Anmälan av: Arvidsson, R., Melz, P. och Silfverberg, C. (red.)
Festskrift till Gustaf Lindencrona
Norstedts Juridik 2003, 672 s.
Gustaf Lindencronas karriär, allt från den breda akademiska utbildningsbakgrunden till den framstående juridiska forskningsinsatsen, parad med centrala uppdrag vid och utanför universitet, saknar väl nästan motstycke. Efter ekonomexamen samt juris och filosofie kandidatexamen, fortsatte den akademiska karriären med juris doktorsexamen, docentur, forskningsrådsprofessor, professor, dekanus samt inte minst rektor för Stockholms universitet. De externa uppdragen innefattar ordförandeskap i Nordiska Skattevetenskapliga Forskningsrådet, ledamot av styrelsen för den svenska avdelningen av International Fiscal Association och föredragande i International Chamber of Commerce, Commission on Taxation.
Framstående kolleger och vänner som kantat denna imponerande bana har samlats för att hylla Gustaf Lindencrona. Boken gör i högsta grad rätt för benämningen festskrift och ger tillfällen till upprepade högtidsstunder för läsaren. Boken innehåller 37 artiklar skrivna av mycket namnkunniga författare från framförallt de nordiska länderna.
Precis som Gustaf Lindencrona i sin författargärning har lagt tyngdpunkt på frågor inom skatterätten, och särskilt den internationella, berör bidragen till största del internationella skattefrågor. Även processrättsliga och bolagsrättsliga samt ekonomiska frågor behandlas dock. Alla bidrag utom ett fåtal, som är skrivna på engelska, är författade på de skandinaviska språken – och särskilt förstås det svenska. Tyvärr ger inte anmälan utrymme för att ens nämna alla bidragen. Jag har istället subjektivt och i viss mån godtyckligt valt att kommentera några av de intressanta bidragen.
Professor Sven-Olof Lodin har behandlat lagstiftningen om skattenedsättning för utländska forskare och experter. Lodin är medlem i den s.k. Forskarskattenämnden och belyser i sin artikel lagstiftningen ur ett intressant tillämpningsperspektiv. Lodin konstaterar att lagstiftningen fungera väl i det stora hela, men föreslår förändringar och förtydliganden på några områden. Jag kommer här att koncentrera mig på Lodins diskussion om kompetensnivån. I 11 kap. 22 § inkomstskattelagen anges tre områden:
specialistuppgifter med sådan inriktning eller på sådan kompetensnivå att det innebär betydande svårigheter att rekrytera inom landet,
kvalificerade forsknings- eller utvecklingsuppgifter med sådan inriktning eller på sådan kompetensnivå att det innebär betydande svårigheter att rekrytera inom landet, eller,
företagsledande uppgifter eller andra uppgifter som medför en nyckelposition i ett företag.
Av förarbetena, prop. 2000/01:12 s. 18, framgår bl.a. att den första kategorin avser specialister och experter med en sådan kompetens som inte är tillgänglig i Sverige eller det är svårt att finna inom landet. Det kan vara fråga om experter som arbetar med avancerad produktutveckling och tillämpning av ny teknologi, t.ex. industritekniker. Till skillnad från experterna, som främst torde vara verksamma inom industrin, kan forskarna finnas inom såväl industrin som forskningsinstitutionerna. Den tredje kategorin avser personer i företagsledande funktioner eller andra nyckelpositioner. Här avses företagsledare, t.ex. dotterbolagsdirektörer eller andra personer med ansvar för företagets allmänna ledning och förvaltning. När det gäller personer med nyckelpositioner eller experter kan det t.ex. vara fråga om specialister inom områdena rationalisering, administration, logistik, marknadsföring, produktioner, engineering, ekonomi samt informationskommunikationsteknologi.
Som Lodin framför är kompetensnivån för expertstatus för oprecist formulerad i lagtexten. Vad skall gälla t.ex. utanför lagstiftningens kärnområden, tekniskt avancerade områden där enligt propositionen ”Sverige har ett starkt intresse att kunna konkurrera om internationellt rörlig arbetskraft”? Ifråga om forskare har nämnden haft tillgång till tidigare av Forskarskattenämnden väl utvecklad praxis. Minst doktorsexamen krävs nästan alltid. Andra faktorer som påverkar bedömningen, särskilt i gränsfall, är avhandlingsämnets svårighetsgrad och det lärosäte där vederbörande har doktorerat. Om en forskartjänst erhålls av en utländsk person i konkurrens med inhemska forskare får kriterierna anses uppfyllda om den sökande visat sig klart överlägsen sina svenska konkurrenter. Svårare är det att fastställa om en person uppfyller kraven på expertkompetens. Enligt Lodin blir avgöranden här i allt för stor utsträckning beroende av hur välformulerad den föreliggande ansökan är. Lodin menar att kompetenskriterierna är för vaga och han efterlyser lagförtydliganden. När det gäller företagsledare ställs varken krav på svårigheter att rekrytera inom landet eller någon speciell expertnivå. Utanför faller personer som satt sin personliga verksamhet på bolag. Det hade annars varit alltför lätt att kringgå kraven för forskare och experter. Internt chefsutbyte inom koncern av kompetensutvecklingsskäl har inte godkänts. När det gäller nyckelpersoner har nämnden, utöver vad som återgivits i propositionen ovan, hit hänfört även ledare av kvalificerade projekt eller avdelningar med personal- och budgetansvar.
