Regeringsrätten meddelar ej prövningstillstånd i mål om vägrad avdragsrätt för forskningsbidrag – akut behov av ändrad lagstiftning

1 Inledning

Kammarrätten i Stockholm meddelade i början av 2009 en dom där Investor AB (Investor) vägrades avdrag för bidrag till en forskningsstiftelse som främjar forskning i ekonomi, företagsledning, m.m. vid Handelshögskolan i Stockholm.1 Regeringsrätten beslutade under hösten samma år att inte meddela prövningstillstånd, med resultat att kammarrättens dom vann laga kraft. Domen är en bland flera kammarrättsavgöranden där avdrag för bidrag till forskning vid handelshögskolor nekats.2 Denna kammarrättspraxis har diskuterats och kritiserats i litteraturen3, och behovet av vägledande prejudikat från Regeringsrätten har efterlysts. I Investors ärende var sakförhållandena rena och målet lämpade sig ur den aspekten mycket väl för att prövas i sak av Regeringsrätten. Trots det vägrades prövningstillstånd. Mot denna bakgrund är det min uppfattning att det är ytterst liten sannolikhet att Regeringsrätten kommer att släppa upp något annat fall till prövning i sak. Rättsläget får nog därför redan anses klarlagt, innebärande att företag oavsett vilken bransch de tillhör inte kan räkna med att få avdrag för bidrag till forskning inom företagsekonomi och angränsande områden (såsom affärsutveckling, ledarskap, ledning och styrning av företag, etc.) vid högskolor och universitet. Ett sådant ”avdragsförbud” får givetvis allvarliga konsekvenser för forskningen inom dessa områden, eftersom den i hög grad är beroende av bidrag från privata finansiärer, bl.a. företag. Min avsikt med denna artikel är att belysa det, enligt min åsikt, akuta behovet av ny lagstiftning på aktuellt område.

2 Skattereglerna om bidrag till forskning och utveckling

Bestämmelsen om avdrag för forsknings- och utvecklingskostnader infördes 1970 och fanns då i anvisningspunkten 24 till 23 § kommunalskattelagen (1928:370), KL. Innan avdragsregeln infördes medgavs avdrag för denna typ av kostnader endast under förutsättning att fråga var om driftkostnad enligt allmänna regler. Av förarbetena till 1970 års lagstiftning4 framgår att syftet med lagändringen var att åstadkomma en uppmjukning av den restriktiva praxis som tidigare hade gällt. Enligt denna restriktiva rättspraxis vägrades exempelvis avdrag för bidrag till forskning vid Handelshögskolan i Stockholm.5 Enligt detta avgörande från mitten av femtiotalet vägrades avdrag med hänvisning till att den av Handelshögskolan i Stockholm bedrivna verksamheten var av alltför allmän karaktär. Syftet med lagändringen 1970 var således att ändra dittillsvarande rättspraxis så att avdrag i fortsättningen skulle medges. I samband med införandet av den nya avdragsregeln utfärdade regeringen även en förordning om avdrag för bidrag till viss forskning m.m. (Forskningsförordningen)6. Denna förordning föreskrev en obegränsad rätt till avdrag för bidrag till universitet, högskolor och andra vetenskapliga institutioner. Något krav på samband med bidragsgivande företags näringsverksamhet fanns inte. Avsikten med förordningen var att mjuka upp tidigare rättspraxis samt att förenkla förfarandet, undvika tvister och göra det enklare för en bidragsgivare att överblicka skattekonsekvenserna.7

I samband med 1991 års skattereform togs emellertid Forskningsförordningen bort av konstitutionella skäl. I förarbetena till skattereformen diskuterades möjligheten att i lag reglera den ovillkorliga avdragsrätten för bidrag till universitet, högskolor och de forskningsinstitut som fanns omnämnda i Forskningsförordningen. Departementschefen konstaterade dock att det inte längre fanns behov av någon särreglering på detta område med hänsyn till den generösa praxis som utvecklats under tiden efter tillkomsten av Forskningsförordningen och till att det fanns en särskild regel om avdrag för kostnader för forskning och utvecklingsarbete.8

