Skattenytt nr 5 2012 s. 291

HFD och det utvidgade reparationsbegreppet

Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, har i en uppmärksammad dom den 15 mars 2010, mål nr 6821–6823-10 till skillnad mot underinstanserna, funnit att ändringsarbeten som avsett flera lokaler och större delen av en byggnad inte ryms under det utvidgade reparationsbegreppet. Författaren, som var biträde åt den skattskyldige i målet, kommenterar HFD:s dom.

1 Inledning

Det s.k. utvidgade reparationsbegreppet, vilken infördes år 1969, innebär att utgifter för ombyggnadsarbeten, som till sin karaktär är normala ändringsarbeten i fastighetsägarens verksamhet, kan dras av omedelbart. Mot bakgrund av att rättspraxis blev restriktiv ändrades bestämmelsen år 2000. Det har varit oklart hur den nya lydelsen av bestämmelsen ska tolkas, varför inte minst fastighetsbranschen har efterfrågat vägledande avgöranden. Högsta förvaltningsdomstolens dom klarlägger rättsläget i vart fall när det gäller mer omfattande ändringsarbeten. Mot bakgrund av att domen är det första avgörandet i högsta instans efter lagändringen år 2000 kommer den att vara av stort intresse och åberopas i liknande framtida fall. Artikeln innehåller därför, förutom kommentarer till domen, även vissa ytterligare faktauppgifter, som kan vara av värde vid framtida tolkningar av domen.

2 Aktuell bestämmelse och förarbeten

2.1 19:2 IL – det utvidgade reparationsbegreppet

Enligt 19 kap. 2 § andra stycket IL får utgifter för sådana ändringsarbeten på en byggnad som kan anses normala i den skattskyldiges näringsverksamhet behandlas som utgifter för reparation och underhåll. Hit räknas inte åtgärder som innebär en väsentlig förändring av byggnaden. Detta brukar kallas det utvidgade reparationsbegreppet och även benämnas URB.

2.2 Förarbeten

2.2.1 1969 års lagstiftning

Regeln infördes ursprungligen genom prop. 1969:100. Bakgrunden var att det tidigare inte medgavs omedelbart avdrag för utgifter i samband med omdisponering av lokaler till följd av ändrade verksamhetsbetingelser trots att värdet av dessa åtgärder inte blev bestående. Propositionen byggde på företagsskatteutredningens betänkande SOU 1968:26. Företagsskatteutredningen anförde, efter att ha påtalat att dåvarande regler inte medgav omedelbart avdrag för kostnader då en byggnad till följd av ändrade verksamhetsbetingelser omdisponeras, bl.a. ”Ändrad verksamhetsinriktning, teknisk och ekonomisk utveckling medför emellertid ofta att värdet av dessa omdisponeringsåtgärder inte blir bestående. De kan stundom i stället återkomma tämligen regelmässigt och med relativt korta tidsintervaller. Genom aktivering av samtliga dessa kostnader kan därför ekonomiskt oriktiga byggnadsvärden erhållas.”1

Departementschefen uttalade att avdrag skulle få ske för mindre ändringsarbeten som normalt vidtas i en rörelsebyggnad tid efter annan inom ramen för den bedrivna verksamheten, men att kostnader för sådana ändringsarbeten som tillsammantagna var av mer genomgripande art, som t.ex. i samband med omläggning av verksamheten, inte skulle berättiga till direktavdrag.2 I anvisningarna till KL uttrycktes detta som att kostnader för ändringsarbeten som var normalt påräkneliga i den bedrivna verksamheten skulle likställas med kostnader för reparation och underhåll. Som exempel nämndes upptagande av nya fönster- och dörröppningar samt flyttning av innerväggar och inredning i samband med omdisponering av lokaler. Det tillades att detta inte gällde åtgärder som innebar en väsentlig förändring av fastigheten, såsom då en verkstadsbyggnad ombyggdes för att i stället användas för helt annat ändamål.

Lagstiftningen kommenterades i doktrinen.3

SOU 1968:26 s. 64–65.

Prop. 1969:100 s. 132.

