EG-domstolens domar

A1 Etableringsfrihet

EG-domstolen har i mål C-9/02 Lasteyrie för första gången prövat om en s.k. exitskatt eller utflyttningsskatt är förenlig med EG-fördragets regler om etableringsfrihet. I EG-domstolens tidigare praxis angående fördragsstridiga skatteregler har det genomgående varit fråga om att skattskyldiga i något avseende blivit sämre behandlade p.g.a. att de är utländska eller p.g.a. att de har inkomster och/eller verksamhet i utlandet. Detta kan ha berott på att inkomsten beräknats på ett annat sätt, på att vissa avdrag eller skatteförmåner vägrats, på att en annan skattesats tillämpats etc. När det gäller exitskatter är det däremot inte skatteuttagets storlek som i första hand är problemet utan snarare själva beskattningstidpunkten. Det speciella med en exitskatt är nämligen att denna utlöses just p.g.a. att skattesubjektet och/eller skatteobjektet lämnar landet. Skatten kan således beräknas enligt samma regler som gäller för inhemska skattesubjekt med endast inhemska inkomster, men frågan är om det ändå strider mot fördraget att låta utflyttningen respektive överföringen av tillgångar till utlandet vara beskattningsutlösande.

Lasteyrie-målet gällde en fransk skatt som togs ut på orealiserad värdeökning på vissa bolagsandelar när andelsägaren flyttade utomlands. EG-domstolen fann att skatten innebar en negativ särbehandling av personer som ville flytta ut från Frankrike, eftersom de p.g.a. flytten måste betala en skatt på en inkomst som ännu inte realiserats och som de därmed inte förfogade över. Skatten ansågs därför utgöra ett hinder för etableringsfriheten. Det faktum att de skattskyldiga kunde få anstånd med att betala skatten till dess att andelarna faktiskt avyttrades förändrade inte domstolens bedömning, eftersom denna möjlighet var förenad med villkor om bl.a. ställande av säkerhet. Detta krav ansågs i sig ha en begränsande verkan på den fria rörligheten.

Nästa fråga för domstolen var då om de franska reglerna, trots att de hindrade etableringsfriheten, ändå kunde rättfärdigas. Denna prövning kom i målet framför allt att fokusera på om den franska skatten var motiverad av skatteflyktsskäl. I målet hade Frankrike nämligen förklarat att de franska bestämmelserna syftade till att förhindra att skattskyldiga undkom den franska skatten på kapitalvinster genom att tillfälligt flytta ut ur Frankrike före avyttringen för att strax därefter flytta tillbaka igen. Domstolen pekade här på att de franska reglerna, trots detta syfte, inte utformats med sikte på att fånga in just fall av tillfälliga utflyttningar. Reglerna gällde i stället generellt vid alla utflyttningar, oavsett orsaken till dessa. Reglerna ansågs därför inte proportionella i förhållande till syftet att hindra skatteflykt varför denna invändning tillbakavisades. I denna del kan Lasteyrie-målet sägas bekräfta den praxis som utvecklats i tidigare mål angående möjligheten att rättfärdiga skatteregler med hänvisning till skatteflyktshänsyn. För att en regel skall godtas på denna grund verkar krävas att regeln på ett tydligt sätt är riktad mot just kringgåendetransaktioner (se t.ex. mål C-324/00 Lankhorst och mål C- 436/00 X och Y). En beskattning som aktualiseras bara på den grunden att en viss transaktion eller en viss skattskyldig har koppling till utlandet kan däremot aldrig motiveras av skatteflyktshänsyn, utan detta kräver enligt domstolen att skatteregeln är riktad mot ”konstlade upplägg” som sker i syfte att kringgå den nationella skattelagstiftningen.

