B Direktiv
B4 Övriga indirekta skatter
1 Mineraloljedirektivet och cirkulationsdirektivet
2 Alkoholskatt och obehörig vinst
3 Registreringsavgift på bilar contra EG-fördraget
4 Lotteriskatt
1 Mineraloljedirektivet och cirkulationsdirektivet
I fallet C-185/00 (kommissionen mot Finland) fann domstolen att det finska systemet för försäljning av lågbeskattad olja stod i strid med direktiv 92/81/EEG.
I Finland uppgick punktskatten på eldningsolja till 64 euro per 1000 liter, medan punktskatten på diesel uppgick till 325 euro per 1000 liter. Det är i stort sett samma produkt och för att skilja dem åt har ett rött färgmedel tillsatts eldningsoljan. Minimiskattesatsen i direktiv 92/82/EEG för dieselbrännolja som används som drivmedel var 245 euro per 1000 liter, medan minimiskatten för uppvärmning var 18 euro.
Finland tillämpade också ett system där diesel/eldningsolja såldes på vanliga bensinstationer till uppvärmningsskattesatsen. Avsikten var att denna försäljning bara skulle ske för uppvärmningsändamål och inte för att oljan skulle användas som motorbränsle. Finland hävdade att den låga befolkningstätheten på landsbygden gjorde det nödvändigt att sälja olja avsedd för uppvärmning även på bensinstationerna.
De finska bestämmelserna om användning av dieselbrännolja som motorbränsle byggde på två huvudmoment. Dels var ägare och innehavare av motorfordon vilka hade för avsikt att använda eldningsolja som motorbränsle skyldiga att i förväg underrätta skattemyndigheterna om detta och att erlägga tilläggsskatt och/eller en bränsleavgift. Dels försökte myndigheterna säkerställa att dessa föreskrifter respekterades genom att utföra vägkontroller, varvid konstaterade överträdelser ledde till att fiskala sanktionsavgifter automatiskt togs ut med belopp som skulle vara tillräckligt höga för att ha en avskräckande effekt.
Den som ertappades med märkt olja i tank för motorfordon som inte gjort anmälan i förväg drabbades av tilläggsavgift på tjugo gånger skatten. Kommissionen – och Sverige – gjorde gällande att kontrollsystemet inte fungerade. Sverige hävdade systemet ledde till en olaglig import till Sverige av rödmärkt olja för transportändamål, något Sverige inte kunde stoppa på grund av att gemenskapslagstiftningen inte tillät hinder för handeln över gränserna. Pikant nog hade Sverige år 1996 infört ett förbud mot att använda rödmärkt finsk eldningsolja i fordon, men det förbudet fick upphävas året därpå eftersom det inte är tillåtet för en medlemsstat att införa bestämmelser i den egna rättsordningen för att kompensera för brister i annan medlemsstats rättsordning.
Kommissionen menade att den finska lagstiftningen inte i tillräckligt hög grad säkerställde att lågbeskattad diesel inte användes som motorbränsle. Kommissionen hävdade att direktivet krävde ett system som i praktiken förhindrade användning av lågbeskattad olja som motorbränslen. Kommissionen påpekade att lågbeskattad dieselbrännolja kunde säljas på bensinstationer i Finland utan skattekontroll samtidigt som antalet utförda vägkontroller på konsumentnivå per år var otillräckligt i förhållande till antalet dieseldrivna fordon. Finland hade redovisat att under år 1999 hade 4000 kontroller gjorts på de 750 000 fordon som var dieseldrivna. 125 av dem var positiva, dvs. innehöll rödmärkt olja avsedd för uppvärmning.
Domstolen erinrade först om att artikel 5.1 i direktiv 92/82/EEG åläggs medlemsstaterna att säkerställa att den punktskatt som tas ut på mineralolja som används som motorbränsle uppgår till en viss, i artikeln angiven, lägsta nivå. Härefter fann domstolen att bristen på restriktioner och kontroller på distributionsnivå för eldningsolja, vilken säljs fritt på bensinstationer, skapar en gynnsam situation för olika typer av fusk. Slutligen konstaterade domstolen att det finska systemet inte på effektivt sätt förhindrar att olja avsett för uppvärmning inte används för andra ändamål, dvs. som motorbränsle. Finland hade därmed inte uppfyllt sina skyldigheter enligt direktivet.
I fallet C-437/01 (kommissionen mot Italien) fälldes Italien för brott mot direktiv 92/81/EEG och mot det s.k. cirkulationsdirektivet 92/12/EEG. I det finska fallet ovan var det fråga om att Finland tog ut för låg skatt, eller snarare brast i kontrollen av att för låg skatt inte togs ut. I detta fall var det tvärtom så att Italien tog ut för hög skatt.
Italien tog ut skatt på smörjoljor enligt samma skattesats som för bränslen. Enligt artikel 8.1 a i direktiv 92/81/EEG skall dock mineraloljor som används för andra ändamål än motorbränsle eller uppvärmning undantas från skatt. Denna skatt fick därför inte tas ut.
Under processens gång avskaffade Italien skatten, men införde i stället en annan skatt, kallad skatt för återvinning och miljörening. Lagligheten av den skatten kunde emellertid inte prövas av domstolen eftersom den antogs efter utgången av den tidsfrist som sattes i det s.k. motiverade yttrandet. Att domstolen inte kan beakta senare förändringar framgår bl.a. av målet C-114/02. Detta alldeles oberoende av att den nya skatten var av samma storlek som den gamla och togs ut på samma sätt. Ett typiskt kringgående således, även om vi inte är vana vid att stater ägnar sig åt sådant.
