A11 Speciella företag
1 Investmentföretag
RÅ 2002 not. 27 (fhb). Fråga om aktiebolag var investmentföretag. Verksamheten var under uppbyggnad. Skatterättsnämnden och Regeringsrätten ansåg med hänsyn till ännu inte investerat kapital och i avsaknad av aktuellt värde på aktieportföljen det inte klart dokumenterat att bolaget f.n. uppfyllde förutsättningarna för att behandlas som investmentföretag.
RÅ 2002 ref. 52 (fhb). Ett bolag hade sedan 1993 bedömts vara ett investmentföretag. SKM ifrågasatte nu om förutsättningarna var uppfyllda. Anledningen var att bolaget, utöver långsiktiga placeringar, hade en betydande likviditetsreserv för kommande investeringar. Den bestod enbart av aktier som kom att omsättas relativt ofta. Detta utgjorde inte sådan förvaltning av värdepapper som anges i (numera) 39 kap. 15 § IL.
I en ansökan om förhandsbesked, med sikte på den framtida organisationen av likviditetsförvaltningen, lämnades följande fakta om likviditetsförvaltningen:
Likviditetsförvaltningen omfattade i genomsnitt något under 20 procent av det samlade investeringsbara kapitalet. Omsättningshastigheten för värdepapper (försäljningsbelopp dividerat med genomsnittligt värde på aktier och andelar i ingående och utgående balans) var 0,79 1997, 0,46 1998 och 0,37 1999.1 (Beräkningen gällde synbarligen bolagets hela värdepappersinnehav, inte enbart likviditetsförvaltningen).
Skatterättsnämnden förklarade att bolaget skulle bedömas vara ett investmentföretag även om likviditetsförvaltning av detta slag bedrevs. Bl.a. anfördes att i lagtexten framgick inte någon begränsning i förvaltningens karaktär med avseende på omsättningshastighet.
RSV överklagade och anförde bl.a. att Skatterättsnämndens synsätt synes innebära att företag som helt eller delvis bedriver utpräglad värdepappershandel kan blir investmentföretag. Likviditetsförvaltningen borde bedömas som en separat verksamhet och omsättningshastigheten hade där varierat mellan 1,80 och 3,33.
Bolaget anförde bl.a. vikten av att investmentföretag kan agera på samma sätt som värdepappersfonder, för vilka omsättningshastighet inte torde kunna påverka skattestatus.
Regeringsrätten kom till samma slut som skatterättsnämnden, men med en något mer restriktiv motivering. Man konstaterade att för förvaltningen av ett investmentföretags investeringar är en viss omsättning av värdepapper nödvändig och måste ses som en integrerad del av och ett led i den förvaltande verksamheten. Likviditetsförvaltningen bedömdes således som en del av den totala verksamheten.
Därefter konstaterades att någon övre gräns för antalet omplaceringar framskymtar i och för sig inte i förarbetena, men en grundläggande förutsättning för ett investmentföretags verksamhet är dock att syftet med verksamheten är förvaltning. I detta ligger att, om omsättningen når sådana nivåer att förvaltning av värdepapper inte längre kan sägas vara det egentliga syftet med verksamheten, förutsättningar saknas för att betrakta bolaget som ett investmentföretag. Regeringsrättens fann dock inte omsättningen av värdepapper i bolaget ha sådan omfattning att bolaget skulle förlora sin karaktär av investmentföretag.
