A2 Inkomst av tjänst
1 Stipendium
2 Personaloptioner
3 Ej beskattning för bolags inkomst
4 Expertskatten
5 Förmån av fri tidning
6 Förbjudna lån
7 Övrigt
1 Stipendium
I RÅ 2004 ref. 33 beskattades inte en allsvensk fotbollsspelare för ett från Svenska Fotbollsförbundet erhållet stipendium. Pengarna kom till hälften från Sveriges Olympiska Kommitté och utgick till ca. 20 av spelarna i damlandslagstruppen.
A fick ett stipendium på 60.000 kronor. Hon var studerande och hade annan inkomst på 100.000 kronor. Vid deltagande i landslagstruppen fick A, liksom alla andra deltagare, ersättning för förlorad arbetsförtjänst och rese- och traktamentsersättning. Stipendiet möjliggjorde ytterligare satsning på träning.
En oenig skatterättsnämnd fann att stipendiet inte kunde hänföras till begreppet stipendium i 8 kap. 5 § IL och beskattade A enligt huvudregeln att inkomst från stadigvarande eller tillfälligt uppdrag skulle hänföras till tjänst. A ansågs utföra en bestämd prestation för förbundet. Minoriteten fann att stipendiet mer skulle ses som ett naturligt led i fotbollsförbundets verksamhet att främja sina allmännyttiga ändamål.
Regeringsrättens majoritet (3-2) framhöll att A inte var anställd i förbundet och att de åtaganden som A i egenskap av stipendiat gjort gentemot förbundet inte var av annat slag än de skyldigheter hon som spelare hade gentemot förbundet enligt dess tävlingsbestämmelser. Hon hade heller inte andra förpliktelser än de spelare som inte fick stipendium. De två övriga regeringsråden fann att förhandsbeskedet borde ha fastställts.
Sannolikt är det så att det är meningen ovan om ”inga andra förpliktelser än andra” som lett till att målet gjorts till referatmål.
2 Personaloptioner
Tidpunkten för beskattning av personaloptioner har varit föremål för ett antal rättsfall. Frågan är vanligen om optionen skall beskattas i samband med utfärdandet eller i samband med utnyttjandet. Även andra tidpunkter kan förekomma. Lagregleringen finns i 10 kap. 11 § IL och stadgar att om det är värdepapper som förvärvas till förmånligt pris sker beskattning i samband med utfärdandet (värdepappersregeln). Är det däremot en rätt att i framtiden förvärva värdepapper sker beskattning i huvudsak i samband med utnyttjandet (personaloptionsregeln).
I RÅ 2004 ref. 35 I och II behandlades dessa frågor. Sakomständigheterna i I var följande. K var anställd i ett svenskt dotterföretag till det finska företaget Sonera Abp. Hon hade år 2000 accepterat ett erbjudande från det finska företaget att till nominellt belopp teckna ett räntelöst skuldebrev med vidhängande optionsrätter som berättigade till teckning av aktier i det finska företaget. Aktieteckningen, som var beroende av att det finska företagets aktiekurs överstiger en viss nivå, skulle ske till bestämt pris och under tre perioder som inleds vid olika tillfällen år 2002–2004 och som slutar år 2008. Någon aktieteckning får inte ske om anställningen av annan orsak än pensionering eller dödsfall upphör före teckningstidens början (optionsrätterna skall då återlämnas). Optionsrätterna får inte överlåtas före teckningstidens början. Det av K utlånade beloppet återbetalas fem månader före påbörjandet av den första aktieteckningsperioden eller vid den tidigare tidpunkt då hennes anställning upphör på grund av uppsägning e.d.
Skatterättsnämnden fann att K inte förvärvat värdepapper och att hon skulle beskattas då hon faktiskt utnyttjade teckningsrätten. SKV överklagade och yrkade att det var fråga om värdepapper med motiveringen att man borde göra en skillnad på vanliga personaloptioner och sådana optioner det här var fråga om, som utgavs enligt reglerna i aktiebolagslagen eller motsvarande utländska regelverk.
