Skattenytt nr 9 2001 s. 504

Något om kravet på förmögenhetsöverföringar vid koncernbidrag – särskilt i ljuset av RÅ 1999 ref. 74

Regeringsrätten har under de senaste åren i några förhandsbesked prövat frågor som rör redovisning och beskattning av koncernbidrag. En av de viktiga frågorna i dessa avgöranden har varit vilken den närmare innebörden av kravet på förmögenhetsöverföring i samband med koncernbidraget är. I artikeln diskuteras bl.a. frågan om innebörden av kravet på förmögenhetsöverföring och även frågan om ett sådant krav eventuellt kan avskaffas.

1 Inledning1

Regeringsrätten (RR) har under de senaste åren avgjort flera förhandsbesked rörande redovisning och beskattning av koncernbidrag. Dessa avgöranden väcker flera viktiga frågor. Den kanske mest intressanta frågan är vad som gäller rörande kravet på förmögenhetsöverföring vid koncernbidrag. Denna fråga har fått särskild aktualitet genom RÅ 1999 ref. 74, ett enligt vår mening svårtolkat avgörande. Enligt RR krävs en förmögenhetsöverföring för att koncernbidrag ska kunna ges med skatterättslig verkan. Hur en sådan förmögenhetsöverföring kan genomföras är dock inte alldeles klart. Den starka intressegemenskapen mellan bolagen i koncerner gör det svårt att avgöra vad som egentligen utgör en förmögenhetsöverföring vid transaktioner mellan koncernbolagen. Vi ska i denna artikel diskutera vilken den närmare innebörden av kravet på förmögenhetsöverföring i samband med koncernbidrag är eller kan vara. Detta kräver en diskussion om hur en förmögenhetsöverföring i samband med koncernbidrag kan åstadkommas, dokumenteras och visas (avsnitt 3). Dessförinnan (avsnitt 2) redogör vi för två i sammanhanget centrala avgöranden. Artikeln avslutas med en kort diskussion om huruvida kravet på förmögenhetsöverföring kan avskaffas (avsnitt 4).

Vi diskuterar endast s.k. öppna koncernbidrag och inte vad som brukar benämnas dolda koncernbidrag respektive koncernbidrag som omkostnad. Artikeln behandlar endast koncernbidrag och transaktioner mellan svenska företag. De särskilda frågor som kan aktualiseras vid transaktioner med internationell anknytning har sålunda inte beaktats.

Vi tackar deltagarna i det skatterättsliga mikroseminariet vid Juridicum, Stockholms universitet; det högre seminariet vid Affärsrätt, Ekonomiska institutionen, Linköpings universitet; skattekonsult, jur. dr, Magnus Alhager; skattejurist Per Danielsson samt prof. Per Thorell för värdefulla synpunkter på tidigare versioner av denna uppsats.

2 Kort sammanfattning av Regeringsrättens praxis

Nedan redogör vi för två förhandsbesked där RR prövade frågor som rör redovisning av koncernbidrag och rätten till avdrag för koncernbidrag.

RÅ 1998 ref. 6

Frågan i RÅ 1998 ref. 6 var om avdragsrätten för koncernbidrag var beroende av någon särskild bokföringsmässig redovisning av överföringarna.

Bolagens redovisningssätt innebar att koncernbidrag som lämnades från dotterbolag till moderbolag redovisades av mottagaren som finansiell intäkt och av givaren som en minskning av fritt eget kapital. Koncernbidrag från moderbolaget (MB) skulle av givaren redovisas som en ökning av aktiernas värde och av mottagaren som en ökning av eget kapital. Koncernbidrag från dotterbolag (DB) som avsåg att täcka förlust hos mottagaren skulle redovisas som en kostnad hos givaren. Mottagaren redovisade i det fallet bidraget som en intäkt i resultaträkningen.

RR konstaterade ”(a)tt stöd saknas i skattelagstiftningen för att göra avdragsrätt respektive skatteplikt för koncernbidrag beroende av viss bokföringsmässig redovisning av dessa överföringar”.

Flera av skrivningarna som förekommer i domen talar för att RR anser att avdragsrätten för koncernbidrag visserligen inte är beroende av en särskild behandling i bolagets räkenskaper men att det finns en koppling mellan redovisningen och beskattningen som innebär ett skatterättsligt krav på att koncernbidrag ska tas upp i räkenskaperna i enlighet med god redovisningssed.

Så vitt vi kan bedöma rörde målet enbart frågan om avdragsrätten förutsatte visst redovisningssätt, inte om det överhuvudtaget förelåg några värdeöverföringar eller om avdragsrätten förutsatte värdeöverföringar.

RÅ 1999 ref. 742

RÅ 1999 ref. 74 gällde bl.a. rätten till koncernbolags skattemässiga avdrag för koncernbidrag. Inom en koncern tillämpades ett särskilt system för skattemässig utjämning av vinster och förluster som syftade till att optimera koncernens samlade skattebelastning, nedan kallad nettoredovisningsmetoden. Koncernen avsåg att införa en nyordning vad gällde sättet för redovisning av koncernbidrag och i anledning av det nya redovisningssättet ville sökandebolagen veta om det bolag som lämnade koncernbidrag fick skattemässigt avdrag (som koncernbidrag) för hela bidraget och om en återläggning av en del av bidraget var skattefri.

