Skattenytt nr 3 2009 s. 80

Kapitalinkomstbeskattningen: en översikt och probleminventering

Svensk kapitalinkomstbeskattning har varit föremål för betydande förändringar under de senaste decennierna. Vad gäller beskattningen av finansiella instrument, eller ”värdepapper”, är grundstrukturen etablerad sedan 1990 års stora skattereform. I denna artikel tecknas grundproblem i kapitalinkomstbeskattningen, särskilt vad gäller beskattningen av finansiella instrument. Problem i gällande rätt identifieras, och vissa lösningar diskuteras. Artikeln bygger huvudsakligen på mitt inledningsanförande vid stiftelsen TOR/Skattenytts forskarkonferens den 18–20 augusti 2008 på Johannesbergs slott.

1 Vad är kapitalinkomst i svensk skatterätt?

Kännetecknande för skattesystemet efter 1990 års skattereform är ett vittomfattande inkomstbegrepp. För att besvara frågan vad som är kapitalinkomst är det lämpligt att börja i inkomstslaget kapital, 42 kap. 1 §. Av denna bestämmelse framgår att som intäkt skall tas upp ränteinkomster, utdelningar, inkomster vid avyttring av privatbostäder och alla andra inkomster på grund av innehav av tillgångar samt kapitalvinster. Samtliga dessa intäkter får sägas vara kapitalinkoms-ter också i en djupare mening än att de utgör intäkter i inkomstslaget kapital: det är ju fråga om avkastning av tillgångar samt kapitalvinster.

Juridiska personer beskattas för sina kapitalinkomster i inkomstslaget näringsverksamhet, och det stadgas i 15 kap. 1 § IL att skattepliktiga intäkter är: ersättningar för varor, tjänster och inventarier, avkastning av tillgångar, kapital-vinster- samt alla andra inkomster i näringsverksamheten. Detta är en mycket bred definition och den omfattar alla inkomster som är kapitalinkomster enligt 42 kap. IL. I definitionen skall man särskilt lägga märke till ”avkastning av tillgångar” och ”kapitalvinster”, vilka kan sägas vara de typiska kapitalinkomsterna.

I anknytning till diskussionen om vad som utgör kapitalinkomst är det viktigt- att notera de svenska bestämmelserna för ränteavdrag. Utgångspunkten i svensk skatterätt är ju att det endast är utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster som får dras av som kostnad. Vad gäller räntor är dock avdragsrätten utökad. Utgångspunkten i inkomstslaget kapital är att beträffande obegränsat skattskyldiga får ränteutgifter dras av även om de inte är för att förvärva och bibehålla inkomster, 42 kap. 1 § IL. En viss utökning har dock skett genom tillägget av 42 kap. 1 § tredje stycket IL, vilket föranletts av EG-rätten. Enligt detta stadgande kan begränsat skattskyldiga i vissa fall göra ränteavdrag i inkomstslaget- kapital. I inkomstslaget näringsverksamhet är det dock sedan tidigare full avdragsrätt för ränteutgifter, 16 kap. 1 § IL. Från den 1 januari 2009 gäller emellertid särskilda begränsningar för rätten till avdrag för ränteutgifter vid lån mellan företag i intressegemenskap, 24 kap. 10 a § –10 e § IL.

För fullständighetens skull bör nämnas möjligheten till skattereduktionen i inkomstslaget kapital för underskott av kapital, 65 kap. 9 § IL. Skattereduktion medges med 30 procent av den del av underskottet som inte överstiger 100 000 kronor och med 21 procent av det återstående underskottet.

Beskattning av kapitalvinst och kapitalförluster är ett betydelsefullt område inom kapitalinkomstbeskattningen. Utgångspunkten är att vinsterna är skatte-pliktiga och att förlusterna är avdragsgilla. Beskattningen av kapitalvinster och kapitalförluster skiljer sig betydligt åt beträffande olika tillgångsslag. De grundläggande bestämmelserna om kapitalvinster har vi ju i 44 kap, till exempel avseende avyttringsbegreppet, kapitalvinstberäkningen och beskattningstidpunkten.

Vad gäller beskattningstidpunkten är som bekant huvudregeln att kapitalvins-ter skall tas upp som intäkt det beskattningsår när tillgången avyttras, 44 kap. 26 § IL. Vad gäller svensk kapitalinkomstbeskattning finns det härutöver särskilda regler för en rad slag av tillgångar.1

Det är ju inte möjligt att här gå igenom samtliga dessa områden, men jag skall identifiera några grundproblem och flera av dem kommer att anknyta till beskattningen av finansiella instrument.2

Se särskild reglering för bland annat fastigheter (45 kap.), bostadsrätter (46 kap.), uppskovsbelopp- för privatbostäder (47 kap.), delägarrätter och fordringsrätter (48 kap.), andelsbyten (48a, 49 kap.), andelar i skalbolag (49a kap.), andelar i handelsbolag (50 och 51 kap), andra tillgångar (52 kap.), underprisöverlåtelser (53 kap.), skulder i utländsk valuta (54 kap.) samt insättningsgaranti och investerarskydd (55 kap.).

Här berörs inte lagervärdering av finansiella instrument eller beskattning av valutakursförändringar.

