EG-domstolens domar

Regional skattesänkning otillåten, C-88/03, Portugal mot kommissionen

Reglerna i artikel 87-89 i EG-fördraget om statliga stöd får allt större betydelse för hur intern svensk rätt skall tolkas. 2006 har inte mindre än fyra sådana fall med skatteanknytning avgjorts av EG-domstolen.

Det första fallet, C-88/03, har utförligt kommenterats av Mona Aldestam i SkatteNytt nr 5/2007. Fallet gäller en regional skatt på Azorerna. Enligt en särskild portugisisk lagstiftning är Azorerna och Madeira autonoma regioner, bl.a. med rätt att utöva egen beskattningsrätt. De har till och med rätt att anpassa statliga skatter till de egna regionala förhållandena. Azorerna hade beslutat generellt sänka inkomstskatterna, såväl för fysiska som för juridiska personer.

Kommissionen fann med hänvisning till det s.k. selektivitetskriteriet att beslutet stred mot statsstödsreglerna. Kommissionen godkände dock i huvudsak stödet med hänsyn till skrivningarna i artikel 299.2, där särskild hänsyn tas till långt bort liggande regioner. Däremot fann kommissionen undantaget inte tillämpligt på företag inom finansiella sektorn. Kommissionen beslöt därför att Portugal i den delen skulle anses ha givit otillåtet statligt stöd till företagen.

Portugal väckte då talan hos EGD om ogiltighet av beslutet i den delen. Domstolen erinrade inledningsvis om att kommissionen har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpning av artikel 87.3, där det anges i vilka fall kommissionen kan anse ett stöd trots allt förenligt med den inre marknaden. ”Domstolen kan, vid kontrollen av om denna befogenhet utövats på ett lagenligt sätt, inte ersätta den beslutsfattande institutionens bedömning med sin egen, utan den skall begränsa sig till att pröva om institutionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning eller har gjort sig skyldig till maktmissbruk”, se p. 99 i domen. Det skall alltså mycket till för att kommissionens beslut skall underkännas av domstolen.

För att underlätta för medlemsstaternas och sin egen tillämpning av statsstödsreglerna antar kommissionen regelmässigt riktlinjer för olika ändamål. Enligt riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål är regionalstöd som är avsedda att minska ett företags löpande kostnader, dvs. driftstöd, i princip förbjudna. Att sänka skatten för företag är självklart driftstöd. I punkt 4.16.2 i riktlinjerna anges dock att i de regioner i de yttersta randområdena som omfattas av undantaget i artikel 87.3 a och c får driftstöd tillåtas, i den mån som det bidrar till att kompensera för de merkostnader för företag som är förenade med de faktorer som anges i artikel 299.2, vilka faktorer på grund av sin bestående natur och sammanlagda verkan allvarligt hämmar utvecklingen i dessa områden (se p. 100 i domen).

Vidare måste stödet stå i proportion till de merkostnader som det är avsett att kompensera för. Kommissionen ansåg att Portugal inte lyckats visa dessa merkostnader just för den finansiella sektorn. Domstolen instämde i den bedömningen. Kommissionen hade således inte gjort sig skyldig till en sådan uppenbart oriktig bedömning som krävs för att beslutet skall vara ogiltigt. Portugals talan ogillades därför.

Sammantaget lyfter fallet än en gång fram vilken central roll EU-kommissionen har vid tillämpning av statsstödsreglerna. I praktiken kan man säga att medlemsstaterna här i mycket hög grad är i händerna på kommissionen, även om den senare naturligtvis måste agera inom de rättsliga ramar som fördraget och domstolens avgöranden ger. Dessa är dock rätt vida.

Fallet är också synnerligen belysande för i vilka fall regionala organs sänkningar av en skatt skall betecknas som statligt stöd. Denna aspekt analyseras av Mona Aldestam i den ovan angivna artikeln.

Berättigade förväntningar, C-182/03 och 217/03, Belgien mot kommissionen

Fallet C-182/03 redovisas under statsstödsavsnittet eftersom det är fråga om på vilket sätt kommissionen kan ändra ett tidigare tillåtet statligt stöd.