En annan rättfärdigandegrund som hade anförts i målet var skattesystemets kongruens eller inre sammanhang. Närmare bestämt hävdades att det förelåg ett samband mellan å ena sidan att Frankrike avstod från att beskatta en värdeökning innan denna realiserats och å andra sidan att skatt i stället togs ut när den skattskyldige lämnade landet. Även denna rättfärdigandegrund avvisades av EG-domstolen. Det verkar som om domstolen då lade stor vikt vid att det uppgivna syftet med de franska reglerna faktiskt inte var att generellt säkerställa att en värdeökning som uppkommit i Frankrike också skulle beskattas där, utan endast att förhindra tillfälliga utflyttningar företagna av skatteskäl (se p. 64–65 i EG-domstolens dom och observera därvid att ordet ”inte” olyckligtvis har fallit bort i p. 65 i den svenska språkversionen av domen). Att syftet inte var att allmänt säkerställa en fransk beskattning framgick enligt domstolen även av att Frankrike medgav avräkning för eventuell skatt som uttagits i aktieägarens nya hemvistland, vilket kunde medföra att det franska skattekravet i praktiken helt föll bort. Även de närliggande invändningarna om att de franska reglerna var ett utflöde av fördelningen av beskattningsrätten mellan ”utresestaten” och ”inresestaten”, respektive att de var en följd av den skatterättsliga territorialitetsprincipen, verkar ha förkastats av i princip samma skäl. Det faktum att de franska reglerna presenterades som skatteflyktsregler verkar därmed ha haft stor betydelse för utgången i målet.

Även det svenska skattesystemet innehåller flera regler av exitkaraktär. Någon direkt motsvarighet till de franska regler som prövades i Lasteyrie-målet finns i och för sig inte eftersom Sverige inte beskattar orealiserad värdeökning på aktier och andra andelar som innehas av fysiska personer som flyttar från Sverige (förutom i de undantagsfall då andelarna är hänförliga till inkomstslaget näringsverksamhet, se strax nedan). Däremot finns exempel på fall där tidigare medgivna uppskov med beskattningen av redan realiserade inkomster återtas när den skattskyldige flyttar utomlands, se t.ex. 48a:11 och 49:26 IL angående andelsbyten. Ett annat exempel på en exitskatt är 10:11 IL angående beskattning av personaloptioner vid utflyttning. För näringsdrivande subjekt gäller vidare generellt att uttagsbeskattningsreglerna i 22:5 IL aktualiseras om den svenska skattskyldigheten upphör p.g.a. att den skattskyldige och/eller dennes näringsverksamhet flyttar från Sverige. Enligt min mening kan det knappast råda något tvivel om att samtliga de här nämnda reglerna utgör hinder för den fria rörligheten. Det faktum att beskattningstidpunkten är kopplad just till att den skattskyldige emigrerar och/eller flyttar ut sina tillgångar medför snarast att exitskatter generellt måste anses vara av sådan natur att de hindrar den fria rörligheten. Därmed är dock inte sagt att alla exitskatter är fördragsstridiga, utan för att avgöra detta måste även möjligheten att rättfärdiga de aktuella reglerna beaktas. Att de franska reglerna inte kunde rättfärdigas betyder ju nämligen inte automatiskt att inte en annan exitregel, med annat syfte och annan konstruktion, skulle kunna godtas. Här finns inte utrymme att närmare gå in på frågan om de ovannämnda svenska exitreglerna skulle kunna godtas, men det kan ändå påpekas att flera av dessa i relativt hög grad skiljer sig från dem som prövades i Lasteyrie (t.ex. när det gäller vilken typ av inkomst som träffas av regeln, om inkomsten är realiserad/orealiserad etc.). Om dessa skillnader sedan är tillräckliga för att utfallet av en rättfärdigandeprövning skall bli en annan än i målet är dock förstås en allt annat än lättbesvarad fråga.

