A 7 Statliga stöd
Ett inte ringa antal av målen som rör statsstöd och skatter rör huvudsakligen processuella frågor. Dessa mål refereras endast kortfattat här.
Ett par mål av mer materiellt intresse avgjordes dock under 2011.
Det första avser de förenade målen C-106/09P och C-107/09P, EU-kommissionen mot Gibraltar och Storbritannien.
Detta är ett av de mera högprofilerade avgörandena på senare år. Där fann EU-domstolen på stor avdelning att Gibraltars hela företagsskattesystem stred mot statsstödsreglerna. EU-kommissionen kallade beslutet ”a landmark decision” i sitt pressmeddelande. Storbritannien, nedan UK, och Gibraltar hade under förhandlingarna hävdat att målet gällde medlemsstaternas skattesuveränitet.
Bakgrunden är komplicerad. Gibraltar var visserligen part i målet, men hade ändå en ställning liknande tredje part, till följd av de särskilda rättsliga förhållanden som gäller för Gibraltar som en f.d. ”kronkoloni”, idag kallat British Overseas Territory.
Gibraltars äldre bolagsskattesystem hade underkänts av EU-kommissionen. 2002 föreslog därför Gibraltars regering ett nytt bolagsskattesystem. Systemet gick i sina huvuddrag ut på att ingen traditionell bolagsskatt skulle tas ut. I stället skulle företagen betala en allmän löneavgift om 3 000 GBP per anställd och år för anställda i Gibraltar samt en skatt på innehavet av affärslokaler i Gibraltar motsvarande en procent av den lokala fastighetsskatten. Dessutom skulle en årlig registreringsavgift tas ut. För de två förstnämnda skatterna skulle det finnas ett tak på 15 % av vinsten beräknad enligt traditionella redovisningsnormer. Finansiella företag och företag inom energi- och vattenförsörjningssektorn skulle få betala tilläggsskatt. Någon företagsbeskattning av traditionellt snitt skulle inte ske.
För att skapa juridisk säkerhet notifierade UK hela skattesystemet (2002). Kommissionen beslöt inleda en formell granskning. Framförallt Spanien intervenerade, inte förvånande gentemot Gibraltar. Spanien angav att av de 28800 bolag som förväntades betala den normala skatten (inte tilläggsskatten) skulle de flesta, i egenskap av brevlådeföretag, inte behöva betala mer än skatt för högst en anställd i Gibraltar, dvs. högst 3 000 GBP per år. Offshorebolag, som skattades till 8000 stycken, skulle inte behöva betala någon skatt alls.
Kommissionen fann att förslaget till skattereform var selektivt, både regionalt (i förhållande till de regler som gäller i UK) och materiellt. Dåvarande förstainstansrätten meddelade sin dom 2008 (T-211/04 (Gibraltar) och T-215/04 (UK). Kommissionens beslut ogiltigförklarades. Varken regional eller materiell selektivitet ansågs föreligga. Generaladvokaten instämde i huvudsak, dock på delvis andra grunder.
EUD, på stor avdelning, fann däremot att det föreslagna skattesystemet var materiellt selektivt. Frågan om regional selektivitet prövades aldrig i målet eftersom skattesystemet fälldes redan på frågan om materiell selektivitet.
Enligt fast rättpraxis har frågan om selektivitet tidigare avgjorts genom en trestegsanalys. P 56 i domen C-88/03 är mycket klargörande:
”Av det ovan anförda följer att för att kunna bedöma huruvida åtgärden i fråga är selektiv skall det undersökas om den, inom ramen för en viss rättslig reglering, utgör en fördel för vissa företag i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation. Definitionen av referensramen har större betydelse när det gäller skatteåtgärder eftersom själva förekomsten av en fördel bara kan fastställas i förhållande till en beskattning som definieras som ”normal”. Den normala skattesatsen är den skattesats som gäller inom det geografiska område som utgör referensramen.”
Det såg alltså ut så här:
I ett första steg analyserades det generella skattesystemet
I ett andra steg undersöktes den normala skatten
I ett tredje steg undersöktes vilken skatt som skulle betalas med anledning av skatteåtgärden i fråga.
Om skatten i steg tre var lägre än i steg två förelåg en fördel och därigenom materiell selektivitet.
Domstolens huvudargument var att enligt tidigare praxis ska syftet med en åtgärd inte spela någon roll, utan åtgärden ska definieras efter sin effekt, sin verkan. Man hänvisade till domen i British Aggregates, C-487/06 och där angiven rättspraxis. Om man inte tittade på effekten skulle verkan av att offshorebolagen inte är skattskyldiga leda till en selektiv fördel för dem, vilket skulle strida mot den tidigare praxisen.
Att företag får betala olika skatt därför att de har olika förutsättningar är inget märkligt. Exempelvis får företag som gör av med mer energi betala högre energiskatt.
