A 8 Beskattning av handelsbolag

Ansvar enligt Skattebetalningslagen för påfört skattetillägg

I HFD 2011 ref. 88 hade domstolen att ta ställning till i vilken utsträckning en komplementär i ett kommanditbolag var ansvarig för skattetillägg som påförts kommanditbolaget. Rättsfallet kommenteras även av Frii och Kleerup samt Leidhammar.

G A var komplementär i ett kommanditbolag fr.o.m. den 4 mars 2004 t.o.m. den 22 mars 2007. Skatteverket (SKV) beslutade den 19 november 2007 att kommanditbolaget skulle skönsbeskattas för mervärdesskatt för december 2004 – december 2005 och påförde skattetillägg för samma period. SKV beslutade den 22 maj 2008 att G A var solidariskt betalningsansvarig för kommanditbolagets skatteskulder enligt 12 kap. 8 a § Skattebetalningslagen (SBL)1 samt 2 kap. 20 § samt 3 kap. 1 § Lag om handelsbolag och enkla bolag (HBL). G A reglerade skatteskulden, men inte skattetillägget.

Frågan i målet var om G A kunde anses som solidariskt betalningsansvarig för skattetillägget som påfördes kommanditbolaget i november 2007, trots att hon avgick som komplementär i kommanditbolaget under mars 2007, dvs. innan SKV fattade beslutet. Länsrätten avslog G A:s besvär. Kammarrätten biföll hennes besvär med motiveringen att skattetillägg inte har någon ursprunglig förfallodag och ansvaret för skattetillägget uppkom enligt kammarrätten i samband med beslutet. Vid den tidpunkten hade hon utträtt som komplementär.

HFD biföll SKV:s besvär och fann G A betalningsansvarig för skattetillägget. HFD konstaterar att bestämmelser om vid vilken tidpunkt en fordran uppkommer återfinns även i 5 kap. 1 § Konkurslagen och 25 kap. 18 och 19 §§ Aktiebolagslagen. Det har ansetts att ändamålet med en viss bestämmelse har stor betydelse vid bedömningen enligt NJA 2009 sid. 291. Därefter konstaterar HFD att ett ändamål med bestämmelsen i 2 kap. 22 § HBL är att skydda en godtroende borgenär mot verkningarna av att en bolagsman lämnar delägarkretsen och därmed den krets av bolagsmän som svarar för bolagets förpliktelser. HFD hänvisar till RÅ 1990 ref. 50 (som gällde betalningsskyldighet för bl.a. arbetsgivaravgifter) att skattemyndighetens krav var oberoende av vem som var bolagsman och inte kunde liknas vid de anspråk en godtroende avtalspart har vid fullgörande av ett avtal. Betalningsskyldighet borde bara komma i fråga för den som faktiskt burit ansvaret under aktuell period eller som därefter inträtt i detta ansvar. HFD anger därefter följande i sina domskäl:

”Detta gäller också krav på skattetillägg enligt SBL. Klart är att Skatteverkets fordran inte föreligger slutligt förrän verket, efter en prövning mot bl.a. bestämmelserna i 15 kap. 7 och 10 §§, beslutat att rikta ett betalningskrav mot den skattskyldige. Lika klart är att det är den handling eller den underlåtenhet som kan ge upphov till skattetillägg som statens anspråk grundas på. Att den skattskyldige kan ha haft möjlighet att rätta en oriktig uppgift eller att i efterhand komma in med en deklaration saknar betydelse vid bedömningen av när fordringen uppkommit.

En förbindelse i den mening som avses i 2 kap. 22 § HBL får därför, när det gäller ansvar för skattetillägg, anses ha uppkommit redan när en oriktig uppgift lämnats eller när tiden för att lämna skattedeklaration löpt ut utan att någon deklaration kommit in.”

I dagläget sker en prövning mot Skatteförfarandelagen (SFL). Det bör noteras att komplementärens ansvar enligt 59 kap. 11 § SFL (12 kap. 8 a § SBL) är mer långtgående än det s. k företrädaransvaret för en juridisk persons skatter enligt 59 kap. 13 § SFL (12 kap. 6 § SBL). Det finns inte något krav på uppsåt eller grov oaktsamhet vid en tillämpning av 2 kap. 20 § HBL, till skillnad från en tillämpning av 59 kap. 13 § SFL.

I förevarande fall gör HFD en civilrättslig bedömning utifrån grunderna i 2 kap. 22 § HBL om avgående bolagsmans ansvar. G A var personligen komplementär i kommanditbolaget under den period som beslutet avsåg och ansvaret för skattetillägget faller enligt HFD tillbaka på samma period civilrättsligt (den väsentliga grunden för fordringsanspråket).

Utgången i målet är inte självklar enligt min uppfattning. Enligt 62 kap. 8 § SFL har skattetillägg ingen ”ursprunglig förfallodag” utan skyldigheten att betala skattetillägg uppkommer i samband med att SKV fattar beslut om skattetillägg. Skattetillägget som sådant är däremot hänförligt till en tidigare period. Ett alternativt synsätt, enligt min uppfattning, hade varit att knyta eventuellt ansvar till tidpunkten för SKV:s beslut. HFD har emellertid valt att knyta ansvaret till den tidpunkt när den oriktiga uppgiften lämnades. HFD:s dom leder till ett långtgående civilrättsligt ansvar – inte minst mot bakgrund av att det inte krävs uppsåt eller grov oaktsamhet för att bli ansvarig enligt 59 kap. 11 § SFL (12 kap. 8 a § SBL).