EU-domstolens domar

Omsättning/uttag/vara/tjänst

I mål C-93/10 GFKL Financial Services AG var fråga om tolkningen av artiklarna 2.1 och 4 i sjätte direktivet avseende begreppen ”tillhandahållande av tjänster mot vederlag” och ”ekonomisk verksamhet” vid överlåtelse av osäkra fordringar.

I målet var fråga om ett moderbolag (GFKL) till ett helägt tyskt dotterbolag som hade förvärvat panträtter i fast egendom och fordringar enligt 70 uppsagda och förfallna låneavtal från en bank. På referensdagen den 29 april 2004 uppgick fordringarnas nominella värde till 15 500 915,16 euro. Med hänsyn till det stora antalet betalningsförsummelser ansåg dock parterna att den del av de aktuella fordringarna som kunde drivas in klart understeg fordringarnas nominella värde. Fordringarnas ekonomiska värde fastställdes därför till 8 956 101 euro. Med hänsyn dessutom till ränteeffekter m.m. blev den slutliga köpeskillingen fordringarna 8 034 883 euro. Avtalsparterna var av uppfattningen att förvärvaren inte tillhandahöll överlåtaren en skattepliktig tjänst genom förvärvet av fordringarna.

EU-domstolen fann sammanfattningsvis att en näringsidkare som på egen risk förvärvar osäkra fordringar till ett pris som understiger fordringarnas nominella värde inte ska anses tillhandahålla en tjänst mot vederlag i den mening som avses i artikel 2.1 i sjätte direktivet. En sådan näringsidkare ska inte anses bedriva en ekonomisk verksamhet som omfattas av direktivets tillämpningsområde, när mellanskillnaden mellan fordringarnas nominella värde och köpeskillingen avspeglar dessa fordringars verkliga ekonomiska värde vid tiden för överlåtelsen.

Av domen framgår att det för bedömningen i dessa fall, av om en tjänst ens föreligger i mervärdesskatterättsligt hänseende, är av vikt att fastställa om en ersättning kan anses ha utgått till den som förvärvat fordringarna. Domen kan sättas i relation till EU-domstolens dom i mål C-305/01 MKG-Kraftfahrzeuge-Factoring, där domstolen bl.a. uttalade att ett factoringföretag som tillhandahåller factoringtjänster genom att köpa sin kunds fordringar tillhandahåller kunden en tjänst som i huvudsak går ut på att avlasta kunden indrivning av fordringarna och betalningsrisken (jfr även Skatteverkets skrivelse 2004-12-20, dnr 130 676523-04/111).

I de förenade målen C-180/10 och C-181/10 Jaroslaw Slaby och Emilian Kuc, Halina Jeziorska-Kuc var fråga om tolkningen av artiklarna 2.1 a m.fl. i mervärdesskattedirektivet avseende begreppet ”beskattningsbar person” vid försäljning av mark för bebyggelse.

I mål C-180/10 var fråga om en fysisk person som på en fastighet hade bedrivit jordbruksverksamhet. Verksamheten upphörde dock på grund av ändringar i detaljplanen, av skäl som låg utanför personens kontroll, och som innebar att egendomen hade klassificerats om till privat egendom. Personen hade därefter låtit avstycka egendomen i mindre delar (till tomter avsedda för bebyggelse av semesterbostäder) och inlett försäljning av dessa. Frågan var om personen kunde anses som en beskattningsbar person, i den mening som avses i artikel 9.1 i mervärdesskattedirektivet samt i artikel 4.1 och 4.2 i sjätte direktivet, och betalningsskyldig för mervärdesskatt på grund av att personen bedrev handelsverksamhet?

I mål C-181/10 var frågan om artikel 16 i mervärdesskattedirektivet (avseende uttagsbeskattning av varor) var tillämplig på en schablonbeskattad jordbrukare i den mening som avses i artikel 295.1 led 3 mervärdesskattedirektivet. Jordbrukaren i fråga hade sålt tomter som använts i jordbruksverksamheten och som enligt kommunens detaljplan var avsedda för bebyggelse av bostäder och serviceinrättningar. Marken hade dock ursprungligen förvärvats som jordbruksmark (som är undantagen från mervärdesskatt). Artikel 16 i mervärdesskattedirektivet likställer endast uttag som en beskattningsbar person gör – av tillgångar ur sin rörelse för sitt privata bruk eller för andra ändamål än den egna rörelsen – med leverans av varor mot ersättning, om mervärdesskatten på tillgången helt eller delvis har medfört avdragsrätt.