RR fann dock att med hänsyn till de inskränkande villkoren det var fråga om en rätt att i framtiden förvärva värdepapper. Beskattning skulle därför ske då varje teckningsperiod inleddes, dvs. när K vid aktieteckningsperiodens början blir innehavare av optionsrätter som hon kan förfoga över.
I RÅ 2004 ref. 35 II gällde frågan vad som skulle hände om optionsvillkor förändrades. J var anställd i Svenska Cellulosa AB SCA (SCA) och hade i denna egenskap tilldelats optioner avseende förvärv av aktier i bolaget enligt villkor som anges i en optionsplan. ”Optionerna kan utnyttjas först efter viss tid efter tilldelningen (kvalifikationstiden). En tredjedel kan utnyttjas efter ett år och ytterligare tredjedelar efter två respektive tre år. Om anställningen upphör innan kvalifikationstiden löpt ut förfaller optionerna till den del de inte intjänats. Det är enligt villkoren inte möjligt att sälja, pantsätta eller på annat sätt förfoga över optionerna annat än för förvärv av SCA-aktier. Optionerna har en löptid på sju år. De enligt optionsplanen tilldelade optionerna är att betrakta som s.k. personaloptioner. Inom SCA överväger man att begränsa villkoren om förfoganderättsinskränkningar till att enbart omfatta personaloptioner för vilka kvalifikationstiden inte har löpt ut.” J önskade därför svar på frågan om detta innebar att han vid tidpunkten för ett sådant beslut skulle beskattas för den förmån det innebar att ha erhållit personaloptioner som gav honom möjlighet att förvärva aktier i SCA om
kvalifikationstiden vid tidpunkten för villkorsändringen har uppnåtts, dvs. personaloptionerna får utnyttjas för aktieförvärv,
kvalifikationstiden vid tidpunkten för villkorsändringen inte har löpt ut, dvs. personaloptionerna får ännu inte utnyttjas för aktieförvärv?
Skatterättsnämnden fann att beskattning skulle ske vid det faktiska utnyttjandet. RR fann däremot att beskattning skulle ske för de optioner för vilka kvalifikationstiden löpt ut det år då villkorsändring skedde och för övriga optioner det år då kvalifikationstiden löpte ut.
Utgången är naturlig och följer enligt min mening allmänna skatterättsliga principer. När kvalifikationstiden löpt ut finns det inte längre några inskränkningar i rätten att förfoga över optionerna.
I RÅ 2004 ref. 50 var det fråga om en skattskyldig som skulle beskattas för personaloptioner när de kunde utnyttjas. Utnyttjandet kunde ske vid tre olika tidpunkter. Den skattskyldige arbetade emellertid i England vid en av tidpunkterna och för den möjligheten kunde han inte beskattas här enligt ettårsregeln i 3 kap. 9 § IL. Fallet kommenteras av Lindencrona, liksom fallet RÅ 2004 not. 134, som också gäller personaloptioner med internationell anknytning.
3 Ej beskattning för bolags inkomst
Enligt fast praxis beskattas inte en ägare av ett bolag för bolagets inkomster, utom i vissa undantagsfall när bolaget inte ansetts tillräckligt självständigt. Ägaren kan utföra oavlönat arbete i bolagets namn utan att beskattas för detta. Beskattning sker i stället då ägaren tar ut lön eller säljer bolaget. Praxis har hittills bara gällt fallen med direkt innehav.
I RÅ 2004 ref. 62 ägde B samtliga aktier i ett konsultbolag, MABAB. I samband med A-pressens konkurs köpte MABAB samtliga aktier i Hälsinge-Kuriren. B utförde arbete för Kuriren, för vilket arbete moderbolaget MABAB fakturerade Kuriren. B tog dock inte ut någon lön från MABAB, däremot utdelning varierande mellan 45.000 och 75.000 kronor. Såväl skattemyndigheten som länsrätten och kammarrätten beskattade B, med huvudsaklig hänvisning till att uppdraget var av sådan personlig natur att uppdraget måste anses ha utförts av B personligen. Skattetillägg påfördes också.
