten och för företaget om avdragsrättens omfattning. Arbetsgivaren har inte något annat inkomstslag att skifta till, däremot begränsas avdragsrätten genom kostnaderna hamnar i aktiefållan. För att ”säkra” avdragsrätten skulle arbetsgivaren vara tvungen att föreskriva som villkor i optionen att den anställde måste avyttra den så snart det är möjligt – vilket skulle förta incitamentsprogrammet en stor del av dess effekt. Då kunde ju arbetsgivaren välja att helt enkelt betala ut en summa pengar istället.

En fråga som emellertid inte besvaras i Skatterättsnämndens förhandsbesked är om arbetsgivarens avdragsrätt för lönekostnader är begränsad till tiden före det första tillfälle den anställde överhuvudtaget kan utnyttja förmånen, eller om avdrag för lön kan göras fram till dess att den anställde faktiskt utnyttjar förmånen. Annorlunda uttryckt: Är det när förmånen ändrar karaktär och blir värdepapper, eller när den anställde ändrar karaktär och ”blir kapitalplacerare” som avdragsrätten för lön upphör?

5 Sammanfattande synpunkter

De disparata skattekonsekvenserna beroende på utformningen av ett incitamentsprogram visar att det kan vara värt att eftersträva en enhetligare behandling av utgifterna. En svårighet med detta är den skarpa skiljelinje som går mellan å ena sidan incitamentsprogram som bolaget bär kostnaden för och å andra sidan de program som drabbar aktieägarna i form av utspädningseffekter. Om det vore möjligt att redovisningsmässigt se utgifterna även i det senare fallet som kostnader i bolaget, skulle man även skatterättsligt sannolikt kunna betrakta dem som löneutgifter. Någon avyttring äger knappast rum i detta fall, varför kapitalvinstreglerna inte heller skulle kunna bli tillämpliga. Det är möjligt att Regeringsrätten vid en prövning idag skulle ha samma uppfattning som i RÅ 1984 not. 175, men det är också möjligt att det ökade antalet program av denna typ skulle föranleda en annan bedömning.

Utgångspunkten för en enhetligare behandling måste vara att acceptera att utgifterna är lönekostnader och att som sådana är de avdragsgilla. Vare sig regeln om skattereglernas företräde framför redovisningen eller lex specialis-principen skulle då vara tillämplig. Dessa principer tar sikte på det fallet att en situation ryms inom flera sfärer eller lagrum. Betraktar man däremot situationen som entydig blir s.a.s. lex specialis aldrig tillämplig, eftersom den speciella situationen inte är för handen. Om man behandlar utgifterna som löneutgifter och avstår från att söka efter en annan definition, torde avdrag kunna ske enligt allmänna principer om avdrag för utgifter för inkomsternas förvärvande och bibehållande.

Nadia Lousseief är verksam vid Linklaters Lagerlöf Advokatbyrå.

För erfarna

Välkommen! Hos oss hittar du alla ekonomiska regelverk du behöver samlat på en enda digital plats. Fördjupa dig i allt från EU-rätt till självreglering, tidskrifter eller använd Rättserien där experter guidar dig till snabba svar.
  • Regler

    Här hittar du uppdaterat rättsligt material inom EU-rätt, svenska lagar och myndighetsföreskrifter. Du kan även hitta historik från 2008 och framåt.

  • Avancerad sök

    Filtrera dina sökningar och hitta rätt dokument snabbare. Vet du att det är en lag du söker efter kan du välja att visa bara de träffarna.

  • Markera & Anteckna

    Här kan du smidigt markera, anteckna och dela de avsnitt av texterna som är viktigast för dig och dina kollegor.

  • Rättserien

    Här kan du bekräfta dina kunskaper och enkelt hitta nya vägar till andra områden.

  • Jag vill veta mer

och oerfarna

Välkommen! Det kan vara svårt att hitta rätt ibland, så därför har vi samlat allt inom ekonomiska regler på ett och samma ställe. Navigera, sök eller använd Rättserien för att få svar på dina frågor.
  • Rättserien

    Här hittar du tydliga förklaringar till tusentals termer och information om var och hur du kan fördjupa dig. Till Rättserien

  • Navigering

    Allt relevant material hittar du samlat inom respektive ämnesområde.

  • Anteckna

    Skapa egna anteckningar för hur du ska gå till väga vid komplicerade regeltolkningar. Dela gärna med dig eller spara tips från dina kollegor!

  • Markera

    Använd överstrykningspennan och hitta tillbaka till det viktigaste nästa gång.

  • Jag vill veta mer

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2019 2020 2021
31 maj 0,05 -0,01 0,28
30 nov -0,09 -0,10  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...