Vinstandelsränta har underkänts till del den inte utgjort ersättning för kredit
Den 20 februari 2012 avgjorde Högsta förvaltningsdomstolen ett överklagat förhandsbesked angående bl.a. avdragsrätt för ränta på vinstandelslån. Skatterättsnämnden hade medgivit avdrag för det låntagande bolaget trots att lånet skulle lämnas av personer som var anställda i den koncern där det låntagande företaget ingick och räntan kunde komma att överstiga det utlånade beloppet flera gånger om. I denna artikel redogörs för förhandsbeskedet och Högsta förvaltningsdomstolens dom samt diskuteras vilka slutsatser som kan dras utifrån domen.
1 Inledning
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) meddelade den 20 februari 2012 dom i ett överklagat förhandsbesked som behandlade ett antal frågor avseende vinstandelslån, bl.a. huruvida belopp som skulle utbetalas såsom ränta på lån var avdragsgilla såsom vinstandelsränta hos det låntagande företaget.1
I denna kommentar analyseras HFD:s dom och diskuteras vilka slutsatser avseende avdrag för vinstandelsränta som kan dras utifrån denna. I det följande redogörs först allmänt för reglerna om vinstandelslån och förutsättningarna för förhandsbeskedet, varefter Skatterättsnämndens (SRN) och HFD:s bedömning av de frågor som aktualiserades redogörs för och analyseras.
HFD:s dom 2012-02-20, mål nr 4510-11.
2 Allmänt om vinstandelslån
Regler om vinstandelslån finns i aktiebolagslagen (2005:551) (ABL). Reglerna infördes genom 1975 års aktiebolagslag och återfinns nu i 11 kap. 11 § ABL. Där stadgas att beslut att ta upp ett lån ska fattas av bolagsstämman i fall då storleken av den ränta som ska löpa på lånet ökar med bolagets vinst eller om utdelningen till aktieägarna ökar. ABL saknar däremot en legal definition av begreppet vinstandelslån.
Skatteregler avseende vinstandelslån infördes år 1977 med reglerna i 1975 års aktiebolagslag som förebild. Reglerna återfinns idag i 24 kap. 5–10 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) (IL). I 24 kap. 5 § IL anges att ett aktiebolag- som har tagit upp ett vinstandelslån, får dra av vinstandelsräntan bara i den utsträckning som följer av 6–10 §§. Med begreppet vinstandelsränta avses ränta vars storlek är beroende av det låntagande företagets utdelning eller vinst, och med vinstandelslån avses ett lån med ränta som helt eller delvis är vinstandelsränta.
Om vinstandelslånet bjudits ut till teckning på den allmänna marknaden ska vinstandelsräntan som huvudregel dras av. Om det låntagande företaget är ett fåmansföretag, får vinstandelsräntan dock inte dras av till den del den betalas till någon som är andelsägare, företagsledare eller närstående till sådan person eller till en person som har sådan intressegemenskap med företaget som anges i 14 kap. 20 § IL. Vidare finns regler om begränsning av avdragsrätten för vinstandelsränta om vinstandelslånet emitterats genom en riktad emission. Reglerna innebär att vinstandelsräntan inte är avdragsgill om emissionen riktats till någon delägare eller någon som har sådan intressegemenskap som avses i 14 kap. 20 § IL. Om företaget är ett fåmansföretag, får emissionen inte heller ha riktats till företagsledare eller närstående till företagsledare eller delägare. Ett särskilt undantag gäller dock om andelarna i det emitterande bolaget är upptagna till handel på en reglerad marknad.
3 Omständigheterna
X AB var moderbolag i en koncern, vars verksamhet bedrevs genom ett dotter-företag, Y AB. X AB var ett fåmansföretag enligt definitionen i 56 kap. IL. Utöver de befintliga aktieägarna i X AB fanns två kategorier av personer som var verksamma i Y AB, ID och LD. Dessa var inte aktieägare men skulle inom viss tidsperiod upptas i aktieägarkretsen. Varken ID eller LD hade vid tidpunkten för ansökan rätt till vinst i X AB.