EG-domstolen har vidare i mål C-268/03 De Baeck förklarat att belgiska regler om beskattning av kapitalvinst vid andelsöverlåtelser strider mot etableringsfriheten och den fria rörligheten för kapital. Enligt de prövade reglerna var kapitalvinsten skattepliktig om andelarna överläts till ett utländskt bolag medan den var skattefri om det köpande bolaget var belgiskt. De aktuella reglerna hade således stora likheter med de svenska regler som EG-domstolen år 2002 underkände i mål C-436/00 X och Y och domstolen menade också med hänvisning till detta mål att svaret på den ställda tolkningsfrågan klart kunde utläsas av praxis. Domstolen valde därför att avgöra saken genom att meddela ett motiverat beslut i stället för genom en vanlig dom (jfr artikel 104.3 i domstolens rättegångsregler). Med hänvisning till X och Y-målet fann domstolen därvid att de belgiska reglerna utgjorde ett hinder för etableringsfriheten och de fria kapitalrörelserna som inte kunde rättfärdigas (enligt domstolen hade för övrigt inga skäl som skulle kunna motivera de nämnda reglerna anförts i målet).

A2 Fri rörlighet för arbetstagare

EG-domstolen har i mål C-169/03 Wallentin prövat om de tidigare svenska reglerna om grundavdrag var förenliga med fördragets regler om fri rörlighet för arbetstagare. Enligt dessa regler medgavs grundavdrag endast till personer som var bosatta i Sverige. Personer som inte var bosatta i Sverige beskattades enligt lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta (SINK) och enligt denna lag medges inget grundavdrag. EG-domstolen har tidigare i ett stort antal mål slagit fast att det i regel inte strider mot den fria rörligheten att vägra utomlands bosatta tillgång till skatteförmåner som är kopplade till den skattskyldiges personliga förhållanden och som syftar till att beakta dennes totala skatteförmåga (se t.ex. mål C-279/93 Schumacker). Anledningen är att dessa personer i stället kan få tillgång till sådana skatteförmåner i bosättningsstaten. Domstolen har också funnit att ett skattefritt grundavdrag är ett sådant personligt avdrag som omfattas av den ovannämnda praxisen (se mål C-234/01 Gerritse). Om personen ifråga inte uppbär någon nämndvärd inkomst i bosättningsstaten utan erhåller huvuddelen av sina inkomster från verksamhetsstaten är den sistnämnda staten dock enligt domstolen skyldig att vid beskattningen bevilja de ovannämnda skatteförmånerna (se t.ex. det ovannämnda Schumacker-målet). I ett sådant fall kan bosättningsstaten nämligen inte medge de nämnda förmånerna.

I det aktuella fallet hade den skattskyldige uppburit vissa tjänsteinkomster från Sverige vilka skulle beskattas enligt SINK. Han hade inga skattepliktiga inkomster i den stat där han var bosatt (de inkomster i form av understöd från föräldrarna och ett stipendium som han erhöll i hemlandet var till sin natur skattefria i detta land). EG-domstolen fann därför med hänvisning till sin tidigare praxis att den skattskyldige hade samma rätt till grundavdrag som en i Sverige bosatt skattskyldig.

De svenska reglerna har numera ändrats på så sätt att personer som är bosatta utomlands och vilkas förvärvsinkomster uteslutande eller så gott som uteslutande härrör från Sverige har medgivits rätt till grundavdrag. För detta krävs dock att den skattskyldige väljer att fullt ut bli beskattad enligt de reguljära reglerna i inkomstskattelagen och inte enligt SINK.