2 Mål och principer i kapitalinkomstbeskattningen

2.1 Inledning

1990 års skattereform genomsyrades som bekant av breddade skattebaser, sänkta skattesatser och minskade möjligheter till skatterättsliga avsättningar. Den lagstiftning som skulle ersättas var i stora delar ett lappverk av lagstiftning från olika epoker. Ett antal mål och principer genomsyrade utformningen av den nya skattelagstiftningen. Flera av dessa utgångspunkter skall behandlas i detta avsnitt. Enligt min mening har dessa än i dag ett betydande värde. Den ekonomiska och politiska utvecklingen, som i hög grad är ömsesidigt beroende av varandra, har emellertid varit betydande under de nästan tjugo år som gått sedan skatte-reformen. Kapitalmarknaden har vuxit i omfattning, och den är i betydande grad internationell. Valutaavregleringen och de fria kapitalrörelserna som också genomfördes i början av 1990-talet har starkt bidragit till den ökade gränsöverskridande handeln. Det svenska medlemskapet i Europeiska unionen år 1995 har inneburit att den svenska skattelagstiftningen måste utformas i enlighet med direktiv och, kanske av störst betydelse, i förenlighet med grundläggande fria rörligheter i EG-fördraget. Även om det stora flertalet av målen med 1990 års skattereform enligt min mening fortfarande har stark rättsteoretisk bärkraft, kan det ifrågasättas om lagstiftningen uppfyller dessa mål och om den i vissa delar uppfyller Sveriges internationella åtagande, särskilt vad gäller EG-rätten. I det följande skall några av målen med 1990 års skattereform diskuteras. Framställningen avser framförallt beskattningen av finansiella instrument, eller ”värdepapper” som numera är motsvarande uttryck i inkomstskattelagen.

2.2 Likformig och neutral beskattning

Ett betydande mål för skattereformen, även vad gäller kapitalinkomstbeskattningen, var att den skulle vara likformig: avkastning och kapitalvinster skulle behandlas på ett likformigt sätt inom ramen för ett och samma inkomstslag. Med likformig beskattning kan man uppnå skatterättslig neutralitet, vilket skulle ge följden att beskattningen inte är utslagsgivande vid val mellan olika investeringsalternativ. Utgångspunkten var att kapitalinkomster skulle beskattas likformigt med en skattesats om 30 procent.

Den likformiga kapitalinkomstbeskattningen innebar också att löpande kapitalinkomster, det vill säga ”avkastning” som ränta och utdelning, skulle beskattas likformigt med kapitalvinster. Det resultatet uppnåddes också i hög grad, även om en betydelsefull skillnad kvarstår, och den avser beskattningstidpunkten. Den löpande avkastningen beskattas just ”löpande”, medan kapitalvinster, eller förmögenhetsförändringar för tillgången, beskattas vid realisationstidpunkten. För att kompensera fördelen med uppskov med beskattning beträffande kapitalvinster, begränsades rätten till avdrag för kapitalförluster till, som huvudregel, 70 procent av förlusten. Denna huvudregel kvarstår i inkomstslaget kapital. Av bostadspolitiska skäl begränsades beskattningen av kapitalvinster vid avyttring av bostäder.

I systemet före skattereformen fanns det betydande skillnader i beskattningen av avkastning och kapitalvinst. Aktierna behandlades olika beroende på innehavstiden. Under de två första åren beskattade hela vinsten och därefter beskattades 50 procent av vinsten. Kapitalvinstberäkningen skiljde sig åt beträffande olika typer av innehav: till exempel gällde att beträffande kapitalvinstberäkningen för äldre aktier företogs en genomsnittsberäkning, men för yngre aktier gällde aktie-för-aktie-metoden. Schablonmetoden tillämpades för marknadsnoterade äldre aktier.

Vid kapitalvinstberäkningen av det som numera benämns delägarrätter och fordringsrätter gäller genomsnittsmetoden, och den metoden tillämpas i båda inkomstslagen. Beräkningen är inte helt enkel, och för privatpersoner som inte har tillgång till rådgivning kan den vara svårtillämpad. Detta har uppmärksammats bland annat av Skatteverket som i en rapport från 2001 noterat detta, men ändå ansett att genomsnittsmetoden var mindre svårtillämpad än andra tänkbara metoder.

Den portföljmetod som Rink3 föreslog innebar att den genomsnittliga anskaffningskostnaden beräknades som en andel av försäljningsintäkterna. Från försäljningsintäkterna skulle avdrag göras med ett belopp som utgjordes av portföljens hela anskaffningskostnad dividerad med hela portföljens marknadsvärde. Vid genomsnittsmetoden görs beräkningen per aktie med vid portföljmetoden gjordes beräkningen per krona marknadsvärde hos hela portföljen. Denna avdragskvot skulle fastställas varje år, och den bestämde hur stor del av intäkten som skulle få dras av som anskaffningsvärde vid avyttringar under året.

Se framförallt SOU 1989:33 Reformerad inkomstbeskattning, Del II, Inkomst av kapital, betänkande av utredningen om reformerad inkomstbeskattning (Rink).

2.3 ”Evig” beskattning

Genom skattereformen blev hela kapitalvinsten beskattningsbar oavsett innehavstid, vilket brukar benämnas ”evig” beskattning. Härigenom fick vi en neutral kapitalinkomstbeskattning mellan olika former av kapitalinvesteringar. Den eviga beskattningen har den stora fördelen att den motverkar inlåsningseffekter. Anta att skatteuttaget begränsas eller till och med bortfaller efter en viss innehavsperiod. Det innebär ett incitament för den skattskyldige att behålla innehavet, även om ekonomiska och andra överväganden talar för en avyttring. En rimlig utgångspunkt för ett skattesystem bör enligt min mening vara att inte tillhandahålla sådana styrmekanismer. Fiskala skäl talar givetvis också för en evig beskattning. Nära länkat till målet med evig beskattning är målet med likformig beskattning. Om beskattningen i det övriga kapitalvinstsystemet är evig, talar likformighetsskäl för evig beskattning även i andra delar av systemet.

2.4 Avdragsrätt för kapitalförluster

Kapitalförluster på marknadsnoterade aktier och andra finansiella instrument kunde kvittas full ut mot kapitalförluster på motsvarande instrument. Överskjutande kapitalförluster och kapitalförluster på andra instrument kunde dras av endast till 70 procent. Den begränsade avdragsrätten avsåg att motverka skatte-krediter som uppstod när de skattskyldiga tidigarelägger förluster och senarelägger vinster. Med hänsyn till kontrollsvårigheterna beträffande icke-marknadsnoterade aktier och för att dämpa effekterna av skattekrediter, bestämdes att förluster på sådana aktier inte skulle vara lika generös.