Den nya metoden att redovisa skulle tillämpas generellt och mellan många bolag och innebar att koncernbidrag – som för sökandenas del uppfattades som omotiverade förmögenhetsöverföringar – inte syftade till att överföra kapital. Om något koncernbolag var i behov av kapital för investering eller för att täcka förluster skulle detta tillgodoses genom tillskott av beskattade medel. Överföring av vinst skulle ske genom utdelning.

Det i målet aktuella redovisningssättet innebär att koncernbidrag lämnades från ett bolag (A) till ett annat (B). Bolag B lämnar därefter tillbaka en ”kapitaldel” av bidraget i motsatt riktning, motsvarande den del av bidraget som inte ansågs medföra någon skatteeffekt för givande bolag. Vad som återlämnades motsvarade 72 (eller i vissa fall 75) procent av lämnat koncernbidrag. Givande och mottagande bolag redovisade inte beloppen var för sig utan skillnaden mellan lämnat koncernbidraget och återförd ”kapitaldel”, nettobeloppet, redovisades i mottagande bolags årsredovisning som ”Intern skatt”. Posten ”Intern skatt” motsvarade inte på något sätt den verkliga skatt som belastade koncernen eller enskilda koncernbolag. Givande bolag A yrkade avdrag i deklarationen för hela beloppet såsom koncernbidrag. Bolag B yrkade inte avdrag för den återförda ”kapitaldelen” och bolag A tog heller inte upp denna som en intäkt i sin deklaration. Dispositionerna skulle inte framgå direkt av de enskilda sökandebolagens redovisningar och enligt ansökan skulle samtliga förutsättningar för rätt till avdrag för koncernbidrag vara uppfyllda.

I den delen som rör det ovan beskrivna redovisningssättet konstaterade RR att frågeställningen i målet var om avdrag för koncernbidrag kunde medges utan hinder av att koncernbidraget och den återförda s.k. kapitaldelen inte redovisas var för sig i bolagets bokföring utan endast nettobeloppet med beteckning intern skatt. RR angav härefter: ”Under förutsättning att en värdeöverföring motsvarande koncernbidraget sker och att det bolag som yrkar avdrag i sin deklaration kan visa detta är avdragsrätten enligt Regeringsrättens mening inte beroende av hur koncernbidraget redovisats i räkenskaperna”.

Det kan sålunda noteras att RR inte gjorde någon ”avräkning” mellan lämnat koncernbidrag och den återförda kapitaldelen trots att transaktionerna hade ett starkt inbördes samband. ”Avräkningar” förekommer annars ibland i RR:s praxis, men tycks då ha ett tydligt samband med skatteflykt och skatteundandragade (se även nedan).

RR anger som sagt att avdragsrätten förutsätter att de skattskyldiga visar förekomsten av värdeöverföring. RR:s formulering indikerar emellertid, enligt vår uppfattning, att det kan ha funnits vissa oklarheter vad gällde de i förhandsbeskedet faktiskt tillämpade metoderna för förmögenhetsöverföringar och hur dessa redovisades.3

Det kan noteras att redovisningssättet i RÅ 1999 ref. 74 även har prövats av RR i en dom den 12 februari 2001 (mål nr 1828-2000). Frågan i det förhandsbeskedet var om avdrag kunde medges för likvidationsförlust när koncernbidrag hade redovisats enligt den metod som beskrivs nedan.

Vi delar således B. Wimans uppfattning, SN 2000 s. 335, att det ”framstår dock inte med tanke bland annat på det material som förelåg i förhandsbeskedsärendet som särskilt klart vad Regeringsrätten menade med ”en värdeöverföring motsvarande koncernbidraget””.

3 Hur åstadkomma och påvisa en förmögenhetsöverföring?

RR:s domar, särskilt RÅ 1999 ref. 74, bekräftar alltså att en förmögenhetsöverföring (i domarna används stundtals uttrycket värdeöverföring som en synonym) de lege lata krävs för att koncernbidrag ska kunna ges med skatterättslig verkan. I slutet av uppsatsen ska vi diskutera vad som kan motivera ett sådant krav. Närmast ska vi undersöka hur en sådan förmögenhetsöverföring kan åstadkommas och visas.

Ska förmögenhetsöverföringen avse netto- eller bruttobeloppet?

Till att börja med kan diskuteras om förmögenhetsöverföringen från givande till mottagande bolag måste uppgå till samma belopp som det deklarerade koncernbidraget, eller om det är tillräckligt att förmögenhetsöverföringen uppgår till nettobeloppet, dvs. det belopp som inte skickas tillbaka till koncernbidragsgivaren. Med tanke på att RR i RÅ 1999 ref. 74 accepterat nettoredovisningsmetoden, som, allmänt uttryckt, i praktiken innebär att endast nettot förs över kunde en sådan tolkning ligga nära till hands. Så är dock knappast fallet. RR anger i RÅ 1999 ref. 74 att en förutsättning för avdrag är ”att en värdeöverföring motsvarande koncernbidraget sker”. Såväl doktrinen som förarbetena till koncernbidragsreglerna bekräftar denna bild, även om motiven till och den närmare innebörden av kravet på förmögenhetsöverföring egentligen inte någonstans framkommer särskilt klart. Enligt vår mening bör man kunna utgå från att det de lege lata krävs att det har skett en förmögenhetsöverföring uppgående till hela koncernbidragsbeloppet.

Vad är en förmögenhetsöverföring?