A3 Fri rörlighet för kapital

Under år 2004 har EG-domstolen i flera mål prövat om nationella regler som beskattar utländska investeringar hårdare än inhemska är förenliga med EG-fördragets regler om fri rörlighet för kapital. Det intressantaste av dessa mål är C-319/02 Manninen och detta mål kommer därför att behandlas utförligast här. I målet underkände domstolen de finska reglerna om beskattning av aktieutdelningar. I Finland tillämpas ett s.k. skatteavräkningssystem eller skattegottgörelsesystem, dvs. ett system där den ekonomiska dubbelbeskattningen av aktieutdelningar undviks genom att aktieägaren från skatten på mottagna utdelningar får avräkna den bolagsskatt som det utdelande bolaget erlagt på de utdelade vinstmedlen. Rätten till skatteavräkning gäller dock endast vid utdelning från finska bolag. Anledningen till denna begränsning är att man endast vill ge lättnad för bolagsskatt som utgått i Finland. Eftersom finska aktieägare därmed beskattas hårdare för utdelningar från utländska jämfört med från finska bolag var det inte särskilt svårt för EG-domstolen att konstatera att de finska reglerna kunde avskräcka aktieägare från att investera i aktier i andra medlemsstater. Reglerna ansågs vidare även ha en inskränkande verkan på möjligheten för bolag i andra medlemsstater att anskaffa kapital i Finland. Domstolen fann därmed att reglerna begränsade den fria rörligheten för kapital.

När det sedan gällde möjligheten att ändå rättfärdiga de finska reglerna konstaterade domstolen först, med hänvisning till tidigare praxis, att de undantagsregler som finns i artikel 58.1 i EG-fördraget skall tolkas restriktivt samt med beaktande av domstolens praxis angående möjligheterna att godta regler som strider mot de andra fördragsfriheterna. En möjlighet att godta en olikbehandling av inhemska jämfört med gränsöverskridande situationer som framkommit i domstolens tidigare praxis är att situationerna inte är objektivt jämförbara. Finland hävdade i målet att så var fallet här, dvs. att det faktum att utdelningar från finska bolag träffats av finsk bolagsskatt medan utdelningar från utländska bolag inte beskattats på bolagsnivå i Finland gjorde att situationerna inte var jämförbara. EG-domstolen framhöll dock att syftet med de finska bestämmelserna var att undvika dubbelbeskattning av bolagsvinster och att detta syfte var lika relevant när utdelningarna kom från ett utländskt bolag. Även dessa utdelningar har ju träffats av bolagsskatt i det utdelande bolagets land. Först om så inte var fallet, p.g.a. att bolagslandet inte alls beskattade utdelade vinstmedel, var det enligt domstolen relevant att tala om att situationerna var olika. Av samma skäl avvisades också invändningen att reglerna var motiverade av den skatterättsliga territorialitetsprincipen.

Därefter gick domstolen över till att pröva om reglerna kunde anses rättfärdigade med hänsyn till skattesystemets inre sammanhang. Det inre sammanhanget bestod enligt den finska regeringen i kopplingen mellan beskattningen av vinsten på bolagsnivå och lindringen av beskattningen på ägarnivå. Här kan noteras att domstolen när den i mål C-35/98 Verkooijen prövade en liknande olikbehandling i beskattningen av inhemska och utländska utdelningar tämligen kategoriskt avvisade denna rättfärdigandegrund. Även de regler som prövades i Verkooijen hade till syfte att lindra den ekonomiska dubbelbeskattningen av aktieutdelningar och begränsningen till att låta skattefriheten gälla endast för inhemska utdelningar motiverades med att medlemsstaten endast ansåg sig förpliktad att lindra dubbelbeskattning som uppkommit i det egna landet. EG-domstolen förkastade dock som sagt denna invändning och framhöll att det inte var fråga om ett sådant direkt samband mellan olika skatteregler som var fallet i mål C-204/90 Bachmann, eftersom det rörde sig om två distinkta skatter som belastade två olika skattesubjekt. Domstolen har även i senare mål ofta avvisat argumentet om skattesystemets inre sammanhang just med hänvisning till att det påstådda sambandet har förelegat vid beskattningen av två skilda skattesubjekt.