Kapitalvinstbeskattningen av fordringar genomgick också betydande förändringar. Även de skulle beskattas enligt genomsnittsmetoden, och därigenom uppstod likformighet i jämförelse med beskattningen av aktier. Evig beskattning infördes och avtrappning av den skattepliktiga andelen av vinsten avskaffades. I det äldre systemet var skillnaden i beskattningen av räntor och kapitalvinster betydande. För vissa slags skuldebrev, närmast bankcertifikat, statsskuldväxlar och skattkammarväxlar, gällde att all värdeförändring skulle anses som ränta: avyttrade man ett sådant instrument var det således en ränteinkomst och inte en kapitalvinst.

I det gamla systemet var ränteinkomster fullt ut beskattningsbara, medan den skattepliktiga delen av en reavinst reducerades ju längre man innehaft instrumentet. Genom skattereformen slog man samman inkomstslagen kapital och tillfällig förvärvsverksamhet till ett gemensamt inkomstslag kapital. Det medförde att kvittning kunde ske inom inkomstslaget och att både räntor och reavinster beskattades efter en gemensam proportionell skatt. Beskattningen blev som sagt evig – avtrappningsmomentet togs bort. Kapitalförluster skulle som huvudregel dras av med 70 procent, och det var samma motiv som gällde beträffande kapitalförluster vid avyttring av aktier, se ovan.

Fortfarande kvarstår principiella skillnader mellan räntebeskattning och kapitalvinstbeskattning: räntebeskattningen sker årligen och kapitalvinstbeskattningen sker vid realisationstidpunkten.

2.5 Motverka inlåsningseffekter

Ett viktigt mål med 1990 års skattereform var att motverka inlåsningseffekter. Det fanns betydande inslag av detta i det tidigare systemet, särskilt som en avtrappning av den skattepliktiga kapitalvinsten skedde beträffande aktier och fordringar. Genom den eviga beskattningen motverkade man sådana inlåsningseffekter.

Det skall dock noteras att tillämpningen av realisationsprincipen också kan medföra inlåsningseffekter. Det faktum att avyttringen är den beskattnings-utlösande händelsen kan medföra att innehavaren avstår från att avyttra tillgången. Är det fråga om inkomstslaget kapital och den skattskyldige med vinst avyttrar en marknadsnoterad delägarrätt, kan det vara så att han inte har någon kapitalförlust på en motsvarande tillgång att fullt ut kvitta mot vinsten. För den överskjutande kapitalförlusten medges endast avdrag med 70 procent. Den negativa effekten av denna kvotering av kapitalförlusten kan medföra att investeraren avstår från avyttringen.

Alternativet till beskattning enligt realisationsprincipen är istället en årlig beskattning av värdeförändringar på kapitaltillgångarna. Den kan utformas på flera olika sätt. En metod är att fastställa en fiktiv inkomst som därefter beskattas. Ett sådant system har vi beträffande investmentföretag, investeringsfonder och livförsäkringsföretag.

Som exempel utgår en skatt hos livförsäkringsföretag om 15 procent av skatte-underlaget, se 9 § första stycket lagen om avkastningsskatt (avser pensionsförsäkringar). För medel som ett försäkringsföretag förvaltar på grund av K-försäkringar utgår istället en avkastningsskatt med 30 procent av nio tiodelar av kapitalunderlaget, se 9 § andra stycket lagen om avkastningsskatt.4

Vad gäller beskattningen av investmentföretag och investeringsfonder gäller följande enligt 39 kap. 14 § IL. Kapitalvinster skall inte tas upp och kapitalförluster skall inte dras av. Ett belopp som motsvarar 1,5 procent av värdet på delägarrätter vid beskattningsårets ingång skall tas upp. Utdelning som före-taget eller fonden lämnar skall dras av. För investmentföretagen sker bolagsbeskattning med 28 procent och för investeringsfonder är den istället 30 procent, 65 kap. 14 § IL.5

Det är teoretiskt möjligt att även schablonbeskatta värdeförändringar på kapitaltillgångar, i likhet med den konstruktion som gäller för de här nämnda mellanhandsägarna. En schabloniserad inkomst fastställs för värdeförändringen vilken blir föremål för beskattning. Med denna modell frångås alltså realisationsprincipen och avyttringen som den beskattningsutlösande händelsen.

Det kan finnas anledning att i detta sammanhang diskutera tillämpningen av realisationsprincipen i kapitalinkomstbeskattningen. Ett betydande skäl för reali-sationsprincipen är att den uttrycker skatteförmågeprincipen (”ability-to-pay principle”): genom realisationen får den skattskyldige medel att betala skatten. Den kan också sägas vara uttryck för en försiktighetsprincip. För till exempel marknadsnoterade finansiella instrument föreligger knappast några problem att värdera tillgången, men om så inte är fallet kan det finnas betydande svårigheter. Att vänta med beskattningen av värdeförändringar till realisationstidpunkten kan därför vara att föredra av försiktighetsskäl – det blir vare sig en övervärdering eller undervärdering av värdeförändringen.

Jfr hänvisningen i 39 kap. 5 § IL.

Beskattningen av investmentföretag, och därigenom även andra mellanhandsägare, har kommit i blixtbelysning genom RÅ 2008 ref. 14. I rättsfallet uttalade Regeringsrätten att lånefordringar på intresse- och dotterföretag inte skall anses som ”värdepapper eller liknande tillgångar” vid tillämp-ning av 39 kap. 15 § IL. Av avgörande betydelse för domen var målet med beskattningen av investmentföretag, nämligen att neutralitet skall uppnås mellan å ena sidan direkt ägande och å andra sidan indirekt ägande som genom investmentföretag. Eftersom de ifrågavarande skuldförbindelserna inte genererade utdelning, var det enligt Regeringsrätten klarlagt att de inte omfattades av uttrycket värdepapper.