RR fann dock att det inte spelade någon roll att arbetet utfördes för dotterbolagets räkning. Inte heller fann RR att det förelåg någon annan grund att beskatta, dvs. man ansåg inte att bolaget var självständigt. Någon närmare motivering till detta lämnades inte. Det framstår efter denna dom alltmer klart att endast i rena undantagsfall kommer en fysisk person att beskattas för ett bolags inkomster.
4 Expertskatten
RÅ 2004 ref. 85 ställdes frågan om hur man skall läsa lagtext på sin spets. Enligt de s.k. expertskattereglerna är bidrag till barns skolgång skattefria, 11 kap. 23 § IL. Detta mål gällde en skotte, A, som hade beviljats normal skattelättnad enligt expertskattereglerna. A:s familj var kvar i Skottland. Alla tre barn gick i halvprivat skola.
A frågade om bidrag till skolutgifterna skulle vara skattefria. Såväl Skatterättsnämnden som Regeringsrätten kom dock, trots lagtextens ordalydelse, fram till att bidragen skulle beskattas eftersom barnens skolgång inte hade påverkats av A:s byte av anställning till ett företag i Sverige och hänvisade till de inledande orden i 23 § första stycket 2 ”ersättning för utgifter som arbetstagaren på grund av vistelsen i Sverige haft för...”.
5 Förmån av fri tidning
I RÅ 2004 ref. 101 var det fråga om förmånen av fria dagstidningar som en chefredaktör, C, åtnjöt skulle beskattas. Aktuellt lagrum var 32 § 3 c mom. 1 KL, numera 11 kap. 8 § IL. C fick såväl sin ”egen” lokala tidning A-posten som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Skattemyndigheten beskattade såväl den lokala tidningen som en av rikstidningarna och hänvisade till Riksskatteverkets rekommendationer RSV S 1995:27. Varken länsrätt, kammarrätt eller Regeringsrätten beskattade dock.
Regeringsrättens motivering var att visserligen kunde C antas ha fått en inbesparing i sina levnadskostnader, men förmånens speciella karaktär och dess nära anknytning till anställningen gjorde detta fall annorlunda. Samtliga tre rekvisit i lagtexten ansågs uppfyllda, dvs. förmånen var av väsentlig betydelse för att C skull kunna utföra sina arbetsuppgifter, förmånen kunde inte utan svårighet skiljas från nyttan i anställningen och förmånen fick anses vara av begränsat värde för C.
6 Förbjudna lån
(Detta avsnitt har skrivits av Göran Grosskopf.) Bestämmelserna om förbjudna lån finns i 12 kap. 7 och 8 §§ ABL och innebär i princip att penninglån till den som är aktieägare, styrelseledamot, VD eller närstående är förbjudet, såvida inte i lagen angivna undantag är direkt tillämpliga. En särskild dispensregel finns också, men är avsedd att tillämpas restriktivt och endast vid synnerliga skäl. I och för sig är låneförbudet straffsanktionerat, men därutöver har det ansetts nödvändigt att också införa en beskattningsregel för förbjudet lån. Beskattningsregeln, som för de aktuella beskattningsåren återfanns i 32 § anv. p 15 KL innebar (numera 11 kap. 45 § IL och innebär alltjämt) att ett förbjudet lån skall beskattas som inkomst av tjänst hos låntagaren. Beskattning kan underlåtas, om synnerliga skäl att underlåta beskattning förelegat.