För att kunna svara på frågan hur skattskyldiga som använder nettoredovisningsmetoden ska åstadkomma och visa att en överföring skett ska vi först diskutera vad som överhuvudtaget kan anses utgöra en förmögenhetsöverföring. När RR talar om att det ska ha skett en förmögenhetsöverföring borde det rimligen betyda att det åtminstone civilrättsligt ska ha skett en förmögenhetsöverföring. När man i förarbetena till koncernbidragsreglerna talade om förmögenhetsöverföringar tycks avsikten ha varit att civilrättsligt giltiga överföringar krävdes.4 Allmänt sett verkar det också vara den mest naturliga tolkningen att här ha civilrätten som utgångspunkt.

Vad är det då som kännetecknar en civilrättslig förmögenhetsöverföring? Allmänt sett är enligt vår mening en förmögenhetsöverföring en överföring av ekonomiskt värde från ett rättssubjekt till ett annat som innebär att det ena rättssubjektet blir ”rikare” (inkomst) och det andra ”fattigare” (utgift).5 Att använda en sådan definition i koncernfall är dock inte oproblematiskt.

Vid en värdeöverföring från moderbolag (MB) till dotterbolag (DB) är det ofta inte helt korrekt att hävda att MB blir ”fattigare”, eftersom värdet av dotterbolagsaktierna i normalfallet ökar med bidragets storlek. Transaktionen innebär att medel blir indirekt ägda, istället för direkt.6 I vissa fall tycks det till och med vara god redovisningssed att transaktionen ska öka dotterbolagsaktiernas värde i moderbolagets balansräkning.7 Även när så inte är fallet är dock den ekonomiska innebörden av en överföring till ett DB generellt sett att MB inte har blivit ”fattigare”. Transaktionen innebär således i realiteten ofta att det inte sker någon sådan förmögenhetsöverföring som överensstämmer med den ovan föreslagna definitionen.

Vid överföringar från DB till MB kan visserligen koncernbidragsgivaren sägas bli ”fattigare”. Koncernbidrag till MB medför ju inte att något annat tillgångsslag hos DB ökar i värde, när de lämnade medlen försvinner ur balansräkningen. Visserligen minskar till följd av bidraget en typ av skuld i dotterbolaget, nämligen fritt eget kapital, i motsvarande mån som medel förs över till MB – koncernbidraget innebär ju en minskning av det DB:s egna kapital. Men företagets ställning har ändå uppenbarligen försvagats genom koncernbidraget. Här finns dock istället ”problemet” att MB ju generellt sett inte blivit rikare i detta fall, eftersom det bara får medel som de redan tidigare ägt indirekt. Att använda begrepp som fattigare respektive rikare i dessa fall är alltså mindre ändamålsenligt – i flera fall uppstår ju ingen ”rikedoms- eller fattigdomseffekt”. I praktiken påverkas inte MB:s förmögenhetsställning, så länge dotterbolagets ekonomi är god. Sålunda är den prövade definitionen på förmögenhetsöverföring problematisk – den skulle omöjliggöra de flesta idag godtagna koncernbidrag!

Att å andra sidan nöja sig med att endast kräva att en betalning ska ha skett är inte heller ändamålsenligt, eftersom definitionen då också omfattar t.ex. betalning av skulder, givande av lån etc. Det kan inte vara korrekt. Enligt vår mening bör det istället vara fråga om en överföring av medel (eller upprättande av en skuldförbindelse) som sker på villkor som vid bortseende från koncernförhållandet inte är marknadsmässiga.8 Denna definition kan visserligen kritiseras för att inte vara alldeles logisk, eftersom den tar fasta på marknadsmässighet men inte gör det konsekvent. Vi har dock inte sett någon mer ändamålsenlig definition, givet att kravet på förmögenhetsöverföring ska upprätthållas.

SOU 1964:29 s. 83 f.

Aktiebolagskommittén (SOU 1997:168, s. 66 f.) anger begreppet värdeöverföring på följande sätt; ”Begreppet värdeöverföring avser som utgångspunkt varje icke affärsmässigt betingad transaktion som medför att bolagets förmögenhet, direkt eller indirekt, minskar. Huruvida transaktionen kan anses affärsmässig betingad får i enskilda fallet avgöras med hänsyn till värdediskrepansens storlek, transaktionens karaktär (köp, byte, borgen, löneutbetalning etc.) mottagarens relation till bolaget (aktieägare med mer eller mindre stort inflytande i bolaget styrelseledamot, eller ledande befattningshavare i bolaget, utomstående etc.) och övriga omständigheter Det kan givetvis inte komma ifråga att betrakta varje transaktion som är oförmånlig för bolaget och förmånlig för motparten som en värdeöverföring /.../.”

Se t.ex. J. Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag, 2000 s. 84.

Se Redovisningsrådets akutgrupps uttalande från september 1998.

En alternativ motivering till att anse kravet på förmögenhetsöverföring uppfyllt i de beskrivna situationerna är att hävda att direkt ägda medel är mer värda än indirekt ägda. I så fall får koncernbidrag till och från DB nämnda ”rikedoms- respektive fattigdomseffekt”.

Förmögenhetsöverföring vid ”vanliga” koncernbidrag

Hur ska då skattskyldiga åstadkomma den nödvändiga förmögenhetsöverföringen (enligt ovan föreslagna definition) och visa att den har skett? I vanliga koncernbidragsfall – där endast en enkelriktad förmögenhetsöverföring sker – är situationen inte speciellt komplicerad. Då kan förmögenhetsöverföringen både genomföras och visas på ett enkelt och tydligt sätt. Det finns flera sätt att visa förmögenhetsöverföringen. Vi diskuterar nedan några tänkbara metoder.