2.6 Något om reciprocitet och symmetri i beskattningen

Inledningsvis skall behandlas målet med reciprocitet i beskattningen. Om en ränte-inkomst eller kapitalvinst är skattepliktig för en skattskyldig är också motsvarande ränteutgift respektive kapitalförlust avdragsgill för en annan skattskyldig. Annorlunda uttryckt kan man säga att samma omständigheter skall bedömas lika ur både borgenärens som gäldenärens perspektiv (alt. köparens och säljarens perspektiv).6 Reciprocitet i beskattningen är särskilt tydlig vad gäller räntor. Anta att gäldenären G har en skuld till borgenären B, på vilken belöper en årlig ränta. B överlåter sin fordran till den nye borgenären B 2. B 2 erlägger till B kompensation för upplupen men ännu ej förfallen ränta avseende fordran på G. Hur skall denna del av ersättningen till B behandlas skatterättsligt ur dennes perspektiv? G kommer ju att erlägga den förfallna räntan till B 2, och för B 2 är denna betalning en ränteinkomst. Om ett strikt reciprocitetsmål upprätthålls för räntebetalning, vore alltså inte B 2:s ersättning till B för ännu ej förfallen ränta, någon ränteinkomst. Ur ett skatterättsligt perspektiv behandlas den dock som ränta och kan benämnas räntekompensation. Målet med reciprocitet i räntebeskattningen har blivit aktuellt i och med de nya begränsningarna för ränteavdrag i inkomstslaget näringsverksamhet, 24 kap. 10 a–10 e §§ IL. Ett problem med de upplägg som reglerna avser att motverka är att ränteavdrag medges i Sverige, medan motsvarande inkomst, typiskt sett en ränteinkomst, inte är skattepliktig för mottagaren. Detta medför att målet med reciprocitet i beskattningen inte uppfylls.7

Något skall även sägas om målet med symmetri i beskattningen. För en och samma skattskyldig gäller att om kapitalvinster och ränteinkomster är skattepliktiga är kapitalförluster och ränteutgifter avdragsgilla. Brist på symmetri i beskattningen kallas följaktligen asymmetri. Målet med symmetri i beskattningen kan sägas genomsyra svensk kapitalinkomstbeskattning. Det är vanligt förekommande att reciprocitet och symmetri förväxlas. Med en allitereration kan man säga att ”symmetri avser samma skattskyldig”.

Benämns även ”kongruens”, se Mutén, Inkomst eller kapitalvinst, P.A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1959.

Se prop. 2008/09:65 Sänkt bolagsskatt och vissa andra skatteåtgärder för företag, s. 36.

3 Skattesats och inflation

Efter 1990 års skattereform kom kapitalinkomster att beskattas proportionellt: 30 procent i inkomstslaget kapital, även om bolagsskattesatsen numera sjunkit till 26,3 procent. Med hänsyn till skatteuttaget i jämförbara länder i omvärlden synes det klart att båda dessa skattesatser ytterligare borde justeras ner något, varför inte en skattesats om 25 procent i inkomstslaget kapital och tillika som bolagsskattesats? Likformighet skulle därmed återigen vara uppfyllt beträffande skattesatserna.

I det äldre skattesystemet hade vi haft en i vissa fall progressiv beskattning av kapitalinkomster. Med en proportionell beskattning bortfaller incitamentet att fördela tillgångar mellan familjemedlemmar.

En viktig fråga vid tidpunkten för 1990 års skattereform var hur inflationen skulle beaktas i skattesystemet. Under 1970- och 1980-talen hade vi haft en påtaglig inflation i Sverige liksom i andra industrialiserade länder utanför östblocket. I en ekonomi med hög inflation är det framförallt kapitalvinster som riskerar att till stor del vara en värdeförändring förorsakad av försämringen av penningvärdet. Kapitalvinster beskattas ju vid realisationstidpunkten och om innehavet är mångårigt, är det hög risk att den värdeförändring som utgör real värdetillväxt är liten. I jämförelse med den progressiva beskattningen av förvärvsinkomster, som ju är underkastade en löpande årlig beskattning, motiverade det en jämförelsevis lägre, proportionell skattesats för kapitalinkomster. Under åren efter skattereformen har dock inflationen blivit betydligt mindre och kapitalskatterna har sänkts avsevärt i övriga länder: den svenska beskattningen av kapitalinkoms-ter framstår som hög.8

Idag har vi ett nominalistiskt skattesystem i den meningen att någon utpräglad hänsyn till inflationen inte finns, om man undantar den ”lägre” skattesatsen i inkomstslaget kapital jämfört med den progressiva beskattningen av förvärvsinkomster. Grundtanken är att ”en krona är en krona”.

Det skall noteras att Realskatteutredningen, under ledning av Gustaf Lindencrona, föreslog införandet av en inflationskorrigerad beskattning.9 I viss omfattning har det i det svenska skattesystemet funnits inslag av hänsynstagande till inflationen, till exempel vid kapitalvinstbeskattning vid fastighetsavyttringar. Om inflationen tilltar kan det kanske komma i fråga att återigen ta upp diskussionen kring ett eventuellt hänsynstagande i beskattningen till penningvärdeförsämringen.