Se exempelvis Helmers Gustafson Mark Byggnad Inventarier 1969 års avskrivningsregler. Arne Gustafsson var sekreterare i företagsskatteutredningen. Då denna bok numera har en begränsad spridning redovisas det aktuella avsnittet in extenso ”Då 1969 års lagstiftning eftersträvat en närmare anknytning av avdragsreglerna för materiella anläggningstillgångar i rörelse till det företagsekonomiska kostnadsbegreppet, har det varit naturligt att även anpassa den omedelbara avdragsrättens omfattning till ett mera ekonomiskt betraktelsesätt. I detta syfte har i punkt 17 av anv. till 29 § KL införts ett stadgande, enligt vilket kostnader för sådana ändringsarbeten på byggnad som man i den bedrivna verksamheten normalt kan räkna med skall behandlas på samma sätt som reparations- och underhållskostnader i vedertagen mening. Till de avsedda ändringsarbetena räknas bl.a. upptagandet av nya fönster- och dörröppningar samt flyttning av innerväggar och inredning i samband med omdisponering av lokaler. Samtidigt uttalas att åtgärder som innebär en väsentlig förändring av fastigheten inte är att jämställa med reparation och underhåll; här avses t.ex. det fall att en verkstadsbyggnad ombyggs för att användas till helt annat ändamål. Omedelbart avdragsgilla anses sålunda numera inte bara kostnader för åtgärder, som normalt måste vidtas någon eller några gånger under en byggnads livslängd för att denna skall bibehållas i sitt ursprungliga skick, utan över huvud taget alla kostnader för normalt påräkneliga åtgärder, vare sig de medför ett återställande eller en förändring av byggnadens skick. Allmänt sett är alltså alla normala kostnader för en byggnad som används i en bestående rörelse omedelbart avdragsgilla. Den nya bestämningen av den omedelbara avdragsrättens omfattning medför bl.a. att man sällan torde komma att ställas inför frågan om kostnaderna för viss del av en till reparation hänförlig åtgärd skall anses som aktiveringspliktig förbättringskostnad eller ej. Att andra och bättre material och utrustningsdetaljer, som kanske inte funnits vid tidpunkten för en byggnads ursprungliga uppförande, används då reparation sker är naturligt. Själva förändringen måste dock vara en normalt förutsebar åtgärd som – när den vidtas – medför en av t.ex. den tekniska utvecklingen betingad rimlig standardförbättring. Störst ekonomisk betydelse torde den utvidgade reparationsrätten få i fråga om de s.k. omdisponeringskostnaderna som tidigare i sin helhet måste aktiveras och avskrivas men numera i stället blivit på en gång avdragsgilla.”

2.2.2 1990 års skattereform

Vid 1990 års skattereform gjordes bestämmelsen rörande det utvidgade reparationsbegreppet tillämpligt även för bostäder.

2.2.3 Inkomstskattelagen

I samband med införandet av IL ändrades ”ändringsarbeten som är normalt påräkneliga” till ”normala ändringsarbeten”. Vidare ersattes fastigheten med byggnaden när det gäller rekvisitet väsentlig förändring. Tidigare exempel i anvisningspunkten togs bort. Det uttalades att förändringarna inte var avsedda att medföra någon utvidgning av bestämmelsens innehåll.4

Prop. 1999/2000:2 del 2 s. 245–246.

2.2.4 2000 års lagstiftning

Bestämmelsen kom i praxis att få en restriktiv tolkning.5 För ett direktavdrag kom det att krävas att verksamheten i den specifika lokalen inte ändrades. Denna tillämpning av utvidgade reparationsbegreppet ansågs vara alltför begränsad. Detta ledde till att bestämmelsen ändras genom prop. 1999/2000:100. I ingressen i den del av propositionen som rörde det utvidgade reparationsbegreppet sammanfattades regeringens förslag som ”Generösare avdragsregler införs för utgifter vid ombyggnad av lokaler i samband med byte av hyresgäst. Det s.k. utvidgade reparationsbegreppet ändras så att det klart framgår att även sådana ändringsarbeten på en byggnad som kan anses normala i fastighetsförvaltning omfattas.”6

Det framhölls bl.a. att verksamhetsbedömningen skulle göras utifrån vad som kan anses normalt i den skattskyldiges näringsverksamhet och då fastighetsägarens verksamhet om denne bekostat ändringsarbetena. Detta skulle även gälla om ändringsarbetena sammanhänger med ett byte av hyresgäst, en sammanslagning av två intilliggande lokaler eller en delning av en lokal. När det gäller rekvisitet väsentlig förändring uttalades att medge avdrag även för genomgripande ändringar av en byggnads användningssätt, såsom när bostadslägenheter byggs om till affärs- och kontorslokaler skulle gå klart utöver vad som åsyftas med lagstiftningen och att detsamma skulle gälla ingrepp i bärande konstruktioner eller den nya stommen för vatten och avlopp i annan bemärkelse än utbyte av befintliga stammar. Det tillades att det inte var möjligt att utforma lagtexten på sådant sätt att det exakt gick att utläsa vilka arbeten som i varje givet fall kunde komma att omfattas av bestämmelsen utan detta var beroende av bedömningar i det enskilda fallet, varvid hänvisades till den praxis som vuxit fram genom åren.