Lodin är inte nöjd med den gällande ordningen för överklaganden. Bl.a krävs en snabbare överklagandegång med hänsyn till de berörda anställningarnas tillfälliga längd. Lodin lämnar några förslag till förbättringar på denna punkt, men konstaterar att frågan inte är helt enkel att lösa på tillfredställande sätt.
Professor Ulf Bernitz har bidragit med en artikel om EG-rättens likabehandlingsprincip som instrument för skatteharmonisering. Redan Lindencronas avhandling från 1972, Skatter och kapitalflykt, hade en europarättslig inriktning med det första kapitlet ägnat åt skattelagstiftning och ekonomisk integration inom EEC. Efter en redovisning av praxis från EG-domstolen slår Bernitz fast att den nationella skattesuveräniteten är inskränkt i väsentliga hänseenden, och att möjligheten att framgångsrikt göra gällande undantag med hänvisning till trängande allmänintressen är högst begränsad. Konstaterandet är i sig välbelagt och okontroversiellt. Intressant är dock att Bernitz för diskussionen ett steg vidare genom att diskutera om något kan göras åt detta. EG-domstolen accepterar inte att nationell skattesuveränitet tas som utgångspunkt för att lösa kontrollproblem knutna till transaktioner över gränserna. Bernitz beskriver de motsatta synsätt som råder inom å ena sidan EU-rätten och å andra sidan skattelagstiftningen. Det är naturligt att skattelagstiftningen försöker lösa kontrollproblemen vid gränsöverskridande transaktioner med den nationella skattesuveräniteten som utgångspunkt. Sådana regler kommer dock i direkt konflikt med de grundläggande EG-rättsliga principerna om fri rörlighet och likabehandling. Bernitz menar att lösningen ligger i en ökad harmonisering mellan medlemsstaterna av skattereglerna och dessas tillämpning ”särskilt vad gäller kontrollmekanismer”. EG-domstolens praxis tjänar som en murbräcka för att driva fram en ökad harmonisering. Stig von Bahr, domare i EG-domstolen, ger i sitt artikelbidrag, ”Något om EG-domstolens praxis på skatteområdet”, uttryck för en likadan uppfattning. Bernitz framhåller avslutningsvis att det s.k. skattevetot i sin nuvarande form inte är förenligt med Sveriges intressen och att vårt land därför bör ompröva sin inställning i fråga om kravet på enhällighet. Ett skattesystem (och välfärdssystem – mitt påpekande) som det svenska behöver stöd av EU-lagstiftning för att motverka långtgående former för skattekonkurrens. Den svenska regeringen har hittills visat sig i vart fall avvaktande till att driva på harmonisering av skatterna. Av den hela tiden ökande praxisen från EG-domstolen kan man enligt min uppfattning nog dra den slutsatsen att regeringen troligen måste ompröva sin ställning.
von Bahr, igen, tar bl.a. upp faktumet att så få av domstolens ledamöter har varit specialiserade på skatter. Det kan vara problematiskt med tanke på att skatte- mål ”ligger i en svårighetsklass för sig”. von Bahr föreslår att EG-domstolen uteslutande skulle syssla med överklagade domar, vilket förutsätter att den nuvarande förstainstansrätten byggs ut till flera självständiga domstolar. Detta kombinerat med prövningstillstånd kan få ner antalet mål som prövas av EG-domstolen vilket i kombination med färre domare skapar utrymme för en enhetligare praxis. von Bahr ställer sig på kort sikt dock inte optimistisk till en sådan utveckling. Tills vidare menar von Bahr att doktrinen har ett stort ansvar för en kritisk granskning av domstolens arbete. Han hälsar oss att en svensk forskare inte har ”någon anledning att behandla EGD mer högaktningsfullt än t.ex. Högsta domstolen eller Regeringsrätten.”(!)
Jag vill också gärna nämna några av de givande till skatterätten endast angränsande bidragen. Professor Jan Ramberg frågar sig om, Skattelag kan vara force majeure eller hardship, professor Arvid Aage Skaar undrar, Does the Tax Payer Have Human Rights och Professor Stig Strömholm utreder frågan om Jean Bodin och statens finanser.
Detta var några av de många läsvärda bidragen. För oss skatterättare är denna en av de mångfacetterade festskrifter som förgyller vårt ämne och vars öppnande alltid är lika spännande.
Mats Tjernberg är docent i finansrätt vid Lunds universitet.