Med hänsyn till detta skulle man ha kunnat vänta sig att domstolen även i detta mål tämligen kortfattat skulle avvisa invändningen genom att hänvisa till att bolag och aktieägare är olika skattesubjekt. Så skedde dock inte, utan domstolen förde ett tämligen ingående resonemang kring frågan om ett inre sammanhang kunde anses föreligga i detta fall. Domstolen framhöll därvid (med hänvisning till det ovan refererade målet C-9/02 Lasteyrie) att denna fråga måste prövas med beaktande av de ändamål som eftersträvas genom de aktuella skattebestämmelserna. Domstolen pekade också på den skillnad som förelåg mellan de i målet aktuella reglerna och de som prövades i Bachmann. I Bachmann-målet var det enligt domstolen i princip fråga om att genom att medge avdrag för försäkringspremier skjuta upp beskattningstidpunkten till dess att försäkringsbeloppen betalades ut, och det inre sammanhanget i detta system krävde att avdrag endast skulle behöva medges om utfallande belopp kunde beskattas. Domstolen framhöll att syftet med de finska bestämmelserna däremot var att undvika dubbelbeskattning på aktieutdelningar och diskuterade sedan om det mot bakgrund av detta syfte var motiverat att begränsa rätten till skatteavräkning till att endast omfatta utdelning på finska aktier. Den fann då att så inte var fallet utan att detta syfte kunde uppnås även om utländska utdelningar medgavs motsvarande behandling. Att detta kunde leda till att de finska skatteintäkterna från beskattningen av utländska utdelningar minskade såg domstolen som en annan fråga, och domstolen framhöll också att en minskning av skatteintäkterna enligt fast praxis i sig inte kan användas som rättfärdigandeargument.

Argumentet om skattesystemets inre sammanhang avvisades således även i detta mål, men intressant nog alltså inte genom en enkel hänvisning till att det rörde sig om beskattningen av olika skattesubjekt utan först efter en tämligen ingående analys av de aktuella reglernas syfte och funktion. Det kan här noteras att generaladvokaten i Manninen-målet argumenterade för att det principiellt bör vara möjligt att försvara skatteregler med skattesystemets inre sammanhang även när det är fler än ett skattesubjekt som är inblandade. EG-domstolen berörde inte uttryckligen denna fråga i domen, men det sätt på vilket argumentet om inre sammanhang avvisades indikerar onekligen att domstolen inte helt utesluter att ett inre sammanhang kan föreligga mellan beskattningen av olika skattesubjekt. Detta bör i så fall kunna ha betydelse för möjligheten att rättfärdiga t.ex. de svenska koncernbidragsreglerna och underprisreglerna, där ju möjligheten för ett skattesubjekt att få avdrag respektive att slippa uttagsbeskattning är avhängig av om ett annat skattesubjekt kan beskattas för de värden som överförs. Vidare kan noteras att EG-domstolen när den underkände de finska reglerna i Manninen-domen tydligt angav att skyldigheten för Finland att utsträcka rätten till skatteavräkning till utländska utdelningar begränsades till den bolagsskatt som det utdelande bolaget faktiskt betalat i sitt hemland. Domstolen accepterade således en faktisk olikbehandling vid beskattningen av inhemska och utländska utdelningar hos aktieägaren (på så sätt att den godtog att det avräkningsbara beloppet är lägre för utländska utdelningar) så länge denna motsvarades av en motsvarande olikbehandling vid beskattningen av det utdelande utländska bolaget.

