Artiklarna i EG-fördraget om statsstöd får allt större betydelse, särskilt för högskatteländer. Höga skattesatser behöver ofta kompenseras med undantag för konkurrensutsatta verksamheter för att dessa skall kunna finnas kvar i landet. Undantagen aktualiserar då statsstödsreglerna, detta även om också de nedsatta skattenivåerna ligger över konkurrenter i andra länder.
Ett typexempel är energiskatteområdet där de svenska skattesatserna i de flesta fall ligger långt över andra länders skattesatser. Så har vi också haft och har statsstödsproblem. Näringslivet i Sverige betalar idag en elskatt på 26,1 öre per kWh . Industrin betalar dock av konkurrensskäl ”bara” 0,5 öre. Tidigare var skattesatsen noll. Efter långvariga förhandlingar beslöt EU-kommissionen att denna nedsättning för industrin skulle anses utgöra stöd. Stöd som getts utan tillstånd skall normalt sett återbetalas, men i förhandlingsuppgörelsen ingick att återbetalningen begränsades.
Norge är som EFTA-medlem också bundet av statsstödsreglerna i EG-fördraget genom EES-avtalet, men har som icke EU-medlem inte möjlighet till samma förhandlingsuppgörelser. Norge hade sedan lång tid en elskatt motsvarande drygt 10 svenska öre per kWh från vilken industrin dock var helt undantagen.
EFTA Surveillance Authority, ESA, fann i ett preliminärt beslut 6 februari 2003 (vilket bekräftades i ett slutligt beslut den 30 juni 2004) att denna nedsättning skulle anses utgöra stöd. Norge och ett antal företag klagade till EFTA-domstolen. Domstolen fann i målen E-5/04, E-6/04 och E7/04 att nedsättningen skulle anses som stöd, då nedsättningen var selektiv (inte gällde alla företag). Vidare ansågs inte nedsättningen följa av ”naturen och logiken” i energiskattesystemet.
På denna senare punkt kan man starkt kritisera tillämpningen. På grund av risken för att förlora i domstolen tog Norge bort elskatten för hela näringslivet från 2004. Skulle näringslivsnivån ha gällt för alla företag skulle många industriföretag annars tvingas slå igen. Genom nollskatten för hela näringslivet uppkom inte längre något stöd eftersom statsstödsreglerna bara gäller i förhållande till andra företag.
Till följd av denna hårda tillämpning av regelsystemet kunde alltså Norge inte behålla elskatt på större delen av näringslivet. Man kan fråga sig om inte hänsynstagande till internationell konkurrens borde kunna anses utgöra grund för nedsättning och att nedsättningen därigenom skulle anses följa av systemets ”natur och logik”.
Norge och företagen hävdade vidare i domstolen att nedsättningen inte snedvred konkurrensen och inte påverkade handeln mellan de andra länderna i EFTA eftersom de flesta andra länder inte tog ut någon elskatt alls. Domstolen fann dock, precis som EG-domstolen praktiskt taget alltid också kommer fram till, att den relevanta frågeställningen i stället skall anses vara om nedsättningen stärker de berörda norska företagen. Eftersom de får en skattenedsättning försätts de i en starkare position och därmed anses de ha fått stöd.
Den relevanta jämförelsen blir alltså inte mellan industriföretag i olika länder, utan mellan norska företag. Om exempelvis en norsk skattekonsult betalar full elskatt, leder detta till att en norsk aluminiumindustri som inte betalar någon elskatt alls anses ha fått stöd, även om det senare företaget inte kan sägas konkurrera med skattekonsulten. Har båda noll anses stöd inte föreligga.
Härefter fann domstolen att ESA fattat korrekt beslut i ett antal procedurfrågor.
Nästa steg var att Norge och företagen i andra hand hävdade att stödet inte kunde krävas tillbaka retroaktivt eftersom det var ett vid återbetalningsbeslutet (2003) existerande stöd. Återkrav kan endast gälla nytt stöd. Domstolen fann dock att genom att Norge hade accepterat nya s.k. miljöriktlinjer som gäller från 2002, så omklassificerades den gamla nedsättningen till att bli ansedd som nytt stöd från 2002. Härigenom måste retroaktiv återbetalning ske för tiden från det preliminära beslutet den 6 februari 2003. Egentligen var stödet olagligt ända från ingången av 2002, men domstolen tog hänsyn till att företagen kanske inte kunde ha förstått innebörden av reglerna innan det preliminära beslutet publicerades
”Miljöriktlinjer” är för övrigt riktlinjer som EU-kommissionen utfärdar (och EU:s och EFTA:s medlemsländer godtar) till ledning för hur statsstödsreglerna skall tillämpas i miljösammanhang.
Men inte heller på denna punkt nådde Norge alltså framgång.
Slutligen hävdade företagen att vissa allmänna rättsliga principer hade överträtts. Man hävdade att regelsystemet var alltför oprecist och härigenom stred mot principen om berättigade förväntningar. Miljöriktlinjerna var alltför vaga för att företagen skulle kunna ha någon möjlighet att förutse att den norska lagstiftningen stod i strid med dem. Domstolen fann emellertid som ovan sagts att från tiden för ESA:s preliminära beslut borde företagen ha kunnat förutse återbetalningsskyldighet.
Även proportionalitetsprincipen lyftes fram av företagen, men domstolen förklarade att inte den heller kunde anses tillämplig.
Slutsatsen av denna dom från EFTA-domstolen, liksom av en rad andra statsstödsmål från EG-domstolen, blir att det är ytterligt svårt att vinna framgång domstolsvägen i den här typen av mål. I stället är det förhandlingsvägen som länderna tvingas in i om de vill kunna ha höga skattesatser parat med undantag. Den vägen har dock i praktiken visat sig betydligt svårare att använda för EFTA-länderna än för medlemsstaterna i EU.
Gunnar Rabe