Det finns flera problem i ett nominalistiskt system. Vid kapitalvinstbeskattningen kan inflationsproblemet sägas bestå i att försäljningsintäkten bestäms till vad den uppgår till vid avyttringstidpunkten och anskaffningsutgiften bestäms till vad den en gång utgjorde vid anskaffningstidpunkten. Vid kraftig inflation föreligger den en kraftig brist i symmetrin i ett sådant system. Vad göra? Två lösningar är endera att indexreglera anskaffningsutgiften alternativt försäljningsintäkten eller att anpassa skattesatsen efter inflationen.10 Frågan är dock om det är lämpligt att inflationsanpassa en sektor av skattesystemet och låta den i övrigt vara nominalistisk. Det kan orsaka brister i neutraliteten och kan leda till att skattesystemet dirigerar den skattskyldiges val av handlingsalternativ. Experter som utrett frågan har förordat att hela systemet bör beakta inflationen och att partiella lösningar inte är att föredra.11

Den ekonomiska verkligheten kan dock svänga hastigt. Under början av år 2008 var inflationen i Sverige och i vår omvärld i tilltagande, framförallt orsakad av höga energi- och råvarupriser. Under slutet av år 2008 avtog dock inflationen som en följd av finanskris och begynnande lågkonjuktur.

Se SOU 1982:1 Real beskattning, men även SOU 1964:1 och 2 Indexlån.

Se härom Melz, Peter, Kapitalvinstbeskattningens problem, Stiftelsen Juristförlaget vid Stockholms universitet, Stockholm, 1986, t.ex. s. 21.

Jfr även Victor Thuronyis undersökning om inflationskorrigerad beskattning i Tax law design and drafting, IMF, Washington D.C., 1996.

4 Skattelagstiftningen och den ”ekonomiska verkligheten”

En utgångspunkt för lagstiftningen om kapitalinkomstbeskattning bör vara att den skall gestalta den ”ekonomiska verkligheten”. Det ligger ett egenvärde i att lagstiftningen gör det, eftersom det får anses bidra till (i) ökad legitimitet samt (ii) inre logik och konsekvens. Det är dock ingen lätt uppgift att omsätta detta i praktiken. Den ”ekonomiska verkligheten” är i ständig förändring: lagstiftaren hinner inte med. Dessutom kan den ekonomiska verkligheten vara så komplicerad att den inte låter sig fångas i lagtexten, i varje fall inte om lagen skall vara begriplig. Det skall sägas att Skatteverket har gjort, och alltjämt gör, ett omfattande arbete för att begripliggöra skattelagstiftningen genom bland annat broschyrer och blanketter, även om det inom området för kapitalinkomstbeskattning funnits exempel på svårtolkade anvisningar.

Enkelhet i beskattningen kan stå i konflikt med önskan att återspegla den ekonomiska verkligheten. Ett exempel på detta är den så kallade nollregeln i 48 kap. 13 § IL för bland annat teckningsrätter. Typfallet är att en aktieägare erhållit teckningsrätter för att delta i en nyemission i det bolag i vilket han äger aktier. Anskaffningsutgiften för teckningsrätterna skall anses vara noll kronor, stadgas det i den aktuella bestämmelsen. I själva verket är det så att värdet av teckningsrätten kan sägas härröra från värdet av den ursprungligen förvärvade aktie på vilken tilldelningen av teckningsrätter grundas. Dessutom har teckningsrätten- ett marknadsvärde. Genom att sätta anskaffningsutgiften för teckningsrätten till noll kronor erhåller den skattskyldige ett uppskov med beskattningen till den tidpunkt när aktierna i bolaget avyttras.12 Nollregeln utgör onekligen en enkel metod för att fastställa anskaffningsutgiften i detta fall, men den stämmer inte särskilt väl överens med den ekonomiska verkligheten, eftersom det är klart att teckningsrätten i normalfallet har ett värde som överstiger noll.13

Målet med enkelhet i beskattningen kan knappast sägas vara uppfyllt när det gäller möjligheten till avdrag för kapitalförlust i inkomstslaget kapital, se 48 kap. 19–24 §§ IL. Som huvudregel gäller visserligen att 70 procent av kapitalförlusten är avdragsgill, men det finns en rad undantag när i viss omfattning ett större avdrag kan göras. Skillnad görs bland avseende kapitalförluster vid avyttring av marknadsnoterade delägarrätter, kvalificerade andelar, marknadsnoterade andelar i vissa investeringsfonder och kapitalförlust på vissa marknadsnoterade svenska fordringsrätter. Lagstiftningen är mycket komplicerad, och det måste anses som extra allvarligt att denna lagstiftning drabbar privatpersoner som beskattas i inkomstslaget kapital, som normalt inte har tillgång till den expertis som näringsidkare ofta biträds av.

Det finns en rad andra klassificeringsfrågor i vilka det finns en konflikt mellan målet med enkelhet i beskattningen och vad som utgör den ekonomiska verkligheten. Det gäller till exempel innebörden av begrepp som ränta, utdelning och kapitalvinst, samt klassificeringen av instrument som delägarätt, fordringsrätt respektive utländsk fordringsrätt. Under 1990-talet prövade Regeringsrätten en rad mål om innebörden av räntebegreppet och dess avgränsning mot kapitalvinst.14 Flera av rättsfallen avsåg nollkupongare, det vill säga obligationer som löper utan någon särskild räntekupong. Nollkupongaren emitteras under det nominella värdet och skillnaden mellan emissionspriset och inlösenpriset, det nominella värdet, utgör gäldenärens ersättning till borgenären för krediten. Det står klart att underkursen skatterättsligt är att beteckna som ränta. Men vad gäller om borgenären avyttrar nollkupongaren under lånets löptid, och om det allmänna ränteläget har förändrats i jämförelse med vad som gällde vid emissionstidpunkten? Av Regeringsrättens praxis framgår relativt entydigt att någon uppdelning av värdeförändringen på obligationen inte skall göras i en räntedel och en kapitalvinstdel, utan att hela förändringen skall behandlas som ränta eller räntekompensation.15 I svensk skatterätt har under lång tid tillämpats en förhållandevis formell syn på innebörden av uttrycket ränta, och det synes i hög grad fort-farande gälla.

