Regeringen har nu efter två remissomgångar överlämnat en remiss till Lagrådet med lagförslag som stoppar avdrag för kostnader för ränteutgifter vid internt finansierade förvärv av delägarrätter från företag inom intressegemenskapen. I denna artikel redovisas och kommenteras förslaget.

1 Inledning

Ett moderbolag kan finansiera sitt dotterbolag på i princip två sätt: genom att tillföra dotterbolaget eget kapital (aktiekapital eller aktieägartillskott) eller främmande kapital (lån). Vilket man väljer borde styras av företagsekonomiska skäl men skatteeffekterna är helt olika: i det första fallet sker beskattning av finansieringen bara i dotterbolaget medan beskattningen i det andra fallet sker i moderbolaget. Skillnaden beror förstås på att dotterbolaget inte får avdrag för lämnad utdelning och mottagen utdelning är skattefri medan räntan är avdragsgill respektive skattepliktig. Så länge moder- och dotterbolag är belägna i Sverige är det ett nollsummespel (om inte moderbolaget är ett investmentföretag). Är det däremot fråga om gränsöverskridande investeringar är det skattemässiga utfallet av investeringen beroende av om det företag som gör investeringen skattar för ränteintäkterna respektive om det företag som får investeringen har full avdragsrätt för räntekostnaderna. Att en avdragsgill räntekostnad inte alltid leder till en motsvarande skattepliktig intäkt är varken konstigt eller uppseendeväckande. Anomalin har emellertid kunnat utnyttjas som ett skatteplaneringsinstrument vid koncerninterna aktieöverlåtelser sedan vinsterna på näringsbetingade andelar blev skattefria efter den 30 juni 2003. Skatteverket har på sin hemsida menat att lagen mot skatteflykt borde kunna tillämpas på vissa typer av sådana transaktioner (av verket betecknade ”räntesnurror”).

Rättsläget klarnade emellertid genom de uppmärksammade Industrivärden-domarna i RÅ 2007 ref. 84 och ref. 851, där dotterbolag till investmentföretaget medgavs avdrag för ränta på lån för förvärv av aktier i rörelsedrivande dotterbolag trots att förvärven skett koncerninternt från investmentföretaget självt utan att lagen mot skatteflykt ansågs tillämplig2. Härefter har Skatteverket slutat att försöka få domstolarna att tillämpa lagen mot skatteflykt även på denna typ av förfaranden, där ränteavdrag uppnås genom koncerninterna överlåtelser av dotterbolag mot vederlag i form av räntebärande revers utan egentliga affärsmässiga skäl vid sidan om skatteeffekterna3. Som en följd av dessa domar utarbetade en arbetsgrupp inom Skatteverket under våren 2008 en PM med förslag om begränsningar i avdragsrätten för ränta m.m. på vissa skulder vilket resulterade i en hemställan till Finansdepartementet den 23 juni 2008 om lagstiftningsåtgärder4. Förslaget, som skickades på remiss under semesterperioden, möttes av en kompakt kritik från näringslivet grundad på att förslaget även skulle träffa transaktioner som är affärsmässigt motiverade. Avdragsbegränsningen skulle enligt förslaget tillämpas oavsett om ränteintäkterna beskattas hos mottagaren eller inte. Förslaget tog inte heller hänsyn till hur stora koncerner samordnar sina finansfunktioner genom internbanker och s.k. cash-pooler. Vidare omfattade förslaget även koncernintern vidareutlåning, eftersom det även omfattade förvärv av fordringsrätter. Även många andra kritiska invändningar riktades mot förslaget. Mot denna bakgrund utarbetades inom Finansdepartementet ett nytt ”smalare” förslag till begränsningar i avdragsrätten5 i vilket remissinstansernas synpunkter om att lagstiftningen inte skulle förhindra eller onödigt försvåra för företag att bedriva normal affärsverksamhet till stor del beaktats. Detta reviderade förslag skickades tillbaka till remissinstanserna, som denna gång bara fick en dryg vecka på sig att lämna sina synpunkter. Efter några smärre justeringar efter remissbehandlingen (se främst nedan under rubriken ”Undantag från tioprocentsregeln”) har nu detta förslag överlämnats till Lagrådet för granskning6.