X AB planerade att ge ID och LD rätt att årligen teckna vinstandelslån som skulle emitteras av X AB. ID och LD skulle låna ut 50 000 kr per person, lånet skulle löpa på ca ett år och vinstandelsräntan skulle uppgå till ett visst belopp motsvarande viss procentsats av X AB:s vinst. Vinstandelsräntans storlek skulle beräknas efter enhetliga grunder utan individuella justeringar med hänsyn till erfarenhet eller kompetens. Skulle ID/LD avsluta sin anställning i förtid hade X AB rätt att tvångsinlösa lånet. Även ID/LD skulle ha rätt till förtida inlösen, dock utan vinstandelsränta.
Tanken bakom vinstandelslånet var att ID och LD skulle få del av vinsten i X AB på samma sätt som om de vore aktieägare. Den risk de tog var dels att vinsten i X AB skulle utebli och dels att de inte skulle få tillbaka det utlånade beloppet.
För att teckna vinstandelslånet skulle ID och LD bilda varsitt aktiebolag, IDAB och LDAB. Bolagen skulle därefter teckna vinstandelslånen. Aktierna i IDAB och LDAB skulle därmed bli kvalificerade enligt 57 kap. IL hos ID respektive LD.
X AB samt ID och LD ansökte om förhandsbesked och önskade svar på följande frågor:
var den vinstandelsränta som X AB kunde komma att utge avdragsgill för X AB;
skulle ID och LD beskattas i inkomstslaget kapital eller;
till viss del eller i sin helhet i inkomstslaget tjänst för den vinstandelsränta som kunde tillfalla IDAB respektive LDAB;
kunde en tillämpning av skatteflyktslagen innebära att X AB inte fick avdrag för utgiven vinstandelsränta eller att ID och LD skulle beskattas för räntan i inkomstslaget tjänst; samt
skulle IDAB och LDAB beskattas för mottagen vinstandelsränta för det fall ID respektive LD beskattades för räntan i inkomstslaget tjänst.
I ärendet presenterades ett räkneexempel som visade att ID:s och LD:s avkastning skulle kunna komma att uppgå till 480 000 kr. Motsvarande belopp skulle annars komma att utgå som tantiem. Av SRN:s förhandsbesked framgår dock inte huruvida räkneexemplet fanns med redan i ansökan till SRN, eller om detta tillkommit senare.
Skatteverket ansåg att vinstandelsräntan skulle behandlas som lön till ID och LD, innebärande avdrag för Y AB och beskattning av ID och LD.
4 Skatterättsnämnden
SRN inledde med att gå igenom definitionen av vinstandelslån och vinstandels-ränta i 24 kap. 5 § IL. Man hänvisade också till den aktiebolagsrättsliga definition av vinstandelslån och kapitalandelslån som tidigare fanns i ABL. Med vinstandelslån och kapitalandelslån avsågs där ”lån där räntan eller det belopp med vilket återbetalning ska ske helt eller delvis är beroende av utdelningen till aktieägarna, kursutvecklingen på bolagets aktier, bolagets resultat eller bolagets finansiella ställning”.
År 2007 ändrades paragrafen och de definitioner som tidigare fanns där togs bort. Numera reglerar 11 kap. 11 § ABL endast vilka beslut om lån som måste godkännas av bolagsstämman. Där anges att de lån som numera omfattas- av paragrafen är lån där storleken på räntan som ska löpa på lånet eller det belopp som ska återbetalas ska öka, om bolagets vinst eller utdelning till aktieägarna ökar.
Enligt SRN kunde detta uppfattas som att vinstandelslån och kapital-andelslån avgränsats snävare än vad som tidigare var fallet. Detta tydde, enligt SRN, på att den tidigare regleringen i ABL inte innebar att det behövde vara någon skillnad mellan vinstandelslån och kapitalandelslån vad avser det ekonomiska utfallet, samt att olika former av derivatinstrument avseende aktier i detta hänseende kunde likna vinstandels- och kapitalandelslån.
