B Direktiv
B1 Direktiv om fria kapitalrörelser
De nuvarande bestämmelserna om fria kapitalrörelser infördes i EG-fördraget år 1992. De tidigare fördragsbestämmelserna på detta område hade inte direkt effekt och kunde således inte ge upphov till rättigheter för enskilda som dessa kunde åberopa direkt i en nationell domstol. Däremot utfärdades ett antal direktiv angående liberalisering av kapitalrörelserna, bl.a. direktiv 88/361/EEG. Enligt artikel 1.1 i detta direktiv är medlemsstaterna skyldiga att avskaffa alla restriktioner för kapitalrörelserna. Den artikeln har ansetts uppfylla förutsättningarna för direkt effekt. EG-domstolen har i mål C-364/01 Barbier prövat vissa nationella arvsskattereglers förenlighet med den fria rörligheten för kapital. Eftersom målet gällde förhållanden som förelåg innan de nuvarande fördragsbestämmelserna om fria kapitalrörelser infördes kunde dessa bestämmelser inte tillämpas. I stället prövades de aktuella skattereglerna mot direktivet.
Målet gällde holländska regler om beräkning av det arvsskattepliktiga värdet vid arv av fastigheter. Enligt de holländska reglerna träffas fast egendom belägen i Nederländerna av arvsskatt (benämnd överlåtelseskatt) oavsett om arvlåtaren vid sitt frånfälle var bosatt i Nederländerna. Vid beräkningen av det skattepliktiga värdet på fastigheten görs dock skillnad beroende på om arvlåtaren var bosatt inom eller utom landet. Denna skillnad hänger samman med att man i Nederländerna kan särskilja den formella äganderätten till en fastighet från den ekonomiska äganderätten. Om den ekonomiska äganderätten överförts till ett annat subjekt betraktas detta som en skuld vid beräkningen av arvsskatten efter i Nederländerna bosatta arvlåtare, vilket får till följd att fastigheten värderas till noll. Om arvlåtaren inte var bosatt i Nederländerna medges däremot inget sådant avdrag, varför arvsskatt kommer att tas ut även om den ekonomiska äganderätten till fastigheten är överförd till annan.
EG-domstolen inledde med att konstatera att investeringar i fast egendom utgör kapitalrörelser i EG-rättslig mening. En negativ särbehandling av en sådan investering beroende på var investeraren är bosatt kan därför komma i konflikt med den fria rörligheten för kapital. Därvid saknar det relevans om investeraren tidigare haft hemvist i den stat där investeringen gjorts samt hur hans kapital är fördelat mellan hemviststaten och investeringsstaten. Domstolen framhöll vidare att de beskrivna arvsskattereglerna kunde avskräcka personer från andra medlemsstater att förvärva fastigheter i Nederländerna, varför reglerna ledde till att kapitalrörelserna hindrades. Eftersom domstolen inte fann någon grund för att rättfärdiga reglerna fastställdes att de var oförenliga med den fria rörligheten för kapital.
I målet hade också ifrågasatts om reglerna även hindrade den fria rörligheten för personer. Mot bakgrund av att reglerna förklarats strida mot den fria rörligheten för kapital ansåg domstolen att det saknades skäl för att pröva denna fråga.
Domstolen erinrade dock ändå om att skattelagstiftningens följder i arvshänseende ingår bland de överväganden som en medborgare i en medlemsstat kan förväntas ta i beaktande när han överväger att utnyttja denna fördragsfrihet. Genom detta uttalande bekräftas alltså domstolens konstaterande i mål C-18/95 Terhoeve att även andra skatter än skatter på arbetsinkomster kan komma i konflikt med den fria rörligheten för personer.
B2 Moder/dotterbolagsdirektivet
Moder/dotterbolagsdirektivet (90/435/EEG) reglerar beskattningen av utdelningar från dotterbolag i ett medlemsland till moderbolag i ett annat medlemsland. EG-domstolen har under år 2003 avkunnat två domar angående detta direktiv. Den ena domen, C-168/01 Bosal Holding, aktualiserar dock framför allt frågor kring tolkningen av fördragsreglerna om etableringsfrihet och har därför kommenterats i avsnitt A1 ovan. Det andra målet, C-58/01 Océ van der Grinten, gällde artiklarna 5.1 och 7.2 i moder/dotterbolagsdirektivet. Enligt artikel 5.1 skall utdelningar från dotterbolag i ett medlemsland till moderbolag i ett annat medlemsland undantas från källskatt. Enligt artikel 7.2 skall direktivet dock inte hindra tillämpningen av nationella eller avtalsgrundade bestämmelser utformade för att förhindra eller minska ekonomisk dubbelbeskattning av utdelningar, i synnerhet sådana bestämmelser som hänför sig till skattetillgodohavande till förmån för den som mottar utdelningarna. Frågan i målet var om en brittisk skatt som enligt dubbelbeskattningsavtalet mellan Nederländerna och Storbritannien uttogs då mottagaren av en utdelning hade rätt till skattetillgodohavande var förenlig med dessa bestämmelser. Skatten utgick endast i de fall då mottagaren hade rätt till skattetillgodohavande, men uttogs då på både utdelningen och skattetillgodohavandet. EG-domstolen fann att till den del skatten togs ut på skattetillgodohavandet kunde den överhuvudtaget inte betraktas som en sådan källskatt som avses i artikel 5.1 i direktivet. Däremot var den skatt som träffade själva utdelningen i och för sig en källskatt i direktivets mening. Domstolen fann dock att även den delen av skatten var en del av det brittiska systemet för att minska den ekonomiska dubbelbeskattningen och att den därför var tillåten enligt artikel 7.2.
Kristina Ståhl