Om medel motsvarande bruttobeloppet helt enkelt förs över från koncernbidragsgivaren till koncernbidragsmottagaren är det en tydlig metod som också ger bra underlag i form av t.ex. postgiro- eller bankkontoutdrag. En skuldsedel från koncernbidragsgivaren till koncernbidragsmottagaren kan ha motsvarande funktion.9 I princip är det dock inte tillräckligt att kunna påvisa att en betalning har skett. Det är också nödvändigt att de skattskyldiga kan visa att betalningen inte är en återbetalning av en skuld eller liknande.

Aktiebolagsrätten får enligt vår mening stor betydelse i dessa fall, eftersom det är fråga om förmögenhetsöverföringar mellan aktiebolag. När ett DB ger koncernbidrag till MB är det bolagsrättsligt som regel fråga om en vinstutdelning.10 Beslut om utdelning ska fattas på bolagsstämma. När det är MB som lämnar koncernbidrag till DB får detta normalt sett bolagsrättsligt anses vara fråga om ett aktieägartillskott, vilket åtminstone bör behandlas av MB:s styrelse. I båda fallen bör dokumentation upprättas, t.ex. i form av protokoll, som kan tillmätas betydelse i skatteärendet.

Vidare kan man tänka sig att de skattskyldiga skulle kunna genomföra och visa förmögenhetsöverföringen genom att helt enkelt bokföra och externt redovisa koncernbidraget. Räkenskapshandlingarna ska dock i första hand visa affärshändelser och inte åstadkomma dem. Därför bör det krävas att någon slags verifikation upprättas i anslutning till de bolagsrättsligt nödvändiga besluten. Emellertid bör räkenskaper som tydligt indikerar att en relevant förmögenhetsöverföring har skett tillmätas betydelse som bevis. Se även nedan.

I deklarationen ska yrkandet om avdrag för koncernbidrag anges öppet. Kan därför deklarationen vara ett bra sätt att åstadkomma och visa förmögenhetsöverföringen? Visserligen kan det anses vara principiellt/teoretiskt betänkligt att överhuvudtaget låta uppgifter i bolagets deklarationsblankett utgöra bevis för förekomsten av en förmögenhetsöverföring – det innebär ju egentligen att låta påståenden utgöra bevis för sin egen riktighet. Uppgifter i deklarationer förefaller dock generellt sett tillmätas ganska stor betydelse, huvudsakligen p.g.a. att deklarationens uppgifter lämnas under straffansvar, så att åtminstone en presumtion anses gälla för att det som står i deklarationen också är korrekt.11 Detta betyder dock enligt vår mening inte att deklarationen skulle vara något avgörande dokument för att visa att en förmögenhetsöverföring skett. Innan något bevisas måste det nämligen ha skett och deklarationen är inte ett dokument för att åstadkomma civilrättsliga dispositioner, t.ex. förmögenhetsöverföringar, utan för att bl.a. upplysa om dem. En annan sak är att deklarationen har en avgörande betydelse för att skattemässigt klassificera en redan åstadkommen förmögenhetsöverföring som ett koncernbidrag.

Sammanfattningsvis bör det inte vara några praktiska svårigheter att genomföra och sedan visa enkelriktade förmögenhetsöverföringar, inte minst i fall då alla ovan nämnda ”bevis” finns tillgängliga samtidigt. Särskilt starkt bevisvärde bör här enligt vår mening tillmätas dokumenterade beslut som föranletts av bolagsrättsliga bestämmelser.

Att skuldsedlar utfärdas är dock troligen inte nödvändigt för koncernbidragsrätten. Departementschefen anger (prop. 1965:126, s. 65) att någon revers inte behöver överlämnas och att fordringen inte behöver vara förenad med ränta.

Andersson a.a. [not 6] s. 84.

Se vidare B. Leidhammar, Bevisprövning i taxeringsmål och H. Cassne, Bevisfrågor i taxeringsprocessen, s. 120 ff. (i Prövning av skattemål, red. C. Diesen.) med vidare hänvisningar.

Särskilda problem i anledning av återföringar av koncernbidrag

Situationen blir mer komplicerad när nettoredovisningsmetoden, eller liknande metoder som innebär att stora delar av koncernbidraget återförs, används. Här sker, p.g.a. återföringen, i praktiken egentligen inte någon förmögenhetsöverföring uppgående till det yrkade koncernbidragsbeloppet. Man kan därför mycket väl tänka sig att se de civilrättsliga transaktionerna som i så hög grad är kopplade till varandra att den reella förmögenhetsöverföringen endast skulle anses uppgå till nettobeloppet.12 Givarens transaktion är med ett sådant synsätt beroende av att mottagaren återlämnar motsvarande vad som lämnats eller en del av vad som lämnats. En sådan lösning påminner om RR:s bedömning i RÅ 1999 not 18 och RÅ 2000 ref. 21 II. Dessa avgöranden handlade visserligen om andra frågor, men här kom ett nettosynsätt på liknande överföringar till användning. I RÅ 1999 ref. 74, företog ju emellertid inte RR någon sådan genomsyn, vilket nog delvis kan förklaras med att det här inte förefaller ha förelegat någon tydlig risk för skatteundandragande.