EU-domstolen slog till att börja med fast att leverans av mark avsedd för bebyggelse ska anses vara föremål för mervärdesskatt enligt en medlemsstats nationella lagstiftning om medlemsstaten har utnyttjat den möjlighet som föreskrivs i artikel 12.1 i mervärdesskattedirektivet (artikel 4.3 i sjätte direktivet). Och detta oberoende av huruvida transaktioner sker fortlöpande och oberoende av frågan huruvida den person som genomfört leveranserna bedriver verksamhet som producent, handlare eller tjänsteleverantör. Som förutsättning gäller dock att transaktionen inte endast innebär att en ägare utövar sin äganderätt. Enligt artikel 12.1 i mervärdesskattedirektivet får medlemsstaterna anse var och en som tillfälligtvis utför en transaktion avseende leverans av mark för bebyggelse som en beskattningsbar person.

Domstolen fann vidare att en fysisk person som har bedrivit jordbruksverksamhet på en fastighet som (utanför den skattskyldiges kontroll) klassificerats om till mark avsedd för bebyggelse inte är att anse som en beskattningsbar person om försäljningen är ett led i förvaltningen av personens privata tillgångar. Om personen däremot vidtar aktiva åtgärder för att saluföra fastigheten genom att använda medel som liknar dem som används av en producent, en handlare eller en tjänsteleverantör, så ska personen anses bedriva ”ekonomisk verksamhet” och ska följaktligen anses som en beskattningsbar person.

Vi har svårt att se vilken (om någon) bäring som denna dom skulle kunna ha för svenska förhållanden. Principiellt synes den kunna innebära att även om det av rent formella skäl som ligger utanför den skattskyldiges kontroll inte går att upprätthålla en tidigare mervärdesskattepliktig verksamhet, så kan denne fortfarande under vissa förutsättningar anses som skattskyldig (beskattningsbar person) för egendom som ingått i verksamheten.

I mål C-106/10 Lidl & Companhia var fråga om tolkningen av artikel 73 m.fl. i mervärdesskattedirektivet avseende beskattningsunderlaget vid gemenskapsinternt förvärv av fordon.

Lidl & Companhia hade förvärvat två motorfordon. Av de av leverantören utställda fakturorna framgick att i det belopp som betalats av företaget ingick grundpriset, fordonsskatt samt andra kostnader. Fordonsskatten var en engångsskatt som skulle betalas när fordonet för första gången släpps ut på den nationella (portugisiska) marknaden, således när det först registreras i landet. På det totala beloppet togs mervärdesskatt ut med 21 procent.

EU-domstolen fann att en sådan fordonsskatt omfattas av begreppet ”skatter, tullar, avgifter och övriga pålagor”, i den mening som avses i artikel 78 första stycket a i mervärdesskattedirektivet och därför ska ingå i beskattningsunderlaget för mervärdesskatt för leveransen av fordonet.

Motsvarande svenska bestämmelse om att skatter och avgifter, utom mervärdesskatt, ska ingå i beskattningsunderlaget återfinns i 7 kap. 2 § 1 st. ML.

I mål C-203/10 Auto Nikolovi OOD var fråga om tolkningen av artikel 51 m.fl. i mervärdesskattedirektivet avseende vinstmarginalbeskattning eller inte vid förvärv/import av begagnade bildelar.

Det bulgariska bolagets verksamhet bestod främst i återförsäljning av begagnade fordon. Bolaget utsattes för en revision som ledde fram till ett beslut om efterbeskattning. Grunden för beslutet var att en del av de begagnade delar som bolaget hade importerat från Schweiz fortfarande befann sig i bolagets lokaler och följaktligen inte hade varit föremål för senare inträffade beskattningsbara leveranser. Skattemyndigheten utgick ifrån att bolaget hade valt att tillämpa de normala nationella reglerna om vinstmarginalbeskattning och beslutade att på grundval av dessa att inte godta rätten till ett skattetillgodohavande avseende den mervärdesskatt som betalats vid importen av de begagnade bildelarna. Bolaget gjorde däremot gällande att bolagets situation inte omfattades av den nationella vinstmarginalbeskattningen eftersom en sådan beskattning enligt mervärdesskattedirektivet inte omfattar leveranser av varor som den beskattningsbara återförsäljaren själv importerar.

