En kommentar till två nya domar

Inledning

Lundinreglerna tillkom för 45 år sedan.1 Syftet var att motverka skattefördelar av att avstå från fullbeskattad utdelning till förmån för lägre beskattad kapitalvinst och att förhindra att andra ledet i dubbelbeskattningen skulle kringgås genom att aktieägaren i stället för att ta ut skattepliktig utdelning eller likvidera företaget tillgodogör sig värdet genom avyttring till en förvärvare som kan tillgodogöra sig värdet utan beskattning. Lundinreglerna innebär dels att rätten till skattefrihet för utdelning på näringsbetingade andelar begränsas, jfr 24 kap. 19 § inkomstskattelagen (IL), dels att rätten till avdrag för nedskrivning på lagerandelar och rätten till avdrag för förlust vid överlåtelse av lagerandelar begränsas, jfr 17 kap. 8–12 §§ IL. Begränsningarna inträder om det inte är uppenbart att det förvärvande företaget genom förvärvet av andelar i ett annat företag får en tillgång av verkligt och särskilt värde med hänsyn till sin näringsverksamhet.

2002 års företagsskatteutredning föreslog i sitt slutbetänkande2 att Lundinreglerna skulle upphävas men förslaget ledde inte till någon lagstiftningsåtgärd.3

Högsta förvaltningsdomstolen har den 30 december 2010 prövat tillämpningen av Lundinregeln i två mål.

Se SOU 1963:52 och prop. 1966:85.

SOU 2005:99 s. 156 ff.

Sedan artikeln författades har Finansdepartementets promemoria ”Slopade Lundinregler m.m.” publicerats den 22 mars 2011. I promemorian föreslås att Lundinreglerna avskaffas fr.o.m. den 2 januari 2012.

Lundinregeln och interna aktieöverlåtelser

I det första målet (nr 7960-09) prövade Högsta förvaltningsdomstolen Lundinregelns tillämplighet vid en utdelning efter en s.k. intern aktieöverlåtelse från en privatperson till ett av honom ägt aktiebolag.

Skatterättsnämnden gjorde bedömningen att en dylik överlåtelse inte skulle medföra tillämpning av Lundinregeln. Skatterättsnämnden tog sin utgångspunkt i att Lundinregeln inte kan motiveras på samma sätt som tidigare eftersom kapitalvinster och utdelningar numera beskattas på ett enhetligt sätt. Vidare kännetecknades Lundintransaktionerna enligt Skatterättsnämnden bl.a. av att andelarna i skalbolaget såldes för marknadspris. I förhandsbeskedet skulle aktieöverlåtelsen ske till underpris i enlighet med 53 kap. IL. Detta innebar enligt nämnden att en beskattning av övervärdet på andelarna skulle aktualiseras när andelarna i det förvärvande företaget överlåts. Mot den bakgrunden fann Skatterättsnämnden att den interna aktieöverlåtelsen inte kunde anses innebära ett förvärv i den mening som avses i Lundinregeln. Det förvärvande företaget skulle därför inte ta upp utdelning på de förvärvade aktierna till beskattning.

Skatteverket överklagade förhandsbeskedet till Högsta förvaltningsdomstolen som förklarade att utdelningen skulle vara skattepliktig enligt Lundinregeln. Högsta förvaltningsdomstolen lämnade inte någon närmare motivering till sitt beslut.

Det är lätt att sympatisera med Skatterättsnämndens besked att Lundinregeln inte ska tillämpas. Hittillsvarande praxis har varit generös. I RÅ 2001 ref. 15 medgavs undantag från regeln vid en koncernintern överlåtelse. Skatterättsnämnden gjorde i det aktuella fallet bedömningen att moderbolaget i koncernen redan ägde det förvärvade bolagets tillgångar och att aktieförvärvet därför föll utanför Lundinregelns tillämpningsområde. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked. I det nu aktuella målet fann dock Högsta förvaltningsdomstolen inget utrymme att undanta utdelningen från beskattning. Utgången framstår som rimlig beaktat lagtextens ordalydelse. Högsta förvaltningsdomstolen kan sägas ha dragit gränsen för i vilken utsträckning domstolarna kan avstå från att tillämpa en oönskad rättsregel.