I nettoredovisningsmetodens mest utpräglade form skulle några överföringar eller skuldsedlar avseende bruttobeloppen inte förekomma. Det gör att förmögenhetsöverföringen inte kan åstadkommas eller visas med denna sorts dokument. I och för sig är det möjligt att genomföra två transaktioner, en till bidragsmottagaren och sedan en från bidragsmottagaren. Denna åtgärd utgår från ett formellt synsätt, eftersom den endast företas för att genomföra och visa något (förmögenhetsöverföringar avseende bruttobeloppen) som i en mer praktisk mening egentligen aldrig händer eller händer för att sedan omedelbart neutraliseras. Problemet med denna lösning är att den tar fasta på ett mycket formellt förhållande/förfarande, som är lätt att genomföra och som i praktiken saknar praktisk ekonomisk innebörd. RR har dock som sagt accepterat återföringar av koncernbidrag.

Eftersom det som ovan konstaterats inte är tillräckligt att förmögenhetsöverföringen uppgår till nettobeloppet måste värdeöverföringarna enligt nettoredovisningsmetoden ske i form av två principiellt sett fristående beslut av två principiellt sett olika beslutsfattare – ett beslut av koncernbidragsgivaren om att föra över ett belopp som ska klassificeras som koncernbidrag (och som ska vara minst lika stort som det belopp som enligt yrkandet ska behandlas som koncernbidrag) och ett beslut om återföring från mottagarens sida. Koncernbidragsgivaren kan sålunda i princip inte besluta om ett nettobidrag – om så sker har helt enkelt ingen förmögenhetsöverföring ägt rum.13 Visserligen är beslutssituationen särpräglad i helägda koncerner eftersom koncernledningen i praktiken kontrollerar de bolag som ingår i koncernen. Utgångspunkten är dock att varje bolag är en självständig juridisk person och de grundläggande civilrättsliga reglerna måste följas. Som nämnts krävs därför vissa beslut som ska generera viss dokumentation. Dessa dokumenterade beslut kan måhända anses vara något mer ”reella” än faktiska värdeöverföringar just p.g.a. att de företas av tvingande bolagsrättsliga skäl. Därför kan dokument avseende sådana bolagsrättsligt motiverade beslut utgöra bra underlag för att på ett reellt sätt genomföra och påvisa de nödvändiga förmögenhetsöverföringarna.

Jfr t.ex. SOU 1995:43 s. 117 f., jfr även prop. 1995/96:104 s. 43.

Jfr SOU 1964:29 s. 84.

Ytterligare något om bokföring och externredovisning vid nettoredovisningsmetoden

Vilken roll har företagens bokföring och externredovisning i dessa frågor? Vi vill till att börja med göra en åtskillnad mellan bokföring och externredovisning. Precis som hävdvunnet avser vi med termen bokföring tekniken att under året samla och organisera det sifferunderlag som behövs för att kunna ställa upp företagets resultat- och balansräkning. Med termen externredovisning avses sammanställandet av balans- och resultaträkning och även andra delar av externredovisningen och de i samband därmed fattade besluten om t.ex. periodisering. Terminologin är oprecis i RÅ 1999 ref. 74, där RR omväxlande talar om – till synes utan att någon åtskillnad mellan begreppen – redovisning respektive bokföring. Detta språkbruk är visserligen inte ovanligt, men det har den nackdelen att det inte är helt lätt av avgöra om den löpande bokföringen eller den slutliga externredovisningen åsyftas. Spelar detta någon roll? Vi vill hävda att det gör det, åtminstone i detta fall. Man kan nämligen tänka sig att ett företag kan bokföra vissa affärshändelser, men sedan (efter kvittning) göra en nettoredovisning av några av dem i externredovisningen. Givare och mottagare av koncernbidrag enligt nettoredovisningsmetoden kan på detta sätt bokföra de två nödvändiga förmögenhetsöverföringarna, men sedan delvis kvitta dem i externredovisningen. Vi vill inte uttala os om huruvida ett sådant förfarande är förenligt med god redovisningssed, men det är en redovisningsmässig möjlighet som inte bör lämnas obeaktad i diskussionen om nettoredovisningsmetoden.

Ett problem när det gäller bokföring och externredovisning är att det när nettoredovisningsmetoden tillämpats inte finns någon post i dessa handlingar som på ett helt tydligt sätt visar att en förmögenhetsöverföring uppgående till det yrkade koncernbidragets bruttobelopp faktiskt har skett. Trots att beloppen rent betalningsmässigt ska kvittas mot varandra kan företaget visserligen i och för sig välja att visa bruttot i både bokföringen och i externredovisningen (det senare gjorde dock inte koncernen i RÅ 1999 ref. 74). Problemet är dock att inte ens en sådan redovisningsmetod kan anses visa något som i praktisk mening egentligen händer. Eftersom företaget endast vill genomföra en nettoöverföring kan det anses att det inte borde spela någon roll om två av varandra helt beroende affärshändelser redovisas brutto eller netto. Bevisvärdet av det valda redovisningsbeslutet bör enligt vår mening därför vara begränsat. Av detta följer att det inte heller borde vara till företagets nackdel att dubbelriktade transaktioner redovisas netto i stället för brutto.

