EG-rätten får allt större genomslag i de svenska skattedomstolarna. I förhandsbeskedsärendet RÅ 2007 ref. 55
I och II ansågs dock EG-rätten inte tillämplig.
Fall I gällde snus som avsågs exporteras till Danmark. Såväl Danmark som Sverige har i sina anslutningsfördrag undantag från förbudet mot snusförsäljning i övriga EU-länder. Det svenska bolaget ingick i samma koncern som ett danskt bolag. Avsikten var att det svenska bolaget framöver skulle tillverka snuset och sälja det till det danska bolaget.
Skatterättsnämnden fann att bolagets försäljning av snus skulle medföra skattskyldighet enligt tobaksskattelagen, att bolaget inte skulle får avdrag för tobaksskatten, att bolaget inte heller skulle få återbetalning av tobaksskatten och att det ganska bolaget inte skulle kunna godkännas som lagerhållare.
SRN delade inte bolagets uppfattning att man borde göra en analog tillämpning för snuset med de bestämmelser i tobaksskattelagen som rör cigaretter.
Bolaget överklagade och yrkade på motsatt utgång samt att de aktuella bestämmelserna i lagen stred mot gemenskapsrätten och därför inte skulle tillämpas. Skatteverket yrkade på fastställelse.
RR framhöll att snus inte hör till de tobaksprodukter som omfattas av cirkulationsdirektivet 92/12/EG. Sverige har därmed rätt att inför skatter på snus enligt egna regler så länge de inte ger upphov till gränsformaliteter. RR delade inte bolagets uppfattning att skattebetalning skulle anses som en sådan gränsformalitet.
RR delade heller inte bolagets uppfattning att skrivningen i artikel 25 i EG-direktivet om att tullar på import eller export mellan medlemsstaterna är förbjudna skulle kunna vara tillämplig, eftersom skatten på snus inte togs ut på grund av gränspassagen (C-234/99 Nygård). Skatten togs ut med samma belopp vare sig det såldes i Sverige eller exporterades till Danmark. Slutligen kunde uttaget av skatten inte ses som en sådan diskriminerande eller protektionistisk reglering av export som skulle vara otillåten enligt artikel 90 i EG-fördraget (C-383/01 De Danske Bilimportörer).
Frågan om Y kunde godkännas som lagerhållare avvisades.
Slutresultatet blev alltså att skatt skulle komma att tas ut både i Sverige och i Danmark, utan någon som helst avräkning.
I RÅ 2007 ref. 55 II skulle snuset i stället säljas till utländska skeppshandlare och logistikcentraler för taxfreeförsäljning för vidare export eller för försäljning till fartyg eller luftfartyg för förbrukning ombord eller försäljning på sådant fartyg på resa till tredje land. Utgången blev densamma såväl i Skatterättsnämnden som i Regeringsrätten. Skatt togs alltså ut.
RÅ 2007 ref. 71 gällde reklamskatt på film. Skatterättsnämnden beskattade inte reklam på film som sändes via Internet till respektive biograf. Hänvisning gjordes till RÅ85 1 : 24 som enligt SRN får anses innebära att reklam som förmedlats genom radio eller TV inte skulle omfattas av reklamskattelagen.
Regeringsrättens majoritet såg dock mer till syftet med lagstiftningen och fann att det sätt på vilket informationen överfördes till biografen saknade betydelse för bedömningen av skatteplikten. Majoriteten gjorde därmed, med avsteg från ett antal andra domar på senare år, en mer ändamålsenlig tolkning.
Ett regeringsråd var skiljaktigt och ville fastställa förhandsbeskedet.
Man kan fundera över varför ett sådant här speciellt mål gjordes till referatmål. Möjligen kan det bero på att Regeringsrätten ville bryta med den snäva tolkning av reklamskattelagen som RR gjorde sig till tolk för i RÅ 2000 not. 191 (se SkatteNytt 2001 sid. 378). Det är dock i hög grad osäkert, lika osäkert som reklamskattelagens eventuella avskaffande.
Gunnar Rabe