B Direktiv
B 4 Övriga indirekta skatter
1 Alkoholskatter
I C-167/05 Kommissionen mot Sverige avgjordes en mångårig tvistefråga mellan EU-kommissionen och svenska staten. Frågan gällde om den prisskillnad som finns mellan vin och öl indirekt skulle anses skydda den svenska inhemska ölindustrin gentemot vin från utlandet. Av C-367/93, Kommissionen mot -Belgien, framgår att båda dryckerna rättsligt sett till viss del fyller samma behov och att de därför delvis är utbytbara.
Domstolen fann först att den mest relevanta bedömningsgrunden är alkoholhalten, eftersom den avgör skattens storlek. Skatt på vin som har en alkoholhalt om exempelvis 12,5 % är ungefär 20 % högre än skatten på för per volymprocent alkohol per liter (1,77 kronor mot 1,47 kronor). Emellertid var prisskillnaden mellan produkterna i handeln ungefär lika stor före som efter skatt.
Med det sättet att se det hela blev kravet på kommissionen att visa att skatteskillnaden påverkade konsumtionen i skyddande riktning (frågan var alltså om brott mot artikel 90 EG) omöjligt att uppfylla. Sverige friades därför.
C-458/06 Gourmet Classic rörde också beskattningen av alkohol. Frågan gällde om alkohol i matlagningsvin skulle beskattas eller inte. Ärendet gällde ett förhandsbesked. Nämndens majoritet fann att matlagningsvinet i princip var skattepliktigt, men att det skulle undantas från skatt eftersom det är ett livsmedel, med tillämpning av artikel 27. 1f i direktiv 92/83.
Enligt den bestämmelsen är medlemsstaterna skyldiga att punktskattebefria varor som ”används direkt eller som en beståndsdel i halvfabrikat för framställning av livsmedel, fyllda eller ej, om i varje enskilt fall alkoholhalten inte överstiger 8,5 liter ren alkohol per 100 kg av halvfabrikat avsedda för choklad och 5 liter ren alkohol per 100 kg av halvfabrikat avsedda för övriga varor”.
Först resonerade domstolen långt om den var behörig att pröva målet, eftersom det gällde ett förhandsbesked. Den frågan hade redan avgjorts i X och Y-målet C-200/98. Nu tillkom emellertid den ytterligare komplikationen att Skatteverket yrkade att Skatterättsnämndens beslut skulle fastställas. EGD ansåg sig behörig.
I sakfrågan uttalade domstolen bara helt kort att den omständigheten att matlagningsvin som sådant ska anses utgöra en livsmedelsberedning saknar betydelse för bedömningen av skattefrågan. Det avgörande är om livsmedels-beredningen innehåller alkohol.
Skatt togs därför ut.
2 Energiskatter
Bensin, diesel, tjock eldningsolja, gasol, metan och fotogen ska minst beskattas enligt de skattesatser som anges i direktiv 92/82/EEG.
I direktiv 92/81/EEG (nu upphävt och ersatt av direktiv 2003/96/EEG med på den här punkten likartad lydelse) sägs att andra mineraloljor än sådana för vilka en skattenivå specificeras i direktiv 92/82/EEG skall vara föremål för punktskatt om de är avsedda att användas som, utbjuds till försäljning som eller används som brännolja eller motorbränsle. Den skattesats som uttas skall vara samma som den som gäller för motsvarande brännolja eller motorbränsle, beroende på användningen (artikel 2.2).
I artikel 2.3 sägs dock att förutom de skattepliktiga produkterna som angivits tidigare ska varje produkt som är avsedd att användas som, bjuds ut till försäljning som eller används som motorbränsle, eller som tillsats till motorbränsle eller som medel för att öka motorbränslets volym beskattas som motorbränsle. Nytt här är det lilla ordet ”tillsatts”.
I C-517/07 Afton Chemical var det fråga om en produkt som var en mineralolja och som skulle blandas i fordonstankar, men inte var avsedd som bränsle, skulle beskattas eller inte. Produkten skulle blandas i förhållande 1:1000 och bl.a. verka rengörande och smörjande. Den skulle förbrännas i motorn. Enligt intern brittisk lagstiftning skulle beskattning ske.