För det fall att teckningsrätten avyttras utlöses dock omedelbar kapitalvinstbeskattning av teckningsrätten, och anskaffningsutgiften för denna är alltjämt noll.

Om olika teoretiska metoder i skatterätten för beräkning av värdet av teckningsrätter, se Mattsson, Nils, Aktiebolagens finansieringsformer, Norstedts, Stockholm, 1977, s. 48 ff.

Se härom Hilling, Axel, Income taxation of derivatives and other financial instruments – economic substance versus legal form, Jönköping, 2007, men även Grönlund, Jörgen, Avkastning på sammansatta instrument, SvSkT, 2003, s. 603–627.

Se särskilt RÅ 1997 ref. 44 men även RÅ 1994 ref. 19. Jfr principiellt även Mutén, Leif, Inkomst eller kapitalvinst, P.A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1959, s. 31.

5 Internationell påverkan

Våra danska forskarkolleger talar ju ofta om ”det ydre pres” – med andra ord internationell påverkan – och det är något som är särskilt påtagligt vad gäller kapitalinkomstbeskattningen. Den internationella påverkan är ju särskilt kännbar inom området efter valutaavregleringen i slutet av 1980-talet.

Inget skattesystem är en isolerad ö, utan anpassning måste ske i förhållande till andra länder – och i någon mån måste de också anpassa sig efter våra behov. Internationell påverkan gör sig påmind på flera sätt. Å ena sidan är det i Sveriges intresse att motverka internationell skatteflykt och användningen av skatte-paradis. För detta finns flera olika metoder både på övernationell nivå och nationell nivå, som internationella skattekonkurrensprojekt, informationsutbyte och nationell motverkanslagstiftning som CFC-lagstiftning. Å andra sidan är det svårt för Sverige att utforma ett system för kapitalinkomstbeskattning utan att det är i samklang med de system som finns i vår omvärld. Svenska särlösningar kan vara svåra att genomföra. Vi kan förlora kapital och investerare. Som redan framgått anser jag att de jämförelsevis höga svenska kapitalinkomstskatterna är svåra att försvara i en internationell jämförelse.

Den nationella skattelagstiftningen måste utformas i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden som EG-rätten, dubbelbeskattningsavtal och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Informationsutbyte om inkomster samt innehav av tillgångar och sparmedel i andra stater är med hänsyn till den ökade internationaliseringen och fria kapitalrörelser av central betydelse i ett lands skattesystem. När det gäller inhämtning av kontrolluppgifter är Sverige i många stycken ett föregångsland. Tillsammans med de övriga nordiska länderna har det gjorts genombrott när det gäller att förbinda vissa skatte-paradis att i enlighet med särskilda avtal utbyta upplysningar. Spardirektivet är också av betydelse, och det omfattar också vissa länder utanför den kretsen av medlemsländer i EU.

6 Exempel på klassificeringsproblem vid beskattningen av finansiella instrument

6.1 Innebörden av ”marknadsobligationer” och RÅ 2008 ref. 3

För att illustrera problemet med att i skatterätten klassificera och kapitalinkomstbeskatta finansiella instrument, skall jag i detta avsnitt göra en fördjupning avseende så kallade marknadsobligationer. Marknadsobligationer är ett finansiellt instrument som har behandlats av Skatterättsnämnden i ett avgörande från den 3 januari 2007. Förhandsbeskedet överklagades till Regeringsrätten som meddelade dom den 20 februari 2008. Det kan redan här konstateras att Regerings-rätten fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked, men valde ändå att i domskälen uttrycka de centrala delarna av vad denna fastställelsedom avsåg. Enligt min mening är detta ett föredömligt sätt att motivera en fastställelsedom, eftersom det tydliggör vilka konsekvenser domen har. Mot den bakgrunden kan det till och med sägas att prejudikatvärdet blir större för en sådan dom än för en dom i vilken det endast framgår att Regeringsrätten fastställer Skatterättsnämndens beslut.

Marknadsobligationerna skulle utfärdas av en bank och de skulle vara marknadsnoterade. Återbetalning skulle ske med nominellt belopp i svenska kronor. Vid återbetalningen kunde även ett tilläggsbelopp utgå. Storleken av tilläggsbeloppet bestämdes av utvecklingen i marknaden för flera olika slags tillgångar. Dessa kategorier benämndes ”korgar” och var tre till antalet.

Korg 1: aktier (65 %), räntor (5 %), råvaror (30 %).

Korg 2: aktier (20 %), räntor (45 %), råvaror (35 %).

Korg 3: aktier (20 %), räntor (5 %), råvaror (75 %).

Genomsnittlig vikt i samtliga korgar: aktier (35 %), räntor (18,3 %), råvaror (46,7 %). Vilken korg som slutligen skulle bestämma tilläggsbeloppet avgjordes först vid löptidens slut, och den korg valdes som hade den högsta uppgången under perioden. För det fall att ingen av korgarna ökade i värde skulle endast det nominella värdet på obligationen återbetalas. Obligationerna löpte under perioden den 13 april 2005 till den 21 april 2010. Enligt villkoren för marknadsobligationerna skulle de vara odelbara, det vill säga att rätten till tilläggsbeloppet inte skulle kunna särskiljas från obligationsdelen.

Enligt Skatterättsnämndens mening kunde instrumentet betraktas som en obligation med tillhörande option att erhålla ett tilläggsbelopp. Obligationen skulle dessutom bedömas vara ett odelbart instrument, som skatterättsligt skulle behandlas som en enhet.16 Den centrala frågan i rättsfallet är hur marknadsobligationen skulle klassificeras. Som tidigare har behandlats i denna framställning är den metodologiska utgångspunkten att börja med att pröva om det enligt 48 kap. 2 § kan sägas vara fråga om en delägarrätt. Nämnden klargjorde att frågan hur marknadsobligationen skall klassificeras är hur tilläggsbeloppet skall bedömas.

