B 5 Övriga indirekta skatter

Tobaksskattedirektivet

I mål C-197/08 Kommissionen mot Frankrike fälldes Frankrike för fördragsbrott eftersom landet inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt art. 9.1 i tobaksskattedirektivet genom att man hade en prissättning med ett fastställt lägsta tillåtna detaljhandelspris för cigaretter och ett förbud mot att sälja tobaksvaror till ett pris med karaktär av specialerbjudande.

Frankrikes prissättningssystem bedömdes kunna medföra att den konkurrensfördel som kunde följa av lägre självkostnadspriser undergrävdes. När lägsta detaljhandelspris fastställdes med hänsyn till genomsnittspriset på marknaden kunde det innebära att prisskillnader mellan konkurrerande varor försvann och att priserna anpassades efter den dyraste varan. Aktörernas frihet att bestämma de högsta detaljhandelspriserna för sina varor hade därmed åsidosatts. Frankrikes system bedömdes inte heller omfattas av undantaget i art. 9.1 tredje stycket, då de nationella reglerna inte syftade till att förhindra vare sig prisökningar eller minskade skatteintäkter. WHO:s tobakskontrollskonvention bedömdes även sakna betydelse, då denna inte innehöll några förpliktelser avseende prispolitik. Vidare saknades möjlighet att åberopa art. 30 EG som grund för att åsidosätta direktivet, i syfte att skydda människors hälsa och liv, eftersom artikeln inte kunde förstås så att åtgärder av annat slag än de kvantitativa import- och exportrestriktioner och vissa motsvarande åtgärder som avses i art. 28 EG och 29 EG skulle vara tillåtna.

För kommentar se mål C-221/08. Samma dag avgjordes även mål C-198/08 Kommissionen mot Österrike med likartade omständigheter och samma utgång.

I mål C-221/08 Kommissionen mot Irland fälldes Irland för fördragsbrott eftersom aktörernas frihet (enligt art. 9.1 andra stycket i tobaksskattedirektivet) att bestämma de högsta detaljhandelspriserna för sina tobaksvaror, undergrävdes genom att den nationella lagstiftningen innebar en skyldighet att tillämpa ett lägsta detaljhandelspris motsvarande 97 % av det vägda genomsnittspriset på marknaden för varje kategori cigaretter. Domstolen ansåg däremot att kommissionen inte hade visat att aktörerna ålades ett högsta detaljhandelspris för cigaretter. Irland fälldes även för att inte ha tillhandahållit nödvändig information till Kommissionen om ärendet.

När det lägsta priset fastställs med hänsyn till det vägda genomsnittspriset på marknaden för varje kategori cigaretter kan det medföra att prisskillnader mellan konkurrerande varor försvinner och att priserna anpassas efter den dyraste varan. Domstolen fann även att WHO:s tobakskontrollkonvention saknade betydelse för bedömningen, då den inte innehöll några förpliktelser avseende prispolitik för tobaksvaror. Det var inte heller möjligt för en medlemsstat att åberopa art. 30 EG som grund för att åsidosätta art. 9.1 i direktivet, med hänvisning till målet att skydda människors liv och hälsa, eftersom artikeln inte kan förstås så att åtgärder av annat slag än de kvantitativa import- och exportrestriktioner och vissa motsvarande åtgärder som avses i art. 28 EG och 29 EG skulle vara tillåtna.

Att myndigheterna fastställer ett lägsta detaljhandelspris leder till att det högsta detaljhandelspris som fastställs av aktörerna under alla omständigheter inte kan vara lägre än ett tvingande lägsta pris. En tvingande reglering om ett lägsta detaljhandelspris kan därför påverka konkurrensförhållandena genom att vissa aktörer hindras från att erbjuda förmånligare försäljningspriser genom lägre självkostnadspriser. Ett system med lägsta detaljhandelspriser för tobaksvaror blir därför normalt oförenligt med art. 9.1 tobaksskattedirektivet. Direktivet kan dock inte sägas utgöra ett hinder för en prispolitik under förutsättning att denna inte strider mot syftena bakom direktivet. Ett sådant uttalat syfte är att konkurrensen inte ska snedvridas mellan olika kategorier av tobaksvaror som hör till samma grupp.

Vill en medlemsstat förhindra varje möjlighet för aktörerna att, även tillfälligt, neutralisera tobaksskattens inverkan på detaljhandelspriset för tobaksvaror genom att dessa säljs med förlust, är det tillåtet för medlemsstaterna att bl.a. förbjuda försäljning av tobaksvaror till ett pris som är lägre än självkostnadspriset plus skatter. Det måste dock vara möjligt att dra nytta av den konkurrensfördel som följer av ett lägre självkostnadspris.