Se exempelvis RÅ 82 1:2 där avdrag vägrades vid ombyggnad från affärslokal till postlokal; RÅ 83 1:39 samma utgång vid ombyggnad av ett våningsplan från hotellokaler och personalbostäder till lokaler för datacentral och kontor; RÅ 79 1:86 där säkerhetsfrämjande arbeten på en byggnad som inrymde en banks dataavdelning och huvudkassa inte ansågs rymmas under det utvidgade reparationsbegreppet; RÅ 85 1:32 där avdrag medgavs i samband med ombyggnad av fabrikslokaler för sockertillverkning till lokaler för el- och instrumentverkstäder; RÅ 85 1:50 direktavdrag medgavs vid omdisponeringar av en ekonomibyggnad där personalutrymmen flyttades från bottenvåning till övervåning samt där en ny potatissorteringsanläggning förlades intill personalutrymmet och där undervåningen användes för handsortering av potatis. Högsta förvaltningsdomstolen anförde att potatishanteringen hade fått mer ändamålsenliga lokaler och att uppehållsplatsen för gårdens anställda moderniserats och anpassats till nutida krav på personalutrymme.

Prop. 1999/2000:100 s. 204.

3 Omständigheterna i målet

Målet gäller en fastighet vid Norrmalmstorg i Stockholm där byggnaden, uppförd i början av 1930-talet, innehåller olika kommersiella lokaler. Fastigheten förvärvades år 2000 för ca 1 100 mkr genom ett bolagsköp. Byggnaden hade vid förvärvet ett kraftigt eftersatt underhåll och den bestod före byggarbetena av 1 427 kvm butiker, 2 269 kvm restaurang, 7 901 kvm kontor och 2 786 kvm hotell. Vid projekteringen av byggarbetena var det klart att ca hälften av byggnadens yta avseende våningsplan 4–7 skulle hyras av en bank, varför en del befintliga hyresgäster skulle flytta antingen från byggnaden eller inom byggnaden medan andra hyresgäster med vissa justeringar skulle behålla sina lokaler. Under åren 2002–2004 utförde Bolaget löpande byggarbeten för en total kostnad om 236,8 mkr. I samband med byggarbetena ökade den uthyrningsbara ytan med 762 kvm till 15 145 kvm fördelade på 3 188 kvm butiker, 704 kvm restaurang, 10 850 kvm kontor och 403 kvm lager. Byggnaden är uppförd med pelarkonstruktion utan bärande innerväggar, varför arbetena på byggnadens stomme var begränsade. Under byggtiden var delar av byggnaden uthyrd.

4 Processen

4.1 Bolagets yrkande

Fastighetsägaren, Bolaget, hänförde 34,7 mkr till byggnadens anskaffningsutgift avseende främst arbeten på byggnadens stomme men även arbeten på exempelvis undergolv och 78,2 mkr till byggnadsinventarier samt gjorde omedelbart avdrag med 123,9 mkr där det senare beloppet avsåg utgifter hänförliga till normala ändringsarbeten men även samtidigt utförda sedvanliga reparations- och underhållsarbeten. Byggarbetena som föranledde omedelbart avdrag avsåg främst rivning av icke bärande innerväggar, nya planlösningar utförda efter hyresgästernas krav och nya ytskikt.

4.2 Skatteverkets beslut

Skatteverket beslutade att 71,4 mkr, av de utgifter som dragits av direkt, skulle aktiveras som byggnad. Det avsåg utgifter främst för rivning, ändrad planlösning, ytskiktsrenovering, igensättning och öppning i bjälklagen i två butiker samt installation av kyl- och värmestammar i fasaden. Dessutom hänförde Skatteverket 32,2 mkr av byggnadsinventarierna till byggnaden.