SRN konstaterade emellertid att lånen i detta fall hade utformats på ett sådant sätt att kraven i 24 kap. 5 § IL avseende vinstandelslån samt vinstandels-ränta uppfylldes. Det faktum att lånebeloppen var små i förhållande till avkastningen som skulle kunna komma att utgå, eller att ränta skulle erläggas först när lånen upphörde, innebar enligt SRN inte att lånen skulle anses utgöra något annat än vinstandelslån enligt IL.
Enligt SRN fanns det således inget stöd för att behandla vinstandelsräntan som lön till ID och LD. Inte heller påverkade begränsningsreglerna avseende avdragsrätten för vinstandelsränta X AB:s möjlighet att erhålla avdrag för utbetalad ränta. Vinstandelsräntorna ansågs således som avdragsgilla för X AB, och ID och LD skulle inte ta upp räntorna som inkomst av tjänst.
SRN prövade sedan om skatteflyktslagen kunde leda till ett annat svar på de ställda frågorna. Denna fråga kom dock inte att prövas av HFD. SRN ansåg att bedömning av huruvida det förelåg en skatteförmån, i enlighet med rekvisitet i första punkten i 2 § skatteflyktslagen, var beroende av bedömningen av huruvida en taxering på grundval av förfarandet skulle strida mot lagstiftningens syfte. SRN ansåg att de transaktioner som skulle bedömas enbart var utfärdandet av vinst-andelslånet samt betalningen av vinstandelsränta. Enligt SRN kunde skatte-flyktslagen inte tillämpas enbart med anledning av att den skattskyldige, bland flera olika alternativ, valde det från skattesynpunkt förmånligaste alternativet. Dessutom skulle utbetalningarna till ID respektive LD vara avdragsgilla för X AB även om de betalades ut direkt till ID och LD som lön. Skatteflyktslagen ansågs därför inte påverka X AB:s avdragsrätt avseende vinstandelsräntan. Inte heller ansågs skatteflyktslagen medföra att ID och LD skulle beskattas för mottagen vinstandelsränta i inkomstslaget tjänst. Som skäl för detta anförde SRN att vinstandelsräntan skulle betalas ut till IDAB och LDAB och att ID och LD, vid utdelning från eller avyttring av aktierna i dessa bolag, till stor del skulle komma att beskattas i inkomstslaget tjänst för räntan. Om ID och LD själva tecknat lånen skulle i stort sett hela räntan ha beskattats i inkomstslaget tjänst. Möjligheten för fysiska personer att bedriva näringsverksamhet genom egna aktiebolag har sedan länge godtagits i praxis. De regler som nu finns i 57 kap. IL, och som även omfattar- aktieliknande instrument, har utformats för att schablonmässigt åstadkomma att den del av bolagets inkomst som är hänförlig till ägarens arbete beskattas i inkomstslaget tjänst och inte i inkomstslaget kapital. Enligt SRN överensstämde de beskattningskonsekvenser som skulle uppkomma i detta fall med syftet med reglerna i 57 kap. IL, skatteflyktslagen kunde därmed inte anses tillämplig.
5 Högsta förvaltningsdomstolen
HFD hänvisade i sina domskäl till förarbetena till skattereglerna om vinst-andelslån och vinstandelsränta.2 Där framgår, enligt HFD, att lagstiftningen syftar till att skapa neutralitet i förhållande till andra upplåningsformer. Vid utformningen lades särskild vikt vid att förhindra olika former av missbruk.
Därefter hänvisade HFD till RÅ 2010 ref. 51 och principen att beskattning ska ske på grundval av rättshandlingarnas verkliga innebörd oavsett vilken beteckning avtalen åsatts. Domstolen hänvisade vidare till RÅ 1987 ref. 78 där det framgår att för att avdrag för ränta ska medges krävs att denna utgör ersättning för kredit. Vinstandelslån skulle i detta hänseende inte betraktas annorlunda enligt HFD. Om räntevillkoren emellertid utformats på ett för långivaren förmånligt sätt, och detta inte var kopplat till låneförhållandena, kunde avdrag inte medges för hela beloppet som en kostnad för den erhållna krediten.