En delvis sammanhängande aspekt är att bokföring och externredovisning i princip inte är instrument för att åstadkomma affärshändelser, utan för att visa dem. Mot denna bakgrund borde det inte spela någon helt avgörande roll för själva genomförandet av koncernbidragstransaktionerna hur redovisningen görs. Det viktiga är att de bakomliggande civilrättsliga transaktionerna är korrekta, och att för bevisfrågan relevant dokumentation föreligger. En annan sak är att en bokföring och externredovisning som klart talar emot att ens ett koncernbidrag enligt nettoredovisningsmetoden lämnats också talar mot företagets avdragsyrkande för koncernbidrag, t.ex. om inget nämns om koncernbidraget (eller en post ”Intern skatt” såsom i RÅ 1999 r. 74) i företagens externredovisningar.

Något om återföringsandelens storlek

En intressant delfråga i problematiken kring nettoredovisningsmetoden är om det har någon skatterättslig betydelse att bara en del av det lämnade koncernbidraget skickas tillbaka till koncernbidragsgivaren och om det i så fall spelar någon roll hur stor del av koncernbidraget som skickas tillbaka. En bestämd ”återföringsprocent” skulle visserligen kunna ge en viss indikation på hur stor den ursprungliga förmögenhetsöverföringen (en överföring som åtminstone formellt sett kan sägas ha ägt rum) var, men någon annan avgörande funktion kan ”återföringsprocenten” inte gärna ha. Det finns, som visats ovan, andra sätt att både genomföra och visa förmögenhetsöverföringen.

En annan aspekt på frågan om återföringen är att om koncernbidragsmottagaren behåller ett belopp som motsvarar den hypotetiska skatten garanterar att koncernbidragsmottagaren förfogar över medel att betala den skatt som kan bli aktuell med anledning av koncernbidraget. Detta förhållande kan eventuellt ha varit av viss betydelse för utgången i RÅ 1999 ref. 74. Se vidare avsnitt 4.

Sammanfattningsvis anser vi att detta är mycket svåra frågor. Det är svårt att lämna ett klart svar på frågan vilka krav som ställs på hur förmögenhetsöverföringarna ska genomföras och visas. Kanske beror svårigheterna på att kravet på förmögenhetsöverföring vid koncernbidrag egentligen inte är helt ändamålsenligt, även om det också kan finnas risker med att inte ha ett sådant krav (se nedan). Det som ska åstadkommas och visas är något som, när nettoredovisningsmetoden tillämpas, egentligen aldrig ska hända, nämligen en faktisk förmögenhetsöverföring från koncernbidragsgivaren till koncernbidragsmottagaren uppgående till koncernbidragets fulla belopp. Därtill kommer det grundläggande problemet att det även för ”de vanliga fallen” – dvs. när nettoredovisningsmetoden inte tillämpas – är svårt att hitta en klar, enkel och logisk definition av vad en förmögenhetsöverföring mellan bolag i en koncern egentligen är. Lagstiftaren tänkte sig knappast när koncernbidragsreglerna infördes att koncernbidrag skulle komma att återföras samma år som de gavs och ännu mindre att nettoredovisningsmetoden skulle användas. Eftersom sådana förfaranden emellertid kan antas vara företagsekonomiskt motiverade i vissa fall vore det dock enligt vår mening onödigt att underkänna metoden, så länge det inte finns anledning att befara skatteundandragande.14

Vi ska nedan diskutera om det kan finnas anledning att helt avskaffa kravet redan i rättstillämpningen. Om emellertid kravet ska gälla även fortsättningsvis är det vår uppfattning att det, som visats ovan, de lege lata kan finnas flera olika sätt att visa att en förmögenhetsöverföring har skett.

Enligt Wiman, SN 2000 s. 334, innebär RÅ 1999 ref. 74 ett steg mot ett renodlat koncernbeskattningssystem. Helt kan dock ett sådant system inte uppfyllas genom koncernbidragsreglerna. Koncernbidrag eliminerar nämligen inte vinster vid koncernintern handel eftersom koncernbidragsreglerna endast medger resultatutjämning mellan koncernbolagen.

4 Bör kravet på förmögenhetsöverföring avskaffas?

RR har alltså godtagit nettoredovisningsmetoden och samtidigt – åtminstone i princip – upprätthållit kravet på en förmögenhetsöverföring uppgående till hela det yrkade koncernbidragets storlek. Eftersom det är mycket tveksamt om någon full förmögenhetsöverföring egentligen kan sägas ske när nettoredovisningsmetoden tillämpas kan man säga att kravet på förmögenhetsöverföring vid koncernbidrag har tunnats ut, jämfört med vad man, och då närmast lagstiftaren, nog i allmänhet tidigare har tänkt sig.15 Kravet uppfylls – alternativt kringgås – genom den ganska säregna nettoredovisningsmetoden. Det är som sagt inte heller lätt att ur RR:s domskäl utläsa vilka skatterättsliga krav som ställs på förmögenhetsöverföringen. Mot denna bakgrund anser vi det motiverat att diskutera om kravet på förmögenhetsöverföring är rationellt och om det rentav kan vara lämpligt att redan inom ramen för rättstillämpningen, även utan någon föregående lagändring, avskaffa nämnda krav.

Något förenklat innebär RÅ 1999 ref. 74 att RR inte i någon mer praktisk mening upprätthåller kravet på att avdragsrätten förutsätter en förmögenhetsöverföring. Frågan inställer sig då om RR inte lika gärna kunde ha avskaffat kravet öppet och helt och hållet, istället för att uttrycka sig oklart och tillåta kringgående av kravet – eller om RR borde ta detta steg i eventuella kommande avgöranden.