EU-domstolen uttalade bland annat att mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att ordningen för beskattning av vinstmarginal inte är tillämplig på leveranser av sådana varor som begagnade personbilsdelar, vilka den beskattningsbara återförsäljaren själv har importerat till unionen med tillämpning av de normala mervärdesskattereglerna. Domstolen uttalade också att artiklarna 314 och 320.1 första stycket och 320.2 i direktivet har direkt effekt, vilket gör det möjligt för en enskild att åberopa dem vid en nationell domstol i syfte att en nationell lagstiftning som strider mot dessa bestämmelser inte ska tillämpas.

Viktigt för EU-domstolens avgörande synes ha varit att det inte förelåg någon risk för dubbelbeskattning, och därmed skäl för en vinstmarginalbeskattning, när en beskattningsbar återförsäljare importerade varor och därmed också hade rätt att dra av den mervärdesskatt som skulle betalas eller hade betalats för de importerade varorna.

I mål C-489/09 Vandoorne NV var fråga om tolkningen av artikel 11 C.1 m.fl. i sjätte direktivet avseende beskattningsunderlag vid försäljning av tobaksvaror.

Det belgiska bolaget Vandoorne var registrerat som mervärdesskattskyldigt för ekonomisk verksamhet i form av grossisthandel med tobaksvaror. Vandoorne agerade som mellanhand i försäljningskedjan mellan å ena sidan tillverkarna och/eller importörerna och å andra sidan återförsäljarna och/eller detaljisterna. Av fakturorna avseende leveranserna till Vandoorne framgick att mervärdesskatt var erlagd vid källan och inte avdragsgill och att någon separat mervärdesskatt inte var angiven. De varor som Vandoorne levererat till sina avtalskontrahenter var försedda med samma text och det angavs därför inte heller någon separat mervärdesskatt.

Vandoorne ansökte om att skattemyndigheten skulle återbetala den mervärdesskatt som avsåg leveransen av tobaksvaror till ett annat bolag. Grunden för detta var att fordran avseende dessa leveranser inte kunnat drivas in sedan det andra bolaget försatts i konkurs. Skattemyndigheten avslog dock ansökan. Som skäl för sitt beslut angav skattemyndigheten att någon mervärdesskatt inte hade påförts dessa leveranser, eftersom tillverkaren av varorna i enlighet med nationell lagstiftning hade erlagt mervärdesskatt samtidigt med punktskatten.

Frågan var om den belgiska lagstiftningen var förenlig med sjätte direktivet, eftersom den belgiska lagstiftningen innebar att uttaget av mervärdesskatt vid leverans av tobaksvaror förenklades genom att uttag skedde vid ett enda tillfälle, d.v.s. vid källan, och rätten till återbetalning av mervärdesskatt på grund av helt eller delvis förlorad betalning inte gällde för skattskyldiga i de olika mellanled som erlade mervärdesskatt på tobaksvaror.

EU-domstolen fann att sjätte direktivet inte utgör något hinder för en sådan nationell lagstiftning i syfte att förenkla mervärdesskatteuttaget och bekämpa skatteflykt eller skatteundandragande. Den aktuella domen är präglad av en särskild nationell lagstiftning med syfte att säkerställa skatteuttaget på försäljning av tobaksvaror och har inte någon motsvarighet i svensk lagstiftning.

I mål C-69/11 Connoisseur Belgium BVBA var fråga om artikel 11.A.1 i rådets sjätte direktiv innebär att ersättning som en skattskyldig är berättigad till enligt avtal ska ingå i beskattningsunderlaget trots att ersättningen inte fakturerats ut.

Connoisseur Belgium BVBA, bolaget, hyrde ut båtar direkt till slutkunder eller via en förmedlare. Enligt avtalet med förmedlaren skulle ersättningen bestämmas på visst sätt och inkludera vissa kostnader som bolaget vidkänts. När bolaget fakturerade förmedlaren beräknades inte ersättningen på det sätt som angetts i avtalet då vissa av de kostnader som skulle ingå i ersättningen inte togs med. Den belgiska skattemyndigheten ansåg att beskattningsunderlaget skulle bestämmas till den avtalade ersättningen och inte vad bolaget faktiskt fakturerat och påförde bolaget ytterligare mervärdesskatt att betala. Bolaget överklagade beslutet och den belgiska domstolen hänsköt frågan till EU-domstolen.

