A EG-fördraget
A1 Etableringsfrihet
Under år 2001 har EG-domstolen avgjort ytterligare ett fall rörande skatteregler som i strid med reglerna om etableringsfrihet i artikel 52 (numera 43) i EG-fördraget diskriminerar utländska rättssubjekt. Förenade målen C-397/98 och C-410/98 Hoechst m.fl. gällde det brittiska skatteavräkningssystemet för beskattning av aktieutdelningar. Ett sådant system innebär att hela eller delar av den bolagsskatt som belastat de utdelade vinstmedlen får avräknas från aktieägarens skatt på utdelningen. Fram till april 1999 ingick som en del i det brittiska skatteavräkningssystemet ett slags förtida uttag av bolagsskatt, s.k. advance corporation tax (fortsättningsvis benämnd ACT), när ett bolag lämnade aktieutdelningar. Reglerna kring ACT var mycket tekniskt komplicerade och de skall här endast beskrivas i mycket grova drag. I princip var systemet uppbyggt på så sätt att när ett aktiebolag lämnade en utdelning skulle det samtidigt erlägga ACT beräknad på det utdelade beloppet. Denna ACT fick sedan avräknas från den årliga, reguljära bolagsskatten. ACT var således inte en definitiv skattebelastning utan en tidigareläggning av den bolagsskatt som ändå skulle utgå. Vid utdelningar från ett brittiskt dotterbolag till dess brittiska moderbolag fanns dock en möjlighet att slippa ifrån uttaget av ACT genom att välja att omfattas av reglerna om frivillig koncernbeskattning. Denna möjlighet stod inte öppen för dotterbolag till moderbolag med hemvist i andra medlemsländer.
EG-domstolen fann i målet att de beskrivna reglerna innebar att brittiska dotterbolag behandlades olika beroende på om moderbolaget hade sitt hemvist i eller utanför Storbritannien samt att detta medförde en nackdel i likviditetshänseende för dotterbolag till utländska moderbolag. Reglerna ansågs därför diskriminerande. I målet hade anförts att reglerna kunde rättfärdigas med hänsyn framför allt till risk för skatteflykt, risk för ekonomisk förlust för Storbritannien samt behovet av att upprätthålla skattesystemets inre sammanhang. Domstolen avvisade samtliga dessa invändningar, primärt med hänsyn till att ACT inte utgjorde en slutlig skattebelastning på utdelningen i sig utan ett förtida uttag av bolagsskatt. Att underlåta att ta ut ACT ansågs inte medföra någon risk för att dotterbolaget skulle komma ifrån den reguljära bolagsskatten, vilken var den enda skatt som slutligt skulle utgå. Domstolen pekade också på att det faktum att ACT sedermera hade avskaffats visade att skatten inte var nödvändig för att det brittiska bolagsskattesystemet skulle fungera.
Av målet framgår alltså att en skatt som träffar ett inhemskt dotterbolag p.g.a. att det ägs av ett utländskt moderbolag kan anses indirekt diskriminera det utländska moderbolaget. Det diskriminerade subjektet måste således inte självt vara skattskyldigt till den ifrågasatta skatten, utan det räcker med att skatten utgår p.g.a. att det subjekt som träffas av skatten är utlandsägt. Domen är i detta avseende en bekräftelse och vidareutveckling av tidigare praxis från domstolen, se framför allt mål C-1/93 Halliburton. Domen visar vidare att en skatteregel kan strida mot EG-fördraget även om den inte innebär att den slutliga skattebelastningen blir högre för utländska än för inhemska subjekt. Det räcker med den likviditetspåfrestning det innebär att under en period få avstå från medel för att tillgodose krav på en preliminär skatteinbetalning, när motsvarande krav inte riktas mot inhemska subjekt.
A2 Fri rörlighet för tjänster
Skatter som negativt särbehandlar tjänster som tillhandahålls av tjänsteproducenter från andra medlemsstater löper stor risk att komma i konflikt med EG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för tjänster. Detta gäller framför allt när skatteregeln beskattar tjänster hårdare just p.g.a. att säljaren av tjänsten är utländsk och/eller är etablerad i andra medlemsstater. Av EG-domstolens dom i mål C-17/00 De Coster framgår dock att konceptet om indirekt eller dold diskriminering har betydelse även på tjänsteområdet. Med indirekt diskriminering avses att en regel inte omedelbart gör skillnad mellan tjänster beroende på tjänsteproducentens nationalitet eller etableringsort, men att regeln ändå de facto missgynnar tjänster som tillhandahålls från andra medlemsstater. I målet fann domstolen att en kommunal skatt på parabolantenner stred mot artiklarna 59, 60 och 66 (numera 49, 50 och 55) i EG-fördraget om fri rörlighet för tjänster. Enligt domstolen medförde skatten att mottagning av TV-sändningar via satellit förenades med en kostnad som inte belastade TV-sändningar via kabel, vilket särskilt missgynnade radio- och TV-företag i andra medlemsländer. Medan TV-sändningar från inhemska radio- och TV-företag hade obegränsad tillgång till sändning via kabel gällde detta inte för sändningar från företag i vissa andra medlemsstater. Merparten av TV-sändningarna från dessa stater kunde därför endast tas emot med parabolantenn. Domstolen menade att skatten kunde avskräcka TV-tittarna från att försöka få tillgång till TV-sändningar från andra medlemsstater i och med att sådana sändningar var belagda med en kostnad som inte belastade sändningar från inhemska företag. Skatten ansågs därför hindra den fria rörligheten för tjänster.
Medlemsstaten hade i målet anfört att skatten syftade till att dämpa den okontrollerade ökningen av parabolantenner inom kommunen, för att därigenom bevara kvaliteten på miljön. Domstolen menade dock att även om hinder för den fria rörligheten för tjänster i och för sig kan tillåtas av hänsyn till miljön, gick den prövade skatten längre än vad som var nödvändigt för att uppnå målet. Det fanns nämligen enligt domstolen andra sätt att uppnå målet att bevara statsmiljön, såsom t.ex. bestämmelser om parabolantennernas storlek och placering, vilka inte i samma utsträckning skulle inskränka friheten att tillhandahålla tjänster. Även om rättfärdigandegrunden i sig godtogs, ansåg domstolen således att det förelåg en bristande proportionalitet mellan det önskade målet och den vidtagna beskattningsåtgärden.
A3 Fri rörlighet för varor
EG-domstolen har i två domar funnit att nationella bestämmelser för beräkning av motorfordonsskatt strider mot artikel 95 (numera 90) i EG-fördraget om fri rörlighet för varor eftersom de missgynnar bilar som importerats från andra länder. I mål C-393/98 Valente rörde det sig om regler för att fastställa värdet på begagnade bilar som importerats från andra länder. Problemet med reglerna var att värdet på sådana fordon bestämdes på grundval av schablonmässiga kriterier, vilket i vissa fall kunde leda till en hårdare beskattning av importerade än av inhemska begagnade fordon. Domstolen konstaterade i enlighet med sin tidigare praxis att även om skillnaden i beskattning endast uppstod i vissa fall var reglerna inte förenliga med fördraget. I mål C-265/99 Kommissionen mot Frankrike rörde det sig om regler för beräkning av skattemässig motorstyrka. Dessa regler ledde till att bilar som utrustats med viss ny teknik blev hårdare beskattade än andra bilar. Eftersom de flesta bilar som drabbades av det högre skatteuttaget var importerade ansåg domstolen att reglerna var diskriminerande.
Kristina Ståhl