EU-domstolens domar

B 1 Moder/dotterbolagsdirektivet

Målet C-371/11 Punch Graphix gällde belgisk nationell lagstiftning som utgjorde en implementering av moder/dotterbolagsdirektivet.1 Artikel 4.1 i direktivet innebär att staten där det mottagande bolaget är hemmahörande har en skyldighet att antingen avstå från att beskatta utdelningen eller medge en indirekt avräkning. Detta förutsätter att utdelningen inte har samband med att dotterbolaget träder i likvidation. Frågan i målet var huruvida en upplösning av ett bolag i samband med en fusion genom absorption omfattades av direktivets likvidationsbegrepp. EU-domstolen fann att så inte var fallet.

B 2 Fusionsdirektivet

I den slovenska nationella rättsordningen som var föremål för prövning i mål C-603/10 Pelati hade motsvarande fusionsdirektivets regler om skattelättnader för omstruktureringar införts. Detta innebar att såväl gränsöverskridande som inhemska omstruktureringar omfattades av samma regler, vilket möjliggjorde en prövning av EU-domstolen.2 För att erhålla skattelättnader vid omstruktureringar krävdes att en ansökan om tillstånd för den aktuella transaktionen lämnades in 30 dagar före den planerade omstruktureringen. Det visade sig dock att det var högst oklart för den skattskyldige om vilken dag som var utgångspunkten för beräkningen av tidsfristen. Om en ansökan inte inkom inom föreskriven tid erhölls inga skattelättnader.

Frågan i Pelati var om den s.k. skatteflyktsregeln i artikel 11.1.a i fusionsdirektivet3 skulle tolkas som att den utgjorde ett hinder i de fall då skattelättnader endast beviljades om ansökan gavs in inom föreskriven tid, medan de gick förlorade utan att någon materiell prövning gjordes om en ansökan lämnades in för sent. EU-domstolen besvarade frågan nekande, något hinder förelåg inte. Svaret villkorades dock av att det krävs att bestämmelser om tidskrav är så precisa, klara och förutsebara att de skattskyldiga kan få kännedom om sina rättigheter och att det på så sätt kan säkerställs att de skattskyldiga kan komma i åtnjutande av de aktuella skattelättnaderna. Detta påpekar EU-domstolen gäller i synnerhet vikten av att den skattskyldige ska kunna veta vilken dag som är utgångspunkt för beräkningen. EU-domstolen baserade sitt resonemang på likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. Den första av dessa principer innebär att regleringen av den gränsöverskridande situationen inte får vara mindre förmånlig än regleringen av en nationell situation. Den andra av dessa principer innebär att det inte får vara orimligt svårt att utöva en rättighet som följer av unionsrätten. Applicerad på det aktuella fallet innebar effektivitetsprincipen inget hinder för den aktuella tidsfristen på 30 dagar. Ett hinder kunde dock föreligga mot bakgrund av oklarheten i att den skattskyldige inte visste från vilken dag fristen skulle beräknas. Enligt EU-domstolen var det dock upp till den nationella domstolen att bedöma om bestämmelserna om tillämpningen av tidskravet uppfyllde de krav som effektivitetsprincipen ställer. EU-domstolens tolkning av effektivitetsprincipen får anses vara i överensstämmelse med tidigare praxis.4

Mål C-207/11

3D I gäller tolkningen av artiklarna 2, 4, och 9 i fusionsdirektivet. Frågan i målet var huruvida italienska regler som innebar att en överföring av tillgångar medförde att det överlåtande bolaget skulle beskattas för den därvid uppkomna kapitalvinsten, såvida inte bolaget redovisade kapitalvinsten som en obeskattad reserv i sin balansräkning, var förenliga med direktivet.

De faktiska omständigheterna i målet var att det italienska bolaget 3D I en verksamhetsgren i Italien till ett bolag hemmahörande i Luxemburg och erhöll i utbyte aktier i det bolaget. Genom transaktionen kom den överlåtna verksamhetsgrenen att ingå i Luxemburgbolaget som dess fasta driftställe i Italien. 3D I åsatte aktierna i det övertagande bolaget ett värde som var högre än det skattemässiga värdet på den överlåtna verksamhetsgrenen. De italienska reglerna innebar att bolaget 3D I skulle beskattas för kapitalvinsten om den inte redovisades som en obeskattad reserv. EU-domstolen konstaterade att det var fråga om en överföring av tillgångar i den mening som avses i artikel 2c och att direktivet inte innebär ett förbud mot villkor som de i den italienska lagstiftningen. De italienska reglerna var således förenliga med artiklarna 2, 4 och 9 i direktivet.

B 3 Indirekta skatter på kapitalanskaffning

I direktiv 69/335/EEG om indirekt skatt på kapitalanskaffning, vilket har ersatts av direktiv 2008/7/EG, regleras på vilket sätt medlemsstaterna får beskatta bolagsbildningar, höjningar av aktiekapital och liknande. Sverige beskattar inte alls denna typ av transaktioner varför direktivet är av mindre intresse för svensk rätts vidkommande.