Men om företag som har vissa specifika kännetecken gynnas av en skatteregel, blir det fel enligt domstolen. Den analysen kan utgå ifrån hela skattesystemet, inte någon enskild skatteregel. Just den analysen gör domstolen och säger att selektivitet kan uppkomma som en följd av skattesystemet som sådant, i det här fallet genom att off-shorebolag, som mer eller mindre per definition inte har några anställda i Gibraltar, undantas från skatt.
Effekten av systemet var att off-shore bolag inte beskattades. Därigenom uppkom materiell selektivitet.
Förstainstansrättens dom upphävdes därför.
En skrivning som väckt stor debatt är den i p. 101 i domen där EUD skriver att
”Mot bakgrund av de i föregående punkt beskrivna kännetecknen står det klart att den aktuella ordningen – genom att kombinera beskattningsunderlagen, även om dessa i sig baseras på generella kriterier – i praktiken ger upphov till en diskriminering mellan bolag som befinner sig i en jämförbar situation med avseende på det eftersträvade syftet med förslaget till skattereform, som är att införa ett generellt skattesystem för samtliga i Gibraltar etablerade bolag.”
Man kan fråga sig vad syftet har med saken att göra i en effektdiskussion. In extremis skulle det kunna leda till att EUD skulle pröva syftet med ett skattesystem, vilket skulle strida mot medlemsstaternas skattesuveränitet.
I dagsläget är det synnerligen oklart vad denna skrivning i domen kommer att leda till. Den för tillfället närmast till hands liggande slutsatsen är att domen kommer att ge EU-kommissionen ökad makt genom att i vissa lägen tvinga fram underhandsöverenskommelser med medlemsländer som är på väg att justera sina företagsskattesystem, som exempelvis Sverige, för att dessa inte ska riskera hamna i osäkerhet om deras företagsskattesystem faller under statsstödsreglerna. En annan mer restriktiv tolkning skulle naturligtvis kunna vara att utgången är tillämplig enbart i de fall det inte finns någon norm att jämföra med.
Det andra fallet av mer allmänt intresse är de förenade målen C-78/08 – C-80/08, Paint Graphos. Fallet gällde en särskild skatteordning för kooperativa föreningar. En italiensk domstol hade begärt svar på frågan om kooperativa föreningar helt eller delvis kunde undantas från normal bolagsbeskattning.
Målet är ett skolboksexempel på hur domstolen går tillväga i ett statsstödsmål, i vart fall innan Gibraltardomen ovan.
Domstolen konstaterade som vanligt att den enligt fast rättspraxis i ett förhandsavgörande inte är behörig att uttala sig om en nationell rättsregel är förenlig med unionsrätten eller att tolka nationella regler. EU-domstolen tillhandahåller emellertid den nationella domstolen uppgifter om tolkningen som gör det möjligt för nationell domstol att avgöra om en nationell åtgärd är statligt stöd.
Därefter fann domstolen att skattenedsättningen finansierats med statliga medel. Tämligen självklart, eftersom det var fråga om en skattenedsättning.
Sedan var det dags att pröva om stödet var selektivt. I detta fall skulle det således ”fastställas om ett sådant undantag från skatteplikt som det i det nationella målet kan gynna vissa företag eller viss produktion i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till det mål som eftersträvas med bestämmelserna om inkomstskatt för juridiska personer, det vill säga beskattning av bolagsvinster”.
Grundfrågan är i detta fall om de kooperativa föreningarna i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation med andra företag. Denna prövning överlämnades till nationell domstol.
Härefter uttalade domstolen att för det fall att nationell domstol kom fram till att de kooperativa föreningarna befann sig i jämförbar situation skulle den då pröva om undantaget trots allt kunde vara berättigat med hänsyn till arten hos och den allmänna systematiken i det skattesystem som de omfattas av. Härvidlag gjorde EUD medskicket att syftet med en åtgärd inte kan medföra att den inte anses utgöra stöd, utan att det i stället är verkningarna av stödet som är avgörande.
Denna gång lade EUD också till en erinran om domen i mål C-88/03, där domstolen uttalade att en åtgärd som medför ett undantag från det allmänna skattesystemet kan vara berättigad om denna åtgärd är en direkt följd av de grundläggande eller styrande principerna för MS skattesystem. I så fall måste man då göra skillnad mellan å ena sidan sådana mål som uppställs för ett skattesystem men ligger utanför detta och å andra sidan sådana mekanismer som är en del av själva skattesystemet och som är nödvändiga för att uppnå sådana mål.
Slutligen fann domstolen att skattenedsättningen skulle kunna inverka på handeln mellan MS och snedvrida konkurrensen. Detta villkor i artikel 107 FEUF för att statligt stöd ska anses föreligga är nästan alltid uppfyllt. Stödet behöver inte faktiskt ha en sådan konsekvens, det räcker att det kan ha en sådan inverkan.
Frågan är nu om utgången i Gibraltarmålet kullkastar denna fast etablerade ordning. Min bedömning är att så i huvudsak inte är fallet, men att vi nu dessutom i vissa fall tvingas ta med syftet med en åtgärd i bedömningen. I bästa fall gäller det enbart i de fall då en generell norm saknas, men det är synnerligen osäkert om så är fallet.