Belgien har sedan decennier haft en särskild beskattningsordning för s.k. coordination centers. Ordningen innebär i praktiken en låg schablonbeskattning i stället för den normala bolagsbeskattningen. Schablonbeskattningen beviljas tio år i taget.

Kommissionen fann i beslut 1984 och 1987 av någon anledning att schablonbeskattningen inte skulle anses utgöra statligt stöd. Efter att 1998 ha antagit ett meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på området för direkt beskattning av företag gjorde kommissionen emellertid en ny bedömning. I juli år 2000 informerades Belgien om att systemet syntes utgöra ett statligt stöd och den normala statsstödsprocessen inleddes.

2003 beslöt kommissionen att systemet utgjorde statligt stöd och skulle upphöra senast vid utgången av 2010. Några särskilda övergångsbestämmelser meddelades inte, vilket fick betydelse för de centra vilkas tioåriga tillstånd gick ut mellan 2003 och 2010.

Domstolen fann först att kommissionen genom det överklagade beslutet inte upphävde besluten 1984 och 1987 utan i stället uppfyllde sin roll enligt artikel 88 i EG-fördraget när den beslöt att på nytt pröva schablonbeskattningen. Enligt domstolen bröt kommissionen därigenom inte mot rättssäkerhetsprincipen.

Domstolen prövade sedan om schablonbeskattningen utgjorde stöd och fann inte särskilt förvånande att samtliga kriterier i artikel 87 var uppfyllda.

Härefter prövades om beslutet stred mot principen om berättigade förväntningar. Där fann domstolen först att ett beslut av rådet från år 2000 inte kunde ge några förväntningar eftersom rådet bara uttrycker en politisk vilja. Ett beslut av rådet kan inte binda kommissionen på området för statliga stöd enligt domstolen.

Däremot fann domstolen att besluten år 1984 och 1987 hade skapat förväntningar om att ett beslut av kommissionen att frångå dess tidigare bedömning ändock skulle ge företagen erforderlig tid för att ta hänsyn till denna förändrade bedömning. Beslutet att inleda formell granskning meddelades den 20 juni 2002. Det överklagade beslutet meddelades den 17 februari 2003. Denna tidsrymd bedömde domstolen som otillräcklig.

”De samordningscentra som hade ingett en ansökan om förlängd koncession när det överklagade beslutet delgavs eller vars koncession löpte ut samtidigt eller kort efter det att nämnda beslut delgivits hade alltså grund för berättigade förväntningar på att en rimlig övergångsperiod skulle beviljas, så att de fick möjlighet att anpassa sig till följderna av nämnda beslut. Uttrycket ”kort efter” skall i detta avseende förstås så, att det avser en tidpunkt som i tiden ligger så nära den tidpunkt när det överklagade beslutet delges, att de samordningscentra som berörs inte ges erforderlig tid för att anpassa sig till ändringarna i det ifrågavarande systemet.”

Domstolen beslut ger i praktiken alltså ett visst skydd för företag som beviljats visst stöd, men inget skydd för att inte en ny bedömning skall kunna göras av ett tidigare medgivet stöd.

Slutligen fann domstolen att kommissionen åsidosatt likhetsprincipen genom att behandla olika coordination centers olika beroende på när deras tillståndstid löpte ut.

Ogiltighet av rådbeslut, C-399/03, Kommissionen mot Rådet

Ett par månader innan domen i fallet ovan föll, avgjorde domstolen ett beslut av rådet i samma ärende. Rådet beslöt nämligen i juli 2003 enhälligt att schablonbeskattningssystemet ovan inte skulle anses utgöra statligt stöd, till den del tillstånden löpte ut mellan 17 februari 2003 (dagens för kommissionens beslut) och 31 december 2005.

Rådet har en sådan behörighet enligt artikel 88.2.

Domstolen konstaterade dock, med hänvisning till fallet C-110/02, att rådet inte kunde tillåtas fatta sådana beslut i samma ärende där kommissionen dessförinnan fattat ett beslut. Då uppstod frågan om, vilket rådet hävdade, det var fråga om ett nytt stöd, som skiljde sig från det kommissionen beslutat om. Detta var enligt domstolen inte fallet. Rådets beslut ogiltigförklarades därför.

