Lagvalsreglerna i EU:s förordningar 883/2004 och 1408/71 om social trygghet – en jämförelse ur ett avgiftsperspektiv

3.1 Utsändning – anställda

Med utsändning av en anställd avses det fall att den som är anställd för arbete i ett medlemsland, av sin arbetsgivare i det landet sänds till ett annat medlemsland för att under begränsad tid utföra arbete där för arbetsgivarens räkning. För att den anställde ska slippa att byta socialförsäkringssystem i samband med kortare arbetsperioder i annat land, t.ex. vid tjänsteresor, medger förordningarna att personen i fråga blir kvar i hemlandets system. Förutsättningen är att arbetet i det andra landet förväntas vara en begränsad tid. I förordning 1408/71 är den tiden maximerad till 12 månader (artikel 14.1a) med möjlighet till ytterligare 12 månaders förlängning om oförutsedda händelser skulle leda till att den ursprungligen planerade utsändningen överskrider 12-månadersgränsen (artikel 14.1b). I förordning 883/2004 är den maximala utsändningstiden utsträckt till 24 månader (artikel 12.1 och 12.2) och förlängningsregeln är slopad.

Förlängningsregeln i 1408/71 har i praktiken sällan använts, eftersom den har upplevts som onödigt besvärlig att tillämpa. Eftersom både det utsändande landets och arbetslandets behöriga institutioner7 måste godkänna förlängningen, en procedur som kan ta flera månader, kan den anställde när en pågående utsändning blivit längre än planerat, under en tid så att säga ”bli hängande i luften” utan att veta vilket socialförsäkringssystem han härnäst ska bli omfattad av. Många medlemsländer har också framfört kritik mot den enligt deras mening alltför korta utsändningstiden. Detta har t.ex. medfört att arbetsgivare, i stället för att en bit in i utsändningen ansöka om förlängning, i stor utsträckning direkt, innan utsändningen påbörjats, ansökt om dispens enligt artikel 17, både när det varit klart att utsändningstiden skulle överstiga 12 månader och när utsändningstidens längd varit osäker. För att förenkla för alla parter har därför den maximala utsändningstiden fördubblats i förordning 883/2004.

Om arbetet i det andra landet redan från början är avsett att vara mer än 24 respektive 12 månader, blir den anställde direkt omfattad av arbetslandets lagstiftning om inte dispens har medgetts.

I artikel 14.1a) i 1408/71 krävs att en anställd som ska sändas ut, ”normalt är knuten” till sin arbetsgivare. Detta har i praxis inte tolkats så att anställningen måste ha pågått en viss tidsperiod innan en utsändning kan påbörjas. Utsändningsreglerna är tillämpliga även på den som anställs för att direkt sändas till ett annat medlemsland, vilket t.ex. kan vara fallet med anställda hos bemanningsföretag.8 I artikel 12.1 i förordning 883/2004 har lokutionen ”normalt är knuten” därför tagits bort. I stället har lagts till att anställningen ska vara hos en arbetsgivare som ”normalt bedriver sin verksamhet” i utsändningsstaten. Detta är en kodifiering av EG-domstolens uttalanden i ett par domar9 att s.k. brevlådeföretag (”brass plate companies”) kan underkännas som arbetsgivare, eftersom de inte bedriver någon självständig verksamhet utan endast har bildats för att komma runt arbetslandets socialförsäkrings- eller avgiftsregler.

För att en utsändning ska föreligga måste alltså den anställde i utsändningsögonblicket vara omfattad av socialförsäkringen i det land där arbetsgivaren finns (”som arbetar ... i en medlemsstat hos en arbetsgivare som normalt bedriver sin verksamhet där ...”, artikel 12.1 i 883/2004 respektive ”... skall fortsätta10 att omfattas av ...” artikel 14.1.a) i 1408/71). Den som är omfattad av socialförsäkringen i ett medlemsland (t.ex. Finland) och av en arbetsgivare i ett annat land (t.ex. Sverige) skickas iväg för arbete till ett tredje land (t.ex. Frankrike) är inte utsänd utan lokalanställd (i Frankrike). Han kommer från första arbetsdagen att omfattas av arbetslandets (i detta exempel fransk) lagstiftning. Detta gäller enligt både den nya och den gamla förordningen.

Både i förordning 883/2004 och i 1408/71 framgår att utsändningstiden inte kan förlängas utöver 24- respektive 12-månadersperioden genom att en tidigare utsänd anställd kallas hem och en ersättare sänds ut i stället (artikel 12.1 respektive 14.1)a).