I C-81/10 P, France Télécom, fälldes Frankrike för stöd till det bolaget. Domen belyser ytterligare att domstolen ser till verkan av ett stöd, inte till dess formella utformning och lyfter fram anmälningsplikten.
C-148/09 P, Belgien/Deutsche Post handlade om ett kapitaltillskott som den belgiska staten avsåg att göra till det belgiska postaktiebolaget. Dessutom hade bolaget fått ett antal skattelättnader. Åtgärderna anmäldes till EU-kommissionen av några konkurrenter. Kommissionen beslöt att de inte skulle anses som statligt stöd. Motivet till att flera av skatteåtgärderna inte ansågs utgöra stöd var att de inte utgjorde någon överkompensation för den extra nettokostnaden bolaget drabbades av för att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Kommissionen inledde alltså aldrig någon formell granskning.
I artikel 6.1 i förordning nr 659/1999 föreskrivs för övrigt följande:
”Beslutet om att inleda ett formellt granskningsförfarande skall sammanfatta relevanta sak- och rättsfrågor, kommissionens preliminära bedömning beträffande den föreslagna åtgärdens karaktär av stöd skall inbegripas och tvivlen beträffande åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden skall anges. I beslutet skall den berörda medlemsstaten och andra [berörda parter] uppmanas att lämna sina synpunkter inom en föreskriven tidsfrist som normalt inte skall överskrida en månad. I vederbörligen berättigade fall får kommissionen förlänga den föreskrivna tidsfristen.”
Såväl Tribunalen i T-388/03 som EU-domstolen ogiltigförklarade kommissionens beslut att inte inleda någon formell granskning i detta ärende.
I C-305/09 hade Italien gett ett stöd i form av en skattelättnad till företag som deltog i mässor utomlands. Kommissionen fann i ett beslut detta utgöra statligt stöd, vilket alltså skulle återkrävas. Så hade inte skett och kommissionen stämde därför Italien inför EU-domstolen.
Skälet till att återkravet inte verkställts var enligt Italien såväl rättsliga som politiska och praktiska svårigheter. Domstolen erinrade emellertid att detta inte var några godtagbara skäl. Återkrav kan endast underlåtas om det föreligger ett absolut hinder. Bristande nationell reglering, som vi än så länge har exempelvis i Sverige, anses inte utgöra något absolut hinder. Ett absolut hinder är just det, det ska inte gå att verkställa återkrav. Exempel på absoluta hinder är om det inte går att verkställa återkrav på grund av att det inte finns några skatteuppgifter sparade hos myndigheterna (målen avser inte sällan lång tid tillbaka).
Ett land som vid återkrav möter sådana problem är skyldigt att ta upp detta med kommissionen för att gemensamt söka utarbeta en lösning. Så hade inte skett utan Italien hade bara försökt och misslyckats på egen hand.
Även i C-303/09 (stöd till företag som gjort investeringar i områden drabbade av naturkatastrofer) fälldes Italien för att inte ha verkställt återkrav.
I C-471/09 P – C-473/09 P och C-474/09 P – C-476/09 P ogillade EUD överklaganden av Tribunalens domar. Tribunalen hade i sin tur ogillat överklagande av kommissionens negativa beslut rörande en skattelättnad på 45 % för investeringar i de spanska provinserna Álava, Vizcaya och Guipúzcoa. Det blev samma utgång i målen C-465/09 P – C-470/09 P, rörande samma provinser, där nystartade företag befriats från att erlägga bolagsskatt.
Detsamma i C-458/09 P där Italien hade beviljat skattestöd till företag som nyligen börsnoterats.
Detsamma i C-318/09 P, C-319/09 P, C-320/09 P och C-329/09 P där Italien beviljat skattelättnader och lån med reducerade räntesatser för allmännyttiga företag med statligt majoritetsinnehav.
C-83/09 P, Kronoply, rörde stöd i form av bl.a. en skattelättnad för investeringar som Tyskland beviljat ett företag som skulle bygga en ny pappersmassefabrik i östra Tyskland. EU-kommissionen beslöt att inte göra några invändningar mot det planerade stödet. Konkurrenterna överklagade såväl detta som den materiella riktigheten av det omtvistade beslutet. Målet gällde huvudsakligen konkurrenternas eventuella ställning som parter (vilket de ansågs vara).
I C-71/09 P, C-73/098 P och C-76/09 P ogillade EUD tre företags överklaganden avseende Tribunalens domar. Målen gällde nedsatta socialavgifter för företag i Venedig och Chioggia. Motivet till nedsättningen angavs vara höjda kostnader till följd av naturkatastrofer i form av högt vattenstånd. Kopplingen till de sänkta sociala avgifterna ansågs emellertid vara alltför svag varför de bedömdes utgöra statligt stöd.
Italien fälldes sedan i C-302/09 för att landet inte verkställt återkrav avseende sänkta socialavgifter till företag i Venedig och Chioggia, avseende samma stöd som i målet ovan.