Det är en intressant fråga om delningsprincipen kan sägas vara en huvudregel eller ej. Av såväl mervärdesskattelagen som direktivet framgår att varje transaktion ska behandlas separat och självständigt. Det som benämns delningsprincipen har således reglerats i lag. Avsteg från denna utgångspunkt har sedan utvecklats i praxis. Detta har lett till att olika bedömningskriterier har etablerats för när avsteg från denna utgångspunkt ska göras. Om dessa bedömningskriterier i en viss situation inte är uppfyllda tillämpas den lagreglerade principen att varje transaktion ska bedömas självständigt. Jag håller med Ervid och Öberg om att de båda principerna kan sägas vara del av en och samma metod. Att delningsprincipen är en huvudregeln grundar jag på att den reglera i lag och att den ska tillämpas om inte de i praxis utvecklade kriterierna för huvudsaklighetsprinicpen är uppfyllda.
Det av Ervid och Öberg refererade till förhandsbeskedet som fastställts av Regeringsrätten i dom 2007-03-27, mål nr 5213-06. Jag ser domen som ett exempel på en situation där Skatterättsnämnden och Regeringsrätten funnit att det visserligen är fråga om ett tillhandahållande som består av ett flertal olika prestationer, men att dessa utgör ett enda ekonomiskt tillhandahållande som det vore konstlat att dela upp. Bedömningen ligger såvitt jag kan bedöma i linje med min tolkning av domen i NN-målet. En intressant fråga med anledning av detta förhandsbesked är om huvudsaklighetsprincipen tillämpas oftare när resultatet blir att hela prestationen bedöms som skattepliktig och tvärtom, eller som det saknas något samband.
Vidare anser Ervid och Öberg att EG-domstolens sökande efter objektiva ekonomiska bedömningsgrunder i NN-målet, istället för att som tidigare primärt undersöka vad konsumenten efterfrågat, snarare är ett förtydligande än, som jag anfört, en förändring. Oavsett om det är ett förtydligande eller en förändring tror jag att det kan bidra till praxis på området blir tydligare, vilket enligt mitt förmenande är önskvärt.
Mattias Fri