Avdragsbegränsningen enligt förslaget i lagrådsremissen innebär kort att ett företag inte medges avdrag för ränteutgifter för skulder avseende förvärv av delägarrätter från ett annat företag i intressegemenskapen. Det finns dock två undantagsregler från detta avdragsförbud. Enligt den ena regeln gäller inte avdragsförbudet om mottagaren av räntan träffas av en beskattning på minst tio procent (för investmentföretag och andra företag som har möjlighet till utdelningsavdrag gäller vissa begränsningar i möjligheten att utnyttja denna regel). Om tioprocentsregeln inte ”räddar” avdraget kan utbetalaren enligt den andra undantagsregeln få avdrag om såväl förvärvet som den skuld som ligger till grund för räntebetalningen huvudsakligen är motiverade av affärsmässiga skäl. Det nya lagförslaget, vilket innehåller fem nya paragrafer7, kommenteras närmare i det följande.

Det förhållandet att de fordringar, som Industrivärden hade på dotterbolagen, uppgick till mångmiljardbelopp synes inte heller ha påverkat moderföretagets status som investmentföretag. Jämför utgången i RÅ 2008 ref. 14.

Jag har i SN 2007 s. 687 ff. analyserat om det förfarande som Skatteverket beskriver på sin hemsida under beteckningen ”räntesnurror” strider mot lagstiftningens syfte och kom till samma slutsats som Regeringsrätten.

Se Skatteverkets hemsida (www.skatteverket.se).

Dnr Fi2008/4093.

Ränteavdragsbegränsningar i syfte att förhindra vissa fall av skatteplanering inom en intressegemenskap (dnr Fi2008/4093).

Lagrådsremiss den 25 september 2008.

24 kap. 10 a–e §§ IL. Den första paragrafen ger en definition av företag i intressegemenskapen (10 a §). De följande två paragraferna innehåller huvudreglerna för avdragsbegränsningen: 10 b § avser ränteutgifter avseende direkta lån och tillfälliga lån (bridge-finansiering) medan 10 c § avser ränteutgifter avseende back-to-back-lån. Slutligen innehåller 10 d och e §§ kompletteringsregler som medger undantag från huvudreglerna i respektive 10 b § och 10 c §.

2 Företag i intressegemenskap

De nya reglerna om begränsningar i avdragsrätten för ränteutgifter föreslås gälla för räntebetalningar till företag i intressegemenskapen. Företag anses vara i intressegemenskap8 med varandra om

  1. företagen är moderföretag och dotterföretag eller står under i huvudsak gemensam ledning, eller

  2. ett företag, direkt eller indirekt, genom ägarandel eller på annat sätt har ett bestämmande inflytande i det andra företaget.

De aktuella intressegemenskaperna kan förutom aktiebolag även ha en kommun, staten eller en annan juridisk person som ägare. S.k. oäkta koncerner med en eller flera fysiska personer som ägare omfattas också. Däremot anses inte fysiska personer ingå i intressegemenskapen, utan bara de direkt eller indirekt ägda underliggande bolagen. Även handelsbolag (som enligt 2 kap. 3 § IL inte omfattas av uttrycket juridisk person) anses ingå i intressegemenskapen för att undvika kringgåendesituationer. Motsvarande utländska företag kommer också att omfattas av reglerna (jfr 2 kap. 2 § IL). Ett utländskt företag med ett fast driftställe i Sverige vilket har belastats med räntor till ett annat företag i intressegemenskapen kommer därför att omfattas av de föreslagna reglerna.

Begreppet intressegemenskap i IL kan ha olika betydelse, men är också definierat på olika sätt (vid tillämpning av reglerna i 25 a kap. IL gäller sålunda definitionen i 25 a kap. 2 § IL och vid tillämpning av reglerna i 39 a kap. IL gäller definitionen i 39 a kap. 23 § IL).