Departementschefen framhöll i samband därmed att i de fall forsknings- och utvecklingsarbetet i fråga har eller kan antas få någon betydelse för bidragsgivarens näringsverksamhet ”kommer avdrag även fortsättningsvis att medges”.9 Med beaktande av departementschefens uttalanden är det enligt min uppfattning tydligt att reglerna i punkt 24 av anvisningarna till 23 § KL inte var avsedda att innebära något förändrat rättsläge jämfört med vad som hade gällt tidigare enligt Forskningsförordningen. Departementschefen ansåg ju nämligen att det inte fanns något behov att för framtiden särskilt lagreglera avdragsrätten för bidrag till universitet, högskolor och de forskningsinstitut som fanns nämnda i Forskningsförordningen. Departementschefens uppfattning av innebörden av de nya reglerna i punkt 24 av anvisningarna till 23 § KL var således att rättsläget inte skulle förändras, utan att bidrag till universitet, högskolor och forskningsinstitut även framgent skulle vara avdragsgilla på samma sätt som hade gällt enligt Forskningsförordningen. Från taxeringsåret 2002 finns avdragsregeln i 16 kap. 9 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL. Lydelsen är något förändrad i förhållande till den dessförinnan gällande regeln i punkt 24 av anvisningarna till 23 § KL, men regelns materiella innebörd är oförändrad.

Beträffande de olika typer av forskning som finns framgår av förarbetena att bidrag till bl.a. grundforskning är avdragsgillt.10 I tidigare förarbeten beskrivs grundforskning som ”forskning med enbart vetenskapliga syften, utan inriktning på lösning av speciella praktiska uppgifter”.11 Bidrag till grundforskning är således avdragsgillt och det är tillräckligt att bidragsgivaren har ett ”rimligt intresse” av forskningen.10 Genom denna mycket liberala gränsdragning utesluts från avdragsrätt enbart kostnader för sådan forskning som ”normalt faller helt utanför området för näringsverksamheten”.13 Som exempel på avdragsgilla forskningsområden nämns bl.a. kommersiell och företagsekonomisk forskning.10 Att forskningsresultaten även kommer andra än bidragsgivaren till del är inte något hinder för avdragsrätt.15 För avdragsrätt krävs att bidraget skall användas till forskning, inte till utbildning.16

3 Kammarrättsavgörandet

Investor bildade år 2003 tillsammans med flera andra företag Forskningsstiftelsen SSE-MBA. Företagen bildade stiftelsen genom att skjuta till kapital om sammanlagt 126 Mkr, varav Investor bidrog med sammanlagt 50 Mkr under taxeringsåren 2003 och 2004. Investor yrkade avdrag härför i deklarationerna med hänvisning till bestämmelsen i 16 kap. 9 § IL om avdrag för bidrag till forskning och utveckling.

Forskningsstiftelsens ändamål var att främja vetenskaplig forskning i ekonomi, företagande och ledarskap vid Handelshögskolan i Stockholm (Handelshögskolan) genom att efter ansökan utge kontanta bidrag ur sin förmögenhet. I stället för att utge bidrag hade stiftelsen också möjlighet att bedriva forskning i egen regi. Skälet till att Investor och andra företag bildade stiftelsen var en önskan att Handelshögskolan skulle ha resurser för att kunna bedriva vetenskaplig forskning inom det ekonomiska området samt att det i Sverige skulle finnas en MBA-utbildning (Master of Business Administration) på heltid. Handelshögskolan hade förklarat sig beredd att ansvara för en sådan utbildning, under förutsättning att Handelshögskolan fick tillgång till resurser för sådan vetenskaplig forskning i ekonomi, företagande, ledarskap och därtill angränsande ämnen som låg inom ramen för vad som ingick i en MBA-examen. Investors syfte med bidraget var sammanfattningsvis dels att skapa förutsättningar för en vetenskaplig forskningsverksamhet knuten till MBA-utbildningen, dels att förstärka resurserna för annan forskning vid Handelshögskolan.