Konsekvenserna av klassificeringen som investmentföretag eller inte kan vara förödande stora. I det aktuella fallet gällde det visst några miljarder i skatt. Det är då olyckligt att klassificeringen bygger på ett ganska vagt begrepp som förvaltning. Med skatterättsnämndens bedömning ansågs förvaltning föreligga oavsett omsättningshastigheten, men med Regeringsrättens bedömning skall förvaltning kvalificeras så att en sådan inte föreligger vid en alltför stor omsättningshastighet. Intuitivt anser jag synsättet rimligt, då det kanske är väl djärvt att anse att investmentföretagskategorien skulle kunna omfatta, såsom RSV angav, renodlad värdepappershandel. Lagtexten kan ge visst stöd för att investmentföretag är mellanmansinstitut där aktieägarna har en rimlig möjlighet att bedöma vad det ”välfördelade värdepappersinnehav(et)” i huvudsak består av, något som kan var svårt vid mycket ofta återkommande omplaceringar av stora delar av portföljen. Det är dock svårt att se en kvalitativ gräns för när förvaltningssyftet upphör på grund av omplaceringarnas omfattning. Personligen ställer jag mig tvekande till vilken funktion en distinktion mellan förvaltning och handel fyller på skatteområdet, eftersom en kvalitativ skillnad ofta saknas.2
Investmentföretagen har dock möjlighet att undvika problemet genom att förlägga gränsfallsverksamhet till ett dotterbolag. Det torde innebära att ett sådant dotterbolag enbart ses som en del av förvaltningen av värdepapper, och omsättningen i dotterbolaget beaktas inte. Det innebär dock en viss merbeskattning, men eftersom det gäller marginella investeringar torde det vara acceptabelt.
Mer praktiskt intressant är nog om rättsfallet kan ha betydelse för gränsdragningen värdepappersförvaltning/värdepappershandel. Frågan har betydelse för vanliga aktiebolag bl.a. för att aktieinnehavet genom klassificering som värdepappersrörelse antas bli förmögenhetsskattefritt.3 Än större är kanske betydelsen för stiftelser och ideella föreningar; se min artikel i SN 2001 s. 475 ff.4 Avslutningen skall ägnas sistnämnda subjekt.
Gränsdragningen bygger i dessa fall inte direkt på begreppet förvaltning utan på frågan om en värdepappersverksamhet blir hänförlig till kategorin rörelse (värdepappershandel) istället för kapital(förvaltning). Bedömningarna är dock av samma karaktär som för investmentföretagen (handel och förvaltning bör vara varandras motsatser), och rättsfallet bör därför kunna ge ledning även för stiftelser och föreningars verksamhet.
I min artikel anförde jag en del skäl för att värdepappersrörelse kan vara en irrelevant företeelse eller åtminstone bör bedömas på särskilt sätt för stiftelser och föreningar. Jag upprepar dock inte här dessa skäl, utan diskuterar enbart hur omsättningshastigheten kan beaktas om den tilläggs full relevans.
Av praxis om värdepappersrörelse i aktiebolag kan inte omsättningshastighetens storlek utläsas i något fall där värdepappersrörelse inte ansetts föreligga. RÅ 2002 ref. 52 ger däremot en indikation på nivåer som bör överskridas, med hur mycket kan dock inte sägas, för att förvaltning inte skall föreligga och de indikerar antagligen även att värdepappersrörelse inte föreligger under dessa nivåer. Omsättningshastigheten för de tre åren låg mellan 0,39 och 0,79 beräknat för hela bolagets värdepappersinnehav.
I praxis med aktiebolag har omsättningshastigheten för värdepappersrörelse legat över 2. I dessa fall förefaller omsättningen haft likartad hastighet i hela portföljen. Det fanns därför inte, såsom i RÅ 2002 ref. 52, anledning att diskutera om bedömningen skulle omfatta hela portföljen, såsom Regeringsrätten fann, eller om man skulle bedöma en viss del för sig, såsom RSV hävdade.
I stiftelser och ideella föreningar föreligger normalt en samlad kapitalförvaltning, men med olika klart skiljda delar av portföljen såsom obligationer och/eller fonder med låg omsättning, aktier med högre omsättning etc. En bedömning i linje med Regeringsrättens synsätt innebär att kapitalförvaltningen skall bedömas samlat.5 Det leder normalt till lägre tal för omsättningshastigheten än en beräkning för enbart aktiedelen. Även obligationer behöver dock omsättas, om inte annat vid förfall, och det driver då vissa år upp omsättningen väsentligt.