I artikel 104 p. 3 i rättegångsregler för domstolen stadgas att EU-domstolen när som helst får avgöra ett ärende genom ett s.k. motiverat beslut, efter att ha hört generaladvokaten, om frågan i en begäran om förhandsavgörande är identisk med en fråga som EU-domstolen redan har avgjort eller om svaret på frågan klart kan utläsas av rättspraxis. I detta mål ansåg EU-domstolen att frågan klart kan utläsas av rättspraxis och efter att ha hört generaladvokaten fattade EU-domstolen ett motiverat beslut. I sitt avgörande konstaterade EU-domstolen att det enligt dess fasta rättspraxis (bl.a. mål 154/80 Cooperatieve Aardappelenbewaarplaats, C-258/95 Fillibeck, C-412/03 Hotel Scandic Gåsabäck, C-258/10 Campsa Estaciones de Servicio) utgörs beskattningsunderlaget vid tillhandahållande av varor och tjänster av den ersättning som faktiskt erhålls. Denna ersättning utgör det subjektiva värdet, det vill säga vad som faktiskt uppbärs, i varje konkret fall, och inte ett uppskattat värde som fastställs enligt objektiva kriterier. Beskattningsunderlaget ska därför inte beräknas till ett belopp som den skattskyldige enligt avtal skulle ha kunnat fakturera sin avtalspart, men inte har fakturerat, utan till vad den skattskyldige faktiskt erhållit.

Denna dom finns endast på franska och nederländska. Det kan antas att EU-domstolen anser att dess fasta rättspraxis är så klar och entydig att det är onödigt att översätta denna dom till andra språk. I Sverige anser dock Skatteverket (ställningstagande den 8 juli 2005, dnr 130 649158-04/111) att det är avtalet mellan parterna som ska ligga till grund för beskattningsunderlaget för mervärdesskatt och inte vad den skattskyldige faktiskt erhållit.

I mål C-285/10, Campsa Estaciones de Servicio SA var fråga om tolkning av artiklarna 11 A.1 och 27 i sjätte direktivet. Frågan gällde om en medlemsstat hade rätt att införa en bestämmelse enligt vilken det, för transaktioner mellan parter som är förbundna med varandra och för vilka priset ligger klart under marknadspris, föreskrevs ett annat beskattningsunderlag än det som följer av artikel 11 A.1 a i sjätte direktivet. Detta genom en utvidgning av de bestämmelser som gäller för uttag och användning av varor och tjänster utan att ha tillämpat det särskilda förfarandet i artikel 27 i sjätte direktivet för tillstånd att införa åtgärder som avviker från den allmänna bestämmelsen.

Campsa Estaciones de Servicio SA, Campsa, överlät ett antal bensinstationer belägna i Spanien till Repsol Combustibles Petrolíferos SA till ett belopp som klart understeg marknadspriset. Det är ostridigt att det rörde sig om en transaktion mellan parter som är förbundna med varandra. Spanska skattemyndigheten godtog inte att beskattningsunderlaget bestämdes till ersättningen eftersom parterna dels var förbundna med varandra, dels hade avtalat om priser som klart understeg marknadspriset och fastställde beskattningsunderlaget till ett betydligt högre belopp. Campsa överklagade skattemyndighetens beslut och frågan, om en utvidgning av de nationella bestämmelserna som gäller för beskattningsunderlaget för uttag och användning av varor utan att tillämpa det särskilda förfarandet i artikel 27 i sjätte direktivet innebar att den spanska bestämmelsen inte kunde tillämpas, hänsköts till EU-domstolen.

EU-domstolen fann att det sjätte direktivet utgör hinder för att en medlemsstat tillämpar en annan bestämmelse för beräkning av beskattningsunderlaget än den allmänna bestämmelsen i artikel 11 A.1 a i sjätte direktivet när medlemsstaten inte har tillämpat det förfarande som föreskrivs i artikel 27 i sjätte direktivet. EU-domstolens dom i detta mål följer domstolens fasta rättspraxis och avgörandet i mål C-412/03, Hotel Scandic Gåsabäck, i vilket Sveriges tidigare regler om uttagsbeskattning ansågs strida mot sjätte direktivet.

Reducerade skattesatser

I mål C-41/09

Kommissionen mot Nederländerna var fråga om fördragsbrottstalan avseende tillämpning av reducerad skattesats.

EU-domstolen fann att Nederländerna hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt sjätte direktivet genom att tillämpa en reducerad mervärdesskattesats på alla leveranser, all import och alla gemenskapsinterna förvärv av hästar. Domstolen konstaterade bl.a. att punkt 11 i bilaga III i mervärdesskattedirektivet (vilken motsvarar punkt 10 i bilaga H till sjätte direktivet) innebär att endast leveranser av hästar för användning vid jordbruksproduktion (ej slakthästar) kan omfattas av en reducerad mervärdesskattesats.

