Warum soll man es einfach machen wenn man es so schön komplizieren kann?
Jag vet just inte mer om mervärdesskatten, än att jag som konsument får betala den. Som närstående till egenföretagare har jag också lärt mig att upprätta mycket enkla momsdeklarationer. Enkla och enkla, förresten, det förekommer omvänd byggmoms i verksamheten, och den är det inte alldeles lätt att hantera. Men redan på denna mycket basala kunskapsnivå reagerar jag mot att företaget ska behöva redovisa moms på fakturor till företag som också är momssubjekt och betala moms till företag som är momssubjekt. I vår deklaration blir det en utgående moms samtidigt som det blir ett avdrag för ingående moms hos det andra företaget. I vår deklaration blir det ett avdrag för ingående moms samtidigt som det blir utgående moms hos det andra företaget. Allt med ty åtföljande inbetalningar och utbetalningar till skattemyndigheten av samma belopp. Varför tas moms tas ut mellan momsskyldiga subjekt? Eftersom jag brukar delta i olika skatteseminarier och diskussioner, händer det att jag konfronteras med rättsliga problem också inom mervärdesskattesystemet. I sådana fall brukar jag ställa frågan varför moms tas ut på transaktioner mellan momsskyldiga subjekt. Nästan alltid skulle det aktuella problemet lösas, om så inte vore nödvändigt. Jag tycker dock att jag aldrig får något riktigt svar. Nej, det går inte; det är ju en skatt på mervärdet i varje produktionsled; det är viktigt att skattebördan fördelas mellan många subjekt, att skatten sprids ut jämnt i hela ekonomin; det skulle innebära ett för stort ingrepp att ändra på systemet; EU-reglerna kräver(?) detta osv. Det känns dock inte som ens sagesmännen har tänkt på frågan eller riktigt tror på sina förklaringar.
På ett symposium som Centrum för Skatterätt höll på Handelshögskolan i Stockholm den 26 augusti 2008 inträffade detta igen. Gunnar Jonsson från KPMG gjorde ett mycket intressant inlägg i en fråga om moms under rubriken Moms på koncernbidrag? Det spelar ingen större roll för denna artikel vilka problem talaren behandlade, men jag kunde åter se att problemen skulle lösas om moms inte behövde tas ut på transaktioner mellan momssubjekt.
När auditoriet gavs möjlighet att ställa frågor ställde jag därför frågan om det vore tekniskt, praktiskt och juridiskt möjligt att underlåta moms vid transaktioner där köparen är fullt momsskyldig och i så fall varför en sådan lagändring aldrig diskuteras. Momsdebiteringen vid sådana transaktioner förefaller mig fullständigt meningslös och onödig. Den skatt som netto levereras in, är den som icke momsskyldiga subjekt betalat. Varje enskild deklaration innehåller också bruttotal av in- och utgående moms för under perioden företagna transaktioner mellan momssubjekt. Till den delen är positiva och negativa totalsummor lika med 0. Detta måtte gälla tiotusentals deklarationer varje månad. Meningslösa bruttotal för utgående och ingående moms på miljardbelopp redovisas. Felriskerna är monumentala. En promille – en andel så liten att den inte rimligen föranleder kontroll – på en miljard kronor är en miljon kronor. Oavsiktliga fel är ofrånkomliga. Därtill kommer alla de komplicerade och svårlösliga rättsliga problem som alla skatteseminarier diskuterar. För att tillgodose det seriösa näringslivets berättigade krav måste hanteringen ske med skyndsamhet. Är deklarationen negativ ska staten – skyndsamt – skicka tillbaka moms till företagen. Därmed kan kriminella personer snabbt och närmast riskfritt kvittera ut stora belopp. Även om hanteringen är starkt automatiserad och datoriserad, måtte den sysselsätta massor av människor. Dessutom binds en gigantisk kreditvolym upp i bankväsendet. Har någon nånsin försökt beräkna den och vilka konsekvenser den har?
Varför håller vi på så här? Jag kunde inte heller denna gång uppfatta någon bärande förklaring.
Dagen efter symposiet hade jag nöjet att sammanträffa med en av landets främsta akademiska auktoriteter på momsen, till vilken jag ställde samma fråga. Efter en ganska ingående diskussion fick jag min uppfattning bekräftad. Det förefaller inte heller enligt denna auktoritet vara nödvändigt att debitera andra köpare för moms än sådana som inte är momssubjekt.
Jag förstår väl att momssystemet konstruerades som det gjorde. Jag var med och taxerade på den tiden som vi hade omsättningsskatt, OMS. Vid taxeringen till inkomstskatt sorterades ett vitt kuvert med en massa gireringslappar in i inkomstdeklarationen. På kuvertet hade omspersonalen noterat omsättningssummor och vad som betalats in i oms i rutor och kolumner. Vid taxeringen gällde det att på något sätt stämma av omspåsens siffror mot omsättningssiffran och andra belopp i resultaträkningen och i bilagorna till inkomstdeklarationen och bilda sig en uppfattning om siffrornas rimlighet. Det var fullkomligt omöjligt, vågar jag erkänna så här drygt 40 år senare. För skomakare och blomsterhandlare gick det nog skapligt, men redan med livsmedelsbutiker blev det knepigare. Helt i det blå var man när man fick upp deklarationerna för Atlas Copco eller Svenska Cellulosa Aktiebolaget. Siffrorna var i miljoner, så långt fanns det en likhet mellan inkomstdeklaration och omspåse. Men i övrigt stämde absolut ingenting. Ställde man en fråga, fick man ett svar som inte gick att använda. Man satte väl sin kråka i signaturrutan och tog nästa deklaration.