3.2 Utsändning – egenföretagare

Utsändningsreglerna är som sagt också tillämpliga på en egenföretagare som temporärt (max. 24 månader enligt 883/2004, max. 12 månader enligt 1408/71) ska bedriva verksamhet i en annan medlemsstat än den där han normalt har sin verksamhet (artikel 12.2 i 883/2004, artikel 14 a.1a och 14 b.2 i 1408/71). En nyhet kan emellertid noteras i 883/2004: en egenföretagare som bedriver verksamhet i en medlemsstat, måste enligt artikel 12.2 bedriva liknande verksamhet i den andra medlemsstaten för att kunna ses som utsänd. Något sådant krav finns inte i 1408/71. Enligt den förordningen kan egenföretagaren till och med ”sända ut sig själv” till en anställning i ett annat medlemsland.

3.3 Offentligt anställd

Offentligt anställda omfattas av lagstiftningen i det land där den förvaltning finns som har anställt dem. Samma regel gäller enligt 883/2004 (artikel 11.3 b) som enligt 1408/71 (artikel 13.2 d). Detta innebär att det inte finns någon begränsning av utsändningstiden för offentligt anställda. En offentligt anställd person som sänds ut till ett annat medlemsland, står kvar i utsändningsstatens lagstiftning under hela utsändningstiden även om den överstiger 24 månader (eller 12 månader vid tillämpning av 1408/71). Förekommande socialavgifter betalas endast i utsändningslandet. Ytterligare en konsekvens av denna regel är, att en person som lokalanställs i offentlig tjänst i ett medlemsland av en förvaltning i ett annat medlemsland kommer att omfattas av förvaltningslandets lagstiftning, inte av arbetslandets.

Respektive medlemsland avgör vilka personer som ska omfattas av begreppet ”offentligt anställd”. I Sverige ses statligt, kommunalt och landstingsanställda som offentligt anställda.

Se även nedan under 4.7

Samtidigt offentligt anställd och privat anställd/egenföretagare och 6. Anställda på beskickningar.

3.4 Inkallad till militär eller civil tjänstgöring

Den som inkallats till militär eller civil tjänstgöring i ett medlemsland omfattas av lagstiftningen i det land som har inkallat personen. Regeln är densamma i båda förordningarna (artikel 11.3 d i förordning 883/2004, artikel 13.2 e i 1408/71).

3.5 Ej förvärvsverksam

Den som i samband med en flytt till ett annat medlemsland upphör med förvärvsarbete, kan i vissa fall ”hamna mellan två stolar” där ingen av lagvalsreglerna blir tillämplig. I ett sådant fall blir personen omfattad av bosättningslandets lag enligt artikel 11.3 e i förordning 883/2004 respektive artikel 13 f i 1408/71. Regeln kan aldrig bli tillämplig på den som förvärvsarbetar och påverkar alltså inte socialavgifterna.

3.6 Sjömän

Enligt både den gamla och den nya förordningen ska sjömän, anställda såväl som egenföretagare, som huvudregel omfattas av lagstiftningen i det medlemsland vars flagga fartyget för (artikel 11.4 i 883/2004 respektive artikel 13.2 c i 1408/71), en regel som även återfinns i de flesta konventioner om social trygghet. Avgifter betalas i flagglandet.

Förordning 883/2004 har dessutom ett tillägg, nämligen att regeln om flagglandets lag endast är tillämplig på sjömän som arbetar ombord på havsgående fartyg. Detta torde medföra att besättningen på fartyg som endast trafikerar insjöar, floder och kanaler faller in under lex loci laboris-regeln oberoende av vilken flagga fartyget för, om inte utsändningsreglerna (se ovan avsnitten om Utsändning under punkt 3.), reglerna om arbete i flera länder eller bosättningsregeln (se nedan) blir tillämpliga.

Specialregeln i artikel 14 b.4 i 1408/71 att en sjöman som får sin lön från en utbetalare i sjömannens bosättningsland i stället ska omfattas av bosättningslandets lagstiftning, återfinns i förordning 883/2004 i artikel 11.4. Avgifter betalas då i bosättningslandet. Den som betalar ut lönen ses som arbetsgivare enligt båda förordningarna.

Utsändningsreglerna är desamma som för övriga anställda/egenföretagare.