Eftersom obligationen löpte över flera år kunde viktningen mellan de olika korgarna, och de tillgångar de innehöll, variera. Frågan blev därmed vid vilken tidpunkt som bedömningen skall göras beträffande vilket slags tillgångar som korgarna bestod av. Principiellt finns tre olika tidpunkter: vid emissionstidpunkten, successivt under löptiden och vid löptidens slut. Enligt Skatterättsnämnden skall bedömningen ske vid emissionstidpunkten. Något stöd för denna uppfattning i några rättskällor anges inte, utan det synes vara fråga om allmänna rimlighetsöverväganden. Som framgår i det följande avsnittet delar jag denna bedömning.

Med utgångspunkt i den viktning som rådde vid emissionstidpunkten drog Skatterättsnämnden slutsatsen att andra index än aktieindex väger tyngre. Följaktligen skall marknadsobligationen inte behandlas som en delägarrätt enligt 48 kap. 2 § andra stycket IL. Det är istället fråga om en fordringsrätt enligt 48 kap. 3 § IL. Kapitalvinster och kapitalförluster skall därför behandlas som noterade fordringsrätter i svenska kronor.

I Skatterättsnämnden var ledamoten Gäverth av skiljaktig mening. Till skillnad från nämndens majoritet ansåg han att den andel som hänförde sig till aktie-index var tillräckligt tung för att instrumentet skulle klassificeras som delägarrätt. Gäverth fann inget stöd i lagtext eller förarbeten till att det skulle krävas att annat än aktieindex vägde tyngre än aktieindex för att instrumentet inte skulle klassificeras som delägarrätt. Jag delar Gäverths uppfattning att något stöd för den uppfattning som nämnden kom till inte finns i förarbeten, eller ens i annan rättspraxis. Enligt min mening är det dock en enkel och lätthanterlig lösning att kräva att minst hälften av avkastningen skall vara hänförlig till aktieindex för att instrumentet skall klassificeras som delägarrätt. Om Gäverths uppfattning hade vunnit genomslag skulle det förmodligen ha krävts en rad ytterligare mål för att precisera hur stor andel hänförlig till aktieindex som var tillräcklig för att instrumentet skulle klassificeras som delägarrätt. Detta är dock ett rent praktiskt skäl till förmån för den valda klassificeringsgrunden, som snarast kan läsas mellan raderna i skälen till beslutet. Enligt min mening ligger det närmare till hands för lagstiftaren att motivera gällande rätt med hänsyn till ett sådant skäl.

Denna diskussion visar med önskvärd tydlighet behovet av ledning från lagstiftaren inom rättsområdet. I detta rättsfall har det lämnats åt Skatterättsnämnden och Regeringsrätten att på flera väsentliga punkter ge utfyllnad åt en knapphändig lagstiftning. Med hänsyn till legalitetsprincipens starka ställning i skatte-rätten bör det inte lämnas åt domstolarna att besluta i dessa viktiga frågor.

Skatteverket överklagade Skatterättsnämndens beslut. Enligt Skatteverket fanns det inget stöd för en strikt matematisk bedömning av om det var fråga om en delägarrätt eller ej. Enligt Skatteverkets mening var det i rättsfallet en tillräcklig vikt för det aktierelaterade indexet för att instrumentet som helhet skulle klassificeras som delägarrätt. Om ett exakt mått om minst 50 procent hänförlig till aktieindex skulle användas, vore det enkelt att konstruera instrument för att kringgå bestämmelserna om utdelning och kapitalvinst på andelar i fåmansföretag. Skatteverket ansåg även att det skulle bli möjligt att relativt enkelt göra om delägarrätter enligt definitionen i 48 kap. 2 § andra stycket IL till fordringsrätter. Skatteverket ansåg att instrumentet utgjorde delägarrätt.

Regeringsrätten fastställde dock förhandsbeskedet. I domen gjorde Regerings-rätten vissa uttalanden, synbarligen i syfte att understryka sin med Skatterättsnämnden gemensamma ståndpunkt. Regeringsrätten uttalade följande. Marknads-obligationen skulle ses som en enhet, och dess skatterättsliga klassificering skulle göras med hänsyn till förhållandena vid emissionstidpunkten. Med hänsyn till villkoren för instrumentet vid emissionstidpunkten, liksom den bedömning som därvid kan göras om dess värdeutveckling, borde det inte medföra att instrumentet bedöms som en tillgång vars konstruktion eller verkningssätt liknar delägarrätter och andra tillgångar, som avses i 48 kap. 2 § första och andra styckena IL.

Hänvisning gjordes till RÅ 1999 ref. 69 och RÅ 2003 ref. 43 vad gäller principen om odelbara instrument.

6.2 Några slutsatser

Enligt min mening är detta ett välavvägt avgörande, dels därför att det ligger i linje med tidigare praxis på området, dels därför att det uttrycker en lämplig tidpunkt för att fastställa hur instrument skall klassificeras, nämligen emissionstidpunkten. Några övriga viktiga slutsatser är följande. Det är det sammansatta finansiella instrumentets avkastning som är avgörande för om det skall klassi-ficeras som delägarrätt eller fordringsrätt. Om avkastningen till övervägande del är kopplad till andra index än aktieindex, är det fråga om en fordringsrätt, i andra fall är det fråga om ett instrument som skall behandlas som en delägarrätt enligt 48 kap. 2 § andra stycket IL.