Av förarbetena till lagstiftningen om beskattning av förbjudna lån framgår, att begreppet förbjudet lån i skatterättsligt sammanhang skall ges samma innebörd som inom aktiebolagsrätten. Med andra ord skall tolkningen av om förbjudet lån förelegat ske med utgångspunkt från den civilrättsliga tolkningen av låneförbudet i aktiebolagsrätten. (jfr prop. 1989/90:110 s. 600). En omständighet, som nämnts i förarbetena såsom exempel på synnerliga skäl att underlåta beskattning, har varit att lånet blivit återbetalat under samma beskattningsår. Detta innebär, att bolaget i årsbokslutet inte haft någon fordran på person inom den förbjudna kretsen. Uttalandet är dock endast en exemplifiering och på intet sätt uttömmande. Dessutom nämns i propositionen att återbetalningen inom beskattningsåret inte skall beaktas, om återbetalning före årsskiftet satts i system som ett rullande schema.
Intressant nog har RR i fallet ref. 114 nedan gjort en lång uppräkning av omständigheter som han tänkas ha betydelse vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger.
Under 2004 har Regeringsrätten prövat fyra mål avseende beskattning av förbjudna lån. I samtliga mål har återbetalning av lånen gjorts, men efter beskattningsårets utgång, och Regeringsrätten har därför i alla fyra fallen bedömt frågan om det förelegat synnerliga skäl att underlåta beskattning. I det första ärendet, RÅ 2004 ref. 114, har dessutom varit fråga om förbjudet lån lämnats eller om giltig kvittning skett.
6.1 RÅ 2004 ref. 114 (beskattning)
Omständigheterna i detta ärende var följande. S var styrelseledamot i M AB och ägde aktier i dess moderföretag. Han omfattades därmed ostridigt av den s.k. förbjudna kretsen. Under år 1994 har S mot revers lånat ut 3.750.000 kr till M AB, som då bildats. Reversen löpte med 15 % ränta och löpte utan amortering. Meddelande till låntagaren kunde med giltig verkan göras endast genom rekommenderat brev. Vid räkenskapsårets utgång per den 30 april 1995 hade bolaget en fordran på S om 610.672 Kr. Denna fordran växte under året och per den 31 december uppgick fordran till 1.049.201 kr. På fordran utgick inte någon ränta, så vitt framgår av utredningen i målet.
Efter revision hos M AB beslöt skattemyndigheten den 18 december 1997 efter omprövning att beskatta S för förbjudet lån med 1.049.210 kr i inkomstslaget tjänst. M hade då vid extra bolagsstämma den 29 oktober 1997 fastställt ett nytt bokslut, i vilket bolagets fordran per den 30 april 1995 på S hade kvittats mot bolagets reversskuld till S. Skattemyndigheten fann dock inte skäl att lägga det nya bokslutet till grund för taxeringen.
S överklagade taxeringen och menade dels att han hade kvittningsrätt mellan sin fordran på bolaget och sin skuld till bolaget dels att återbetalning skett genom det nya bokslut som upprättats. Såväl länsrätten som kammarrätten avslog överklagandet. Regeringsrätten beviljade prövningstillstånd. Även Regeringsrätten avslog dock besvären. Regeringsrätten gör först en genomgång av reglernas tillkomst och dess civilrättsliga innebörd. Därefter anför Regeringsrätten bl.a. följande:
”Det är ostridigt att den fordran som bolaget hade mot S. är att anse som ett lån från bolaget till honom. Den kvittningsrätt som han kan ha haft gentemot bolaget mot den av honom innehavda fordringen har dock inte utnyttjats av honom förrän i samband med att bolaget i efterhand upprättat ett nytt bokslut där det framgår att sådan kvittning skett. Någon informell kvittning av det slag som S synes avse med sin talan kan heller inte anses ha skett. Omständigheterna kring lånen ger närmast vid handen att S haft intresse av att hans fordran gentemot bolaget – vilken löpte med hög ränta – kvarstod ograverad med hänsyn till att han synes ha kunnat låna pengar från bolaget utan att behöva betala någon ränta till detta. Med hänsyn härtill och då S inte visat annat kommer Regeringsrätten till slutsatsen att utbetalningarna till honom avsett ett förbjudet lån. Lånebeloppet skall således tas upp till beskattning hos honom, såvida det inte föreligger synnerliga skäl mot detta.