Enligt det räkneexempel som presenterades i ansökan skulle ID och LD ha rätt till ett belopp som svarade mot viss andel av det samlade resultatet i verksamhetsbolaget Y AB med avdrag för vissa kostnader. Beloppet skulle motsvara det tantiembelopp som annars skulle ha utgått. I exemplet uppgick detta tantiembelopp till 480 000 kr.
Även om den ekonomiska utvecklingen för den samlade verksamheten ansågs svår att bedöma på förhand fann HFD att exemplet, och vad som i övrigt framkommit i ärendet, visade att endast en del av beloppet kunde utgöra ersättning för kredit. Avdrag kunde därmed inte medges för hela beloppet som för vinstandelsränta. Frågorna avseende X AB:s avdragsrätt skulle besvaras i enlighet med detta.
HFD tog inte ställning till övriga frågor då dessa antogs ha ställts med utgångspunkt att X AB hade rätt till fullt avdrag för vinstandelsränta. HFD undanröjde istället SRN:s förhandsbesked i denna del.
Prop. 1976/77:93, SkU 1976/77:36.
6 Kommentar
6.1 Allmänt
Det finns stora skillnader mellan hur SRN och HFD resonerade kring frågan om vad som utgör vinstandelsränta. SRN synes inta en strikt formalistisk syn kring vad som utgör ett vinstandelslån och vinstandelsränta medan HFD bedömer frågan utifrån ett resonemang kring rättshandlingarnas verkliga innebörd.
När reglerna avseende vinstandelslån infördes år 1977 diskuterades i förarbetena att avdrag enbart skulle medges för marknadsmässig ränta.3 Detta ansågs emellertid obehövligt när lånen emitterades på marknaden samt till personer som inte befann sig i intressegemenskap med det emitterande bolaget.-
Ett behov av en sådan begränsning kunde däremot eventuellt finnas då lånen emitterades till personer inom intressegemenskapen. Eventuell överskjutande del skulle då inte berättiga till avdrag utan beskattas på samma sätt som utdelning (dubbelbeskattning). Detta skulle eliminera risken för missbruk. Det skulle emellertid krävas ett särskilt system där dåvarande Riksskatteverket skulle lämna vägledande besked om vad som skulle utgöra marknadsmässig ränta. Ett sådant förfarande ansågs ge upphov till avsevärda problem vad gäller att på ett rätt-visande sätt bestämma vad som är marknadsmässig ränta. Särskilt problematiskt ansågs det vara att bedöma den framtida vinstutvecklingen hos fåmansföretag och andra icke börsnoterade bolag.4
Istället för detta alternativ valdes således en lösning där vinstandelsränta enligt huvudregeln är avdragsgill för det låntagande bolaget om vinstandels-lånet emitteras på den öppna marknaden, medan avdrag inte medges om lånet emitteras till aktieägare eller företagsledare i bolaget eller till närstående. Med anledning av de mycket begränsade erfarenheter som fanns kring vinstandelslån vid denna tidpunkt konstaterades dock att det var angeläget att följa utvecklingen på området och efter hand pröva behovet av ändringar i de föreslagna reglerna.5
Skattereglerna har inte förändrats i sak sedan år 1977 och villkoren för avdragsrätt är alltjämt desamma. IL innehåller således varken någon bestämmelse angående hur stor en vinstandelsränta får vara i förhållande till utlånat belopp eller något krav på att räntan ska vara marknadsmässig.
Den bestämmelse avseende vinstandelslån som numera finns i ABL reglerar som nämnts vilka beslut om lån som måste godkännas av bolagsstämman. Anledningen till att bolagsstämmans godkännande krävs för den aktuella typen av lån, till skillnad från vanliga lån, är att villkoren för ett vinstandelslån kan innebära en beaktansvärd belastning för bolaget och begränsa utrymmet för framtida utdelning.6 Den särskilda beslutsordningen enligt ABL talar för att vinstandelslånsränta på ett avgörande sätt skiljer sig från ränta på vanlig kredit.
Från ett aktiebolagsrättsligt perspektiv synes en vinstandelsränta, hur hög den än är, i princip vara acceptabel och att betrakta som ränta om villkoren för vinstandelslånet godtagits av bolagsstämman.
