A1 Gemensamma bestämmelser för inkomstbeskattningen
RÅ 2002 ref. 80 (fhb). X och Y ägde personligen utgivningsrätten/varumärket till tidningen V.A. Utgivningen skedde i ett av dem ägt aktiebolag. Marknadsvärdet för utgivningsrätten hade värderats till 5 mkr. Utgivningsrätten skulle säljas till aktiebolaget för detta belopp. X och Y ville ha förhandsbesked om i vilket inkomstslag beskattning skulle ske av vinsten på försäljningen.
Skatterättsnämnden och Regeringsrätten lämnade förhandsbesked om att beskattningen skulle ske i inkomstslaget näringsverksamhet. Regeringsrätten gjorde bedömningen att syftet med anskaffandet av utgivningsbeviset för annonsbladet uppenbarligen hade varit att det skulle användas i en näringsverksamhet och att utgivningsbeviset innefattar det ekonomiska värdet av den tidningsutgivning som X och Y bedriver genom sitt aktiebolag och beviset får i allt väsentligt ett sådant värde endast om det används i en näringsverksamhet på sätt som skett.1
Mot detta synsätt står det synsätt som angavs av två skiljaktiga ledamöter i SRN. De ansåg att X och Y inte drev någon näringsverksamhet personligen utan att verksamheten bedrevs i ett av dem ägt aktiebolag och att det därför var fråga att bedöma om s.k. näringssmitta kunde anses föreligga. De ansåg att om inte annat är föreskrivet måste utgångspunkten vara att varje skattesubjekt skall bedömas för sig. Rättstillämpningen i RÅ 1972 Fi 61 kunde anföras som exempel på detta synsätt. Avyttringen av utgivningsbeviset skulle därför enligt dem beskattas som en kapitalvinst i inkomstslaget kapital.
Även jag har svårt att se vad som skiljer omständigheterna i RÅ 2002 ref. 80 från RÅ 1972 Fi 61. Däremot delar jag Regeringsrättens bedömning att ersättningen skall tas upp i inkomstslaget näringsverksamhet. Utgivningsbeviset innehades i syfte att tillhandahålla en rätt till aktiebolaget. Om detta tillhandahållande skulle ha skett mot ersättning till aktiebolaget eller tredje man, bör det inte vara kontroversiellt att en näringsverksamhet skulle föreligga. Frågan är då vad som gäller om tillhandahållandet sker utan ersättning. Åtminstone ytligt sett kan det då förefalla som att förvärvssyfte saknas och att verksamheten kanske rent av inte är yrkesmässig. Innehavet hade dock ett kommersiellt syfte och därmed rimligen även upplåtelsen. Avsaknaden av ersättning har då knappast en icke förvärvsmässig grund utan beror på överväganden om bästa disposition av de ekonomiska värdena inom intressegemenskapen.
Peter Melz
Jfr Persson Österman, Kontinuitetsprincipen, 1997, s. 306.