I uttrycket synnerliga skäl ligger att undantag endast kan göras i extraordinära fall. Det bör närmast vara fråga om sådana fall där en beskattning av lånebeloppet mot bakgrund av omständigheterna framstår som oskälig eller rentav stötande. En enstaka omständighet, som talar till den skattskyldiges förmån, kan i allmänhet inte vara tillräcklig, utan alla omständigheter i fallet, dvs. situationen i stort, får läggas till grund för bedömningen om synnerliga skäl föreligger. Omständigheter av särskild betydelse kan vara förhållandena vid lånets tillkomst, lånets samband med bolagets verksamhet och dess syfte över huvud taget, bolagets säkerhet för fordran, låntagarens förmåga att återbetala lånet, lånetidens längd samt risken för undandragande av skatt. Den omständigheten att återbetalning av lånet skett kan det också vara skäl att beakta, även om denna omständighet inte längre är av sådan avgörande betydelse som enligt den tidigare utformningen av låneförbudsbestämmelsen. Att ett lån återbetalas under låneåret bör enligt Regeringsrättens mening också kunna vara en av de omständigheter som föranleder att beskattning underlåts. Detta innebär emellertid inte att det är uteslutet med beskattning även om återbetalning görs samma år som lånet tas upp eller att beskattning alltid skall ske om lånet återbetalas efter detta års utgång.
I målet har inte framkommit några sådana omständigheter som skulle kunna föranleda att synnerliga skäl mot beskattning kan anses föreligga.”
De slutsatser av generell natur som kan dras av detta ärende är för det första, att frågan om ett förbjudet lån förelegat eller ej skall bedömas med beaktande av civilrättsliga utgångspunkter. Regeringsrätten har således efter en tolkning av aktiebolagslagens låneförbud kommit till slutsatsen, att ett förbjudet lån förelegat. Skälet därtill har varit att någon formell kvittning inte gjorts och att därför ur civilrättslig synpunkt utbetalningarna till S haft karaktär av ett lån och som sådant ett förbjudet lån.
Vidare kan avseende undantagsregeln i skattelagstiftningen konstateras, att Regeringsrätten trycker på att det skall vara extraordinära situationer, där undantagsregeln kan tillämpas. Med andra ord skall undantagsregeln tillämpas restriktivt. Vidare menar Regeringsrätten, att en helhetsbedömning skall göras och att det inte räcker med att en enstaka omständighet talat till den skattskyldiges förmån. Vid en sådan helhetsbedömning måste man också väga in om den skattskyldige sökt uppnå någon skattefördel. Detta var uppenbart fallet i det nu aktuella ärendet, där den skattskyldige laborerat med hög ränta på sin fordran och ingen ränta alls på sin skuld. Vad gäller återbetalning betonar Regeringsrätten, att återbetalning under låneåret kan beaktas, men inte automatiskt medför att beskattning kan underlåtas. Detta är viktigt att notera, liksom att Regeringsrätten inte utesluter att återbetalning senare ändå kan medföra undantag från beskattning. Se vidare under de båda följande målen.
6.2 RÅ 2004 ref. 115 (beskattning)
I detta ärende hade den skattskyldige, J, den 22 september 1999 erhållit ett lån från S AB, som ägdes till lika delar av J och hans hustru. Lånebeloppet uppgick till 200.000 KR och därav återbetalades före årsskiftet 107.000 kr, varefter 93.000 kr kvarstod som fordran på J i bolagets bokslut per den 31 dec. 1999. Genom eftertaxering påfördes J inkomst av tjänst med 93.000 kr jämte skattetillägg för förbjudet lån.
