B5 Punktskatter
Tre fall avgjordes på punktskatteområdet av EG-domstolen under år 2000. Det första, C-482/98, Italien mot Kommissionen, är skäligen ointressant och rör en talan om ogiltigförklaring från Italien avseende ett beslut från kommissionen om att neka Italien bemyndigande att vägra alkoholskattebefrielse för vissa parfymer som är befriade från punktskatt enligt direktiv 92/83/EEG.
Den italienska skatteförvaltningen hade anmält ett ministerdekret till kommissionen. I detta dekret fastställs vissa krav som alkoholhaltiga varor skall uppfylla för att de skall kunna beviljas sådan punktskattebefrielse som avses i artikel 27.1 b i direktiv 92/83, krav som fastställts för att förhindra det missbruk som sådan befrielse kan leda till.
Enligt detta dekret skulle sådan denaturerad alkohol som används vid tillverkningen av parfymer och annan kosmetika vara ren alkohol och inte restalkohol.
Enligt den italienska regeringen utgör skyldigheten att använda ren alkohol vid framställningen av parfymer och kosmetika ett medel i kampen mot smuggling och skatteundandragande.
Den italienska skatteförvaltningen däremot förklarade i sin begäran att det i Italien hade förekommit fall där en produkt som framställts av restalkohol och parfymerats lätt. Produkten hade av tillverkaren betecknats som en kosmetisk produkt men marknadsförts som en produkt för rengöring av föremål och därmed i praktiken som ersättning för fullständigt denaturerad alkohol, dock utan att produkten omfattades av de strängare bestämmelserna om denaturering eller förflyttnings- och lagringsförfaranden som föreskrivs för den sistnämnda produkten.
Följaktligen begärde den italienska förvaltningen att få bemyndigande att vägra medge befrielse från punktskatter för produkter som avses i artikel 27.1 b i nämnda direktiv vilka, eftersom de inte hade de ovan angivna särdragen, kunde ge upphov till skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk.
Kommissionen hade avslagit denna begäran och det var detta avslagsbeslut som var föremål för tvist. Domstolen fann att det skulle strida mot direktiv 92/83 att vägra medge skattebefrielse för en vara som uppfyller de villkor som anges i artikel 27.1 b i detta direktiv, endast därför att det konstateras att dess faktiska ändamål inte överensstämmer med den beteckning som näringsidkaren har givit den och avslog således skatteförvaltningens begäran.
Det enda intressanta uppkom genom att det visade sig att direktivet skiljde sig åt i de olika språkversionerna. Visserligen är utgången på den punkten inte ny men domstolens skrivning kan ändå för många svenska läsare vara noterbar. ”Enligt domstolens fasta rättspraxis skall, i händelse av skillnader mellan de olika språkversionerna, bestämmelsen i fråga tolkas mot bakgrund av den allmänna systematiken i och syftet med de föreskrifter i vilka den ingår (se bland annat dom av den 24 februari 2000 i mål C-434/97, kommissionen mot Frankrike, REG 2000, s. I-1129, punkt 22).”
Det andra målet, C-365/98, Brinkmann Tabakfabriken GmbH mot Hauptzollamt Bielefeld, som rörde tobaksbeskattning blev kanske mer intressant i de delar av målet som behandlade begreppen direkt effekt och EG-konform tolkning.
I direktiv 92/80/EEG föreskrivs följande i artikel 3 p. 1–2:
Senast den 1 januari 1993 skall medlemsstaterna tillämpa en punktskatt, som får vara antingen
en värdeskatt, beräknad på grundval av det högsta detaljhandelspriset för varje produkt, som fritt bestäms av inom gemenskapen etablerade tillverkare och av importörer från icke medlemsländer i enlighet med artikel 5 i direktiv 72/464/ EEG,
en specifik kvantitetsrelaterad skatt eller
en blandning av båda delarna, som kombinerar en värdedel och en specifik del. Detta förutsätter att den sammanlagda punktskatten uttryckt som en procentsats, ett belopp per kilogram eller ett belopp per visst antal enheter minst motsvarar de skattesatser eller minimibelopp som fastställts för
cigarrer och cigariller: 5 % av detaljhandelspriset, inklusive alla skatter, eller 7 ecu per 1 000 stycken eller per kilogram,
finskuren piptobak avsedd för rullning av cigaretter: 30 % av detaljhandelspriset, inklusive alla skatter, eller 20 ecu per kilogram,
andra slag av röktobak: 20 % av detaljhandelspriset, inklusive alla skatter, eller 15 ecu per kilogram.
De skattesatser eller belopp som avses i punkt 1 skall gälla för alla produkter som hör till den berörda gruppen av tobaksprodukter, utan åtskillnad inom varje grupp med hänsyn till kvalitet, presentation, varornas ursprung, använt material, de berörda företagens egenskaper eller något annat kriterium.
Brinkmann producerar bland annat s.k. munstyckscigariller (Steckzigarillos). Brinkmann hävdade att den tyska lagstiftningen, som föreskrev en skatt på, för dylika varor, på 5 procent av detaljhandelspriset, dock minst 3,1 pfennig per styck, stred mot direktivet, eftersom någon lägsta skatt inte föreskrivs i direktivet såsom ytterligare beskattning. Brinkmann hävdade vidare att artikel 3 i direktivet var ovillkorlig och även tillräckligt precis för att ha direkt effekt.
