1 Arbetsgivaravgifter vid utbetalning från vinstandelsstiftelse. Begreppet ”likartade villkor”. Inkomståret 1997.
RÅ 2004 ref. 5 rörde tolkningen av begreppet ”likartade villkor” i 3 kap. 2 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) vid utbetalningar av medel från en vinstandelsstiftelse. Bakgrunden var följande.
Utbetalningar från en vinstandelsstiftelse är enligt 2 kap. 4 § p. 16 lagen (1981:691) om socialavgifter (numera 2 kap. 18 § socialavgiftslagen /2000:980/) normalt inte underlag för arbetsgivaravgifter. Förutsättningen är att de krav som uppställs i 3 kap. 2 § andra stycket AFL är uppfyllda. Dessa krav är att bidragen från arbetsgivaren till stiftelsen varit avsedda att vara bundna i minst tre kalenderår, att medlen på likartade villkor tillkommit en betydande del av de anställda samt att, om arbetsgivaren är ett fåmansföretag eller fåmanshandelsbolag, medlen inte utbetalas till företagsledare, delägare eller närstående till dem. Med en ”betydande del” av de anställda avses enligt prop. 1992/93:29 minst ca en tredjedel och med ”likartade villkor” att ersättningen lämnas efter enhetliga principer.
Vinstandelsstiftelsen E utbetalade under år 1997 medel till anställda i bolaget D (arbetsgivaren). Skatteverket (dåvarande skattemyndigheten) påförde stiftelsen arbetsgivaravgifter med hänvisning till att ett av kraven för avgiftsfrihet enligt 3 kap. 2 § andra stycket AFL inte var uppfyllt. Eftersom fördelningen av de medel som hade avsatts till stiftelsen gjorts på subjektiva bedömningar av respektive anställds arbetsinsatser och intjänandeförmåga, hade medlen inte tillkommit de anställda på ”likartade villkor”.
Stiftelsen E överklagade Skatteverkets beslut och anförde att det är naturligt att premiera goda arbetsinsatser och även om en viss subjektivitet funnits i bedömningen, hade samtliga anställda bedömts enligt marknadsmässiga kriterier när beslutet fattades hur totalbeloppet skulle fördelas på individnivå.
Regeringsrätten gjorde samma bedömning som underinstanserna. I domskälen konstaterade RR att tilldelningen av vinstmedlen uppvisade ”alltför stora inslag av subjektiva bedömningar” för att lagtextens krav på likartade villkor skulle anses uppfyllda. Ersättningarna från stiftelsen skulle alltså utgöra underlag för arbetsgivaravgifter. Överklagandet avslogs.
2 Arbetsgivaravgifter avseende inkomståret 1997. Är en läkare som närvarat vid bandyklubbs matcher och träningar att se som idrottsutövare enligt lagen (1981:691) om socialavgifter?
RÅ 2004 ref. 88. Enligt 2 kap. 4 § första stycket 14 lagen (1981:691) om socialavgifter (nuvarande 2 kap. 19 § socialavgiftslagen /2000:980/) är ersättning till en idrottsutövare undantagen från arbetsgivaravgifter om ersättningen understiger ett halvt (pris)basbelopp per mottagare och år och utbetalaren är en skattebefriad ideell förening enligt 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (numera 7 kap. 7 § inkomstskattelagen /1999:1229/), vars huvudsakliga syfte är att främja idrottslig verksamhet. Enligt dåvarande Riksskatteverkets (RSV) rekommendationer för ifrågavarande år (RSV S 1997:22), innefattar begreppet ”idrottsutövare” även bl.a. tränare, domare, linjemän, materialförvaltare och andra funktionärer vars medverkan vid tävlingar och träningar är en förutsättning för den idrottsliga verksamheten. Däremot omfattas inte funktionärer med huvudsakligen administrativt arbete som t.ex. kontorspersonal och styrelseledamöter och inte heller föredragshållare, kursledare m.fl.
Bandyklubben BK redovisade inte i sitt underlag för arbetsgivaravgifter inkomståret 1997 ersättning om totalt 18.000 kronor till en läkare som varit närvarande vid klubbens matcher och träningar. Skatteverket (dåvarande skattemyndigheten) höjde avgiftsunderlaget med beloppet och påförde arbetsgivaravgifter och skattetillägg. Bandyklubben överklagade beslutet till länsrätten och anförde i huvudsak följande: BK är en elitklubb och det är en förutsättning för matchernas genomförande att en läkare finns närvarande pga. de skador som drabbar spelarna. Beloppet understiger ett halvt basbelopp. Läkararvodet faller definitivt under RSV:s krav om idrottslig verksamhet.
Länsrätten anförde i sina domskäl: ”Det får anses allmänt veterligt att det under matcher i bollsporter ofta inträffar att spelare får skador... Närvaro av en av klubben anlitad läkare vid matcherna får därför anses nödvändig... BK:s överklagande i denna del skall därför bifallas.” Länsrätten undanröjde avgifterna och skattetillägget på arvodet.
Skatteverket överklagade till kammarrätten och anförde bl.a. att läkare inte tillhör den typ av funktionärer som omfattas av regeln om halvt basbelopp. Kammarrätten fann, med ungefär samma motivering som länsrätten, att läkaren var att betrakta som idrottsutövare och avslog överklagandet.
Skatteverket överklagade vidare till Regeringsrätten. RR konstaterade med hänvisning till tidigare praxis och propositionsuttalanden att en ”relativt generös tolkning” varit avsedd av begreppet idrottsutövare i den ifrågavarande bestämmelsen. RR hänvisade till rättsfallet RÅ 1999 ref. 25, där aktiva lägerledare inom Friluftsfrämjandet jämställdes med idrottsutövare. Trots detta fann RR att det inte faller sig ”naturligt att innefatta en läkare under begreppet idrottsutövare, även om denne bistår idrottsföreningen i samband med matcher och träningar” och att ”det grundläggande syftet med bestämmelsen synes ha varit att undanta mindre ersättningar som närmast varit avsedda att täcka idrottsutövarens kostnader...” Av utredningen i målet framgick det dock inte att ersättningen till läkaren enbart skulle ha varit kostnadstäckande. Därför fann RR att ”Ersättningen får i stället antas ha utgått för arbete som läkaren utfört inom ramen för sin ordinarie yrkesutövning. Med hänsyn till det anförda kan läkaren inte anses vara idrottsutövare...”. RR upphävde underinstansernas domar avseende läkararvodet och fastställde Skatteverkets beslut.
Ett regeringsråd var av skiljaktig mening och ville avslå Skatteverkets överklagande.
Yvonne Svenström