4.3 Underinstanserna

Bolaget överklagade till länsrätten och yrkade i första hand att direktavdrag skulle medges enligt deklarationen, med viss mindre justering innebärande att direktavdraget skulle vara 70,9 mkr utöver vad Skatteverket hade medgivit, och i andra hand att ytterligare direktavdrag skulle medges för det fall att delar av Bolagets indelning som byggnadsinventarier skulle ses som del av byggnaden. Länsrätten biföll, efter en syn på fastigheten, överklagandet vad gäller direktavdraget, men länsrätten hänförde undertak, del av ventilationen, elinstallationen och s.k. fancoils (del av kyl- och ventilationssystemet) till byggnad, varvid länsrätten medgav samtidigt direktavdrag med ytterligare 14,2 mkr avseende utgifterna härför.

Kammarrätten avslog Skatteverkets överklagande dit.

Skatteverket överklagade kammarrättens dom och yrkade att omedelbart avdrag inte skulle medges vid 2003–2005 års taxeringar med sammanlagt 70,9 mkr. Det ytterligare avdrag om 14,2 mkr, som länsrätten och kammarrätten hade medgivit, ingick därmed inte i Högsta förvaltningsdomstolens prövning.

4.4 Högsta förvaltningsdomstolen

Högsta förvaltningsdomstolen biföll Skatteverkets överklagande. HFD redovisar i sina domskäl inledningsvis regeln i 19 kap. 2 § IL och uttalanden i prop. 1969:100 i samband med att den ursprungliga bestämmelsen infördes samt även uttalanden i prop. 1999/2000:100 i anslutning till att nuvarande lydelse av bestämmelsen infördes.

Domstolen anför under sin bedömning att reglerna när de infördes år 1969 tog sikte på mindre ändringsarbeten och att ändringen år 2000 inte avsåg att ändra vilka slags arbeten som kan berättiga till avdrag utan ändringen avsåg endast att bedömningen ska ske utifrån fastighetsägarens verksamhet, varvid fastighetsägaren ska kunna få avdrag även om byggarbetena är föranledda av byte av hyresgäst. Det ska enligt HFD alltjämt handla om mindre ändringsarbeten som med en viss regelbundenhet kan förväntas uppkomma i fastighetsägarens verksamhet.

HFD anför vidare att renoveringsarbetena varit genomgripande och mycket omfattande samt att underhållet av byggnaden var starkt eftersatt och att byggnaden var helt avskriven i bolagets räkenskaper. Dessutom menar domstolen att de sju kontorsvåningarna närmast kan beskrivas som ett helt nytt hus och att kostnaderna för arbetena varit höga med ca 16 000 kr per kvm samt att en tredjedel av byggnadens yta har fått ett nytt användningsområde.

Slutligen anför HFD att arbetena förefaller i första hand ha betingats av att byggnaden hade ett omfattande renoveringsbehov och endast i mindre utsträckning motiverats av att befintliga eller nya hyresgästers krav avseende utformningen av lokalerna.

5 Analys av domen

Domskälen kan delas in i tre delar

5.1 Mindre ändringsarbeten

Av central betydelse för Högsta förvaltningsdomstolens bedömning är dess ställningstagande att lagstiftningen år 2000 inte innebär någon ändring när det gäller vilka slags arbeten som ska anses utgöra normala ändringsarbeten och därmed berättiga till omedelbart avdrag, varför detta begrepp fortfarande omfattar mindre ändringsarbeten som med viss regelbundenhet kan förväntas uppkomma i den skattskyldiges verksamhet.

Detta ställningstagande är enligt min uppfattning inte invändningsfritt. Lagtexten, vare sig i den ursprungliga lydelsen eller i dess utformning genom 2000 års lagstiftning, anger inte någon begränsning till mindre ändringsarbeten utan detta görs i ett uttalande i propositionen. Till detta kan läggas att 1969 års regler bygger på att bedömningen ska ske utifrån ett företagsmässigt betraktelsesätt där direktavdrag hänförs till sådana åtgärder som inte har ett bestående värde. Vidare kan den förändring som innebär att bedömningen ska ske utifrån vad som kan anses vara normala ändringsarbeten i fastighetsägarens förvaltning i sig tolkas som en generösare tillämpning. I denna fokusering på fastighetsägarens situation bör ligga att bedömningen allmänt sett bör ske med hänsyn till vad som behövs för att driva en effektiv och lönsam förvaltning där fastighetsägaren måste anpassa sina lokaler till nuvarande och presumtiva hyresgästers krav. De exempel som nämns dvs. sammanslagning av två intilliggande lokaler och en delning av en lokal7 tyder också på en vidare tillämpning av bestämmelsen. Dessutom tillkommer det faktum att regeringen själv betraktade de nya reglerna år 2000 som mer generösa avdragsregler.