Ändringar i beskattningen av cigaretter har antagits i direktiv 2010/12/EU. Den svenska beskattningen av cigarretter anpassas från den 1 januari 2011. Beskattningen av cigaretter baseras som tidigare på uttag av dels en styckeskatt, dels en värderelaterad skatt. Anpassningen innebär att styckeskatten blir så hög som möjligt. Det totala skatteuttaget av styckeskatt och värderelaterad skatt ska dock vara oförändrat. I anledning av den ökade styckeskatten slopas nuvarande minimipunktskatt. För att realvärdesäkra skatten på samtliga tobaksprodukter införs en årlig omräkning med KPI. Även vissa definitionerna gällande tobaksprodukter justeras.

I mål C-571/08 Kommissionen mot Italien fälldes Italien för fördragsbrott eftersom landet hade föreskrivit ett minimipris för cigaretter i syfte att skydda folkhälsan.

Den italienska lagstiftningen hade inte ändrats inom den tidsfrist som Kommissionen beslutat, varför ärendet överlämnades till EU-domstolen. I övrigt se kommentaren till C-221/08.

Cirkulationsdirektivet

I förhandsavgörandet C-550/08 British American Tobacco GmbH mot Hauptzollamt Schweinfurt prövades om punktskatten kunde anses vara vilande för punktskattebelagda varor (tobaksvaror), som tillverkades av icke punktskattebelagda varor (råtobak) och infördes till gemenskapen i enlighet med det tullmässiga förfarandet aktiv förädling. Domstolen fann att punktskatten skulle anses vara vilande.

Omständigheterna i målet är speciella på så sätt att en icke skattepliktig vara som förts in till gemenskapen enligt förfarandet för aktiv förädling sedan under detta förfarande bearbetas på sådant sätt att en skattepliktig vara uppkommer. Tobaken har vidare varit föremål för flyttning från en medlemsstat till en annan medlemsstat under iakttagande av adekvata tullbestämmelser. Domen får anses innebära att art. 5.2. i cirkulationsdirektivet ska anses tillämplig även på en situation där varorna blir skattepliktiga först efter det att varorna fysiskt befinner sig på gemenskapens territorium men ännu inte är frisläppta från tullförfarandet aktiv förädling. Att de ifrågavarande varorna kan flyttas utan krav på ledsagardokument enligt art. 18.1. blir en konsekvens av att varorna anses omfattas av art. 5.2. Det framgår uttryckligen av art. 18.4 i cirkulationsdirektivet att art. 18.1. inte är tillämplig när punktskattebelagda varor flyttas enligt art. 5.2. Ledsagardokumenten har under år 2010 ersatts av digitala dokument, s.k. e-AD i och med att EMCS (Excise Movement Control System) har börjat tillämpas.

Från ett systemperspektiv inträffar vissa skillnader i punktskattehanteringen och tull vid import respektive export. Vid import beläggs en punktskattepliktig vara med punktskatt vid den tidpunkt då den förs in till gemenskapens territorium. Omfattas varan av något gemenskapens tullförfaranden, t.ex. aktiv förädling, vid införandet till gemenskapens territorium, anses istället importen äga rum när varan lämnar tullförfarandet. Hade varan istället exporterats omfattas den av punktskatteförfarandet till dess att varan lämnat gemenskapens territorium men även av tullförfarandet för export när detta inleds vid exporttullkontoret. Det blir således parallella punktskatte- och tullförfaranden vid exportfallet, vilket inte är fallet vid importsituationen.

EUF-fördraget

I förhandsavgörandet C-2/09 Regionalna Mitnicheska Direktsia – Plovdiv mot Petar Dimitrov Kalinchev fann domstolen att art. 110 första stycket FEUF (f.d. art. 90 EG) utgjorde hinder för en medlemsstat att tillämpa olika system för punktskatt på motorfordon, då systemet innebar att begagnade fordon som importerades från andra medlemsstater och begagnade fordon som redan var registrerade i denna stat, och som hade importerats till nämnda stat som nya, belastades av punktskatten på olika sätt.

Situationer liknande denna torde inte vara helt ovanliga då det är ett relativt stort antal medlemsstater som har s.k. accis på nybilsförsäljning eller någon form av registreringsskatt. För att inte en snedvridning av konkurrensen ska uppstå behöver länder med en sådan beskattning även ha en beskattning på begagnade bilar som förs in till landet där hänsyn tas till olika faktorer som exempelvis årsmodell, miltal etc. Beskattningsunderlaget brukar normalt vara baserat på bilens pris, på senare tid har några länder även infört en miljökomponent vid beräkningen av beskattningsunderlaget.

