1 Alkohollagen
I RÅ 2009 ref. 83 fann Regeringsrätten att de bestämmelser i alkohollagen som innebär begränsningar i rätten att för kommersiellt ändamål föra in alkoholvaror till Sverige från en annan stat inom Europeiska gemenskapen inte kan anses stå i strid med gemenskapsrätten.
Omständigheterna var i huvudsak följande. J.S. stoppades i mars 2006 vid en transportkontroll när han var på väg att köra in i Sverige med bil. Han medförde 210 liter spritdrycker, som omhändertogs av Tullverket. Sedan J.S. betalat den skatt som belöpte på spritdryckerna upphävde Tullverket omhändertagandet men beslutade att inte lämna ut varorna. Länsrätten fastställde Tullverkets beslut, dock upphävdes detta av kammarrätten. J.S. uppgav bl.a. att varorna var avsedda för personligt bruk vid en bröllopsfest.
Tullverkets beslut fattades med stöd av 2 kap. 16 § LPK enligt vilken framgår att, om omhändertagandet av en alkoholvara upphävs men den som gör anspråk på varan saknar rätt enligt 4 kap. 2 § AL eller 4 § lagen om försäljning av teknisk sprit m.m. att föra in varan, beslut ska fattas om att varan inte ska lämnas ut till denne.
Regeringsrätten fann att uppgiften att dryckerna införts för personligt bruk inte kunde godtas och att införseln därför måste anses ha varit kommersiell. Endast den som godkänts som upplagshavare eller registrerats som varumottagare får kommersiellt föra in spritdrycker, vin och starköl i landet. Rätten att föra in alkoholdrycker är således knuten till den krets som har rätt att föra in obeskattade punktskattepliktiga varor i landet och driva partihandel här. I princip får endast den som har rätt att bedriva partihandel sälja varor till Systembolaget, till annan som har rätt att bedriva partihandel och till den som har serveringstillstånd. J.S. var varken godkänd som upplagshavare eller registrerad som varumottagare. Han hade således inte rätt att föra in spritdrycker i landet för kommersiellt ändamål.
Regeringsrätten prövade sedan om kravet på godkännande som upplagshavare eller registrerad varumottagare av den som kommersiellt vill importera spritdrycker, vin och starköl var förenligt med gemenskapsrätten. Regeringsrätten fann efter en genomgång av vissa domar från EG-domstolen, ett resonemang om proportionalitet och de skäl som utgör grunden för den svenska alkohollagstiftningen att det i alkohollagen föreskrivna systemet för rätten att för kommersiellt bruk föra in spritdrycker, vin och starköl från en annan stat inom Europeiska gemenskapen inte stod i strid med gemenskapsrätten och att Tullverket därför haft fog för sitt beslut att inte lämna ut spritdryckerna. Ett regeringsråd var emellertid skiljaktigt.
Majoriteten i Regeringsrätten fann att varorna införts för kommersiellt ändamål. Majoriteten ansåg vidare att de bestämmelser i alkohollagen som innebär att begränsningarna i rätten att för kommersiellt ändamål till landet föra in alkoholvaror från en annan stat inom den Europeiska gemenskapen inte står i strid med gemenskapsrätten. Ett regeringsråd ansåg däremot att importrestriktionerna är EG-stridiga och att de inte kan läggas till grund för ett beslut att vägra att lämna ut alkoholvarorna och anförde som motivering bl.a. att det inte har visats att det, vid sidan av det straffsanktionerade förbudet mot att sälja alkoholvaror till andra än Systembolaget och restauranger, är nödvändigt att upprätthålla de aktuella importrestriktionerna för att kontrollera försäljningen av alkohol. Inte heller har det visats att reglerna inte går utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att detta syfte uppnås. Detta gäller i synnerhet förevarande fall, där införsel vägrats samtidigt som personen varit skyldig att erlägga och har erlagt svensk punktskatt.
Regeringen har i prop. 2009/10:125, En ny alkohollag, föreslagit att bestämmelserna i den nuvarande alkohollagen och lagen om försäljning av teknisk sprit med mera ska moderniseras och samlas i en ny alkohollag. Den nya alkohollagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2010, utom när det gäller teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat, som föreslås träda i kraft den 1 januari 2011.
2 Alkoholskatt
I förhandsbeskedet RÅ 2009 not. 103 var fråga om ett bolag är skyldigt att betala alkoholskatt för vissa matlagningsviner. Bolaget ansågs inte skyldigt att betala alkoholskatt.
Bakgrunden var att ett bolag hade för avsikt att saluföra matlagningsviner i Sverige. Matlagningsvinerna, ett vitt och ett rött, består av ca 60 procent avalkoholiserat vin och ca 40 procent vanligt vin. De färdiga produkterna hade en alkoholhalt som uppgår till ca 4,8 liter ren alkohol per 100 kg. Vinerna hade tillförts salt så att de blivit olämpliga att dricka.