2 Alkoholskatt och obehörig vinst
Mål C-147/01 Weber’s Wine World Handels-GmbH rörde en fråga mellan Weber’s Wine World Handels-GmbH och några andra företag (klagandena) och den österrikiska skattemyndigheten, angående verkan av Wiens skattelag (WAO). I den lagen uppställs vid ansökan om återbetalning av skatt på alkoholdrycker, ett krav på att skatten inte har övervältrats på tredje man. Också begreppet obehörig vinst var aktuellt.
Weber’s Wine World Handels-GmbH bedrev vinhandel medan de övriga klagandena i målet vid den nationella domstolen drev var sin restaurang. Dessa var enligt österrikisk rätt skyldiga att erlägga dryckesskatt enligt WAO. Klagandena i målet vid den nationella domstolen beräknade själva och betalade skatten på alkoholdrycker och alkoholfria drycker. Efteråt återkallade de dock sina deklara tioner och åberopade att skatten var rättsstridig med hänsyn till gemenskapsrätten och krävde att den skulle återbetalas.
EG-domstolen konstaterade inledningsvis, vad beträffar den aktuella skatten på alkoholdrycker, att artikel 3.2 i direktiv 92/12/EEG hindrar att denna skatt bibehålls (vilket slagits fast i mål C-437/97 EKW och Wein & Co).
EG-domstolen konstaterade att det inte strider mot gemenskapsrätten att en medlemsstat vägrar återbetalning av en avgift som har tagits ut i strid med EG-rätten om det är klarlagt att återbetalningen skulle medföra en obehörig vinst. Det som är i strid med EG-rätten är däremot tillämpningen av presumtioner eller bevisregler som innebär att den som ansökt om återbetalning av skatten åläggs bevisbördan för att den skatt som felaktigt har betalats inte har övervältrats på andra personer.
Domstolen erinrade också om att även om det skulle konstateras att kostnaden för den skatt som felaktigt har tagits ut helt eller delvis har övervältrats på tredje man, medför återbetalning till näringsidkaren av skatten inte nödvändigtvis en obehörig vinst för denne. Även om skatten i sin helhet ingår i det pris som tillämpas kan den skattskyldige nämligen lida skada till följd av att försäljningsvolymen minskar.
Vidare påpekade EG-domstolen att likvärdighetsprincipen utgör hinder för nationella bestämmelser i vilka det föreskrivs förfaranden som är mindre förmånliga för ansökningar om återbetalning av en skatt som påförts i strid med gemenskapsrätten än de som är tillämpliga på liknande talan som grundas på bestämmelser i nationell rätt.
Det är effektivitetsprincipen som utgör hinder för nationell lagstiftning eller nationell förvaltningspraxis som gör det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten, genom att uppställa en presumtion för obehörig vinst endast på grund av att skatten har övervältrats på tredje man.
3 Registreringsavgift på bilar contra EG-fördraget
Bilar är särskilt dyra i Danmark. Det beror i första hand på att danska staten tar ut en punktskatt, en registreringsavgift, på 105 procent av priset upp till drygt 50.000 DKK och 180.000 DKK av värdet däröver. I C-383/01, Danske Bilimportörer, prövades lagligheten av den avgiften. Frågan var om avgiften skulle anses störa den fria rörligheten för varor.
Intressant nog hade Danmark tidigare fällts av domstolen, (i målet C-47/88) för att landet tagit ut en avgift på importerade fordon. Den avgiften beräknades dock på ett schablonvärde, ett värde som var högre än det faktiska värdet. I den domen uttalade domstolen också att artikel 95 i fördraget inte med framgång kunde åberopas mot interna skatter eller avgifter som tas ut på importerade varor när det inte finns någon liknande eller konkurrerande inhemsk tillverkning, och uttalade särskilt att nämnda artikel inte gjorde det möjligt att underkänna en avgiftsnivå som medlemsstaterna kan fastställa för vissa varor på grund av att avgiftsnivån är överdrivet hög, när avgiften inte har någon diskriminerande eller skyddande verkan.
I den nu aktuella domen prövades om artikel 28 i EG-fördraget, som stadgar att importrestriktioner mellan medlemsstaterna inte är tillåtna, var tillämplig. Domstolen började med att erinra om att tillämpningsområdet för artikel 28 EG inte omfattar de hinder som avses i andra särskilda bestämmelser och att sådana hin der av fiskal karaktär eller med motsvarande verkan som tullar som avses i artiklarna 23 EG, 25 EG och 90 EG inte omfattas av förbudet i artikel 28 EG. Därefter fann domstolen att registreringsavgiften uppenbarligen är av fiskal karaktär, då den tas ut vid första registreringen av fordonet och inte på grund av att fordonet passerat gränsen. Avgiften skall därför anses omfattas av ett allmänt system för interna varor och således bedömas mot bakgrund av artikel 90.
Artikel 90 stagar att avgifter på importerade varor inte får vara högre än avgifter på inhemska varor. Eftersom det inte finns någon inhemsk biltillverkning i Danmark omfattas därmed registreringsavgiften inte av artikel 90.
Dock är det så att medlemsstaterna inte får lägga på så höga avgifter på produkter som inte omfattas av förbuden i artikel 90 på grund av att någon jämförbar inhemsk tillverkning inte finns om den fria rörligheten för varor äventyras. Här nöjde sig domstolen med att konstatera att av de sifferuppgifter som den nationella domstolen redovisade angående antal registrerade fordon i Danmark jämfört med andra länder det inte framgick att den fria rörligheten äventyrades.
Avgiften strider således inte mot fördraget.
4 Lotteriskatt
I C-42/02 (Lindman) prövades lagligheten i en åländsk lotteriskatt. Domen kommenteras av Kristina Ståhl i detta häfte. Som konstateras där måste nu även den svenska lotteriskatten ändras.
Gunnar Rabe