Alkoholskattedirektivet

I förhandsavgörandet C-163/09 Repertoire Culinaire Ltd mot The Commissioners for Her Majesty’s Revenue and Customs prövades fyra frågor rörande beskattning av alkohol. Bakgrunden var att år 2002 kontrollerades ett dragfordon vid ett tullkontrollområde i Frankrike. Föraren hade en handling som visade att lasten bestod av matlagningsvin. Vid kontrollen konstaterade att lasten bl.a. innehöll vin, portvin och cognac. Varorna kvarhölls då det inte var visat att punktskatt tagits ut i Storbritannien och Nordirland på dem. Efter utredning konstaterades att de beslagtagna alkoholdryckerna innehöll vissa ingredienser vilket gjorde dem otjänliga som drycker.

I art. 20 i alkoholskattedirektivet anges bl.a. att med etylalkohol avses varor med en alkoholhalt överstigande 1,2 volymprocent och som är hänförliga till KN-nummer 2207 och 2208, även om dessa produkter utgör en del av en vara som ryms inom ett annat kapitel av Kombinerade nomenklaturen. Av art. 27.1 framgår bl.a. att medlemsstaterna på vissa villkor ska befria varor från punktskatt i bl.a. följande här aktuella fall: e) Varorna används vid framställning av smakämnen för tillverkning av livsmedel, f) Varorna används i halvfabrikat för framställning av livsmedel om alkoholhalten inte överstiger 8,5 liter ren alkohol per 100 kg av halvfabrikat avsedda för choklad och 5 liter ren alkohol per 100 kg av halvfabrikat avsedda för övriga varor. Enligt art. 27.6 ska medlemsstaterna ha frihet att genomföra de undantag som nämns ovan med hjälp av återbetalning av erlagd punktskatt.

Matlagningsvinet och matlagningsportvinet var otjänliga att konsumera som drycker och hade en alkoholhalt som översteg 1,2 volymprocent. De var beredda av skattepliktiga alkoholdrycker, dvs. vin och portvin. Domstolen fann att definitionen av etylalkohol i art. 20 första strecksatsen i alkoholskattedirektivet var tillämplig på matlagningsvin och matlagningsportvin.

Varorna hade använts för tillverkning av livsmedel i form av ingredienser i maträtter. Domstolen hade tidigare för matlagningsvin i Gourmet Classic målet slagit fast att skattebefrielse kan medges enligt art. 27.1 f. Den fann därför även i detta fall att för matlagningsvin, matlagningsportvin och matlagningscognac som använts vid tillverkning av livsmedel i form av ingredienser i maträtter så medges skattebefrielse enligt samma artikel.

En medlemsstat anses vidare inte bunden av en annan medlemsstats felaktiga tillämpning av bestämmelserna i alkoholskattedirektivet, och kan inte heller fråntas möjligheten att vidta åtgärder för att förhindra skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk vid befrielse från punktskatt, samt att säkerställa en riktig och smidig vid tillämpningen av en sådan befrielse. Ett konstaterande av om det skett en felaktig tillämpning eller ett vidtagande av åtgärder måste dock vila på konkreta, objektiva och kontrollerbara kriterier.

I målet var beviljandet av skattebefrielse förbehållet en viss personkrets, dels villkorat av att ansökan om återbetalning framställdes inom fyra månader efter det att skatten erlades, och av att belopp som skulle återbetalas inte understeg 250 GBP. Domstolen ansåg att vid skattebefrielse enligt art. 27.1 f ska bestämmelsen tolkas så, att den får villkoras av dessa krav endast om det av konkreta, objektiva och kontrollerbara omständigheter framgår att dessa krav behövs för att säkerställa en riktig och smidig tillämpning av nämnda befrielse samt för att förhindra skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk.

Domen slår fast när definitionen av etylalkohol är tillämplig. Det klargörs dock inte heller i denna dom hur EU-domstolen kommer fram till sin slutsats och vad det är som gör att den alkohol som har sitt ursprung i vin med KN-nummer 2204 eller 2205 eller portvin som skattemässigt hänförs till en s.k. mellanklassprodukt med samma KN-nummer efter det att vinet eller portvinet gjorts olämpligt som dryck, istället är att hänföra till etylalkohol enligt KN-nummer 2207 eller 2208, se även Gourmet Classic domen RÅ 2009 not. 103 och EU-domstolens dom C-458/06. En annan konsekvens av domen är att den diskussion som pågått sedan många år på EU-nivå, om det är nödvändigt att etylalkohol behöver destilleras för att den ska anses vara etylalkohol i direktivets mening, nu kan anses ha fått ett svar. Frågan har blivit mer aktuell på senare år då etylalkohol numera tillverkas även med andra metoder.

Fredrik Jonsson