Domstolen tillämpade artikel 2.3 i 92/81/EEG och beskattade.
Energibeskattningen är i EG-rätten primärt en outputbeskattning, dvs. skatt tas normalt inte ut på den energi som går åt för att producera, omvandla, energi, utan i stället på den färdiga produkten. Skatt tas alltså exempelvis inte ut på olja eller kol som används för att producera el, utan bara på elen. I de flesta länder i EU produceras den övervägande delen el på detta sätt, inte med vatten eller kärnkraft som i Sverige.
I C-226/07, Flughafen Köln, var den centrala frågan om skatt av miljöpolitiska skäl ändå kunde tas ut på olja som användes för att producera el. Flygplatsen använde beskattad diesel för att producera el och begärde återbetalning. Enligt intern tysk rätt fanns ingen möjlighet till återbetalning. Då uppstod frågan om artikel 14.1a i 2003/96/EG, vari huvudregeln om enbart outputbeskattning återfinns, skulle ha direkt effekt, dvs. vara tillräckligt precis och ovillkorlig enligt Francovichreglerna (C-6/90).
Artikeln lyder:
”1. Medlemsstaterna skall, utöver vad som följer av de allmänna bestämmelserna i direktiv 92/12/EEG om skattebefrielser för användning av skattepliktiga produkter och utan att det påverkar tillämpningen av andra gemenskapsbestämmelser, bevilja skattebefrielse för följande användningsområden, på villkor som medlemsstaterna skall fastställa i syfte att säkerställa en korrekt och lättfattlig tillämpning av sådana skattebefrielser och i syfte att förhindra varje form av skatteflykt, undandragande av skatt eller missbruk:
a) Energiprodukter och elektricitet som används för att framställa elektricitet och elektricitet som används för att upprätthålla möjligheten till elproduktion. Medlemsstaterna får dock av miljöpolitiska skäl beskatta dessa produkter utan att iaktta bestämmelserna om minimiskattenivåer i detta direktiv. I så fall skall beskattning av dessa produkter inte beaktas vid iakttagande av de minimiskattenivåer för elektricitet som fastställs i artikel 10.”
Domstolen fann först att regeln var tillräckligt precis eftersom den tydligt fastställer de produkter som omfattas av skattebefrielsen.
Det andra kravet, ovillkorlighetskravet, diskuterades dock mer ingående.
Först måste sägas på den punkten att till bilden i detta mycket speciella mål hör att Tyskland vid tiden för omständigheterna inte hade införlivat direktivet 2003/96/EG. Att Tyskland tog ut skatt hade inte några miljöpolitiska orsaker. Domstolen konstaterade att det framgår av fast rättspraxis att den ovillkorliga karaktären hos en skyldighet att medge befrielse inte påverkas av att medlemsstaterna ges ett utrymme för skönsmässig bedömning i en sådan inledningsfras som den i artikel 14.1.
Undantaget från huvudregeln om skattebefrielse är bara en möjlighet. En medlemsstat som inte har utnyttjat denna möjlighet kan inte åberopa sin underlåtenhet till stöd för att neka en skattebetalare skattebefrielse, om denne enligt direktivet har rätt till sådan skattebefrielse.
Domstolen kom slutligen med detta resonemang fram till att skyldigheten i artikel 14.1 a i direktiv 2003/96/EG att befria energiprodukter som används för att framställa elektricitet från den skatt som föreskrivs i direktivet är tillräckligt precis och ovillkorlig för att enskilda ska kunna åberopa den vid en nationell domstol för att motsätta sig nationella bestämmelser som är oförenliga med denna skyldighet.
Miljöskatten fick alltså inte tas ut eftersom den inte införts som en sådan med stöd av direktivet, ett direktiv som på den aktuella punkten ansågs ha direkt effekt.
Innan målet avgjordes införlivade dock Tyskland direktivet på korrekt sätt, varför skatt i fortsättningen kunde tas ut.
Målet är enligt min mening intressant, trots sitt något komplexa karaktär, dels eftersom det belyser direkt effekt-regeln, dels vilka formella krav det ställs på medlemsstaterna i samband med implementering av direktiv.
Gunnar Rabe