Skatteverket och länsrätten nekade Investor avdrag. Länsrättens dom överklagades till kammarrätten. I kammarrätten hänvisade Investor till den upphävda Forskningsförordningen och lagstiftarens uttalanden i samband därmed. Enligt Investor visade förarbetsuttalandena att bidrag till universitet, högskolor och forskningsinstitut var avdragsgilla på samma sätt som hade gällt enligt Forskningsförordningen. Investor anförde vidare att det fanns ett konkret samband mellan bolagets näringsverksamhet och den forskning som stiftelsen skulle bedriva och stödja. Beträffande Investors näringsverksamhet lämnades följande redogörelse:

”Investor är ett investmentföretag vars verksamhet går ut på att skapa långsiktigt god avkastning i de bolag Investor äger andelar i. I den verksamhet som Investor bedriver är företagsekonomi, ledarskap, ledning och styrning av företag, affärsutveckling och förändringsarbete av fundamental betydelse. Syftet med Investors verksamhet är att få god avkastning genom att äga och utveckla framgångsrika företag. Investeringar görs i företag med god värdepotential. Härefter görs aktiva insatser för att utveckla företagen så att de blir ledande i sina respektive branscher. För att utveckla företagen krävs tillsättande av personer i företagsledning och styrelse med relevant kompetens och erfarenhet. Investors mål är att ha styrelseinflytande i företagen och att tillsätta rätt personer i respektive företags operativa ledning, såsom VD och andra nyckelpersoner. Frågor som rekrytering av VD och ledningsgrupp, etablering och uppföljning av mål, strategi och affärsmodell, lönsamhet, tillväxt, affärsutveckling samt kapital- och organisationsstruktur är områden där aktiva åtgärder i företagen vidtas.”

Investor framhöll sambandet med stiftelsens syfte:

”Forskningsstiftelsen SSE-MBA främjar vetenskaplig forskning i ekonomi, företagande och ledarskap. Forskningsverksamheten är knuten till MBA-utbildningen som utbildar blivande företagsledare i bl.a. ledning och styrning av företag, kommunikation, affärsutveckling, förändringsarbete och, sist men inte minst, företagsekonomi.”

Kammarrätten avslog Investors överklagande. Kammarrätten fann att forskningen som bedrevs av stiftelsen visserligen hade ett visst samband med Investors verksamhet, men att ett sådant samband föreligger inte endast för investmentföretag utan även för t.ex. moderbolag, vars verksamhet är snarlik bolagets, och för producerande företag eftersom ledningen (med vilket uttryck kammarrätten syftade på företagsledningen) har stor betydelse för resultatet i alla verksamheter. Domstolen avslutade sitt resonemang med påpekandet att ”den praxis som utvecklats på området måste betecknas som mycket restriktiv”.

Som nämnts inledningsvis fann Regeringsrätten inte skäl att meddela prövningstillstånd.