Lundinregeln och EU-rätten

I det andra målet (nr 1662-09) var frågan om Lundinregeln i 24 kap. 19 § IL strider mot EU-rätten som den framgår av direktiv 90/435/EEG (moder-dotterbolagsdirektivet). I målet hade ett svenskt aktiebolag förvärvat andelarna i ett nederländskt företag som enligt 24 kap. 19 § IL utgjorde ett Lundinbolag. Därefter hade det svenska aktiebolaget tagit emot utdelning på de förvärvade andelarna. Såväl förvaltningsrätten som kammarrätten ansåg att utdelningen skulle tas upp till beskattning. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att såväl Lundinregeln som bestämmelserna i moder-dotterbolagsdirektivet var formellt tillämpliga på den aktuella utdelningen.

Direktivet syftar till att undvika kedjebeskattning när ett företag äger minst tio procent av andelskapitalet i ett företag i en annan medlemsstat. Direktivet anger i artikel 4.1 två metoder för att undanröja kedjebeskattning. Den första är att medlemsstaten avstår från att beskatta utdelning och den andra att medlemsstaten beskattar utdelning men medger avräkning för bolagsskatt i underliggande dotterbolag. Direktivet hindrar enligt artikel 1.2 inte tillämpning av nationella eller avtalsgrundade bestämmelser som behövs för förebyggande av bedrägeri och annan oredlighet eller missbruk. I Sverige gjordes därför bedömningen vid implementeringen av moder-dotterbolagsdirektivet att det inte stred mot EU-rätten att tillämpa Lundinregeln även i förhållande till utländska företag.4

Högsta förvaltningsdomstolen tog fasta på att direktivet inte hindrar tillämpningen av nationella bestämmelser som behövs för förebyggande av bedrägeri och annan oredlighet eller missbruk. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade därefter att

”Lundinregeln går här längre än direktivet eftersom den gäller också förfaranden där det inte kan anses förekomma oredlighet eller missbruk. Den omständigheten hindrar inte att Lundinregeln tillämpas när det faktiskt är fråga om oredlighet eller missbruk (jfr EU-domstolens dom i mål C-321/05 Kofoed, punkt 46, rörande fusionsdirektivet 90/434/EEG). Det har inte kommit fram att det i detta fall förekommit oredlighet eller missbruk som avses i direktivet. Därför, och då det av utredningen inte framgår att utdelningen skulle ha beskattats på annan grund, ska överklagandet bifallas.”

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade således att Lundinregeln omfattar fall som inte utgör oredlighet eller missbruk i direktivets mening. Därefter underkänner domstolen tillämpningen av Lundinregeln i det aktuella fallet då det inte visats att någon sådan oredlighet eller missbruk faktiskt förekommit i det aktuella fallet. Slutligen noterade Högsta förvaltningsdomstolen att det inte framgått av utredningen att utdelningen skulle beskattas på annan grund.

Högsta förvaltningsdomstolens dom är i sig inte särskilt förvånande. Lundinregelns konflikt med EU-rätten belystes redan för 15 år sedan.5 Domen kommer dock sannolikt att ha betydelse för moder-dotterbolagsdirektivets tillämpning i svensk rätt.

Prop. 1999/2000:2 del 2 s. 321 f.

Brokelind, Cécile, Svensk Skattetidning 4/96.

Något om tillämpningen av moder-dotterbolagsdirektivet

EU-rätten

Moder-dotterbolagsdirektivet har, åtminstone till delar, s.k. direkt effekt och kan därför åberopas av enskilda i nationell domstol. Detta framgår bl.a. av målet Cobelfret6 som avsåg det belgiska systemet för beskattning av utdelning. Enligt belgiska regler togs utdelning upp till beskattning men 95 procent av eventuellt skattepliktigt resultat pga. utdelningen fick dras av. I en situation där ett belgiskt bolag redovisade förluster skulle en mottagen utdelning således reducera dessa. Utdelningsbeskattningen gällde såväl utdelningar från i Belgien hemmahörande dotterbolag som utländska dotterbolag. EU-domstolen slog bl.a. fast att direktivets bestämmelser om undvikande av kedjebeskattning i artikel 4.1 har direkt effekt. EU-domstolen ansåg att de belgiska reglerna inte var förenliga med någon av de två metoder som föreskrivs i direktivet. En slutsats som kan dras av Cobelfretmålet är att medlemsstaterna åtminstone inte får välja metoder för att undanröja kedjebeskattning som kan vara mindre gynnsamma än de som föreskrivs i direktivet.