Domen utgör ett exempel på att det inte strider mot principen om skatteneutralitet att olika skattesatser tillämpas för varor eller tjänster som inte konkurrerar med varandra, eller om man vänder på det, den aktuella principen utgör hinder för att jämförbara och således konkurrerande varor eller tjänster behandlas olika i mervärdesskattehänseende (se t.ex. mål C-267/99 Adam p. 36 och mål C-94/09, kommissionen mot Frankrike p. 40).

I mål C-441/09 Kommissionen mot Österrike var fråga om fördragsbrottstalan avseende tillämpning av reducerad skattesats.

EU-domstolen fann att Österrike hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt mervärdesskattedirektivet genom att tillämpa en reducerad mervärdesskattesats på alla leveranser, all import och alla gemenskapsinterna förvärv av hästar.

I fulltext finns domen endast tillgänglig på tyska och franska.

I mål C-453/09 Kommissionen mot Tyskland var fråga om fördragsbrottstalan mot Tyskland avseende tillämpning av reducerad skattesats.

EU-domstolen fann att Tyskland hade åsidosatt sina skyldigheter enligt mervärdesskattedirektivet genom att tillämpa en reducerad mervärdesskattesats på samtliga leveranser, all import och alla förvärv inom gemenskapen av hästar.

I fulltext finns domen endast tillgänglig på tyska och franska.

I de förenade målen C-497/09, C-497/09, C-499/09, C-501/09 och C-502/09, Manfred Bog

m.fl. var fråga om tolkningen av artiklarna 5 och 6 och bilaga H i sjätte direktivet avseende tillämplig skattesats vid tillhandahållande av måltider (tjänst) eller livsmedel (vara).

EU-domstolen fann sammanfattningsvis att nämnda artiklar ska tolkas på följande sätt:

• Tillhandahållande av maträtter eller livsmedel som nyligen tillagats och som omedelbart kan förtäras vid gatukök, gatuköksvagnar eller i biograffoajéer utgör leverans av varor när en kvalitativ bedömning av transaktionen i dess helhet visar att de tjänstemoment som föregår eller är förenade med leveransen av varorna inte är överordnade.

• Cateringverksamhet utgör tillhandahållande av tjänster, utom när cateringfirman begränsar sig till att leverera standardiserade maträtter utan några ytterligare tjänstemoment eller när andra särskilda omständigheter visar att leveransen av maträtterna utgör den huvudsakliga delen av transaktionen.

Domstolen fann vidare att begreppet ”livsmedel” när det gäller leverans av varor, tolkas på så sätt att det även omfattar maträtter eller måltider som har friterats, kokats, stekts eller på annat sätt tillagats för omedelbar förtäring.

Eftersom skattesatsen för serveringstjänster (tidigare 25 procent) och livsmedel numer är densamma för båda kategorierna (12 procent fr.o.m. 1 januari 2012) är inte längre gränsdragningsfrågan lika intressant i ett svenskt perspektiv. Domen synes dock i och för sig kunna innebära att en bredare tolkning borde ha gjorts tidigare i Sverige av vad som ska ha utgjort tillhandahållande av lägre beskattat livsmedel. Det skulle därmed kunna vara aktuellt för vissa skattskyldiga att begära omprövning av redovisad utgående mervärdesskatt bakåt i tiden. Några omständigheter som låg till grund för domstolens avgörande var att det inte förekom någon serveringspersonal, ingen verklig rådgivning till kunderna, ingen service i egentlig mening – bestående av överföring av beställning till köket, senare framställning av maten eller servering av maten vid kundens bord, inga slutna och uppvärmda lokaler som är särskilt avsedda för förtäring av tillhandahållen mat, ingen garderob eller toalett och i allt väsentligt inte heller glas, porslin, möbler eller borddukning.

Undantagen från skatteplikt

I mål C-540/09 Skandinaviska Enskilda Banken AB Momsgrupp var fråga om tolkningen av artikel 13 B d led 5 sjätte direktivet avseende undantag för finansiella tjänster vid tillhandahållande av s.k. emissionsgaranti.