3 Huvudreglerna

Den föreslagna regleringen omfattar ränteutgifter avseende lån för förvärv av aktier och andra delägarrätter från ett annat företag inom intressegemenskapen9. För att förhindra kringgåenden föreslås att alla instrument som anses som eller ska behandlas som delägarrätter enligt 48 kap. 2 § IL omfattas.10 Även lagerandelar omfattas med motiveringen att en avgränsning till att bara gälla andelar etc. som kan säljas utan kapitalvinstbeskattning skulle medföra att reglerna inte blir effektiva, i synnerhet eftersom försäljningar kan ske i utländska stater. Däremot omfattas inte rörelsetillgångar av begränsningarna, eftersom säljaren i dessa fall beskattas för vinsten vid avyttringen. Av samma skäl gäller reglerna inte heller beträffande ränteutgifter avseende förvärv av andelar i handelsbolag. I vilken mån förslaget träffar lån för indirekta förvärv av delägarrätter genom handelsbolag är inte reglerat men man kan utgå från att lagen om skatteflykt kan komma att prövas på denna typ av rena ”förpackningsförfaranden”. Inte heller anser regeringen att det finns tillräckliga skäl att avdragsbegränsningen även ska omfatta förvärv av fordringsrätter, vilket Skatteverket hade föreslagit i sin PM. För det fall ett förvärv av fordringsrätter skulle göras i syfte att kringgå de nya bestämmelserna anser regeringen dock att lagen om skatteflykt skulle kunna tillämpas eftersom ett sådant förfarande skall strida mot syftet med de nya bestämmelserna, nämligen att avdrag inte ska få göras för ränteutgifter som avser ett förvärv av en delägarrätt från ett företag i samma intressegemenskap. Vidare förutskickar regeringen att frågan om förvärv av fordringsrätter ska följas upp inom ramen för det uppdrag som regeringen kommer att ge till Skatteverket för att utvärdera om de föreslagna reglerna fungerar på avsett sätt.

Skatteverket hade i sin PM föreslagit att reglerna generellt skulle omfatta lån som möjliggjort utdelning till företag inom intressegemenskapen eller lån som möjliggjort kapitaltillskott till företag i intressegemenskapen i vissa fall. Regeringen anser inte att detta är nödvändigt utan lämnar även här över till rättstillämpningen att avgöra huruvida ett förfarande i ett enskilt fall utgör ett kringgående av de föreslagna reglerna.

Däremot föreslås särskilda regler för back-to-back-lån och för interna lån som ersätter tillfälliga externa lån för att reglerna om avdragsbegränsningar inte ska kunna kringgås genom att en extern långivare i ett eller flera led agerar mellanhand mellan det långivande företaget och det låntagande företaget som båda ingår i samma intressegemenskap. Vidare skulle typfallet kunna kringgås genom att ett tillfälligt lån först tas från en extern bank i samband med ett förvärv av ett företag i intressegemenskapen och därefter ersätts lånet av ett internt lån. Därför föreslår regeringen att avdrag inte få göras för räntor vid externa lån som avser s.k. back-to-back-lån och för interna lån som ersätter externa s.k. tillfälliga lån. Enligt regeringens bedömning finns det, till skillnad från vad som gäller helt interna kringgåendeförfaranden, en uppenbar risk att dessa externa situationer inte kan förhindras genom tillämpning av allmänna regler och lagen om skatteflykt. När det gäller externa tillfälliga skulder ska tidsaspekten väga tungt vid bedömningen men några tidsangivelser anges inte i lagrådsremissen utan det förutsätts ankomma på rättstillämpningen att sätta gränserna. Om det har gått ”lång tid” mellan det interna förvärvet och det externa lånet ersätts med ett internt lån bör enligt regeringen begränsningsregeln inte tillämpas.11

För att förhindra kringgåenden föreslås även bestämmelser som rör vissa externa lån som ersätter tillfälliga lån och s.k. back-to-back-lån, se nedan.

Det är således inte bara aktier och liknande delägarrätter som omfattas utan även bl.a. aktieoptioner samt konvertibler och vinstandelsbevis i svenska kronor.

Lagrådsremissen s. 39.

4 Undantagsreglerna

Tioprocentsregeln

Till huvudreglerna föreslås två kompletteringsregler. Enligt den ena regeln ska avdrag för ränteutgifter göras, om den inkomst som motsvarar utgiften skulle ha beskattats med en skattesats som uppgår till minst tio procent enligt lagstiftningen i den stat där det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten hör hemma, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten. Denna regel ska även få tillämpas på externa back-to-back-lån.