Enligt artikel 4.2 är varje medlemsstat bibehållen rätten att föreskriva att eventuella förluster som avser innehavet och eventuella förluster till följd av vinstutdelningen från dotterbolaget inte får dras av från den beskattningsbara vinsten i moderbolaget.

Som nämnts ovan anger moder-dotterbolagsdirektivet i artikel 1.2 att det inte ska hindra tillämpningen av sådana nationella eller avtalsgrundade bestämmelser som behövs för förebyggande av bedrägeri och annan oredlighet eller missbruk. Av preambeln till direktivet framgår att syftet är att skapa betingelser liknande dem som råder på en inre marknad. Medlemsstaterna ska göra detta genom att införa skatteregler som är neutrala från konkurrenssynpunkt genom att införa ett gemensamt system för beskattning av utdelning. Preambeln anger att detta ska ske bl.a. genom att medlemsstaterna avstår från att beskatta vinst i form av utdelning från dotterbolag i annan medlemsstat, alternativt beskatta den men låta moderbolaget från skatten avräkna den på denna vinst belöpande bolagsskatt som dotterbolaget har betalat. Det framgår däremot inte av direktivets lydelse vad som menas med missbruk i artikel 1.2. Med utgångspunkt i direktivets syfte anses det allmänt omfatta bl.a. skatteflykt7 även om EU-domstolen inte har prövat den aktuella artikeln. Mot bakgrund av direktivets syfte att undanröja merbeskattning av utdelning på den gemensamma marknaden kan det ändå antas att medlemsstaterna genom nationella bestämmelser har ett visst utrymme att motverka skatteundandraganden som medför en mindre beskattning. EU-rättslig praxis avseende såväl EUF-fördragets grundläggande friheter8 som andra direktiv9 har hittills pekat på att mekaniskt verkande nationella skatteflyktsregler inte godtas. Nationella regler som inte medger en bedömning av om det faktiskt föreligger skatteflykt accepteras därför troligen inte. Mot bakgrund av Högsta förvaltningsdomstolens dom och EU-rättslig praxis kan den svenska implementeringen av direktivet ifrågasättas.

Se exv. C-138/07 Cobelfret.

Se exv. Ståhl, Kristina, Skattenytt 2007 s. 577.

Mål C-196/04 Cadbury Schweppes.

Mål C-321/05 Kofoed.

Analys

Något ytterligare om Lundinregeln

Högsta förvaltningsdomstolen prövade Lundinregeln som den framgår av 24 kap. 19 § IL. Regeln finns, som nämnts, även i 17 kap. 8–12 §§ IL. Av 8 § framgår att reglerna avser förvärv av svenskt aktiebolag när det inte är uppenbart att förvärvaren genom förvärvet får en tillgång av verkligt och särskilt värde med hänsyn till sin näringsverksamhet. Av 9 och 10 §§ framgår att värdenedgång på de förvärvade aktierna pga. utdelning begränsar rätten till avdrag för aktierna. Av 11 § framgår att reglerna även gäller förvärv av andelar i ekonomiska föreningar. Samma lagrum anger också att bestämmelserna gäller vid förvärv av andelar i utländska juridiska personer och tillämpas i detta fall även om förvärvaren får en tillgång av verkligt och särskilt värde.

Avdragsrätten för värdenedgång på lagerandelar i utländska juridiska personer begränsas således av Lundinregeln. Begränsningen i avdragsrätten infördes i samband med implementeringen av moder-dotterbolagsdirektivet i svensk rätt.10 Lagrummet kan antas avspegla medlemsstaternas rätt enligt artikel 4.2 i direktivet att begränsa avdragsrätten för förluster till följd av vinstutdelningar. Det saknas dock motivering till varför bestämmelsen gäller generellt och inte bara i förhållande till sådana utdelningar som är skattefria enligt moder-dotterbolagsdirektivet. Risken är överhängande att regeln i andra fall strider mot primärrätten som den framgår av EUF-fördraget respektive EES-avtalet.