Liknande frågor som i Manninen-målet kom även upp i mål C-315/02 Lenz och mål C-242/03 Weidert. Lenz-målet gällde österrikiska regler om beskattning av aktieutdelningar. Enligt dessa regler beskattades utdelningar från österrikiska bolag med en lägre skattesats än utdelningar från utländska bolag. EG-domstolen fann, med stöd av samma resonemang som i Manninen-målet, att reglerna begränsade den fria rörligheten för kapital. Även när det gäller rättfärdigandefrågan förde EG-domstolen i stort sett samma resonemang som i Manninen och fann att reglerna inte kunde rättfärdigas. I Weidert-målet prövades luxemburgska regler om s.k. investeringsavdrag vid förvärv av aktier. Detta avdrag medgavs endast vid förvärv av aktier i Luxemburg. Luxemburg hävdade i målet att de aktuella reglerna var motiverade av skattesystemets inre sammanhang, eftersom det förelåg ett samband mellan avdraget vid aktieförvärvet och den senare beskattningen av utdelningar från bolaget. Utdelningar från bolag i Luxemburg beskattades nämligen fullt ut, medan Luxemburg vid beskattningen av utländska utdelningar medgav avräkning för den källskatt som belastat utdelningarna i bolagslandet. Även i detta mål avvisades dock detta argument av EG-domstolen. Domstolen framhöll därvid bl.a. att det i inhemska fall inte fanns någon garanti för att bolaget skulle lämna några utdelningar, samt att det i vart fall inte fanns någon beloppsmässig överensstämmelse mellan det medgivna investeringsavdraget och eventuella framtida utdelningar. Domstolen påpekade också att avräkningen av utländska källskatter inte innebär att aktieägare med aktier i utländska bolag beskattas lindrigare för mottagna utdelningar än aktieägare i inhemska bolag, eftersom de förstnämnda ju faktiskt har erlagt den källskatt för vilken avräkning medges. Domstolen fann därmed även i detta mål att de prövade reglerna var fördragsstridiga.

Även de regler som prövades och underkändes i fördragsbrottsmålet C-334/02 Kommissionen mot Frankrike har stora likheter med dem som underkändes i de ovannämnda målen. Målet gällde beskattning av räntor och liknande avkastning på fordringar etc. Enligt de franska reglerna hade de skattskyldiga möjlighet att välja att få sådana inkomster beskattade schablonmässigt genom en källskatt hos utbetalaren. Denna valmöjlighet gällde dock endast när utbetalaren var etablerad i Frankrike medan motsvarande schablonskatt inte kunde användas för räntebetalningar från utlandet. Schablonskatten var i flera fall lägre än den ordinarie inkomstskatten. EG-domstolen fann att de franska reglerna utgjorde ett hinder både för den fria rörligheten för kapital och för den fria rörligheten för tjänster. I målet försvarade Frankrike reglerna med att de var nödvändiga för att säkerställa skatteuppbörden och en effektiv skattekontroll. Schablonskatten varierade nämligen mellan olika typer av finansiella instrument och Frankrike menade att det inte var möjligt att hos utländska utbetalare kontrollera att det aktuella finansiella instrumentet hade sådan karaktär att det omfattades av en viss skattesats. Även om dessa uppgifter skulle kunna erhållas från den skattskyldige själv hävdades vidare att det inte gick att kontrollera att dennes uppgifter var riktiga. EG-domstolen avvisade dock dessa invändningar och ansåg att en lösning där de aktuella uppgifterna inhämtades av den skattskyldige själv vore möjlig. Domstolen hänvisade vidare till direktiv 77/799/EEG om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas skattemyndigheter och menade att detta direktiv kan användas för att få hjälp med att kontrollera den skattskyldiges uppgifter. Domstolen avvisade också uttryckligen det franska argumentet att detta direktiv saknar verkan i de medlemsstater som tillämpar banksekretess och angav att den omständigheten att det är omöjligt att begära ett sådant samarbete inte rättfärdigar att en skatteförmån inte tillämpas på inkomster som erhålls i dessa stater.

Slutligen har även Spanien fällts för fördragsbrott i mål C-219/03 Kommissionen mot Spanien. Enligt de regler som underkändes i målet beskattades kapitalvinster på aktier noterade i Spanien lindrigare än kapitalvinster på aktier noterade på andra marknader. De spanska reglerna var konstruerade så att den skattepliktiga delen av kapitalvinsten minskade med innehavstiden. Efter de två första innehavsåren räknades den skattepliktiga vinsten ned med 25 procent per år för aktier noterade i Spanien men bara med 14,28 procent per år för aktier noterade utomlands. Spanien bestred inte att de prövade reglerna var fördragsstridiga men hänvisade till att reglerna vid målets anhängiggörande i EG-domstolen redan var ändrade och den ovannämnda olikbehandlingen borttagen. Domstolen fann dock denna omständighet vara utan betydelse och fastställde att de prövade spanska reglerna stred mot både den fria rörligheten för kapital och den fria rörligheten för tjänster.