I artikel 14 b.3 i förordning 1408/71 finns en bestämmelse att den som utför arbete på en medlemsstats fartyg i en hamn eller inom en medlemsstats territorialvatten utan att ha anställning till sjöss (lotsar, stuveriarbetare, vaktmanskap m.fl.), ska omfattas av ”hamnlandets” lagstiftning oberoende av vilken flagg fartyget för. I förordning 883/2004 finns ingen motsvarande bestämmelse, vilket tyder på att artikel 11.3 a (lex loci laboris-regeln) ska tillämpas på dessa anställda.

3.7 Arbete över en gemensam gräns

I artikel 14.3 i förordning 1408/71 finns ett litet udda avsteg från principen om arbetslandets lag. Det gäller anställda vid företag som har sitt säte i ett medlemsland och som bedriver verksamhet över den gemensamma (land)gränsen till ett annat medlemsland. I detta fall ska den anställde omfattas av lagstiftningen i det land där arbetsgivaren har sitt säte, även om arbetet utförs i det andra landet. Bestämmelsen är främst tänkt för företag inom gruv- och jordbrukssektorerna i Benelux-området och har haft begränsad tillämpning för svenskt vidkommande. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i förordning 883/2004. Här gäller lex loci laboris-principen fullt ut med tillämpning av artikel 11.3 a.

4.1 Anställd – flera arbetsgivare

För anställda som under samma period arbetar i flera medlemsländer, gäller i båda förordningarna olika regler för den som har en enda arbetsgivare och för den som har flera arbetsgivare i olika medlemsländer. Den som arbetar i två eller flera medlemsländer för två eller flera arbetsgivare omfattas alltid av lagstiftningen i bosättningslandet, även om han inte har utfört något arbete där. Regeln är densamma i förordning 883/2004 (artikel 13.1 a) som i 1408/71 (artikel 14.2 b)i). Arbetsgivarna betalar socialavgifter endast i den anställdes bosättningsland.

Se dock nedan under rubriken 4.7 Samtidigt

offentligt anställd och privat anställd/egenföretagare för ett undantag.

Avtal om att den anställde övertar arbetsgivarens avgiftsskyldighet kan slutas, om bestämmelserna om det fasta driftstället är uppfyllda (se nedan under 8. Överenskommelse om betalning av avgifter).

4.2 Anställd – en arbetsgivare

Den som för en arbetsgivares räkning utför arbete i flera medlemsländer, omfattas av lagstiftningen i det medlemsland där han är bosatt, om han även utför arbete i den staten. Samma regel finns i förordning 883/2004 (artikel 13.1 a) och i 1408/71 (artikel 14.2 b)i), men med en betydelsefull skillnad.

I förordning 1408/71 räcker det att den anställde endast till ”viss del” utför arbete i bosättningslandet. Om bara kravet på kontinuitet (”normalt arbetar”) är uppfyllt (Ett par timmar i veckan? Någon dag i månaden?) blir bosättningslandet behörig stat och avgifter ska betalas där för hela inkomsten. Denna regel har vållat en hel del problem, inte minst i förhållandet mellan Sverige och Danmark. Om en anställd är bosatt i ett land med förhållandevis höga arbetsgivaravgifter (som t.ex. är fallet i Sverige) men normalt arbetar för en arbetsgivare i ett land med låga avgifter (som t.ex. i Danmark), drabbas arbetsgivaren i det senare landet av en oväntad kostnadsökning om den anställde ibland skulle utföra sitt arbete från bostaden, eftersom socialförsäkringen då går över till bosättningslandet och avgiftsskyldigheten följer efter.

I förordning 883/2004 har man delvis försökt att dämpa den stupstockseffekt som artikel 14.2 b)i) i 1408/71 kunde ge upphov till. I artikel 13.1 a blir bosättningslandets lag tillämplig för den som arbetar i flera länder för samma arbetsgivare, först om den anställde utför en ”väsentlig del” av sitt arbete i bosättningslandet.

Den anställde som inte utför en väsentlig del av sitt arbete (när 883/2004 är tillämplig), respektive inte arbetar alls (när 1408/71 är tillämplig) i sitt bosättningsland, omfattas av lagstiftningen i det medlemsland där arbetsgivaren har sitt säte (artikel 13.1 b i 883/2004 respektive artikel 14.2 b)ii) i 1408/71).

Vad som menas med ”väsentlig del” i förordning 883/2004 definieras i tillämpningsförordningens artikel 14.8. Artikeln omfattar både anställda och egenföretagare. I första stycket sägs att ”väsentlig” inte behöver vara detsamma som den största delen av arbetet/verksamheten. De kriterier som ska beaktas för anställda är arbetstid och/eller lön. Efter en samlad bedömning ”... ska en andel som understiger 25 % av ovannämnda kriterier vara en indikator på att en väsentlig del av arbetet som anställd ... inte utförs i den berörda medlemsstaten”.