Domstolen konstaterade till en början i p. 24 att det är uppenbart att den tyska minimiskatten strider mot direktivet. Den tillhör varken någon av de två första kategorierna eller utgör en blandning av båda. Domstolen fann därför att artikel 3.1 i direktivet skall tolkas som att den utgör hinder för att en värdeskatt som inte får understiga ett lägsta belopp tas ut på cigarrer och cigariller.
Att den tyska lagstiftningen strider mot direktivet är emellertid inte tillräckligt för Brinkmann. För att Brinkmann skall kunna åberopa direktivet måste det dessutom ha direkt effekt.
Brinkmann och kommissionen ansåg att frågan om direktivet har direkt effekt endast är relevant vad gäller den lägsta skatt som tillämpas i Tyskland. Vidare hävdade båda att artikel 3.1 i direktivet i det avseendet är ovillkorlig och tillräckligt precis, eftersom det i denna artikel inte föreskrivs någon lägsta skatt när beskattningen sker i form av en värdeskatt. De anser därför att artikeln ger den skattskyldige rätt att åberopa artikeln för att enbart den lägsta skatten inte skall tillämpas.
Domstolen fann emellertid att detta resonemang inte kunde godtas, eftersom det förutsätter att den del av den beskattningsmetod som den tyska lagstiftaren har valt som avser tillämpningen av en specifik skatt skall bedömas isolerad.
Vidare fann domstolen att det inte är den lägsta specifika skatten betraktad för sig som ligger utanför gränserna för befogenheten att företa skönsmässig bedömning enligt artikel 3.1 i direktivet, utan hela den beskattningsmetod som den tyska lagstiftaren har valt.
Slutligen fann domstolen att för att den skattskyldige skall anses kunna åberopa artikel 3.1 i direktivet för att få fastställt att enbart den lägsta specifika skatten inte skall tillämpas, krävs i detta fall att artikel 3.1 i direktivet ger den skattskyldige en rätt att beskattas enligt värdemetoden.
Eftersom värdemetoden bara är en av de valmöjligheter som föreskrivs i direktivet, kan direktivet inte tolkas som att det föreskriver att den nationella domstolen skall sätta sig i den nationella lagstiftarens ställe, då det ankommer enbart på den nationella lagstiftaren att i enlighet med artikel 3.1 i direktivet välja lämplig beskattningsmetod.
Slutsatsen av detta är att artikeln inte ger den skattskyldige rätt att vid nationell domstol åberopa artikeln för att få fastställt att enbart den lägsta specifika skatten inte skall tillämpas och att således enbart en värdeskatt skall tas ut. Artikeln har alltså inte direkt effekt. Enligt min mening betyder detta att om ett direktiv är tillräckligt tillkrånglat, så betar det en skattskyldig möjligheten att åberopa direkt effekt.
Domstolen fortsatte emellertid med att erinra om skyldigheten för medlemsstaternas myndigheter och domstolar att tillämpa EG-konform tolkning. Här åberopade domstolen bl.a. målen Von Colson, 14/93 och Marleasing, C-106/89.
”Den nationella domstolen är vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter direktivet, skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås och därmed agera i överensstämmelse med artikel 189 tredje stycket i fördraget (dom i det ovannämnda målet Marleasing, punkt 8).”
Domstolen överlämnade således åt den nationella domstolen att bedöma om det just i detta fall var möjligt att göra en EG-konform tolkning. Den tyska domstolen tvingas alltså att söka bedöma om den tyska värdeskatten strider mot syftet med direktivet. Härvidlag bör man gå till preambeln eller med ett annat ord övervägandena.
I de tredje–femte övervägandena anges följande:
För att den inre marknaden skall kunna införas den 1 januari 1993 är det nödvändigt att införa minimipunktskatter för andra tobaksvaror än cigaretter.
En harmoniserad skattenivå bör införas för alla produkter som hör till samma grupp av tobaksvaror.
För att uppnå en inre marknad är det lämpligast att den gemensamma lägsta punktskatt som fastställs uttrycks som en procentsats eller som ett belopp per kilogram eller för ett givet antal.
Det grundläggande syftet är därmed uppnåendet av en inre marknad inom unionen och EG-domstolen överlämnade således åt den tyska domstolen att bedöma om den tyska lagstiftningen strider mot detta grundläggande syfte.
I det tredje målet, C-216/98, som också gällde tobaksbeskattning, behandlades en grekisk lagstiftning om minimipris på cigaretter.
I artikel 9.1 i direktiv 95/59, föreskrivs bl.a. att en tillverkare eller importör skall vara fri att bestämma det högsta detaljhandelspriset för var och en av sina produkter.
Frågan var nu om Grekland genom att fastställa ett lägsta detaljhandelspris hade överskridit denna regel om frihet att sätta ett högsta pris. Domstolen fann, på talan av kommissionen, att så var fallet.
Gunnar Rabe