EU-domstolen fann att det aktuella undantaget omfattar de tjänster som ett kreditmarknadsföretag tillhandahåller genom att mot ersättning utfärda en emissionsgaranti till ett bolag som står i begrepp att emittera aktier, vilken innebär att kreditmarknadsföretaget åtar sig att förvärva sådana aktier som eventuellt inte kommer att tecknas inom den tid som aktieteckningen pågår. Domstolen konstaterade bl.a. att ett avtal om en sådan emissionsgaranti kan skapa, förändra eller utsläcka äganderätten avseende aktier och att den möjligheten i sig är tillräcklig för att en sådan emissionsgaranti ska kvalificeras som en transaktion rörande värdepapper i enlighet med nämnda rättspraxis

Det aktuella förhandsavgörandet, följt av Högsta förvaltningsdomstolens dom den 25 maj 2011 (HFD 2011 ref. 38), innebär en förändring av svensk rättspraxis enligt vilken tillhandahållande av emissionsgarantier har ansetts utgöra en skattepliktig tjänst (RÅ 2003 ref. 94). I de flesta andra medlemsländer inom EU har dock en sådan tjänst ansetts utgöra en undantagen finansiell tjänst. Domen öppnar upp för att skattskyldiga som har redovisat utgående mervärdesskatt kan begära omprövning (återbetalning av denna skatt) bakåt i tiden.

I de förenade målen C-259/10 och C-260/10 The Rank Group plc, var fråga om tolkningen av principen om skatteneutralitet vid tillämpningen av artikel 13 B f i rådets sjätte direktiv.

The Rank Group plc (Rank) ingår i en mervärdesskattegrupp som driver bingoklubbar och kasinon i Storbritannien. Rank tillhandahåller spel bl.a. genom s.k. automatbingo med kontantvinster, kontantbingo, och penningautomater. Rank deklarerade mervärdesskatt för de spel som tillhandahållits genom kontantbingoautomater och penningautomater. Därefter begärde Rank omprövning och yrkade att betald skatt skulle återbetalas. Som argument för att skatten skulle återbetalas anförde Rank att olika typer av kontantbingoautomater och penningautomater behandlades olika i mervärdesskattelagstiftningen, trots att de ur konsumentens synvinkel var jämförbara, eller till och med identiska, och att bestämmelserna om mervärdesskatt för vissa typer av kontantbingoautomater och penningautomater stred mot principen om skatteneutralitet. Skattemyndigheten i Storbritannien vägrade återbetalning och Rank överklagade besluten. Frågan hänsköts till EU-domstolen för avgörande.

EU-domstolen konstaterade att principen om skatteneutralitet ska tolkas så, att en skillnad i behandling i mervärdesskattehänseende mellan två tjänster som ur konsumentens synvinkel är identiska eller jämförbara och som tillgodoser samma behov hos konsumenten i sig är tillräcklig för att principen om skatteneutralitet ska anses ha åsidosatts. För att ett sådant åsidosättande ska kunna konstateras krävs inte att det dessutom fastställs att det föreligger faktisk konkurrens mellan de berörda tjänsterna eller att nämnda skillnad i behandling har medfört en faktisk snedvridning av konkurrensen. När det är fråga om två hasardspel som behandlas olika vad gäller undantag från skatteplikt ska principen om skatteneutralitet tolkas så, att det inte ska beaktas att olika tillståndskategorier gäller för de två spelen och att spelen styrs av olika regelverk med avseende på tillsyn och reglering. Principen om skatteneutralitet, som är ett uttryck för likabehandlingsprincipen, medför att en skattskyldig person inte har rätt att kräva återbetalning av skatt som betalts med hänvisning till att nämnda princip har åsidosatts, när skattemyndigheterna i den berörda medlemsstaten i sin praxis har behandlat jämförbara tjänster såsom undantagna från mervärdesskatteplikt, trots att de inte är det enligt tillämplig nationell lagstiftning.

I detta avgörande ger EU-domstolen svar på flera intressanta frågor. EU-domstolen utvecklar t.ex. svaret på frågan när två tjänster ska anses jämförbara i mervärdesskattehänseende och klarlägger att det inte krävs faktisk konkurrens mellan två olika tjänster för att det ska föreligga en snedvridning av konkurrensen. Principen om skatteneutralitet innebär inte en rätt att få inbetald skatt återbetald om skattemyndigheten felaktigt bedömt en konkurrents transaktioner som undantagna från skatteplikt i strid med nationell lagstiftning.

I mål C-350/10, Nordea Pankki Suomi Oyj, var fråga om s.k. SWIFT-tjänster omfattades av undantaget från skatteplikt i artikel 13 B d leden 3 och 5 i rådets sjätte direktiv.