För en anställd som arbetar åt flera arbetsgivare i olika medlemsstater blir dock alltid bosättningslandet behörig stat, här gäller ingen väsentlighetsprincip (artikel 13.1 a i grundförordningen).

4.3 Flygande och resande personal

I förordning 1408/71 finns ett antal specialregler för flygande och resande personal som arbetar i flera länder hos företag som bedriver internationell transportverksamhet (art. 14.2 a). Någon motsvarighet till dessa regler finns inte i 883/2004. Även flygande och resande personal omfattas av de allmänna reglerna för anställda som arbetar i flera länder.

4.4 Anställd med arbetsgivare utanför EU

Förordningarna 883/2004 och 1408/71 är normalt bara tillämpliga om både arbetsgivare och anställd finns inom EES-området. I tillämpningsförordning 987/2009 finns en i sammanhanget därför något apart bestämmelse (artikel 14.11). Den säger att om en anställd som är bosatt inom EU, arbetar i två eller flera medlemsländer för en arbetsgivare som är etablerad utanför EU, ska bosättningslandets lag tillämpas även om den anställde inte utför en väsentlig del av arbetet där. Socialförsäkringsmässigt torde regeln inte vara svårare att tillämpa än när arbetsgivaren finns inom EU, under förutsättning att de berörda medlemsländernas institutioner blir informerade om situationen. Men när det gäller betalning av arbetsgivaravgifter; hur tillgriper man EG-rätten mot en arbetsgivare som inte är omfattad av den?

4.5 Egenföretagare – väsentlig del eller huvudsakliga intressen

Den som normalt bedriver egenverksamhet i två eller flera medlemsländer ska enligt 883/2004 omfattas av bosättningslandets lagstiftning om han bedriver en ”väsentlig del” av sin verksamhet där (artikel 13.2 a). Definitionen av ”väsentlig del” är att verksamheten som egenföretagare inte bör understiga 25 % av ”omsättning, arbetstid, antal tillhandahållna tjänster och/eller inkomst” och finns i tillämpningsförordningens artikel 14.8, dvs. samma artikel som definierar ”väsentlig del” för anställda.

Enligt förordning 1408/71 räcker det med att egenföretagaren utför ”någon del” av sitt arbete i bosättningslandet, för att det landets lagstiftning ska bli tillämplig (artikel 14 a2).

Om egenföretagaren inte bedriver en ”väsentlig del” av sin verksamhet i bosättningslandet, omfattas han enligt 883/2004 av lagstiftningen i det land där verksamhetens ”huvudsakliga intressen” finns (artikel 13.2b). ”Huvudsakliga intressen” definieras i tillämpningsförordningens artikel 14.9. Enligt artikeln ska ”alla aspekter” av egenföretagarens verksamhet beaktas, som t.ex. ”det fasta och permanenta sätet för egenföretagarens verksamhet, verksamhetens stadigvarande karaktär eller dess varaktighet, antalet tillhandahållna tjänster samt egenföretagarens preferens såsom den framgår av samtliga omständigheter”.

Så värst klargörande är väl inte artikel 14.9 och att tala om ”permanent säte” i samband med en person som bedriver enskild näringsverksamhet får anses mindre lyckat från svensk synpunkt. Eventuellt beror ordvalet på ett översättningsfel. Den engelska utgåvan av tillämpningsförordningen använder uttrycket ”fixed and permanent place of business”, vilket är ett betydligt vidare begrepp än ”säte” och också inrymmer begreppen ”verksamhetsplats” och ”affärslokal”. Jämför med den svenska översättningen ”de fasta och permanenta lokalerna där verksamheten utförs” i förordning 574/72 nedan.

För att fastställa tillämplig lagstiftning enligt artikel 14.8 och 14.9 ska de berörda institutionerna beakta ”den situation som kan tänkas uppstå” under de närmaste tolv månaderna (tillämpningsförordningen artikel 14.10). Regeln verkar inte helt lätthanterlig, eftersom den ställer krav på ett inte föraktligt mått av synskhet hos institutionerna.

