EG-domstolens domar

Social trygghet – Rätt att ta ut sociala avgifter när en person omfattas av lagstiftningen i två medlemsstater

EG-domstolen har i mål C-493/04 L.H. Piatowski besvarat en tolkningsfråga rörande nuvarande artiklarna 39 om fri rörlighet för arbetstagare och 43 om etableringsfrihet i EG-fördraget samt artikel 14c b i förordning nr 1408/71 (i fortsättningen förordningen). Målet berör samordningen av sociala avgifter när en person omfattas av lagstiftningen i två medlemsstater.

Enligt förordningen omfattas en person normalt endast av lagstiftningen i en medlemsstat. I artikel 14 c finns särskilda regler för personer som samtidigt är anställda inom en medlemsstat och egenföretagare inom en annan medlemsstat. Enligt artikel 14c b skall – vilket här är av intresse – en person som samtidigt är anställd inom en medlemsstat och egenföretagare inom en annan medlemsstat, omfattas av lagstiftningen i bägge staterna.

Enligt den nationella lagstiftningen i Nederländerna är en i landet ej bosatt person som är skyldig att betala skatt på inkomst av tjänst i Nederländerna försäkrad i landet. Den försäkrade är skyldig att betala avgifter för socialförsäkringen beräknade på den beskattningsbara inkomsten i landet, inklusive inkomst av fordringar mot ett bolag med säte i Nederländerna om mottagaren har ett betydande intresse i det bolaget.

Piatkowski, som är nederländsk medborgare, är sedan 1996 bosatt i Belgien, där han är verksam som företagsledare, vilket enligt belgisk lag bedöms som egenföretagande.

Piatkowski arbetar även som anställd direktör i ett bolag med säte i Nederländerna. Förutom lön fick Piatkowski under 1998 ränta på en fordran mot ett bolag med säte i Nederländerna – nedan kallad den omtvistade räntan – vilket belopp enligt nederländsk lag skulle medräknas i beräkningsunderlaget för socialavgifter.

Sedan Piatkowski i domstol invänt emot att räntan tagits med i beräkningsgrunden för socialavgifterna i Nederländerna, har domstolen ställt följande tolkningsfråga till EG-domstolen: Utgör gemenskapsrätten och i synnerhet rätten till fri rörlighet samt bestämmelsen i artikel 14c b i förordningen hinder för Nederländerna att ta ut socialavgifter på ränta som ett bolag i Nederländerna har betalat till en person bosatt i Belgien, när personen enligt den aktuella artikeln omfattas av såväl den nederländska som den belgiska lagstiftningen om social trygghet

EG-domstolen uttalade följande: Piatkowski är enligt artikel 14c b förordningen skyldig att betala socialavgifter såväl enligt nederländsk som belgisk lag. Frågan är om det föreligger hinder enligt förordningen att en arbetstagare blir skyldig att betala dubbla socialavgifter på grund av att de nationella lagstiftningarna tillämpas samtidigt för en och samma inkomst. Artikeln innehåller ingen begränsning till att den samtidiga tillämpningen endast ska avse verksamhet inom det egna territoriet. Enligt domstolen skall dock inte endast lydelsen beaktas utan även dess sammanhang och syften. Att tolka artikeln så att det i förordningen skulle tillåtas att samma inkomst påförs dubbla avgifter skulle missgynna de arbetstagare som utövar sin fria rörlighet och därmed uppenbart strida mot förordningens syfte. Dessa måste behandlas på ett sätt som inte diskriminerar dem i förhållande till de arbetstagare som utövar hela sin verksamhet i en medlemsstat. Vid tillämpningen av artikel 14c b skall de omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där personen är anställd vad gäller anställningen, och i den medlemsstat där personen är egenföretagare vad gäller egenföretagandet.

Av detta följer att beträffande inkomster som härrör från en anställning eller från egenföretagande kan var och en av medlemsstaterna endast uppbära avgifter på den del av inkomsterna som förtjänats på det egna territoriet.

Den omtvistade räntan utgör inte underlag för socialavgifter i Belgien, varför det inte föreligger risk för dubbla avgifter för samma inkomst.

Gemenskapsrätten medför inte inskränkningar i medlemsstaternas behörighet att utforma sina system för social trygghet. Varje land får således fastställa villkoren för anslutning till detta och nivån för de avgifter som skall betalas. Det krävs endast att medlemsstaterna beaktar gemenskapsrätten när denna behörighet utövas.

I Nederländerna skall inkomst av fordringar mot ett bolag med säte i Nederländerna medräknas i beräkningsunderlaget för socialavgifter på samma sätt avseende samtliga mottagare av dessa inkomster och får inte missgynna sådana arbetstagare som, i likhet med Piatkowski utövar sin fria rörlighet jämfört med arbetstagare som utövar all sin verksamhet i denna medlemsstat.