Se prop. 1976/77:93 s. 22.
Se prop. 1976/77:93 s. 26.
Se prop. 1976/77:93 s. 31.
Se prop. 2004/05:85 s. 368 f.
6.2 SRN – strikt lagtolkning
SRN förefaller ha grundat sin bedömning på en strikt tolkning av ordalydelsen i 24 kap. 5 § IL, och även i viss mån sökt ledning utifrån ett aktiebolagsrättsligt perspektiv.
SRN synes inte ha ansett att den ekonomiska effekten varit avgörande vid karakteriseringen av de aktuella lånen. Nämnden konstaterade att dessa lån utformats på ett sådant sätt att de uppfyllde förutsättningarna för att vara vinstandelslån och räntan vinstandelsränta enligt definitionen i 24 kap. 5 § IL.
SRN fann vidare att lånebeloppens storlek i förhållande till eventuell avkastning eller tidpunkten för räntebetalning inte förtog lånens karaktär av vinstandelslån. SRN accepterade således en mycket stor avkastning i förhållande till utlånat belopp.
SRN:s bedömning synes inte heller ha påverkats av att vinstandelsräntan beloppsmässigt skulle kunna komma att motsvara ett tantiem som annars hade utgått.7
Av SRN:s förhandsbesked framgår dock inte huruvida det räkneexempel som HFD hän-visar till fanns med i ansökan till SRN.
6.3 HFD – inte ersättning för kredit
Utifrån domskälen synes HFD ha fäst avgörande vikt vid den verkliga innebörden av den företagna rättshandlingen istället för att använda sig av en strikt tolkning av ordalydelsen i 24 kap. 5 § IL. Frågan som HFD kom att ta ställning till var om de villkor som ställts upp för vinstandelslånet, tillsammans med omständigheterna i övrigt, var sådana att det belopp som skulle kunna komma att utbetalas helt eller delvis kunde vara annat än ersättning för kredit.
För att avgöra vad som faktiskt utgjorde ersättning för en lämnad kredit skulle, enligt HFD, hänsyn fästas vid om räntevillkoren utformats på ett för långivaren förmånligt sätt, och om detta berodde på förhållanden som inte hade med lånet att göra.8 Om så var fallet kunde avdrag inte medges för hela beloppet som en kostnad för att erhålla krediten. HFD kom fram till att endast en del av den ränta som kunde komma att utgå, i räkneexemplet drygt 900 % av utlånat belopp, kunde anses utgöra ersättning för kredit.
HFD har i sina domskäl inte resonerat i termer om marknadsmässig ränta utan endast kring vad som utgör ersättning för kredit samt huruvida lånet lämnats på förmånliga villkor som inte var kopplade till skuldförhållandet.9 Enligt min uppfattning måste dock marknadsmässigheten i lånevillkoren utgöra en referenspunkt vid bedömningen av vad som utgör ersättning för lämnad kredit samt vad som utgör förmånliga villkor. Det är i annat fall svårt att avgöra om ett lån lämnats på förmånliga villkor eller ej.
Vid bedömningen synes även det bakomliggande anställningsförhållandet ha haft betydelse. Det kan ifrågasättas om X AB skulle ha givit ut vinstandelslån på samma villkor till personer som inte var anställda i bolaget. Möjligheten för X AB att tvångsinlösa vinstandelslånet om anställningsförhållandet upphörde tyder på att så inte hade varit fallet. Kopplingen mellan anställningen och vinstandelslånet bör även kunna ses som en sådan villkorad motprestation som, i enlighet med tidigare praxis, innebär att rättshandlingar kan omklassificeras skattemässigt.10 Eftersom möjligheten att erhålla vinstandelsränta till viss del kopplats till anställningen låg det nära till hands att anse en del av denna som ersättning för utfört arbete och inte ersättning för den kredit som IDAB och LDAB lämnat bolaget.