Nordea köpte SWIFTtjänster från SWIFT (Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication – SWIFT S.C.), som är en sammanslutning med säte i Belgien och ägs av fler än 1 000 banker i över 200 länder. SWIFT sköter en världsomspännande elektronisk kommunikationstjänst för finansiella institut och sköter bland annat hanteringen av meddelanden avseende betalningar mellan banker och värdepapperstransaktioner. De finansiella institut som använder sig av SWIFT är, genom sin egen datorutrustning, anslutna till nätverket via en särskild anslutning. I samband med förvärv av SWIFT-tjänster förvärvsbeskattade sig Nordea i Finland. Nordea ansökte vid en senare tidpunkt om återbetalning av den skatt som inbetalts i samband med förvärvsbeskattningen och gjorde gällande att SWIFT-tjänsten var undantagen från skatteplikt som betalningsförmedling. Finska skattemyndigheten vägrade återbetalning och Nordea överklagade beslutet till domstol. Högsta förvaltningsdomstolen i Finland hänsköt frågan till EU-domstolen.

EU-domstolen avgjorde ärendet utan att inhämta yttrande från generaladvokaten. Domstolen ansåg att SWIFTtjänsterna är elektroniska kommunikationstjänster som enbart har som syfte att överföra uppgifter och uppfyller därför inte i sig någon av de funktioner hos de finansiella transaktioner som avses i artikel 13 B d leden 3 och 5 i sjätte direktivet, det vill säga transaktioner som medför överföring av medel eller värdepapper. Vidare konstaterade EU-domstolen att SWIFT:s avtalsrättsliga ansvar begränsas till tekniska aspekter genom att SWIFT enbart har ett ansvar för att finansiella meddelanden överförs i vederbörlig ordning genom ett godkänt datasystem. EU-domstolen konstaterade därför att SWIFT:s ansvar begränsas till tekniska aspekter och omfattar inte de specifika och väsentliga beståndsdelarna i de aktuella finansiella transaktionerna. Härav omfattades inte tjänsterna av undantag från skatteplikt.

EU-domstolens avgörande bekräftar den tolkning av undantagen som EU-domstolen tidigare lagt fast i mål C-2/95, SDC. För att det ska vara fråga om en undantagen tjänst krävs ett ansvar bl.a. för att den undantagna transaktionen verkligen genomförs. I detta fall begränsades ansvaret endast till att informationen om transaktionen överfördes på ett korrekt sätt.

I mål C-444/10 Christel Schriever var fråga om artikel 5.8 i rådets sjätte direktiv ska tolkas så att överlåtelse av varulager och butiksutrustning utgör en verksamhetsöverlåtelse eller en mervärdesskattepliktig transaktion.

Christel Schriever drev en butik med sportartiklar i en butikslokal som ägdes av henne själv. Hon överlät varulager och butiksutrustning till Sport S. GmbH utan att debitera mervärdesskatt eftersom hon ansåg att transaktionen avsåg en överlåtelse av hel eller del av verksamhet. Från dagen för överlåtelsen hyrde Christel Schriever ut butikslokalen till Sport S. på obestämd tid. Finanzamt ansåg emellertid inte att villkoren för en överlåtelse av en verksamhet i dess helhet var uppfyllda, eftersom den fasta egendomen som var en grundläggande förutsättning för verksamheten inte ingick i överlåtelsen till Sport S. Christel Schriever överklagade Finanzamt’s beslut och fick rätt i Finanzgericht. Finanzamt överklagade dock Finanzgericht’s avgörande och frågan hänsköts slutligen till EU-domstolen.

EU-domstolen konstaterade att uttrycket ”överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav, vare sig den sker mot vederlag eller ej eller som tillskott till ett bolag”, i artikel 5.8 i sjätte direktivet, är ett självständigt unionsrättsligt uttryck som ska tolkas enhetligt i hela unionen. I brist på en definition av detta uttryck i sjätte direktivet ska dess betydelse och räckvidd sökas med beaktande av bestämmelsens sammanhang och det mål som eftersträvas med den aktuella bestämmelsen. Av detta följer att det, för att det ska vara fråga om en överlåtelse av en hel affärsrörelse eller en självständig del av ett företag i den mening som avses i artikel 5.8 i sjätte direktivet, krävs att samtliga överlåtna tillgångar är tillräckliga för att företaget ska kunna fortsätta att bedriva en självständig ekonomisk verksamhet. Frågan huruvida dessa tillgångar ska omfatta såväl lös som fast egendom ska besvaras med hänsyn till den aktuella ekonomiska verksamhetens art. EU-domstolen konstaterade att det i aktuellt mål framgår att överlåtelsen av varulagret och butiksutrustningen i sportbutiken, med samtidig uthyrning av butikslokalerna, gav mottagaren möjlighet att fortsätta driva den ekonomiska verksamhet som tidigare bedrivits av säljaren. Den omständigheten att butikslokalerna enbart hyrdes ut och inte såldes till förvärvaren har följaktligen inte utgjort hinder för köparen att fortsätta driva säljarens verksamhet. Härav ansågs artikel 5.8 i sjätte direktivet tillämplig.