Det spelar ingen roll om inkomsten behandlas som ränteinkomst, utdelning eller kapitalvinst. Om inkomsten exempelvis behandlas som skattefri utdelning är tioprocentregeln således inte tillämplig. Detsamma gäller om betalningen skatterättsligt behandlas som en nullitet12 på grund av att den utländska rättsordningen klassificerar den som en företagsintern betalning. Det kan även finnas stater som har en särskild lägre beskattningsnivå för t.ex. ränteinkomster eller för inkomster som inte har uppkommit på grund av verksamhet i den staten. Även i dessa fall gäller att beskattningsnivån ska fastställas utifrån den lägre skattesatsen, om det är så att den skulle ha tillämpats på den aktuella inkomsten. Ett hypotetiskt test görs för att avgöra beskattningsnivån genom att man hos det mottagande företaget bortser från överskott eller underskott som härstammar från normal drift eller annat. I stället ska företaget behandlas som om det enbart haft den inkomst som motsvarar den ränteutgift som är föremål för bedömning. Om beskattningen i ett sådant fall uppgår till minst tio procent är kravet på lägsta beskattning uppfyllt. Avdrag får inte göras med stöd av tioprocentsregeln när ett fast driftställe är mottagare av räntan om beskattningen i det fasta driftstället understiger tio procent och den stat där bolaget hör hemma undantar inkomsten från beskattning, exempelvis genom exempt-metoden.

Tioprocentsregeln gäller inte om det företag som faktiskt har rätt till inkomsten har möjlighet att göra avdrag för utdelning förutsatt att Skatteverket kan visa att såväl förvärvet som den skuld som ligger till grund för ränteutgiften till övervägande del har motiverats av annat än affärsmässiga skäl.

När det gäller uttrycket ”den som faktiskt har rätt till inkomsten” anger regeringen att det ska motsvara begreppet ”beneficial owner” som används i anglosaxisk rätt. Detta uttrycks i förslaget med att det ska vara det företag som är ”den verkliga och rättmätiga ägaren som åtnjuter de ekonomiska fördelarna” och att ”mottagaren ska ta emot inkomsten för egen del”13. I vad mån denna beskrivning överensstämmer med anglosaxiskt språkbruk kan dock ifrågasättas.

Vidare anser regeringen att en internbank normalt ska betraktas som den som faktiskt har rätt till inkomsten vid transaktioner med andra koncernföretag på grund av sin funktion som bank inom koncernen. Även om en internbank har tagit emot inlåning från koncernföretag och lånar ut till andra (eller samma) företag inom koncernen är det således internbanken som faktiskt har rätt till ränteinkomsterna. Regeringens uttalande härvidlag är dock försett med en reservation, nämligen att det inte är fråga om sådan otillbörlig skatteplanering genom ränteavdrag som Skatteverket har identifierat, eller av liknande slag14. Även om en internbank är belägen i en jurisdiktion där beskattningen understiger tio procent och den första kompletteringsregeln således inte är tillämplig för lån från internbanken kan dock huvudsakligen affärsmässiga skäl enligt den andra kompletteringsregeln föreligga.

Även cash-pooling-verksamhet, som innebär att koncernens likviditet hanteras av ett eller flera företag, ska bedömas på motsvarande sätt. Avdragsrätten för ränteutgifter till ett företag med cash pooling-verksamhet ska därmed normalt inte ifrågasättas på den grunden att det inte faktiskt skulle ha rätt till ränteinkomsten. Om det är fråga om sådan skatteplanering med hjälp av ränteavdrag som är föremål för de föreslagna ändringarna kan dock avdragsrätten bli ifrågasatt sägs det i remissen.

När man ska bedöma om tioprocentsregeln är tillämplig spelar det ingen roll hur skatten är utformad eller hur den betecknas. Även avkastningskatt eller annan schablonbeskattning accepteras om väl inkomsten beskattas med minst tio procent. Någon ytterligare vägledning för livförsäkringsföretag m.fl. ges dock inte. Regeringen bedömer att tioprocentsregeln i praktiken i de flesta fall inte kommer att vara onödigt komplicerad att tillämpa. Som skäl för detta anges att avdragsbegränsningen endast avser internt lånefinansierade förvärv av delägarrätter från företag inom den egna intressegemenskapen.15

Skatteverket har föreslagit att verket ska ges möjlighet att vägra avdrag trots förutsättningarna i tioprocentsregeln är uppfyllda. Detta förutsatt att verket kan visa att transaktionerna inte har genomförts av sunda affärsmässiga skäl. Regeringen anser dock att en sådan generell regel inte bör införas nu. Huruvida en justering är nödvändig eller inte kommer att omfattas av Skatteverkets uppdrag om att utvärdera de föreslagna reglerna.15

Exempelvis enligt fiscal unity-reglerna i Nederländerna och de amerikanska check-the-box-reglerna.

Lagrådsremissen s. 44.

Lagrådsremissen s. 45.