En utgör här på sedvanligt lagtekniskt sätt en obestämd artikel och ska inte uppfattas som ett räkneord, se exempelvis Skatteverkets ställningstagande den 7 september 2005 angående övertagande av övergångspost.

5.2 Omfattande arbeten

Högsta förvaltningsdomstolen anser att renoveringsarbetena, med hänsyn till eftersatt underhåll, har varit genomgripande och mycket omfattande samt att byggnaden var avskriven i Bolagets räkenskaper. Vidare anför domstolen att avseende ”de sju kontorsvåningarna har arbetena i praktiken resulterat i vad som närmast kan beskrivas som ett helt nytt kontorshus.” Vidare sägs att kostnaderna fördelade på byggnadens totala yta är ca 16 000 kr per kvm.

Domskälen i denna del ger närmast intrycket av att det skulle röra sig om en byggnad med ett lågt värde innan renoveringsarbetena påbörjades och att arbetena i princip kan jämställas med en nyproduktion. Mot detta skulle det kunna hävdas att nedlagda kostnader normalt inte bör påverka bedömningen om arbetena ryms inom normala ändringsarbeten i fastighetsägarens förvaltning och så länge som de inte innebär en väsentlig förändring av byggnaden.

Bilden kan kompletteras med att fastigheten hade förvärvats år 2000 för ca 1 100 mkr via ett bolagsförvärv. Köpeskillingen avspeglar ett värde på fastigheten med befintlig byggnad innan några renoveringsarbeten genomfördes. Till detta värde kommer senare utförda byggarbeten om 236,8 mkr.

Det kan även nämnas att utgiften om ca 16 000 kr innefattar den totala utgiften för alla byggarbeten inklusive även de utgifter som Bolaget har fördelat på byggnaden och byggnadsinventarier. Den del som Bolaget har hänfört till direktavdrag uppgår till ca 8 100 kr per kvm, varför Bolaget redan har aktiverat ungefär hälften av nedlagda kostnader. Det ska dessutom tilläggas att av yrkade 8 100 kr per kvm godtar Skatteverket nästan 3 500 kr per kvm. Produktionskostnaden för att uppföra en motsvarande ny byggnad i centrala Stockholm med råge kan antas överstiga det dubbla beloppet av nu nedlagda utgifter.

Högsta förvaltningsdomstolen nämner att en tredjedel av byggnadens yta har fått ett nytt användningsområde. Det är tveksamt om detta hör till bedömningen om byggarbetena kan rymmas under normala ändringsarbeten utan de torde mer höra till rekvisitet väsentlig förändring. Förändringen av de kommersiella lokalytorna torde knappast rymmas under begreppet väsentlig förändring såsom det kommit till uttryck i 1969 års lagstiftning (verkstadslokaler till helt annan verksamhet) eller utifrån de kompletterande uttalanden som gjordes i denna speciella fråga vid 2000 års lagstiftning (bostäder till lokaler eller tvärtom).

5.3 Förefaller att arbetena inte motiverats av hyresgästers krav avseende lokalerna

Högsta förvaltningsdomstolen anför avslutningsvis att arbetena förefaller i första hand ha betingats av att byggnaden hade ett omfattande renoveringsbehov och endast i mindre utsträckning motiverats av befintliga eller nya hyresgästers krav avseende utformningen av lokalerna.

I denna del kan, som nämnts tidigare, konstateras att det vid tidpunkten för projekteringen var klart att halva byggnaden skulle få en ny hyresgäst innefattande en banks huvudkontor på våningsplan 4–7. Befintliga lokaler skulle sammanslås till en lokal för en hyresgäst med anpassning till bankens verksamhet med kapitalförvaltning, mäkleriverksamhet m.m. och för bankens speciella krav i övrigt. Detta fick följdeffekter för befintliga hyresgäster där vissa hyresgäster kom att flytta från byggnaden och andra hyresgäster kunde erhålla nya lokaler inom byggnaden. I samband med dessa omdisponeringar ville en del hyresgäster ha kontor med kontorsrum medan andra hyresgäster önskade kontorslandskap. Butikerna hyrdes av företag med starka varumärken där hyresgästerna hade mycket klara krav på butikernas utformning.