I Sverige omfattas en överlåtelse av en hel, eller del av, verksamhet av undantag från skatteplikt. Undantaget är svårtolkad och vägledande rättspraxis saknas i princip. Detta avgörande klargör att en verksamhetsöverlåtelse kan anses föreligga även för det fall säljaren behåller den fasta egendom i vilken verksamheten bedrivs.

I mål C-464/10 Pierre Henfling, Raphaël Davin och Koenraad Tanghe, i egenskap av konkursförvaltare för Tiercé Franco-Belge SA var fråga om artiklarna 6.4 och 13 B f i rådets sjätte direktiv var tillämpliga på tjänster som tillhandahålls av en kommissionär (spelombud) som handlar i sitt eget namn men för en kommittents räkning som bedriver undantagen vadslagningsverksamhet.

Tiercé Franco-Belge SA (TFB) är ett bolag som bedriver vadslagningsverksamhet i Belgien. Inom ramen för sin verksamhet anlitar TFB ett nätverk av lokala vadslagningsbyråer, så kallade spelombud, i Belgien. Dessa spelombud tar emot spelarnas insatser, vilka kan avse hästkapplöpningar eller andra sportevenemang, registrerar vaden, ställer ut kvitton eller bongar till spelarna samt betalar ut vinster. Varje spelombud har ingått ett avtal med TFB som är rubricerat ”kommissionsavtal”. TFB bemyndigar spelombudet att ta emot alla typer av vad för vilka TFB har tillstånd och tillåter spelombudet att utöva annan verksamhet, förutsatt att denna verksamhet inte strider mot lag och att den inte utövas för en konkurrent till TFB. Spelombudet har ensam befogenhet att registrera ett vad och kan alltid, helt eller delvis och utan motivering, vägra att ta emot ett vad. Dessutom kan en spelare endast hämta ut sin vinst hos det spelombud där han placerade sitt vad.

Spelombudets ersättning utgörs av en provision, vilken fastställs som en andel av de insatser som betalats för vaden. På de spelkvitton som spelombudet ställer ut anges spelombudets namn, nummer i handelsregistret och mervärdesskattenummer. På framsidan av kupongerna finns olika beteckningar av bolagsnamnet TFB. På baksidan av kvittona anges följande: ”Genom att delta bekräftar spelarna att de har tagit del av och ska följa de villkor som bestämts av S.C. P.M.U. belge, S.A. Tiercé Franco-belge och Bingoal”.

Skattemyndigheten i Belgien ansåg att spelombuden drev sin verksamhet i TFB:s namn och att deras verksamhet därmed var mervärdesskattepliktig eftersom spelombuden inte kunde anses tillhandahålla vadslagningen i eget namn. Skattemyndighetens beslut överklagades och frågan om spelombudens verksamhet var mervärdesskattepliktig hänsköts till EU-domstolen.

EU-domstolen fann att undantaget från skatteplikt för vadslagning är tillämpligt, när ett spelombud, i sitt eget namn men för ett vadslagningsföretags räkning, tar emot vad, vilka omfattas av undantaget från mervärdesskatteplikt i artikel 13 B f. i sjätte direktivet. Enligt artikel 6.4 i sjätte direktivet anses vadslagningsföretaget tillhandahålla spelombudet en vadslagningstjänst och spelombudet tillhandahåller samma tjänst till slutkunden. Undantaget från skatteplikt gäller således i båda leden.

Domen klarlägger att undantag från skatteplikt gäller i båda de transaktioner som anses föreligga när någon förmedlar en tjänst i eget namn för någon annans räkning. I Sverige agerar inte spelombuden i eget namn när vad tas emot för t.ex. Svenska Spels räkning. Därför har den provision som spelombuden i Sverige erhåller ansetts skattepliktig.