Svårigheter att återkräva stöd, C-485/03-C-490/03, Kommissionen mot Spanien

Spanien hade ett särskilt investeringsstöd för företag i regionen Alava och några andra regioner. Jag begränsar mig här till målet C-485/03 som gällde regionen Alava.

Kommissionen beslöt 11 juli 2001 att stödet till företagen i Alava var oförenligt med den inre marknaden. Spanien ålades att upphäva stödordningen och återkräva redan utbetalade stöd.

Beslutet innehöll den normala tvåmånadersfristen inom vilken Spanien var skyldigt att underrätta kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits för att följa beslutet.

12 oktober 2001 påminde kommissionen Spanien om beslutet. Spanien svarade i oktober genom att vidarebefordra skrivelser från regionmyndigheterna, vilka innehåll frågor om att tillämpa de minimisreglerna och att tillämpa riktlinjerna om stöd för regionala ändamål. I augusti 2002 påminde kommissionen Spanien om att inkomma med uppgifterna. Spanien begärde förlängning av tidsfristen 2 oktober, vilket kommissionen beviljade till 8 oktober. 25 oktober svarade Spanien att verkställandet påbörjats. I februari 2003 svarade kommissionen att svaret inte var tillräckligt eftersom det inte visade att verkställigheten faktiskt hade påbörjats. Kommissionen beslöt då väcka talan hos domstolen.

En av de intressanta frågorna var då om någon av kommissionens skrivelser skulle kunna tolkas som en ändring av fristen för verkställande av de omtvistade besluten. Eftersom Spanien inte begärt detta, utan bara begärt anstånd med svaren, ansågs Spanien inte ha fått förlängd tid med verkställandet.

Vidare hade Spanien hävdat att landet inte hade någon nationell lagstiftning enligt vilken återkravet skulle kunna verkställas. Enligt domstolens praxis är den enda grund som en medlemsstat kan åberopa till sitt försvar att det föreligger ett absolut hinder för ett korrekt verkställande av kommissionens beslut, C-404/00.

I punkt 74 i nu aktuell dom skriver domstolen:

”Domstolen erinrar härvid om att villkoret att det skall föreligga ett absolut hinder för att verkställa beslutet emellertid inte är uppfyllt då svaranderegeringen endast underrättar kommissionen om de rättsliga, politiska och praktiska svårigheter som det innebär att genomföra beslutet, utan att vidta någon faktisk åtgärd gentemot de ifrågavarande företagen i syfte att återkräva stödet och utan att föreslå kommissionen några alternativa lösningar för att genomföra beslutet genom vilka svårigheterna skulle kunna övervinnas (se bland annat domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Spanien, punkt 47, kommissionen mot Italien, punkt 18, och kommissionen mot Grekland, punkt 43).”

Den enkla slutsatsen av detta blir att medlemsstaterna har allt att vinna på att förhandla med kommissionen.

Centra för skatterådgivning, C-451/03, Calafiori

Italien bestämde 1997 genom ett dekret att endast vissa särskilda centra (CBS) skulle ha rätt att lämna skatterådgivning, bl.a. till löntagare för deras skattedeklaration. Bara CBS fick upprätta deklaration enligt en förenklad modell. CBS hade rätt till ersättning av staten med 14 per upprättad och insänd deklaration.

Domstolen fann först att det stred mot artikel 43 (etableringsfriheten) och 49 (fri rörlighet för tjänster) i EG-fördraget att ge ensamrätt åt CBS att bedriva viss verksamhet i form av rådgivning och biträde i skattefrågor.

Den hänskjutande domstolen frågade också om betalningen utgjorde statligt stöd. På denna fråga svarade EG-domstolen att betalningen till CBS skulle anses utgöra statligt stöd om ”nivån på ersättningen överskrider vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med fullgörandet av en skyldighet att tillhandahålla offentliga nyttigheter, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en skälig vinst på grund av fullgörandet av denna skyldighet, och ersättningen inte fastställs på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag som försetts med medel för att kunna fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla offentliga nyttigheter skulle ha åsamkats vid fullgörandet av denna skyldighet, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en skälig vinst på grund av fullgörandet av skyldigheten.”

Gunnar Rabe