Lagrådsremissen s. 42.

Lagrådsremissen s. 42.

Undantag från tioprocentsregeln

Till skillnad mot vad Finansdepartementet föreslog i sin PM ska, som nämnts, även företag som har möjlighet att göra avdrag för lämnad utdelning kunna tillämpa tioprocentsregeln. Regeringen anser dock att det bör införas en möjlighet att i vissa fall neka avdrag för ränteutgiften. Regeringen anser därför att det bör införas en särskild regel som ger Skatteverket möjlighet att visa att både den skuld och det förvärv som ligger till grund för ränteutgiften till övervägande del har motiverats av andra än affärsmässiga skäl. Vid bedömningen av vilken nivå som är lämplig har regeringen stannat för ”övervägande del”, bl.a. eftersom Skatteverket inte har insyn i ett företags verksamhet. Med ”övervägande” del avses mer än hälften. Undantagsregeln riktar sig främst mot investmentföretag (och vissa utländska företag) och syftar förstås till att förhindra sådana transaktioner som genomfördes i Industrivärden-målen.

Det blir således det företag som vill ha avdrag för ränteutgiften som har bevisbördan för att inkomsten i princip beskattas med en viss lägsta nivå medan Skatteverket har bevisbördan för att förvärvet och den skuld som ligger till grund för ränteutgiften till övervägande del har motiverats av annat än affärsmässiga skäl i de fall då det långivande företaget har möjlighet att få avdrag för lämnad utdelning.

Huvudsakligen affärsmässiga skäl

Om företaget inte klarar kravet på minst tio procents beskattning finns det ändå en möjlighet att ”slippa” avdragsförbudet genom en ytterligare kompletteringsregel. Enligt denna ska avdrag medges om såväl förvärvet som den skuld som ligger till grund för ränteutgifterna huvudsakligen är motiverade av affärsmässiga skäl. En samlad bedömning ska därvid göras där alla relevanta faktorer beaktas. Med huvudsakligen menas minst 75 procent17. Det är således ett mycket högt krav på affärsmässighet som fordras för att kunna tillämpa denna kompletteringsregel. Den som inte klarar tioprocentsregeln lär därför få en rejäl uppförsbacke för att få igenom ett ränteavdrag särskilt som det måste bli mycket svårt att objektivt mäta detta rekvisit. Regeringen anser dock att denna kompletteringsregel kan tillämpas t.ex. när en multinationell koncern har placerat ett huvudkontor för en särskild region i ett lågskatteland på grund av att detta land har en välreglerad och väl fungerande finansmarknad samt en stabil politisk situation18. Kravet på affärsmässighet bör enligt regeringen i princip anses vara uppfyllt i de fall det inte är fråga om skatteplaneringsförfaranden av det slag som Skatteverket påvisat i sin PM eller liknande förfaranden. Det förhållande att ett förvärv som får anses affärsmässigt motiverat också har en viss skatteeffekt utgör dock enligt regeringen inte ensamt skäl att vägra tillämpningen av undantagsregeln.

Se prop. 1999/2000:2, del 1 s. 502 f.

Lagrådsremissen s. 50.

5 Ikraftträdande

De föreslagna reglerna i 24 kap. IL ska träda i kraft den 1 januari 2009 och tillämpas på ränteutgifter, som belöper sig på tiden efter utgången av 2008. Reglerna kommer således att gälla även för ränteutgifter där förvärvet av delägarrätter skett långt tidigare. Någon retroaktiv skattelag är det dock inte fråga om eftersom begränsningarna inte träffar ränteutgifter före årsskiftet.

6 Avslutande synpunkter

Antalet frågetecken kvarstår efter det att regeringen lämnat remissen till Lagrådet. Något förtydligande av vad som avses med exempelvis ”tillfällig skuld”, ”hypotetiskt test” eller ”benefical owner” går inte att finna. Regeringen har istället valt att överlämna till rättstillämpningen att bedöma detta.

