Arbetsgivaravgifter för konkursbo
I RÅ 2000 ref. 29 var fråga om ett konkursbos skyldighet att betala arbetsgivaravgifter (fallet behandlas även av Bergström i detta häfte). Under åren 1993–94 hade ett konkursbo betalat ut utdelning på lönefordran till f.d. anställda hos det konkursdrabbade företaget. Konkursboet hade inte själv drivit verksamheten vidare. Skattemyndigheten påförde arbetsgivaravgifter på ersättningarna med hänvisning till det s.k. utvidgade arbetsgivarbegreppet som har gällt sedan skattereformen 1991. Enligt 3 kap. 2 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) räknas ersättning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner för utfört arbete som (avgiftspliktig) inkomst av anställning, även om mottagaren av ersättningen inte är anställd hos den som utgivit ersättningen. Det utvidgade arbetsgivarbegreppet täcker i huvudsak två fall. Det ena avser det fall där arbete utförs direkt för utbetalarens räkning i ett uppdragsförhållande (t.ex. arbete som utförs av en förmyndare eller god man eller av en egenföretagare med A-skatt), det andra fallet – det som var i fråga i förevarande mål – när den som betalat ut arbetsersättningen är någon annan än den för vilken arbetet utförs. Utbetalaren blir då avgiftsskyldig under förutsättning att ersättningen utgör ett utflöde ur mottagarens tjänst och att det finns någon form av intressegemenskap mellan utbetalaren och den egentlige arbetsgivaren.
Konkursboet överklagade skattemyndighetens beslut med motiveringen att utbetalningarna avsåg utdelning till konkursgäldenärens anställda på grund av deras anställning hos konkursgäldenären. Konkursboet hade inte intagit rollen som arbetsgivare och statens fordran på arbetsgivaravgifter kunde inte ses som en massafordran. SKM:s beslut att påföra konkursboet massaansvar för utdelning på lönefordran saknade stöd i lag och praxis.
Länsrätten och kammarrätten lämnade överklagandet utan bifall.
Regeringsrätten konstaterade att ett konkursbo är skyldigt att innehålla preliminärskatt vid utdelning på lönefordran som uppkommit före konkursen och även är skattskyldigt enligt mervärdesskattelagen för omsättning i verksamheten efter konkursbeslutet. RR fann att på motsvarande sätt blir ett konkursbo skyldigt att betala arbetsgivaravgifter när boet utbetalar lönefordringar, antingen lönefordringen hänför sig till tiden före konkursutbrottet eller beror på att boet själv drivit verksamhet med avlönad personal. Konkursboet är i bägge fallen att se som arbetsgivare. På anförda skäl fastställde RR kammarrättens dom. Ett regeringsråd var skiljaktig och ansåg att boets överklagande skulle bifallas.
Lagtexten kring det utvidgade arbetsgivarbegreppet är mycket allmänt hållen och någon klar gräns finns inte mellan vem som skall ses som en avgiftsskyldig ”utvidgad arbetsgivare” och vem som endast skall ses som en osjälvständig, ej avgiftsskyldig förmedlare av ersättning. Ifrågavarande dom visar att det utvidgade arbetsgivaransvaret är förhållandevis vidsträckt. Ytterligare domar som kan precisera var gränserna går är att vänta.
Yvonne Svenström