I den återkommande avdelningen Skattenytt Internationellt är det allmänna syftet att spegla internationella skattenyheter. Avsikten är att i såväl kortare som längre notiser referera och analysera nyheter på det internationella skatteområdet. Det kan vara nyheter med internationell anknytning i intern svensk skatterätt och i främmande rättsordningar samt nyheter inom rättsområdena skatteavtalsrätt och EGskatterätt. Jag tar tacksamt emot synpunkter på både innehåll och urval (Mattias Dahlberg, Uppsala universitet, Juridiska institutionen, Box 512, 751 20 Uppsala eller mattias.dahlberg@jur.uu.se).
Europeiska unionen
Den 7 september 2006 meddelade EG-domstolen, närmare bestämt andra avdelningen bestående av fem ledamöter, dom i mål C-470/04 N mot Inspecteur van de Belastingdienst Oost/kantoor Almelo. Det var Gerechtshof te Arnhem, Nederländerna, som begärt ett förhandsavgörande avseende tolkningen av artikel 18 om unionsmedborgarskapet samt artikel 43 om etableringsfriheten, båda artiklarna i EG-fördraget. Den allmänna frågan var om vissa bestämmelser i nederländsk skatterätt var förenliga med dessa friheter.
Omständigheterna i det underliggande målet vid den nationella domstolen var följande. N var en fysisk person som år 1997 flyttade sin hemvist från Nederländerna till Storbritannien (”Förenade kungariket”). Vid tidpunkten för utflyttningen ägde han ensam tre nederländska bolag (besloten vennootschappen). Efter utflyttningen utövades dock den verkliga ledningen av dessa bolag från Curaçao i Nederländska Antillerna. Nederländsk skattelag medförde att om en person upphörde att vara skattskyldig i Nederländerna skulle det likställas med en avyttring av aktier. En schabloniserad vinstberäkning gjordes, vilken normalt innebar att vinsten ansågs utgöra skillnaden mellan anskaffningsutgiften och försäljningspriset. Om det vid avyttring eller anskaffning inte utgick något vederlag skulle detta anses motsvara värdepapperens marknadsvärde. Det var dock möjligt att erhålla ett räntefritt uppskov med erläggandet av denna utflyttningsskatt. Som krav för det stadgades att fullgod säkerhet ställdes och att den skattskyldige accepterade de tillämpningsvillkor som fastställdes av uppbördsmyndigheten. Nederländerna hade dock genom ett dekret från statssekreteraren i finansdepartementet, meddelat de 13 april 2004, avstått från kravet på säkerhet för att bevilja uppskov. Skälet var att det inte ansågs möjligt att upprätthålla ett sådant krav mot bakgrund av domen i mål C-9/02 de Lasteyrie du Saillant, vilken meddelades den 11 mars 2004.
N ansåg att de aktuella bestämmelserna i nederländsk skattelagstiftning var oförenliga med EG-rätten, oavsett att kravet på ställande av säkerhet hade avskaffats efter det att han år 1997 flyttade från Nederländerna. I målet prövades också bestämmelser om schablonberäknad ersättning för rättegångskostnader, vilket inte behandlas här.
Inledningsvis konstaterade EG-domstolen att artikel 18 i EG-fördraget stadgar en allmän rätt för unionsmedborgare att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemstaternas territorium, och att detta får ett särskilt uttryck i artikel 43 i EGfördraget om etableringsfriheten. En konsekvens av det var att en prövning enligt artikel 18 endast skulle ske för det fall att artikel 43 inte var tillämplig. Eftersom artikel 43 befanns vara tillämplig företogs inte någon prövning enligt artikel 18.
EG-domstolen kom fram till att en beskattning av orealiserad vinst endast på den grunden att den skattskyldige flyttar från landet utgjorde ett hinder mot etableringsfriheten. Hade den skattskyldige stannat kvar i landet hade någon sådan beskattning inte ägt rum. Även om det var möjligt att få ett uppskov med betalningen av skatten, beviljades inte ett sådant uppskov automatiskt och det var förenat med vissa villkor. Att ställa en säkerhet för skatteskulden var också ett hinder enligt domstolen, eftersom förfoganderätten var begränsad beträffande de medel som utgjorde säkerheten. Kravet på att lämna en skattedeklaration vid utflyttningen från Nederländerna var också ett hinder för den berörda personens utflyttning. Slutsatsen var att den nederländska lagstiftningen utgjorde ett hinder för etableringsfriheten.
I nästa steg prövade EG-domstolen om detta hinder kunde rättfärdigas av hänsyn till allmänintresset. Enligt den nationella domstolen syftade de aktuella bestämmelserna till att säkerställa en uppdelning enligt territorialitetsprincipen mellan medlemsstaterna av rätten att beskatta värdeökningar på bolagsandelar. Den nederländska regeringen ansåg även att bestämmelserna syftade till att förhindra dubbelbeskattning. Enligt EG-domstolen utgör ”säkerställandet av fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemstaterna” ett legitimt syfte i allmänintresset, vilket tidigare erkänts av EG-domstolen i till exempel C-446/03 Marks & Spencer. Det noterades också fast att i brist på gemensamma bestämmelser inom Europeiska Unionen har medlemsstaterna fortfarande behörighet att genom konventioner, det vill säga skatteavtal, och unilateralt bestämma enligt vilka kriterier som deras beskattningsrätt skall fördelas mellan dem. EG-domstolen underströk också att det i detta sammanhang inte är orimligt att medlemsstaterna ”låter sig inspireras av internationell praxis”, särskilt OECD:s modellavtal. Det noterades att artikel 13.5 i OECD:s modellavtal stadgar att vinsten skall beskattas i den stat där överlåtaren är bosatt. Enligt EG-domstolen är den aktuella utflyttningsbeskattningen i Nederländerna ett uttryck för territorialitetsprincipen i så måtto att värdeökningar som uppkommit i Nederländerna skall beskattas i det landet. Slutsatsen blev att det hinder för etableringsfriheten som lagstiftningen utgjorde, trots allt kunde rättfärdigas.
Nästa steg som prövades var om lagstiftningen var proportionerlig, eller om den gick utöver vad som var nödvändigt för att uppnå det eftersträvade syftet. Enligt domstolen var inte den deklaration som behövde avges vid utflyttningen oproportionerlig. Kravet på ställande av säkerhet var dock ett oproportionerligt krav, bland annat mot bakgrund av det informationsutbyte som möjliggörs enligt 1977 års handräckningsdirektiv (77/799/EEG). Enligt EG-domstolen kunde inte heller ett eventuellt hinder för en grundläggande frihet upphävas retroaktivt genom att den i målet aktuella säkerheten släpptes fri.
Mattias Dahlberg
Mattias Dahlberg är professor i finansrätt vid Uppsala universitet.