J överklagade och anförde bl.a. att pengarna utbetalats till honom som ett led i bolagets verksamhet. Bolaget bedrev verksamhet avseende inredning av bl.a. hotell och hade fått en order på möbler till ett hotell i St Petersburg. Av skilda skäl krävdes därvid att J personligen ordnade möbelinköpen, varför bolaget betalade beloppet till honom. Ordern kom emellertid att annulleras och därför blev inte möbelinköpen av. Han ansåg därför att det inte var fråga om något lån till honom utan ett bolagets förskott på en affär för bolaget. Återbetalning hade också skett av beloppet, 107.000 före årsskiftet och resterande 93.000 kr strax efter årsskiftet – i februari månad.
Länsrätten avslog J:s överklagande, men kammarrätten upphävde länsrättens dom med följande motivering: ”Det är ostridigt att, sedan lånet delvis återbetalats i december 1999, den återstående delen av lånet, i målet aktuella 93.000 kr, återbetalats i februari 2000. Lånet har således återbetalats inom två månader efter utgången av beskattningsåret 1999. Med hänsyn härtill får det enligt kammarrätten anses föreligga synnerliga skäl mot att J beskattas för lånebeloppet.”
Skatteverket överklagade och Regeringsrätten beviljade prövningstillstånd. Liksom i föregående mål har Regeringsrätten först gjort en redovisning av aktiebolagslagens bestämmelser om låneförbudet jämte de skatterättsliga regler, som är kopplade till låneförbudet. Därefter behandlar Regeringsrätten de två frågor, som var aktuella i målet, nämligen om det var tal om ett förskott i affärsverksamhet eller ett förbjudet lån resp. om synnerliga skäl att underlåta beskattning förelåg.
Vad först beträffar frågan om förbjudet lån konstaterar Regeringsrätten, att J:s uppgifter om att det var tal om ett förskott i en affärsverksamhet inte vinner stöd vare sig i bolagets bokföring eller av revisionsberättelsen. Regeringsrätten anser därför att ett lån förelegat och att detta varit förbjudet enligt ABL. Vad därefter beträffar frågan om undantagsregelns tillämpning uttalar Regeringsrätten inledningsvis exakt detsamma, som i ref. 114. Därefter säger Regeringsrätten följande:
”J har återbetalat lånet efter cirka ett halvt år. Denna omständighet utgör i sig inte sådana synnerliga skäl som krävs för underlåten beskattning. Vad han anfört beträffande omständigheterna kring utbetalningen av lånebeloppet och avsikten med denna kan inte heller leda till annan bedömning eftersom hans uppgifter inte har stöd i utredningen i målet. Inte heller i övrigt har J anfört omständigheter som bör föranleda att beskattning inte skall ske för lånebeloppet. Överklagandet skall därför bifallas.”
Målet understryker än en gång, att Regeringsrätten menar att undantagsregeln skall tillämpas mycket restriktivt. Det är att notera, att Regeringsrätten inte har fäst avseende vid om återbetalningen skett före eller efter årsskiftet, utan endast talat om att återbetalningen skett först efter ett halvt år. Vidare bör påtalas, att Regeringsrätten också lagt bevisbördan på den skattskyldige för omständigheter, som kan tala till den skattskyldiges fördel. Obestyrkta påståenden, som inte har stöd i en för domstolen presenterad utredning, skall inte beaktas.
6.3 RÅ 2004 ref. 116 (ej beskattning)
I detta ärende var omständigheterna följande. J ägde aktier i J Sport AB. Han lånade den 22 sept. 2000 ett belopp om 350.000 kr från bolaget. I samband därmed upprättades en revers på beloppet och enligt reversen löpte lånet med 7 % ränta. Som säkerhet för lånet pantsatte J en av honom ägd bostadsrätt. Lånet återbetalades i sin helhet i mars 2001. Anledningen till att lånet upptogs var, att J köpt en lägenhet i Spanien och att han därvid misstog sig på handpenningen för köpet. Hans bank kunde inte låna ut ytterligare belopp med kort varsel och för att inte förlora den handpenning han redan erlagt upptog J lånet från bolaget. Syftet vara att återbetala lånet före årsskiftet genom att den bostadsrätt, som pantsatts såldes. Bostadsrätten såldes också i december, men han fick inte likviden förrän i mars månad, då lånet från bolaget också löstes. Skattemyndigheten upptog lånebeloppet, vilket J redovisat i sin deklaration, som inkomst av tjänst. J överklagade taxeringen.