Prop. 1994/95:52 s. 46.

Beskattning av utdelning hos investmentföretag

Vid implementeringen av moder-dotterbolagsdirektivet i svensk rätt undantogs uttryckligen förvaltningsföretag och investmentföretag. Anledningen till detta uppgavs vara att utdelning från utländska aktieinnehav då skulle beskattas gynnsammare än innehav av aktier i svenska företag.11 Begreppet förvaltningsföretag har utmönstrats ur IL och berörs därför inte ytterligare i det här sammanhanget.

Det kan antas att lagstiftaren ansett sig ha möjlighet att utesluta investmentföretag från direktivets tillämpning med stöd i skatteflyktsregeln i artikel 1.2 i direktivet. Enligt ovan är en sådan generell tillämpning av en skatteflyktsregel sannolikt inte acceptabel enligt EU-rätten. Istället måste frågan om det föreligger skatteflykt bedömas i det enskilda fallet. Av Högsta förvaltningsdomstolens uttalande i målet ovan förefaller domstolen ha tolkat EU-rätten på detta sätt. Av målet framgår att domstolen ställde två uttryckliga krav för att ge moder-dotterbolagsdirektivets bestämmelser företräde framför den nationella regeln. För det första skulle den nationella regeln gälla också förfaranden där det inte kan anses förekomma oredlighet eller missbruk. För det andra kunde det inte konstateras någon oredlighet eller missbruk. Den nationella skatteflyktsregeln bedömdes mot den här bakgrunden som oförenlig med EU-rätten. En rimlig utgångspunkt är att Högsta förvaltningsdomstolen skulle bedöma skatteflyktsregeln som utesluter investmentföretag från tillämpning av direktivets bestämmelser enligt samma principer.

Investmentföretag beskattas för mottagen utdelning eftersom de inte är ett sådant företag som kan inneha näringsbetingade andelar enligt 24 kap. 13 § IL. I gengäld får de dra av lämnad utdelning enligt 39 kap. 14 § IL. Investmentföretag kan således undvika dubbelbeskattning genom att vidareutdela mottagen utdelning. Metoden för undvikande av dubbelbeskattning avviker dock från vad moder-dotterbolagsdirektivet föreskriver i artikel 4.1. Liksom i Cobelfret konsumerar en mottagen utdelning underskott från tidigare år, vilket medför att investmentföretaget kommer i skatteposition tidigare än om utdelningen hade undantagits från beskattning. Till skillnad från Cobelfret är dock mottagen utdelning alltid skattepliktig för investmentföretag. Endast om mottagen utdelning vidareutdelas undviks den dubbelbeskattning som moder-dotterbolagsdirektivet avser att förhindra. Mot bakgrund av utgången i Cobelfret kan det på goda grunder antas att även de svenska skattereglerna avseende investmentföretag skulle underkännas av EU-domstolen. Beaktat Högsta förvaltningsdomstolens tolkning av EU-rätten vad gäller Lundinregeln kan det antas att samma bedömning skulle göras av svenska domstolar. Som framgår ovan är det enligt Högsta förvaltningsdomstolen möjligt att avstå från att tillämpa en nationell regel om den gäller förfaranden som inte kan anses innebära oredlighet eller missbruk av rättigheterna enligt moder-dotterbolagsdirektivet. För att avstå från att tillämpa regeln får det dock inte ha förekommit oredlighet eller missbruk som avses i direktivet. Att ta emot utdelning kan inte i sig anses utgöra oredlighet eller missbruk enligt direktivet. Det kan diskuteras om inte ett investmentföretag därför borde kunna räkna med skattefrihet för mottagen utdelning på andelar i företag som omfattas av moder-dotterbolagsdirektivet. Mottagen utdelning bör då endast kunna beskattas om det kan konstateras att investmentföretaget missbrukar rättigheterna enligt direktivet.

Daniel Jilkén är verksam vid Skeppsbron Skatt.

Prop. 1994/95:52 s. 44.