Av Industrivärden-domarna framgår att den generella avdragsrätten för ränteutgifter i 16 kap. 1 § första stycket IL19 ligger fast och inte kan angripas med tillämpning av skatteflyktslagen även om ränteutgifterna uppkommit genom interna förvärv och skulder inom en intressegemenskap och de skattemässiga fördelarna varit mer avgörande än (andra) affärsmässiga skäl. I den mån oönskade effekter av denna typ av transaktioner anses behöva stoppas krävs således lagändring. Det är därför i och för sig välkomnande med en lagstiftning i stället för att skattskyldiga och Skatteverket ska behöva lägga ner stora resurser på långa skatteprocesser för att få avdragsrätten prövad. Det hade dock varit önskvärt om en förändring i avdragsrätten för räntor hade utretts mer generellt och övergripande. Att Skatteverket redan innan lagen trätt ikraft får i uppdrag att utvärdera om den kommer att fungerar på avsett sett indikerar att lagstiftningsarbetet gått för fort. De alternativ till reglering, som nämns i lagrådsremissen – att ändra CFC-reglerna, att införa underkapitaliseringsregler, att införa källskatt på räntor, etc. – borde ha blivit föremål för en grundlig översyn. Mer bråttom torde det inte vara med en lagstiftning. Det kan dock ifrågasättas om lagförslaget verkligen inbringar de medel till statskassan som förväntas finansiera en sänkning av bolagsskattesatsen till 26,3 procent, vilket förutskickats.

Det kan också ifrågasättas om de föreslagna reglerna strider mot EG-rätten. Regeringen anser att reglerna inte kommer i konflikt med EG-fördragets regler om fri etablering, eftersom de inte skiljer på om det företag som lämnat lånet har hemvist i Sverige eller i en annan medlemsstat20. Reglerna påminner emellertid till sin uppbyggnad om de tyska underkapitaliseringsregler, som underkändes av EG-domstolen i Lankhorst-Hohorst (mål C-324/00). Det kan diskuteras om tioprocentsregeln även kan komma i konflikt med sekundärrätten genom att ränte/royaltydirektivet föreskriver att skatt inte får tas ut i utbetalarstaten.21 Genom tioprocentsregeln träffar de föreslagna reglerna i princip bara utländska företag men inga svenska företag förutom kommuner och andra skattebefriade subjekt samt svenska investmentföretag som dock är underkastade en särskild skatteregim. Även den andra kompletteringsregeln kan också komma att bli föremål för prövning av EG-domstolen, som tidigare godkänt att avdragsbegränsningar kan rättfärdigas men bara om regleringen avsett att träffa rent konstlade transaktioner22.

Här bortses från de speciella begränsningarna i avdragsrätten som finns för vinstandelsränta i 24 kap. IL och den begränsning i avdragsrätten för utgifter för vissa utländska skattefria inkomster som följer av 9 kap. 5 § IL.

Lagrådsremissen s. 54.

Se Ståhl-Persson Österman, EG-skatterätt, 2 uppl. s. 251, där författarna hävdar att art. 1.1 även torde förhindra utbetalarstaten från att beskatta utgivaren av betalningen genom att vägra avdrag hos det utgivande bolaget.

Jfr Cadbury Schweppes plc (mål nr C-196/04) och den nya kompletteringsregeln i 39 a kap. 7 a § IL. Se även Thin Cap GLO (mål nr C-524/04).

7 Lagrådets yttrande

Efter författandet av denna artikel har Lagrådet den 6 oktober 2008 avgett sitt yttrande. Lagrådet, som inledningsvis anser att det inger betänkligheter att införa de föreslagna bestämmelserna eftersom de torde kunna kringgås utan större svårighet, föreslår bara vissa smärre redaktionella ändringar23 i lagtextförslaget. Lagrådet befarar att det kommer att bli svårt för Skatteverket att motbevisa de skattskyldigas uppgifter om sambandet mellan skuld, fordring och förvärv. Genom det höga beviskrav som ställs på den skattskyldige att visa det affärsmässiga i transaktionen torde denna rädsla dock vara obefogad. Dock ställer sig Lagrådet frågande till varför ordet ”affärsmässigt” används i den andra kompletteringsregeln som ett motsatsförhållande till ”skattemässigt” eller liknande. Enligt Lagrådet är det i högsta grad affärsmässigt att ta hänsyn till skattekostnaderna och att välja det alternativ som ger ”det för företagaren totalt sett gynnsammaste utfallet”24, något som såväl Skatteverket som de skattskyldiga bör ta åt sig av.

Ulf Tivéus är verksam vid Skeppsbron Skatt.

Bl.a. föreslår Lagrådet att definitionen av företag i intressegemenskap förtydligas och att uttrycket ”motiverade av affärsmässiga skäl” byts ut mot ”affärsmässigt motiverade”.

Lagrådets yttrande s. 5.