A4 Fri rörlighet för varor samt giltighet av rådets rättsakter

EG-domstolen har i mål C-475/01 Kommissionen mot Grekland prövat om de grekiska reglerna om punktskatt på spritdrycken ouzo är förenliga med artikel 90 i EG-fördraget angående fri rörlighet för varor. De grekiska punktskattereglerna bygger på direktiv 92/83/EEG om harmonisering av punktskatter på alkohol. Enligt detta direktiv tillåts vissa medlemsstater att tillämpa en reducerad skattesats på vissa utpekade varor. För Greklands del anges att en sådan reducerad skattesats får tillämpas på ouzo vilket Grekland också gjorde i sin interna lagstiftning. Kommissionen väckte fördragsbrottstalan mot Grekland och hävdade att den grekiska lagstiftningen utgjorde ett hinder för den fria rörligheten för varor eftersom den ledde till att den grekiska varan ouzo beskattades lindringare än liknande utländska varor. Kommissionen menade att bestämmelsen i punktskattedirektivet måste tolkas och införlivas i nationell rätt på ett sätt som är förenligt med fördraget, vilket Grekland inte gjort eftersom landet tillämpade en reducerad skattesats på enbart ouzo. I sin dom framhöll EG-domstolen att även om kommissionens talan endast gällde frågan om den nationella grekiska lagstiftningens fördragsenlighet så innebar talan att kommissionen indirekt ifrågasatte om bestämmelsen i punktskattedirektivet var giltig. Enligt domstolen skall en direktivbestämmelse presumeras vara giltig så länge den inte förklarats ogiltig av EG-domstolen. Så hade inte skett i detta fall. Eftersom Grekland endast följt direktivet vid utformningen av sin nationella lagstiftning kunde denna lagstiftning inte anses fördragsstridig. EG-domstolen ogillade därför kommissionens talan. Av domen framgår alltså att kommissionen inte genom att i ett fördragsbrottsmål ifrågasätta en nationell implementering av en direktivregel indirekt kan få till stånd en prövning av själva direktivregelns giltighet efter det att fristen för väckande av en ogiltighetstalan har gått till ända. Detta utesluter dock inte att en sådan fråga kan väckas inom ramen för en begäran om förhandsavgörande (se t.ex. mål C-166/98 Socridis).

EG-domstolen har vidare i mål C-338/01 Kommissionen mot Europeiska unionens råd prövat en talan om ogiltigförklaring av en rättsakt från rådet p.g.a. att denna antagits på felaktig rättslig grund. Den rättsakt det var fråga om var direktiv 2001/44/EG om ändring i direktiv 76/308/EEG om ömsesidigt bistånd med indrivning av bl.a. mervärdesskatt och vissa punktskatter. Rådet ansåg att detta direktiv rörde bestämmelser om skatter och avgifter och antog det därför med stöd av artiklarna 93 och 94 i EG-fördraget. Kommissionen menade dock att direktivet borde ha antagits med stöd av det förfarande som anges i artikel 95 eftersom undantaget för bestämmelser om skatter och avgifter i artikel 95.2 enligt kommissionen endast avsåg materiella skattebestämmelser. Om kommissionen hade fått gehör för detta synsätt skulle det ha inneburit att vetorätten försvunnit för sådana skattefrågor som rör administrativa frågor, indrivning etc. Domstolen fann dock att artikel 95.2 skall tolkas så att den omfattar samtliga aspekter av beskattningen, dvs. även förfarandebestämmelser etc., och att direktivet alltså antagits på korrekt rättslig grund. Kommissionens talan ogillades därmed.

Kristina Ståhl