Även om det i sig förefaller rimligt med en samlad bedömning och detta normalt minskar risken för klassificering som värdepappersrörelse, så känns en smitta åt andra hållet ganska omotiverad. Varför skall ett obligationsinnehav som kanske hanterats långsiktigt i decennier anses som del i en handel på grund av att aktieportföljen börjat omsättas i alltför stor utsträckning. Jag anser det dock ändå rimligt att obligationsdelen är ett argument som skall beaktas vid bedömning av om aktiedelen skall klassificeras som värdepappersrörelse.6 Frågan kan diskuteras för ytterligare andra situationer, men jag stannar här.
RÅ 2002 ref. 52 får ses som en utveckling i rätt riktning, att begränsa en sakligt sett omotiverad och ofta slentrianmässig klassificering av verksamheter som värdepappersrörelse. För egen del tycker jag att denna klassificering sällan fyller någon egentlig funktion, och att bedömningen bör vara nyanserad i restriktiv riktning.
Ett tal på exempelvis 0,79 innebär att omsättningarna motsvarat 79 % av totalportföljens värde. Såsom framgår nedan av RSV:s påståenden var dock omsättningshastigheten i den särskilda likviditetsförvaltningen väsentligt högre, och i resterande portfölj var omsättningen väsentligt lägre.
Värdepappersförvaltning har en helt annat karaktär än exempelvis fastighetsförvaltning. Värdepappersförvaltaren har normalt inget direkt engagemang i det förvaltade objektets verksamhet, det ekonomiska utfallets karaktär av utdelning eller värdestegring påverkas endast av beslut i det förvaltade objektet etc. Några skillnader i dessa hänseenden finns åtminstone inte mellan värdepappersförvaltning och sådan värdepappershandel som endast sker över börs.
I RSV:s Handledning 2002, s. 746 f., ifrågasätts dock om det är tillräckligt att värdepappersrörelse föreligger enligt aktiebolagskriterier, då ”av 14 § 1 st. SFL följer ... att en person som äger aktier i ett bolag som inte är marknadsnoterat, ska beskattas som om han hade ägt tillgångarna i bolaget direkt. Detta torde innebära, att aktier i ett icke marknadsnoterat bolag ska åsättas ett skattepliktigt värde motsvarande bolagets skattepliktiga tillgångar även om bolaget bedriver omfattande handel med värdepapper.” Med hänsyn till vad som anges i 14 § 2 st. SFL är detta dock mindre sannolikt.
Frågan är även behandlad av Arvidsson och Gunne i SST 2001 551 ff.
Jfr Arvidsson och Gunne, a.a., s. 584 som hävdar att det i ”praxis och doktrin alltid antagits att en juridisk person inte kan bedriva värdepappershandel och kapitalförvaltning samtidigt”. Jag kan på rak hand dock inte påminna mig ett explicit sådant ställningstagande i praxis om värdepappersrörelse.
Om dessa ståndpunkter är förenliga eller motstridiga kan diskuteras. Enligt min uppfattning är företeelsen värdepappersrörelse inte särskilt logisk i grunden, varför det inte alltid går att ha konsekventa synpunkter på hur den skall karaktäriseras.
2 Fidekomissaktiebolag
RÅ 2002 ref. 90. Fråga om skattefrihet vid försäljning av fastigheter från ett fidekomissaktiebolag. Enligt den vid avvecklingslagstiftningen införda lagen om inkomstbeskattning av fideikomissbo skall skattepliktig realisationsvinst inte uppkomma om ett fidekomissaktiebolag avyttrar fastigheten. Frågan gällde om hela fastighetsbeståndet måste avyttras eller som här var fallet det räckte med en del för att uppnå skattefrihet.
Regeringsrätten fann att skattefrihet förelåg även i det senare fallet.
Peter Melz