I förordning 1408/71 ska den egenföretagare som inte bedriver någon verksamhet alls i bosättningslandet, omfattas av lagstiftningen där han utför sitt ”huvudsakliga arbete” (artikel 14 a2). Definitionen av ”huvudsakligt arbete” finns i artikel 12.5d i förordning 574/72: viktigast för bedömningen är de fasta och permanenta lokalerna där verksamheten utförs, därefter beaktas ”arbetets normala beskaffenhet eller varaktighet”, antalet tjänster och inkomsten.

Den definition av ”huvudsakliga intressen” som ges i förordning 883/2004 får väl närmast betraktas som en viss försämring jämfört med 1408/71:s definition av ”huvudsakligt arbete”.

4.6 Samtidigt egenföretagare och anställd i olika länder

Den som har en anställning i ett medlemsland och samtidigt bedriver verksamhet som egenföretagare i ett annat, omfattas enligt 883/2004 enbart av anställningslandets lagstiftning (artikel 13.3).

Om personen i fråga förutom verksamheten som egenföretagare har anställning i flera olika länder, bestäms den behöriga staten enligt reglerna i punkt 1 i artikel 13. I praktiken innebär detta att bosättningslandets lag blir tillämplig om en väsentlig del av arbetet som anställd utförs där eller om det finns två eller flera arbetsgivare. I annat fall blir lagstiftningen i arbetsgivarens sätesland tillämplig. Ett undantag gäller om en av anställningarna är inom den offentliga sektorn, då personen alltid blir omfattad av lagstiftningen i det land där förvaltningen finns (artikel 13.4). Se nedan under 4.7

Samtidigt

offentligt anställd och privat anställd/egenföretagare.

Socialavgifter, både för egenverksamheten och för anställningen/anställningarna, betalas enbart i den behöriga staten.

I förordning 883/2004 finns som sagt inga undantag som kan leda till att en person som samtidigt arbetar i olika länder blir omfattad av två länders lagstiftning. Någon motsvarighet till artikel 14 cb och bilaga VII i 1408/71 finns alltså inte.

4.7 Samtidigt offentligt anställd och privat anställd/egenföretagare

Som tidigare nämnts (ovan under 3.3 Offentligt anställd) ska den som är offentligt anställd tillhöra förvaltningslandets lagstiftning. Förvaltningslandets lag gäller också om en person, som är offentligt anställd i ett medlemsland, dessutom har en privat anställning och/eller bedriver verksamhet som egenföretagare i något annat medlemsland (artikel 13.4 i förordning 883/2004). Som en konsekvens av detta kommer socialavgifter att betalas endast i förvaltningslandet för allt arbete. Bestämmelsen kan sägas vara en utvidgning av artikel 14 e i 1408/71, där samma regel gäller men enbart för anställda som är försäkrade i särskilda system för offentligt anställda.

Någon bestämmelse som uttryckligen reglerar fallet med en person som – utan att omfattas av ett särskilt system – samtidigt är offentligt anställd i flera länder för olika förvaltningar, finns varken i 883/2004 eller i 1408/71. EG-domstolen har emellertid slagit fast12 att även en offentligt anställd person ska ses som ”anställd”, varför regeln om bosättningslandets lag i artikel 13.1 a i förordning 883/2004 respektive 14.2 b)i) i 1408/71 blir tillämplig på dessa offentligt anställda.

Till skillnad från förordning 1408/71 gör 883/2004 inte någon distinktion mellan offentligt anställda som omfattas av ett särskilt socialförsäkringssystem (som t.ex. i Tyskland) och offentligt anställda som omfattas av det allmänna systemet (som t.ex. i Sverige), vilket innebär att 883/2004 inte har någon motsvarighet till artiklarna 14e och 14f i 1408/71.

4.8 Arbete i flera länder ses som arbete i ett land

Den som arbetar som anställd och/eller egenföretagare i olika medlemsländer ska enligt artikel 13.5 i 883/2004 behandlas som om han utfört allt arbete i den behöriga staten och fått alla sina inkomster därifrån. Regeln är till för att personen i fråga ska kunna utnyttja eventuella specialregler som kan finnas i den behöriga staten som t.ex. tak för socialavgifterna, olika avgiftsnivåer, rätt till avdrag för påförda egenavgifter. För svenskt vidkommande kan bestämmelsen bl.a. leda till att egenverksamhet som bedrivits självständigt utomlands ska ses som aktiv i stället för passiv när Sverige är behörig stat.

En motsvarande regel finns i förordning 1408/71 i artikel 14 d.1, men med undantag för de situationer (artikel 14 f och ”bilaga VII-fall”) som leder till att personen i fråga ska omfattas av flera länders lagstiftning.