Länsrätten avslog överklagandet med hänvisning till att det inte förelåg synnerliga skäl för att undanta lånet från beskattning. Kammarrätten ändrade inte länsrättens dom, men en ledamot var skiljaktig och ansåg att synnerliga skäl förelåg. Han menade, att omständigheterna i målet visade, att det inte var fråga om medel som för gott uttagits från bolaget och att det inte funnits någon risk för bolagets borgenärer. Vidare ansåg han att lånet inte upptagits i skatteflyktssyfte och därmed borde i enlighet med förarbetena (prop. 1989/90:110 s. 600) beskattning kunna undantas.
Regeringsrätten beviljade prövningstillstånd efter överklagande från J. Även i detta mål gör Regeringsrätten först en genomgång av ABL:s regler och av de därtill kopplade skatterättsliga reglerna. I målet var ostridigt, att ett lån lämnats och att detta var otillåtet enligt civilrättsliga regler. Fråga var således uteslutande om undantagsregelns tillämpning. Regeringsrätten fann därvid att undantagsregeln var tillämplig och att beskattning därför inte skulle ske. :”Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna i målet, varvid särskilt avseende fästs vid lånevillkoren (räntans storlek, säkerheten och återbetalningstiden), finner Regeringsrätten att sådana synnerliga skäl som krävs för att underlåta beskattning föreligger. J:s överklagande skall därför bifallas.”
Som framgått redan av Regeringsrättens uttalande i ref.114, vilket uttalande upprepats i förevarande mål, skall en helhetsbedömning göras. Denna helhetsbedömning har i förevarande fall lett till att beskattning kunnat underlåtas. Därvid torde i princip samma argument ha tillämpats, som kammarrättens dissident åberopat. En viktig skillnad gentemot ref. 114 är också, att något syfte att uppnå skattefördelar inte kunnat spåras i ref. 116. Det är också intressant att notera, att inte heller i detta mål har Regeringsrätten fäst avgörande vikt vid om lånet återbetalats före eller efter årsskiftet. Det bör också föranleda en varning till dem som bedömt det som ”ofarligt” att låna inom ett beskattningsår. I samtliga tre mål har Regeringsrätten uttalat, att det inte är skäl nog för att underlåta beskattning, att återbetalning skett under samma år. Omständigheterna i sin helhet måste sammantagna tala för att beskattning skall underlåtas.
6.4 RÅ 2004 not. 192 (beskattning)
G hade lånat pengar av sitt bolag under 1997. Återbetalning skedde vid tre tillfällen under 1998, under februari och juli. G hävdade att om lånet återbetalats innan taxeringsprocessen var avslutad borde synnerliga skäl kunna anses föreligga.
G beskattades.
7 Övrigt
Enligt den lydelse av 33 § anv. p. 6 KL som gällde fram till och med 1998 års taxering var en förutsättning för avdrag för avgift till arbetslöshetskassa att avgiften betalades till en erkänd arbetslöshetskassa. Med en sådan avsågs då endast svensk arbetslöshetskassa. KL ändrades dock med verkan från 1999 års taxering.
I RÅ 2004 ref. 86, som gällde taxeringsåren 1997 och 1998, behandlades avdrag till en danska a-kassa. Målet gällde O som bodde i Malmö, men arbetade i Köpenhamn. O var oinskränkt skattskyldig i Sverige.
Länsrätten och kammarrätten tillämpade svensk lag och vägrade O avdrag. Regeringsrätten fann dock att den dåvarande lydelsen av KL stred mot artikel 39 EG (fri rörlighet för arbetstagare) och medgav avdraget. Utgången är självklar och någon ytterligare kommentar behövs inte.
Gunnar Rabe