4 Tidigare avgöranden

Som nämnts inledningsvis finns det, såvitt jag känner till, åtminstone två tidigare fall där avdrag för bidrag till Handelshögskolor nekats. Ett av dessa avgöranden, målet avseende Sapa AB, har utförligt kommenterats på annat håll17, varför jag här nöjer mig med att kort återge några huvudpunkter. Sapa AB var moderbolag i en koncern vars kärnverksamhet utgjordes av tillverkning av aluminium- och plastprodukter. Bolaget deltog i Handelshögskolans i Stockholm partnerprogram och hade lämnat bidrag till grundforskning inom ekonomi, företagsledning, m.m. vid Handelshögskolan. Kammarrätten uttalade att forskningen i och för sig kunde antas komma till nytta för bolaget och koncernen, men att denna nytta fick anses vara av allmän karaktär i så måtto att den i allt väsentligt skulle komma bolaget till del vid de skilda ekonomiska överväganden som görs i näringsverksamheten. Kammarrätten menade i anslutning härtill att det inte framgick att Handelshögskolans forskning direkt skulle komma koncernens kärnverksamheter till del, och att ”ett sådant allmänt samband som det förevarande, som dessutom kan sägas föreligga beträffande all slags näringsverksamhet oberoende av dess inriktning” inte var tillräckligt för att avdrag skulle medges. Kammarrätten synes ha menat att det för avdragsrätt för Sapa AB:s del hade krävts att bidragen avsåg forskning inom bolagets kärnverksamhet, dvs. tillverkning av aluminium- och plastprodukter. Forskning inom andra områden, såsom t.ex. ekonomi, är ”bara” till allmän nytta för företaget och sådan forskning kan även komma andra än bidragsgivaren till del. Kammarrättens domskäl ger intryck av ett synsätt innebärande att avdrag endast kan medges för s.k. uppdragsforskning, även om det inte sägs rent ut.

Det andra målet, gällande Swegmark Invest AB, avsåg bidrag till forskning vid Handelshögskolan i Riga (Stockholms School of Economics in Riga) inom ekonomi och företagsledning. Även här nekades avdrag med hänvisning till att den aktuella forskningen saknade samband med företagets näringsverksamhet (som huvudsakligen bedrevs inom textil- och konfektionsbranschen).

5 Kommentarer

Kammarrättsavgörandet illustrerar tydligt hur praxis har utvecklats på ett sätt som står diametralt i förhållande till lagstiftarens intentioner med bestämmelserna om avdragsrätt för bidrag till forskning och utveckling. För att anknyta till de ovan återgivna uttalandena i förarbetena kan frågan ställas om Investor kan anses ha ett ”rimligt intresse”18 av den forskning som forskningsstiftelsen främjar och bedriver? En annan fråga som kan ställas är om den aktuella forskningen ”faller helt utanför området för näringsverksamheten”19 som Investor bedriver? Enligt min uppfattning är svaret på den första frågan ett klart ja. På den andra frågan är svaret enligt mig ett lika klart nej. Investor skulle knappast betala hela 50 Mkr för bidrag till forskning om företaget inte hade ett rimligt intresse av forskningen. Investor skulle sannolikt ej heller betala ett belopp i denna storleksordning till forskning som ligger helt utanför området för företagets verksamhet. Och om ett investmentföretag inte anses kunna ha ett ”rimligt intresse” av forskning inom ekonomi och företagsstyrning som bedrivs vid universitet och handelshögskolor, vem kan då ha det? Praxis kan knappast tolkas på annat sätt än att ”avdragsförbud” numera råder vid bidrag till grundforskning inom ekonomi och angränsande områden vid universitet och högskolor, dvs. forskning som även andra än bidragsgivaren kan ha nytta av. 1970 ändrades avdragsreglerna för att komma till rätta med den restriktiva praxis som dittills gällt; en praxis som bl.a. innebar att avdrag för bidrag till forskning vid Handelshögskolan i Stockholm vägrades. Med ledning av kammarrättsdomen avseende Investor och tidigare avgöranden20 kan det dessvärre konstateras att vi nu är tillbaka vid det rättsläge som förelåg före år 1970. De skäl som låg bakom införandet av Forskningsförordningen – att skapa enkelhet, förutsebarhet samt undanröja tvister med Skatteverket – föreligger således ånyo. Det är min uppfattning att lagstiftaren nu å det snaraste måste ingripa för att korrigera en rättsutveckling som har kommit in på helt fel spår. Som nämnts inledningsvis är behovet av privat finansiering av forskning betydande. I en situation där både Regeringen och näringslivet har betonat betydelsen av ökad forskningsverksamhet för att bibehålla och stärka Sveriges ställning, är det av största betydelse att bidragen från privata finansiärer bibehålls och förhoppningsvis ökar i framtiden.

Lars W. Hemmingsson är skattejurist vid PricewaterhouseCoopers.