1 Premier för en ansvarsförsäkring för verkställande direktör och styrelseledamöter har inte visats vara en sådan förmån som ska ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter
I RÅ 2005 not. 73 var fråga om av ett bolag betalda premier för en ansvarsförsäkring utgjorde skattepliktig förmån för de befattningshavare som omfattades av försäkringen och därmed skulle ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter.
Dåvarande skattemyndigheten i Stockholm höjde bolagets underlag för arbetsgivaravgifter avseende premier för VD- & styrelseansvarsförsäkring.
Såväl länsrätten som Kammarrätten i Stockholm avslog bolagets överklagande med motiveringen att ansvarsförsäkringarna avsåg att täcka det personliga ansvar som VD och styrelseledamot har enligt 15 kap. 1 § ABL. Att arbetsgivaren stått för premien måste därför anses innebära en förmån. Förmånen kunde enligt kammarrätten inte heller undantas från beskattning enligt bestämmelsen om förmån av begränsat värde som avses i 32 § 3 c mom. KL, (motsvaras numera av 11 kap. 8 § IL). Försäkringen var därför att anse som en avgiftspliktig förmån, och det oavsett om de anställda faktiskt beskattades för beloppet eller inte.
Regeringsrätten biföll bolagets överklagande och angav följande skäl för avgörandet. Frågan i målet är om av bolaget erlagda premier för en ansvarsförsäkring, som bolaget har tecknat hos AIG Europe S.A. Paris, utgör skattepliktig förmån för befattningshavare som omfattas av försäkringen. Enligt 2 kap. 3 § SAL, (motsvaras numera av 2 kap. 1 och 10 §§ nya SAL) är underlaget för beräkning av avgifterna summan av vad arbetsgivaren har utgett som lön i pengar eller annan ersättning för utfört arbete eller eljest med anledning av tjänsten. Inkomstbegreppet motsvarar i princip vad som gäller enligt 32 § 1 mom. KL (numera 11 kap. 1 § IL). För att en förmån skall vara skattepliktig skall den ha åtnjutits av den skattskyldige (jfr RÅ 1992 ref. 108). För att en förmån skall anses ha åtnjutits av en skattskyldig måste vidare ett värde kunna åsättas förmånen så att det går att konstatera vad den skattskyldige erhållit, dvs. vad arbetsgivaren utgivit till honom. – Ansvarsförsäkringar av den art varom nu är i fråga kan i regel anses ha en dubbel funktion. Försäkringen kan således innebära dels att bolaget i förekommande fall kan få ersättning för den skada som ledande befattningshavare åsamkat bolaget och dess aktieägare eller annan gentemot vilken bolaget i förhållande till berörd befattningshavare har ett principalansvar, dels att risken för olika befattningshavare att själva få svara för skada som de uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakat (15 kap. 1 § ABL) minimeras eller helt elimineras. För de berörda befattningshavarna kan därför förekomsten av en sådan försäkring, beroende på befattningshavarens ställning och arbetsuppgifter och på den närmare utformningen av villkoren i ansvarsförsäkringen, medföra att behovet av att teckna privata ansvarsförsäkringar minskar.
Regeringsrätten hänvisade därefter till att det i målet inte fanns någon närmare utredning om försäkringsvillkoren för den aktuella ansvarsförsäkringen, samt att det av utredningen inte gick att utläsa i vilken omfattning premieinbetalningarna avsåg befattningshavare för vilka löner och andra ersättningar skulle ingå i underlaget vid bestämmande av svenska arbetsgivaravgifter. Vad som upplysts om villkoren gav inte heller någon säker ledning när det gällde frågan huruvida försäkringen över huvud taget, med avseende på den premiebetalning bolaget gjort, kunde medföra att en skattepliktig inkomst skulle kunna uppkomma för någon befattningshavare inom bolaget.
Regeringsrätten fann mot den bakgrunden att utredningen i målet inte kunde utvisa att premiebeloppet i förevarande fall skulle ingå i bolagets underlag för arbetsgivaravgifter.
Birgitta von Euler