Piatkowski får vidare rätt till ett ytterligare socialt skydd i Nederländerna, vid sidan av det skydd han åtnjuter i Belgien. Under dessa omständigheter medför inte den nederländska lagstiftningen att principen om fri rörlighet enligt artiklarna 48 och 52 i fördraget åsidosätts.

Social trygghet – Rätt för en medlemsstat som svarar för -vårdförmåner att i beräkningsunderlaget för sjukförsäkringsavgifter enligt sin nationella lagstiftning även beakta pension som utbetalats av en annan medlemsstat

I mål C -50/05 Maija T.I. Nikula har EG-domstolen funnit att artikel 33.1 i förordning nr 1408/71 (i forts. förordningen) inte utgör hinder mot att i beräkningsunderlaget för sjukförsäkringsavgiften för en pensionär, förutom pensioner som utbetalas i bosättningslandet, även ta med pensioner som utbetalas i annat land, under förutsättning att avgiften inte överstiger det pensionsbelopp som utbetalas i bosättningslandet och att pensionären har rätt till sjukvårdsförmåner i det landet.

Maija T.I. Nikula uppbar under 2000 ålderspension från såväl Finland, där hon är bosatt, som Sverige, där hon arbetat under flera år. I enlighet med det nordiska avtalet (26/1997) för att undvika dubbelbeskattning beskattades den svenska pensionen i Finland. Maija T.I. Nikula yrkade att den svenska pensionen skulle undantas vid beräkning av avgiften till sjukförsäkringen.

Domstolen konstaterade att det enligt artikel 27 i förordningen ålåg Finland att, i egenskap av Maija T.I. Nikulas bosättningsland, tillhandahålla vårdförmåner. Finland är också enligt artikel 33.1 i förordningen behörig att göra avdrag på pensioner för avgifter enligt villkor i dess nationella lagstiftning – dock med beaktande av gemenskapsrätten (C 18/95 Terhoeve m.fl.). Enligt finsk lag ska försäkringsavgiften fastställas på basis av den totala inkomst som beaktas vid kommunalbeskattningen under det föregående beskattningsåret.

Som princip gäller att det inte kan krävas av en pensionär, som bara får pension från en medlemsstat, att han på den grunden att han är bosatt i en annan medlemsstat ska betala de obligatoriska försäkringsavgifter som gäller där, för förmåner som en institution i utbetalningslandet svarar för (mål C-389/99, Rundgren). I det fallet var Finland förhindrat att ålägga Rundgren att betala folkpensionsförsäkringspremier enligt den finska lagstiftningen. Förhållandena i fråga om Maija T.I. Nikula är dock annorlunda.

Det skulle vidare strida mot principen om fri rörlighet för personer att i en medlemsstats lagstiftning föreskriva att pensionärer ska bidra till ytterligare ett system för social trygghet utan att de får motsvarande sociala skydd. Detta var emellertid inte heller fallet i fråga om Maija T.I. Nikula, eftersom finsk lag är exklusivt tillämplig på samtliga pensionärer som är bosatta i Finland.

Domstolen fann att det inte finns någon bestämmelse i förordningen som hindrar att en medlemsstat, i det här fallet Finland, som betalar ut pension och som ansvarar för kostnaderna för vårdförmåner, i beräkningsunderlaget för sjukförsäkringsavgiften som en i landet bosatt person ska betala på grundval av samtliga inkomster, ta med pensioner oavsett om dessa är utbetalda i bosättningslandet eller i andra medlemsstater.

Däremot utgör artikel 39 i EG-fördraget hinder mot att ta ut avgifter på pensioner från en annan stat om avgifter redan betalats i denna andra medlemsstat på förvärvsinkomster där (C-302/98 Sehrer). Finland är alltså skyldigt att från beräkningsunderlaget för sjukförsäkringsavgiften undanta svenska pensioner för vilka pensionären redan betalat avgifter i Sverige, oavsett om avgifterna betalats av honom själv på sina förvärvsinkomster eller om avdrag gjorts direkt på dessa inkomster. Det ankommer på den berörde att visa att dessa tidigare avgifter verkligen inbetalats.

I Finland pågår nu flera processer där pensionärer, som får pension från såväl Sverige som Finland, begärt att den svenska pensionen ska undantas från beräkningsunderlaget för sjukförsäkringsavgiften, vilken enligt finsk nationell rätt ska tas ut på den samlade pensionsinkomsten. Den fråga som uppkommit efter Nikula-domen är om sjukförsäkringsavgift som under vissa år betalats på förvärvsinkomster i Sverige under de aktiva åren, hindrar att den svenska pensionen tas med i beräkningsunderlaget för sjukförsäkringsavgift som i Finland betalas på pension.

Birgitta von Euler