Avslutningsvis vill jag lämna en allmän synpunkt, som i viss mån är föranledd av det här diskuterade rättsfallet. En av de betydelsefulla frågorna i den samtida skatterättsliga diskussionen är vilket samband det skall finnas mellan skatterätten och redovisningen. Ett ofta anfört argument är att redovisningen på ett bättre sätt än skattelagstiftningen är mäktig att återspegla den ekonomiska verkligheten. I det här aktuella fallet var en av kärnfrågorna vid vilken tidpunkt som bedömningen skulle göras av om instrumentet är delägarrätt eller fordringsrätt. Den klassificering som görs skall avse instrumentets hela löptid. Vill man vara säker på att rätt återspegla den ekonomiska verkligheten borde en sådan bedömning göras successivt under hela perioden. Med hänsyn till att viktningen kan variera mellan de olika tillgångsslagen, skulle det kunna medföra att instrumentet ett år anses vara delägarrätt, ett annat fordringsrätt, för att kanske nästa år återigen vara delägarrätt. Det finns dock fler krav som kan ställas på ett skatte-system än att det rätt skall återspegla den ekonomiska verkligheten. Ur den skattskyldiges perspektiv är krav på förutsebarhet och enkelhet i beskattningen av stor betydelse. Båda dessa skäl talar enligt min mening för att bedömningen av instrumentet ändå skall avgöras i förhållandena vid emissionstidpunkten. De gör sig dessutom särskilt gällande om det är fråga om småsparare. För en småsparare måste det uppfattas som extra besvärligt att riskera att få instrumenten omklassificerade varje nytt beskattningsår, med de svårigheter att överblicka beskattningssituationen som det medför. Ur Skatteverkets perspektiv framstår det också som praktiskt lämpligt att fastställa vilken kategori instrumentet tillhör vid emissionstidpunkten.

Det förhållande att det är korgarnas relativa vikt vid emissionstidpunkten som skall vara avgörande för klassificeringen i delägarrätt eller fordringsrätt, kan dock få något märkliga effekter. Anta att den genomsnittliga viktningen mellan korgarna vid emissionstidpunkten är den som anges i den här före-varande ansökan om förhandsbesked, det vill säga aktier om 35 procent, räntor (räntebärande instrument) om 18,3 procent och råvaror om 46,7 procent. Med denna fördelning ansågs instrumentet vara en fordringsrätt eftersom avkastning hänförlig till aktier var relativt mindre än övrig avkastning. Anta dock att vid inlösentidpunkten har viktningen kraftigt omfördelats med följd att aktier svarar för 80 procent och de övriga posterna för 10 procent vardera. Det kommer ändå att vara fråga om en fordringsrätt eftersom det är viktningen vid emissionstidpunkten som är avgörande. Den materiellt mest riktiga värderingen skulle man få om man för varje beskattningsår gjorde en bedömning av vad det var fråga om för slags instrument, men en sådan metod är jämförelsevis arbetskrävande.

Enligt min mening visar rättsfallet också att lagstiftningen inom området behöver ses över grundligt. Även om jag anser att utgången av domen är rimlig, anser jag att det vore en lämpligare ordning att dessa viktiga ställningstaganden hade tagits av lagstiftaren istället för domstolarna. För det första är frågorna av en sådan principiell art att de behöver ventileras i den gängse ordningen för beredning av ny lagstiftning, som promemorior, betänkanden, remissomgångar, lagrådsremiss, proposition och utskottsbetänkande. Vad som skall anses vara delägarrätt respek-tive fordringsrätt är för närvarande av stor betydelse i inkomstskatterätten, och det framhävs med all rätt av Skatteverket i dess överklagande av Skatterättsnämndens beslut. Det är inte möjligt för domstolarna, inte ens för vår högsta förvaltningsdomstol, att göra sådana breda överväganden. För det andra menar jag att legalitetsprincipen inom skatteområdet kräver lagstiftning i frågor av detta omfattande slag.

7 Slutord

Den svenska modellen för kapitalinkomstbeskattning är förhållandevis intakt efter 1990 års skattereform. Målen med bland annat likformighet, neutralitet,- reciprocitet och symmetri måste alltjämt uppfattas som viktiga att sträva efter, särkilt i ljuset av de historiska erfarenheterna. Även inom ramen för detta skattesystem finns det dock spänningar och problem. Det första gäller beskattningstidpunkten som för avkastning som ränta och utdelning normalt sker årligen, men för kapitalvinster sker enligt realisationsprincipen. I syftet att nå uppskov med beskattningen ligger det således i den skattskyldiges intresse att tillgångar blir föremål för kapitalvinstbeskattning. För det andra finns det betydande svårig-heter när det gäller behandlingen av kapitalförluster. Regleringen i inkomstslaget- kapital är minst sagt komplicerad, vilket är särskilt allvarligt eftersom det är privatpersoner som skall hantera reglerna. I inkomstslaget näringsverksamhet är regleringen av avdrag för kapitalförlust vid avyttring av delägarrätter, 48 kap. 26 § IL, relativt komplicerad. Inslaget av hänsyn till inflationen är relativt litet, om man undantar att skattesatsen i inkomstslaget kapital i viss mån är avpassad mot bakgrund av sådana överväganden. Definitionerna av delägarrätter och fordringsrätter är av stor betydelse, kanske framförallt när det gäller avdrag för kapitalförluster. Strukturen för den gällande klassificeringen härrör också den från 1990 års skattereform, även om terminologin har ändrats. Det framstår relativt klart att beståndsdelarna i systemet för den nuvarande klassificeringen är otidsenlig i förhållande till det växande antalet former av finansiella instrument. Schablonbeskattningen av pensionsförsäkringar, och den i det systemet använda avkastningsskatten, skapar också ett spänningsförhållande i förhållande till den övriga kapitalinkomstbeskattningen. Under tider av kraftig- börsuppgång framstår en sådan schablonbeskattning som förmånlig, men i tider av börsnedgång torde den uppfattas som en särskild börda av den skattskyldige. De närmaste åren kommer att ge ytterligare perspektiv på den svenska kapitalinkomstbeskattningen.

Mattias Dahlberg är professor i finansrätt vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09 -0,10

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...