Målet C-372/10 Pak-Holdco avser tolkningen av artikel 5.3 första strecksatsen i direktiv 69/335. Bestämmelsen stadgar att ”beloppet av de tillgångar tillhörande kapitalassociationen som hänförs till kapitalökningen och på vilken skatt på kapitaltillskott redan har tagits ut” undantas från beskattningsunderlaget. EU-domstolens fann att denna bestämmelse innebär att den är tillämplig oberoende av huruvida det är fråga om egendom i den kapitalassociation vars kapital ökats eller egendom som härrör från en annan association och som ökar detta kapital.

Målet C-443/09 Grillo Star avser innebörden av artikel 5.1c i direktiv 2008/7/EG. Enligt artikel 5.1 c råder det ett förbud mot alla former av indirekta skatter på registrering eller på andra formaliteter som krävs innan verksamhet inleds och som en kapitalassociation måste utföra till följd av sin företagsform. I målet fann EU-domstolen att en årlig avgift, vilken varje rörelse ska betala för att vara införd i företagsregistret, inte ansågs omfattas av detta förbud.

C Övrigt

Målet C-417/10 3M Italia5 rör en italiensk processuell bestämmelse som infördes år 2010 i syfte att begränsa tiden för rättsliga processer, för att på så sätt säkerställa att mål prövades inom skälig tid.6 Bestämmelsen innebar att i de fall handläggningen av ett skattemål pågått längre än 10 år, och där den skattskyldige fått rätt i de två första instanserna, kunde ett mål vid högsta instans avgöras genom att den skattskyldige erlade ett belopp motsvarande 5 procent av tvistens värde. Frågan i målet, vilken ställdes av högsta instans, Corte Suprema di Cassazione, var bland annat om principen om rättsmissbruk, lojalitetsprincipen i artikel 4.3 i EU-fördraget, reglerna om statligt stöd respektive EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet, innebar att den italienska bestämmelsen stod i strid med unionsrätten. Med andra ord gällde frågeställningen huruvida det föreligger någon unionsrättslig skyldighet för medlemsstaterna att bekämpa missbruk på området direkt beskattning.

Tvisten i målet gällde skatt på utdelning från bolaget 3M Italia under åren 1989–1991, det vill säga mer än 20 år tillbaka i tiden. Moderbolaget 3M Company, med säte i USA, hade upplåtit rätten till avkastning från aktierna i 3M Italia till ett annat bolag i företagsgruppen, Shearson Lehman Hutton Special Financing, med hemvist i USA. Sistnämnda bolag hade i sin tur upplåtit rätten till avkastningen till det italienska bolaget Olivetti & Co. Ägaren, 3M Company, hade dock behållit rösträtten. Den italienska skattemyndigheten hävdade att upplåtelsen av rätten till utdelningen var fiktiv, att den utgjorde en skenmanöver för att undvika skatt. Skattemyndigheten fick inte gehör för sin argumentation i varken första eller andra instans.

EU-domstolen förklarade inledningsvis att principen om rättsmissbruk inte var tillämplig i ett fall som detta, eftersom principen avser en tvist där de skattskyldiga utnyttjar eller kan utnyttja en unionsrättslig norm på ett sätt som utgör missbruk. Vidare konstaterades att reglerna om statligt stöd inte var relevanta eftersom den italienska regeln inte kvalificerades som statligt stöd. Vad gällde fördragets bestämmelser om fri rörlighet hänvisade EU-domstolen till att det inte från handlingarna i målet hade visats hur den italienska bestämmelsen kunde utgöra en restriktion för den fria rörligheten. Slutligen uttalade EU-domstolen att det inte finns någon allmän unionsrättslig princip som innebär att medlemsstaterna är skyldiga att bekämpa missbruk inom ramen för den direkta beskattningen när den skattepliktiga transaktionen är följden av missbruk och unionsrätten inte hotas. Således ansågs inte heller lojalitetsprincipen innebära att den italienska bestämmelsen stod i strid med unionsrätten.

I EU-domstolens pressmeddelande7 avseende domen i 3M Italia understryks den italienska regelns ovanliga karaktär, att den var av specifik och begränsad natur. Vår uppfattning är att detta ytterligare bekräftar det som domen indikerar, nämligen att långtgående slutsatser av domen inte låter sig dras utan att den ska ses i ljuset av de speciella omständigheter som existerade i förevarande fall.

I mål C-558/10 Bourgés-Maunoruy & Heintz prövades tillämpningsområdet av artikel 13 i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier. I artikeln stadgas att unionens tjänstemän och övriga anställda är skattskyldiga till unionen på de löner och arvoden de får av unionen. Vidare framgår av andra stycket att dessa personer ska vara befriade från nationella skatter på dessa löner och arvoden. Frågan i nu aktuellt mål uppstod på grund av att Frankrike beaktade dessa löner vid fastställandet av den övre gränsen för nationell förmögenhetsskatt. Det ska dock förtydligas att Frankrike inte la inkomsten till grund för förmögenhetsskatt. EU-domstolen konstaterade dock att inte heller ett beaktande av inkomsten var tillåten för att fastställa den övre gränsen för förmögenhetsskatt, eftersom detta kunde ses som en indirekt belastning av de inkomster som erhölls från unionen, vilket var förbjudet enligt artikel 13.

Katia Cejie och Maria Hilling