Ett skäl till att det var så omöjligt var, att det gällde att avgöra om ett företag hade sålt till ett annat företag för produktion eller konsumtion. Som producenter köpte företagen råvaror, insatsvaror, underhållsvaror och kontorsprodukter osv. utan oms. Vid investeringar behandlades företagen däremot som konsumenter, och då skulle de – precis som privatpersoner som gick till sin butik och köpte mat – betala oms. Det var naturligtvis en praktisk omöjlig uppgift att från skrivbordet ta ställning till om företaget var konsument eller ej. Förmodligen också teoretiskt, men det kan jag inte minnas att jag någonsin behövde göra.
Då infördes MOMSEN – i Sverige liksom i flera andra länder i Europa. En teoretiskt mycket elegant modell. Den prisades av både jurister och ekonomer. Kumulativa effekter undveks. Det blev konkurrensneutralitet mellan helintegrerade företag och bolagiserade koncerner. Exporten belastades inte och importen fick ingen konkurrensfördel framför inhemsk produktion. Den var lätt att begripa och för allmänheten lätt att acceptera. Varje produktionsled betalade sin lilla andel; det kändes inte så tungt, och det var lätt att bestämma underlaget. Jag vill minnas att man rent av brukade hävda att momsen var självreglerande eller självkontrollerande – säljare och köpare hade ju tummen i ögat på varandra. Det fanns visserligen en massa branscher som var undantagna, men det gjorde inte så mycket. Om det undantagna företaget låg sent i produktionskedjan och fick betala moms, som drabbade det som kostnad eftersom de inte kunde få tillbaka den, blev det i alla fall inte så stor kumulativ effekt så att det störde. Just detta att momsen fungerade så bra trots att alla företag inte var momssubjekt, gjorde den till en mycket bättre skatt än omsen. Samtidigt gjorde just det faktum att många företag inte var momssubjekt, att det var nödvändigt – eller i vart fall närmast självklart eller åtminstone lämpligt – att skatten hanterades som den gjorde, dvs. så att den beräknades på varje försäljning (från momssubjekt) och att även momssubjekt fick betala moms till sina leverantörer. Och köparen fick ju ändå i förekommande fall snart tillbaka skatten från skattemyndigheten.
Det låg kort och gott ett stort pedagogiskt värde i att skatten skulle debiteras på varje faktura, oavsett vem som var köpare. Men egentligen var det inte nödvändigt ens då att göra på det viset. Numera är det endast i bank- och försäkringsverksamhet som stora delar av verksamheten inte är momspliktig. I övrigt är skatten heltäckande. Därför saknas det idag varje skäl att debitera skatt på andra fakturor än sådana som skickas till köpare som är utanför momssystemet.
Jag nämnde inledningsvis att jag har konfronterats med den omvända skattskyldigheten. Den finns i byggbranschen sedan 1 juli 2007 och innebär, att den, som utfört en tjänst mot ett annat företag, inte ska debitera någon moms på sin faktura. I stället ska köparen i sin deklaration ta upp ett utgående momsbelopp motsvarande det som säljaren skulle ha debiterat om det inte vore fråga om byggnadstjänst. Köparen har samtidigt rätt till avdrag med ett lika stort belopp. Detta är verkligen att gå över ån efter vatten. Det är precis samma sak som att inte lägga till någon utgående moms och inte dra av någon ingående moms, dvs. som att helt bortse från fakturan (som ju inte momsbelagts). Och då är vi där vi skulle vara om man inte debiterar moms på fakturor till momsskyldiga subjekt. Det räcker att erinra om att tjänsten trots allt ska beskattas om den utförts i samband med leverans av vara, för att se vilka problem regeln skapar. När värdet av varan är obetydligt gäller dock den omvända skattskyldigheten ändå för tjänsten. En annan gränsdragning som också måste göras, är den mot andra branscher. Snacka om onödiga problem.
Min fråga till alla momskunniga personer är nu: VARFÖR MÅSTE MOMS TAS UT PÅ FAKTUROR TILL MOMSSKYLDIGA SUBJEKT? Om köparen kan visa att han är registrerad till moms, borde säljaren inte behöva debitera någon moms. Om säljaren inte tror på köparen eller om det är oklart om köparen är momsskyldig för hela sin verksamhet, kan säljaren alltid för att freda sig debitera moms. Köparen får ju ändå ganska snart tillbaka pengarna från Skatteverket om han är berättigad till det. Systemet skulle då bli otroligt mycket enklare. Många av de rättsliga och praktiska problem som vidlåder dagens system skulle försvinna.
Ur djupet av min okunskap frågar jag: Har jag fel? Sedan jag för en tid sen ställde frågan på Clas Ramerts utmärkta sajt Skatter.se har han på sin blogg under rubriken Låt omvänd mervärdesskatt bli den enda rättvända eller gå ett steg till! http://www.skatter.se/index.php?q=node/1888 anslutit sig till denna tanke. Han kan mer än jag om sådana här saker.
Niclas Virin är knuten till Centrum för Skatterätt.