Alkoholskatt ska bl.a. betalas för varor hänförliga till KN-nr 2207 och 2208 med en alkoholhalt överstigande 1,2 volymprocent, även om dessa ingår i en vara som hänförs till ett annat KN-kapitel. Från skatteplikten finns vissa undantag. Alkoholskatt ska bl.a. inte betalas för varor som ingår direkt i livsmedel eller som ingrediens i halvfabrikat för framställning av livsmedel, fyllda eller ej, förutsatt att alkoholinnehållet inte överstiger 5 liter ren alkohol per 100 kilo av något annat livsmedel.
EU:s Punktskattekommitté har i en vägledande s.k. guideline uttalat att matlagningsvin, eftersom det klassificeras enligt KN-nr 2103 9090 89, ska anses som livsmedel. Vidare ska från skatteplikt undantas matlagningsvin under förutsättning att alkoholhalten inte överstiger 5 liter ren alkohol per 100 kg.
Skatterättsnämnden uttalade att enligt vad som framgår av ett bindande klassificeringsbesked så hänförs produkterna till KN-nr 2103 9090 89. Enligt guidelinen bör matlagningsvinerna anses utgöra livsmedel. Då alkoholhalten understiger 5 liter ren alkohol per 100 kg matlagningsvin är bolaget inte skyldigt att betala alkoholskatt för produkterna. Bedömningen får anses vara i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i direktivet om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker.
Både bolaget och Skatteverket överklagade förhandsbeskedet.
Regeringsrätten inhämtade förhandsavgörande från EG-domstolen för att få klarhet i om den alkohol som finns i matlagningsvin ska klassificeras som sådan etylalkohol som avses i artikel 20 första strecksatsen i direktivet. EG-domstolen besvarade frågan så att den alkohol som finns i matlagningsvin ska klassificeras som sådan etylalkohol, om den har en faktisk alkoholhalt som överstiger 1,2 volymprocent. I domskälen anfördes bl.a. att, även om matlagningsvin som sådant är en livsmedelsberedning i den mening som avses i kapitel 21 i den Kombinerade nomenklaturen, denna livsmedelsberedning innehåller etylalkohol som omfattas av KN-nr 2207 och 2208.
Den alkohol som ingår i de aktuella matlagningsvinerna ska således klassificeras enligt KN-nr 2207 och 2208 och omfattas därmed av skatteplikt, om inte något undantag är tillämpligt. Eftersom alkoholen i detta fall ingår direkt i livsmedel och alkoholinnehållet inte överstiger 5 liter ren alkohol per 100 kilo av livsmedlet är matlagningsvinet undantaget. Regeringsrätten finner därför i likhet med Skatterättsnämnden att bolaget inte är skyldigt att betala alkoholskatt för matlagningsvinet och fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked.
Vad som gör att den alkohol som har sitt ursprung i vin med KN-nummer 2204 eller 2205, efter det att vinet gjorts olämpligt som dryck, istället är att hänföra till etylalkohol enligt KN-nummer 2207 eller 2208 framgår inte närmare av EG-domstolens dom. Frågan har ställts igen till EG-domstolen i mål nr C-163/09, vi får se vilka slutsatser domstolen drar när dom meddelas i det målet.
3 Avfallsskatt
I förhandsbeskedet RÅ 2009 not. 46 som gällde om en åtskild återvinningsverksamhet vid en deponianläggning omfattades av avfallskatt fann Regeringsrätten att även återvinningsdelen träffades av avfallsskatt.
Omständigheterna var i huvudsak följande. Ett bolag var verksamt inom renhållnings- och miljöserviceområdet och bedrev integrerat återvinnings- och deponiverksamhet vid en anläggning. Bolaget betalade avfallsskatt för allt avfall som fördes in i verksamheten som ansågs vara en anläggning. Bolaget hade för avsikt att omstrukturera verksamheten så att återvinning och deponi skildes åt.
Skatterättsnämnden anförde bl.a. följande. Begreppet avfallsanläggning ska enligt förarbetena ges en relativt vid innebörd. Lagstiftningen har utformats bl.a. med utgångspunkt i att det vid vissa avfallsanläggningar bedrivs integrerad verksamhet i form av deponering och sortering och återvinning. Lagstiftaren var vid införandet av lagstiftningen medveten om att effekter i form av konkurrensnackdelar kunde uppkomma med nettodeponimetoden, men metoden ansågs ändå vara att föredra framför slutdeponimetoden, bl.a. då den förra metoden ansågs skapa en drivkraft för snabbare genomströmning och för ökat utnyttjande av avfallet. Mot denna bakgrund bör de tilltänkta åtgärderna i form av ett metallstängsel och betongplintar för att åtskilja deponin och den del av verksamheten som består i återvinning inte medföra att det uppkommer två anläggningar i avfallsskattehänseende. Bolaget blir därmed, även om åtgärderna genomförs, skattskyldigt för allt avfall som förs in till anläggningen.
Både bolaget och Skatteverket överklagade. Regeringsrätten gjorde dock samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet.
Lagstiftningen medför att den som har en integrerad anläggning drabbas av ytterligare administration jämfört med den som har separata anläggningar för deponi respektive för sortering och återvinning. Här finns en möjlighet att lagstiftningsvägen minska den administrativa bördan för de bolag som har integrerade men åtskilda anläggningar.
Fredrik Jonsson