När det gäller tolkningsfrågan kan inledningsvis påpekas att kravet på förmögenhetsöverföring inte är särskilt tydligt uttryckt i lagtexten. Tidigare användes i lagrummet, 2 § 3 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt uttrycket att koncernbidragsgivaren ”lämnar [koncernbidrag] till” koncernbidragsmottagaren. Detta kunde anses utgöra ett visst lagstöd för kravet på förmögenhetsöverföring. Numera aktuella 35 kap. 3 § inkomstskattelagen (1999:1229) talar istället om koncernbidrag ”från” givare till mottagare, ett uttryck som enligt vår mening ger ett jämfört med tidigare skrivning ännu svagare stöd för kravet på förmögenhetsöverföring.16 Skulle rättstillämparen kunna ta fasta på denna ändring av lagtexten och hävda att rättsläget har ändrats? I förarbetena har den förändrade skrivningen inte kommenterats, vilket tyder på att lagstiftaren inte avsett att tillskapa något nytt rättsläge i denna fråga.17 Ändringen kunde ändå enligt vår mening utgöra ett argument (måhända dock inte tillräckligt) för att tillåta ett avskaffande i rättstillämpningen av kravet på förmögenhetsöverföring. Förmodligen skulle en sådan ändring också medföra att externredovisningen skulle kunna göras enklare och klarare genom att transaktioner enbart betingade av skatteskäl inte skulle behövas.18 Det faktum att avskaffandet av kravet skulle vara till de skattskyldigas förmån gör också att betänkligheter från förutsebarhetssynpunkt mot ett sådant beslut inte väger särskilt tungt. Emellertid måste – som alltid vid rättsligt beslutsfattande – andra aspekter vägas in.

Särskilt måste övervägas om inte kravet på förmögenhetsöverföring, i dess nuvarande form, fyller något viktigt syfte. Det är enligt vår mening svårt att ur förarbetena till koncernbidragsreglerna utläsa något klart motiv till kravet. Frågan har inte heller rönt någon större uppmärksamhet i doktrinen.19 Vad vi förstår verkar det centrala skälet ha varit fiskala kontrollskäl. Vi har dock identifierat ett antal argument för att åtminstone tillsvidare behålla kravet på förmögenhetsöverföring.

Ett argument är att det i viss mån kan motverka kvittningsinvändningar som företag kan tänkas göra när skattemyndigheterna finner anledning att avvika från deras deklarationer. Anta att ett företag, AB1, vägras ett avdrag och därför får sin inkomst höjd med en miljon kr. För att eliminera denna åtgärd gör AB1 efter skattemyndighetens beslut om höjning gällande att en miljon kr lämnats i koncernbidrag till ett annat koncernbolag, AB2. AB2 gör i sin tur gällande att man har gett motsvarande belopp i koncernbidrag till koncernbolaget AB3 osv. Att utreda en sådan serie invändningar kan vara mycket resurskrävande och det är tänkbart att det i praktiken inte alltid kan genomföras. Om det finns ett krav på förmögenhetsöverföringar mellan koncernbidragsgivande företag inskränks möjligheten till nämnda koncernbidragsinvändningar till fall där förmögenhetsöverföringar faktiskt har skett under beskattningsåret.

En bestämd ordning rörande kravet på förmögenhetsöverföringar vid koncernbidrag – det kan lika gärna vara fråga om ett krav på förmögenhetsöverföring vid koncernbidrag som en regel om att förmögenhetsöverföringar inte har något alls att göra med koncernbidrag – kan i viss mån underlätta den fiskala kontrollen av transaktioner som förekommer inom en koncern. Genom en sådan bestämd ordning kan skattemyndigheten lättare utreda innebörden av olika transaktioner i koncerner där utredningsunderlaget är bristfälligt. Om det vore frivilligt att göra förmögenhetsöverföringar skulle det t.ex. ibland kunna vara svårt att veta av vilket skäl en förmögenhetsöverföring har gjorts – om det är fråga om en överföring p.g.a. koncernbidrag eller om det är t.ex. en utdelning, en omstrukturering, en betalning av en skuld eller kanske ett aktieägartillskott.

Ett annat, enligt vår mening starkare, skäl att kräva förmögenhetsöverföringar kan vara att hindra att koncerner skjuter över koncernens samlade skattebelastning till ett konkursmässigt bolag som man kan göra sig av med, men behåller de intjänade medlen i ”friska” delar av koncernen. Antag att koncernbidrag (utan förmögenhetsöverföring) lämnas nedåt i en koncern till ett ”värdelöst” förlustbolag som efter mottaget koncernbidrag avyttras eller försätts i konkurs. Koncernen skulle då helt undgå beskattning, men samtidigt kunna behålla de upparbetade vinsterna.20 Kravet på förmögenhetsöverföring motverkar detta, eftersom det ”värdelösa” dotterbolaget genom förmögenhetsöverföringen mottar en tillgång av ekonomiskt värde som det p.g.a. de bolagsrättsliga kapitalskyddsreglerna måste behålla.