X AB:s motiv till utgivandet av vinstandelslånet var en annan omständighet som synes ha haft betydelse för avgörandet. Vinstandelslånet skulle komma att ersätta ett tantiem som annars skulle ha utgått. För det fall hela ränte-betalningen bedömdes utgöra vinstandelsränta skulle X AB inte vara skyldigt att erlägga arbetsgivaravgifter hänförliga till denna betalning. Även de anställda hamnade i ett förmånligare läge då de skulle komma att erhålla ett större skattemässigt handlingsutrymme (om de anställda tog ut medlen som utdelning direkt skulle beskattning ske enligt de s.k. 3:12-reglerna, om de däremot lät medlen stå kvar i bolagen kunde medlen användas till investeringar alternativt tas ut till en lägre beskattning över tiden).
HFD har i tidigare rättsfall uttalat att det för bedömningen av den verkliga innebörden saknar nämnvärd betydelse huruvida den skattskyldige haft skattemässiga motiv för att företa en viss rättshandling.11 Enligt min uppfattning synes dock det skattemässiga utfallet av de företagna transaktionerna ha spelat viss roll vid bedömningen i det nu aktuella fallet. Detta kan givetvis diskuteras, men det faktum att HFD synes beakta att vinstandelsräntan skulle komma att ersätta det tantiem som annars skulle utgå till de anställda anser jag talar för att ”växlingen” från bonus till ränta haft viss betydelse. Hur stor betydelse de enskilda komponenterna i form av ett bakomliggande anställningsförhållande, kopplingen mellan anställningsförhållandet och vinstandelslånet samt ett ersatt tantiem haft för bedömningen går inte att utläsa av HFD:s domskäl. Dessa faktorer utgjorde dock tillsammans skäl att anse att inte hela beloppet benämnt vinstandelsränta utgjorde ersättning för lämnad kredit.
HFD omklassificerade inte vinstandelslånet som sådant utan endast en del av vinstandelsräntan. En motsvarande tillämpning av principen om verklig innebörd har, såvitt jag kunnat finna, inte skett i något annat fall.12 I RÅ 1987 ref. 78, som HFD hänvisade till i sina domskäl, omkaraktäriserades inte enbart räntebetalningen utan hela det underliggande låneavtalet.
I det aktuella fallet kan jag dock inte tolka HFD:s domskäl på annat sätt än att domstolen ansåg att det var möjligt att omkaraktärisera enbart en del av ett låneavtal, räntebetalningen, med hänvisning till principerna om rättshandlingarnas verkliga innebörd.
Mot bakgrund av att det skattemässiga utfallet åtminstone delvis tycks ha påverkat HFD:s bedömning är utgången svår att förena med domarna i RÅ 2004 ref. 27, RÅ 2010 ref. 51, RÅ 2008 not. 169, vilka ger stöd för att rättshandlingars civilrättsliga innebörd ska följas oberoende av eventuella skattefördelar, dessa kan istället beaktas vid en bedömning enligt skatteflyktslagen. Enligt min uppfattning hade det varit betydligt mer konsekvent av HFD att tillämpa skatteflyktslagen om domstolen ansåg att de villkor som uppställts för vinstandelslånet innebar en icke avsedd skatteförmån.
Sofie Wilhelmsson är skattejurist och verksam vid Svalner i Stockholm.
Det kan här nämnas att Skatteverket i ett av de pågående ärendena om hur s.k. carried interest i form av ränta på vinstandelslån ska beskattas har åberopat HFD:s dom 4501-11 som stöd för att beskattning bör ske som för lön (eftertaxeringsbeslut 2012-05-21 dnr 410-529557-10/5472, 410-529516-10/5472 s. 45–46).
Här kan nämnas att HFD, samma dag som dom meddelades i det här kommenterade målet, beslutade att undanröja SRN:s förhandsbesked avseende vinstandelslån med förmånliga räntevillkor och avvisa ansökan (mål nr 4375-11). HFD ansåg att underlaget för ansökan var bristfälligt och att en isolerad prövning av de aktuella skuldebreven inte borde ske.
Jmf. RÅ 1999 not. 19.
Se RÅ 2004 ref. 27, RÅ 2008 not. 169, RÅ 2010 ref. 51.
Jmf. RÅ 1998 ref. 19 och RÅ 1999 not. 18.