B Direktiv
B 5 Övriga indirekta skatter
Energiskattedirektivet
I förhandsavgörandet C-79/10 prövade EU-domstolen tillämpningsområdet för det undantag från beskattning som föreskrivs för energiprodukter som levereras för användning som bränsle för luftfart. EU-domstolen fann att artikel 14.1 b i energiskattedirektivet ska tolkas så, att skattebefrielse för flygbränslen inte kan beviljas ett företag som i sin affärsverksamhet använder sitt eget flygplan för att transportera medarbetare till kunder eller handelsmässor, i den mån som dessa transporter inte används direkt av företaget för att tillhandahålla flygtjänster mot ersättning. Vidare fann domstolen att artikel 15.1 j i energiskattedirektivet ska tolkas så, att motorbränsle som används för flygningar till och från en anläggning för reparation och underhåll av flygplan inte omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse.
Domen begränsar möjligheten till befrielse från energi- och koldioxidskatt på flygbränsle för företag med egna flygplan när dessa används för transport av bolagets egna medarbetare. Nuvarande tillämpning av bestämmelsen torde i flertalet EU-länder vara att flygningar som görs av ett bolag med eget luftfartyg och som avser transporter i bolagets egna verksamhet bör anses vara för kommersiellt ändamål. De svenska reglerna grundar sig på att flygningen sker i yrkesmässig verksamhet. Domstolens utgångspunkt synes vara att flygning i yrkesmässig verksamhet inte alltid kan jämställas med flygning för kommersiellt ändamål i direktivets mening.
I förhandsavgörandet C-250/10 kompletterades frågeställningen i C-79/10 med frågan om en person som hyr eller chartrar ut sitt luftfartyg inklusive flygbränsle har rätt till den skattebefrielse som följer av artikel 14.1 b i energiskattedirektivet. I målet hade ett partnership bildats av tre företag för att tillhandahålla ett flygplan som chartras till partners i första hand och till tredje man när det finns tillgängligt. Domstolen gjorde samma bedömning som C-79/10.
I förhandsavgörandet C-94/10 Danfoss mot Danska Skatteministeriet hade rättsstridig punktskatt erlagts av ett oljebolag som sålde skattepliktig smörjolja och som räknat in skatten i varans försäljningspris. Danska staten betalade inte tillbaka punktskatten till köparna av smörjoljan med hänvisning till att det var det skattskyldiga oljebolaget som betalt in skatten. Danfoss begäran om ersättning för den skada som köparna lidit på grund av den rättsstridiga punktskatten avslogs med motiveringen att det inte förelåg en direkt skada och ett direkt orsakssamband mellan statens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter och skadan.
EU-domstolen fann att en medlemsstat får avslå en ansökan om återbetalning av en felaktigt betald skatt eller avgift som gjorts av den köpare på vilken skatten eller avgiften har övervältrats, eftersom det inte är köparen som har betalat skatten eller avgiften till skattemyndigheten. Detta under förutsättning att köparen kan väcka civilrättslig talan om återbetalning mot den skattskyldige och att det i praktiken inte är omöjligt att få återbetalning från denne.
Domstolen fann vidare att en medlemsstat får avslå en begäran om ersättning som framställts av den köpare som den skattskyldige har övervältrat en felaktigt uttagen skatt eller avgift på, eftersom det inte finns ett direkt orsakssamband mellan uppbörden av skatten och den skada som köparen har lidit. Detta förutsätter att köparen kan framställa krav mot den skattskyldige och att det i praktiken inte är omöjligt att få ersättning från den skattskyldige för köparens skada.
Vad gäller svenska förhållanden torde det så gott som uteslutande endast vara den skattskyldige som kan begära omprövning av redovisad skatt när punktskatt erlagts i strid med gällande regler. Även dispensreglerna i Skattebetalningslagen möjliggör endast för den som är skattskyldig att ansöka om dispens. I den nya Skatteförfarandelagen 60 kap. 1 § är det den som betalat skatten som kan ansöka om dispens, vilket så gott som uteslutande torde innebära att det är den skattskyldige som kan ansöka.
I förhandsavgörandet C-505/10 Partrederiet Sea Fighter mot Danska skatteministeriet prövade EU-domstolen vad som inbegrips i begreppet sjöfart. M/S Grethe Fighter är ett specialbyggt fartyg för utförande av marina grävnings- och byggnadsarbeten. Fartyget har en fastmonterad grävmaskin på fartygsdäcket som har egen motor och bränsletank som fungerar oberoende av fartygets framdrivningsmotor. Det bränsle som används för att fylla grävmaskinens bränsletank kommer från fartygets huvudbränsletank. När grävmaskinen används till grävning ligger fartyget förtöjt. Förflyttning sker när schaktmassorna dumpas i havet. Sea Fighter ansökte om återbetalning av skatt för förbrukad olja på M/S Grethe Fighter. Tull- och skattemyndigheten beslutade att bolaget inte hade rätt till återbetalning av skatt för den olja som använts i grävmaskinen, eftersom grävmaskinen fungerar oberoende av fartygets motor. Domstolen fann att Artikel 8.1 c i mineraloljedirektivet (numera ersatt av energiskattedirektivet) ska tolkas så att mineralolja som förbrukas i en grävmaskin som är fastmonterad på ett fartyg men som har en självständig motor och bränsletank och fungerar oberoende av fartygets motor för framdrivning, inte är undantagen från punktskatt.
Domstolens bedömning torde överensstämma med hur regeln tillämpas i Sverige sedan ett antal år tillbaka.
Alkoholskattedirektivet
I förhandsavgörandet C-503/10 Evroetil AD mot Direktor na Agentsia Mitnitsi var omständigheterna i korthet följande. Upplagshavaren Evroetil har tillstånd att producera alkohol och bioetanol. Evroetil var föremål för en kontroll, där Evroetil släppte 124 346 liter av en produkt som uppgavs vara bioetanol som omfattades av KN-nummer 2207 20 00 för konsumtion. Punktskattesatsen för denna produkt var 0. Därefter återlämnades 111 425 liter av denna produkt till Evroetil och återfördes till upplaget. Hos köparen redovisades 10 555 liter som bioetanol och såldes av köparen som drivmedel blandat med bensin. Vid kontrollen togs prover av produkten, där det konstaterades att produkten hade en alkoholhalt på minst 98,5 volymprocent, innehöll estrar, högre alkoholer, aldehyder samt metylalkohol och att den inte hade denaturerats. Tullmyndigheterna beslutade att produkten borde ha deklarerats som hänförlig till KN-nummer 2207 10 00 i egenskap av odenaturerad etylalkohol, och att den skulle omfattas av punktskatt.
Evroetil hävdade att produkten var bioetanol som hade framställts i en ny form av tillverkningsprocess. Domstolen fann att produkten i fråga var bioetanol enligt artikel 2 (2) (a) i direktiv 2003/30/EG, men att den måste vara föremål för punktskatt som anges i artikel 19 (1) i alkoholskattedirektivet, även om den erhölls från biomassa med hjälp av en teknik som skiljer sig från teknik för produktion av etylalkohol av jordbruksprodukter.
Avgörandet visar att odenaturerad alkohol oavsett teknik för framställning ska hanteras enligt uppskovsförfarandet.