Ytterligare ett problem med att avskaffa kravet på förmögenhetsöverföring är att det i vissa fall skulle kunna möjliggöra att förluster utnyttjas mer än en gång.21 Antag att ett bolag, AB1, förvärvar samtliga andelar i ett bolag, AB2, för 300. Under innehavstiden redovisar AB2 förlust med 200 och för att täcka förlusten lämnar AB1 ett avdragsgillt koncernbidrag med 200, utan att någon förmögenhetsöverföring sker. Om AB1 härefter avyttrar AB2-andelarna för 100, som då antas motsvara AB2:s värde, får A avdrag för en förlust om (300–100=) 200. AB1 har då fått avdrag för samma förlust två gånger, dels vid den löpande beskattningen genom avdrag för koncernbidraget, och dels genom avdrag för en realisationsförlust vid avyttringen av andelarna i AB2.22

Det är alltså tydligt att det krävs mer analys innan kravet kan avskaffas. Vidare framstår det som klart att om kravet på förmögenhetsöverföring skulle tas bort skulle flera av ovan nämnda frågor behöva regleras. En sådan reglering låter sig nog göras, men det bör rimligtvis endast vara möjligt att genom lagstiftning på ett klart sätt lösa så stora och svåra frågor. De kan inte lösas på ett ändamålsenligt sätt i rättspraxis. Vid lagstiftningsarbetet har man också tillgång till en bättre utredningsapparat än vad som står till RR:s förfogande.

Är då RR:s praxis rörande återföringar och särskilt nettoredovisningsmetoden rationell? Det finns en del som talar för det. Det är visserligen inte någon särskilt tydlig dom, men den har den förtjänsten att den i vissa fall möjliggör koncernbidrag utan större likviditetseffekter. Domens relativa oklarhet gör att RR inte öppnar för mycket för missbruk. Den koncern som önskar utveckla formerna för förmögenhetsöverföring och/ eller redovisning vid koncernbidrag gör klokt i att begära förhandsbesked. Det gör att RR kan utveckla praxis i dessa frågor steg för steg. Mellan och inför nya avgöranden finns tid för eftertanke, uppföljning och rättsvetenskaplig analys. Att hantera dessa frågor praxisvägen är från denna aspekt en mer smidig och kontrollerad process än en lagändring, som ofta kan få svåröverskådliga konsekvenser. Det är också svårt att se att något företag blir på något verkligt vägande sätt drabbat av den relativa osäkerhet som följer med RR:s domar. De företag som av företagsekonomiska skäl önskar utveckla sin externredovisning och sina metoder för att ge koncernbidrag kan söka förhandsbesked, vilket emellertid kan vara förenat med viss tidsutdräkt och kostnader. Företag som inte vill göra sig detta omak kan fortsätta på ”den breda vägen”, dvs. ge koncernbidrag på vanligt sätt. Det medför åtminstone inte, såvitt vi kunnat se, någon skattemässig nackdel.

Klas Innerstedt är skattejurist vid Riksskatteverkets rättsenhet och Jan Kellgren är universitetslektor vid Ekonomiska institutionen, Linköpings universitet.

Så även Wiman, a.a. [not 14] s. 334.

I 35:3 p. 6 inkomstskattelagen används dock fortfarande uttrycket ”lämnas”.

Se i första hand prop. 1999/2000:2 s. 423.

J. von Bahr, Skatte- och redovisningsmässiga synpunkter på koncernbidrag, SN 1998 s. 59.

Se även von Bahr a.a. [not 100] s. 59.

Vi beaktar här inte effekterna av SOU 2001:11 ”Utdelningar och kapitalvinster på företagsägda andelar”. Det kan också tilläggas att resonemanget naturligtvis förutsätter att förlusterna i ”det värdelösa dotterbolaget” enligt gällande regler får utjämnas mot koncernbidrag.

Se även von Bahr a.a. [not 18] s. 59.

I SOU 2001:11 föreslår utredaren att avdragsrätten för aktiebolags m.fl. kapitalförluster på näringsandelar slopas vilket innebär, om förslaget genomförs, att problematiken med den dubbla avdragsrätten som beskrivs ovan i princip inte längre behöver bli relevant.

För erfarna

Välkommen! Hos oss hittar du alla ekonomiska regelverk du behöver samlat på en enda digital plats. Fördjupa dig i allt från EU-rätt till självreglering, tidskrifter eller använd Rättserien där experter guidar dig till snabba svar.
  • Regler

    Här hittar du uppdaterat rättsligt material inom EU-rätt, svenska lagar och myndighetsföreskrifter. Du kan även hitta historik från 2008 och framåt.

  • Avancerad sök

    Filtrera dina sökningar och hitta rätt dokument snabbare. Vet du att det är en lag du söker efter kan du välja att visa bara de träffarna.

  • Markera & Anteckna

    Här kan du smidigt markera, anteckna och dela de avsnitt av texterna som är viktigast för dig och dina kollegor.

  • Rättserien

    Här kan du bekräfta dina kunskaper och enkelt hitta nya vägar till andra områden.

  • Jag vill veta mer

och oerfarna

Välkommen! Det kan vara svårt att hitta rätt ibland, så därför har vi samlat allt inom ekonomiska regler på ett och samma ställe. Navigera, sök eller använd Rättserien för att få svar på dina frågor.
  • Rättserien

    Här hittar du tydliga förklaringar till tusentals termer och information om var och hur du kan fördjupa dig. Till Rättserien

  • Navigering

    Allt relevant material hittar du samlat inom respektive ämnesområde.

  • Anteckna

    Skapa egna anteckningar för hur du ska gå till väga vid komplicerade regeltolkningar. Dela gärna med dig eller spara tips från dina kollegor!

  • Markera

    Använd överstrykningspennan och hitta tillbaka till det viktigaste nästa gång.

  • Jag vill veta mer

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2019 2020 2021
31 maj 0,05 -0,01 0,28
30 nov -0,09 -0,10  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...