6 Konsekvenser av domen

Domen torde inte innebära någon förändring för den stora del av normala ändringsarbeten som vid varje enstaka tillfälle begränsas till någon eller några lokaler när någon eller några lokaler får nya hyresgäster eller när det sker en förändring av en lokal för en befintlig hyresgäst. Direktavdrag bör då medges även om arbetena medför mer moderna och ändamålsenliga lokaler (RÅ 85 1:32 och RÅ 85 1:50) eller om det har funnits ett ackumulerat reparationsbehov rörande lokalen/lokalerna (prop. 1969:100 s. 25).

Domen torde däremot leda till att det inte blir möjligt att med direktavdrag genomföra ändringsarbeten beträffande i princip en hel större byggnad för att anpassa lokalerna efter hyresgästers behov i ett sammanhang trots att detta ur fastighetsägarens synpunkt kan vara högst önskvärt av ekonomiska, förvaltningsmässiga, miljömässiga och byggtekniska skäl. Mot bakgrund av att normala ändringsarbeten ska bedömas utifrån fastighetsägarens perspektiv skulle det kunna hävdas att fastighetsägarens motiv för att genomföra omdisponeringar ska väga tungt, men i detta fall har arbetenas omfattning vägt tyngre vid Högsta förvaltningsdomstolens prövning. Det ska dock poängteras att fallet är speciellt med förhållandevis omfattande byggarbeten.

Utgifter för reparationer och underhållsarbeten är avdragsgilla även om de utförs på en byggnad med eftersatt underhåll och med ett under många år ackumulerat underhållsbehov även om arbetena innebär en uppenbar förbättring av byggnaden.8 Detta innebär att direktavdrag kan medges när eftersatt underhåll åtgärdas i ett sammanhang för en hel byggnad i de fall där det inte samtidigt utförs några ändringsarbeten eller endast mindre ändringsarbeten, men att omedelbart avdrag inte kan medges om fastighetsägaren samtidigt anpassar byggnaden eller större delen av den till nuvarande och/eller nya hyresgästers krav.

Högsta förvaltningsdomstolens dom innebär även att de företagsekonomiska intentioner som ligger bakom regeln om det utvidgade reparationsbegreppet inte får full genomslagskraft. Som framhölls av företagskatteutredningen blir värdet av omdisponeringsåtgärder inte bestående beroende på framtida ändrad verksamhetsinriktning samt den ständiga tekniska och ekonomiska utvecklingen.9 Detta gäller oberoende av om ändringsarbetena sker stegvis eller samlas till ett eller ett par tillfällen. Den skattskyldige tvingas att vid ett vägrat direktavdrag skriva av utgifterna för byggarbetena under normalt 50 år trots att arbetena inte tillfört byggnaden något bestående värde. När omdisponeringsarbeten, som inte anses vara normala ändringsarbeten, efter en tid rivs och ersätts med nya förändringar av lokalen borde fastighetsägaren i så fall ha rätt till ett utrangeringsavdrag, men med nuvarande lagstiftning torde detta inte vara möjligt utan fastighetsägaren tvingas att fortsätta med en avskrivning på delar av byggnaden som utrangerats och som inte lägre finns kvar. Det kan här nämnas att det för den aktuella byggnaden har det skett nya ändringsarbeten för ett par av lokalerna redan efter några år.

Den sammanfattande slutsatsen blir att intentionerna, som i vart fall många tolkat dem, om ett utvidgat utvidgat reparationsbegrepp enligt 2000 års lagstiftning i praktiken inte har fått genomslag i och med HFD:s dom och då i vart fall när det gäller mer omfattande ändringsarbeten. Det behövs flera avgöranden för att ytterligare klarlägga vad gränsen går mellan normala ändringsarbeten och sådana byggarbeten som faller utanför detta begrepp. Det kan, om framtida praxis medför en allmänt sett snäv tillämpning av det utvidgade reparationsbegreppet, finnas skäl att på nytt väcka frågan om att genomföra avdragsregler som på ett rimligt sätt avspeglar det ekonomiska värdet av ändringsarbeten med begränsad livslängd på ett vis som var avsett både år 1969 och år 2000.

Hans Tegnander är verksam som skattejurist hos Svalner Skatt & Transaktion.

Prop. 1969:100 s. 25, RÅ 1930 ref. 35, RÅ 1951 Fi 642 m.fl.

SOU 1968:26 s. 63–65.