1 Lagen om punktskattekontroll
2 Lagen om skatt på tobak
3 Lagen om skatt på energi
Lagen om punktskattekontroll
I HFD 2013 ref. 15 prövades om Tullverket ska medge anstånd med betalning av alkoholskatt på den grunden att beskattningsbeslutet överklagats. Domen kommenteras av Börje Leidhammar.
Lagen om skatt på tobak
I förhandsbeskedsärendet HFD 2013 not. 43 bedrev ett bolag import och handel med råtobaksprodukter avsedda för konsumenters egen beredning. Bolaget planerade att lansera en ny råtobaksprodukt bestående av två tobaksprodukter och ett beredningsrecept. Av receptet framgick vilka övriga ingredienser som behövdes för att framställa snus. Frågan som prövades var om tillhandahållandet av de tvåtobaksprodukterna tillsammans med ett beredningsrecept i vilket det endast fanns information om övriga erforderliga ingredienser var att anse som skattepliktigt enligt tobaksskattelagen (LTS).
Tullverket klassificerade de två produkterna som tobaksavfall enligt KN-nummer 2401 30 00 och fann att produkterna inte var skattepliktiga som röktobak eftersom de i pulverform inte kunde rökas. Tullverket ansåg inte heller att om produkterna i ett senare skede skulle kompletteras med andra ingredienser för snustillverkning påverkade deras ställningstagande. Skatteverket instämde i Tullverkets klassificering av tobaksprodukterna som tobaksavfall enligt KN-nummer 2401 30 00 men ansåg att produkterna utgjorde röktobak enligt LTS eftersom det var fullt möjligt att röka de två tobaksprodukterna.
Nämnden instämde i klassificeringen av tobaksprodukterna som tobaksavfall enligt KN-nummer 2401 30 00 men ansåg att kriteriet ”går att röka” i 1 c § första stycket 2 LTS inte skulle tolkas utöver sin ordalydelse. Nämnden ansåg därmed att bolagets tillhandahållande av produkterna tillsammans med ett recept inte medförde att produkten var skattepliktig. HFD gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet.
Kommentar:
Finmald tobak hänförlig till KN-nummer 2401 30 00 är ej skattepliktig. Hade däremot den finmalda tobaken sålts i en sats tillsammans med typiska ingredienser blir den hänförlig till KN-nummer 2403 och kommer att beskattas som snus, det bör inte vara nödvändigt att satsen är komplett men det bör åtminstone vara nödvändigt att den har den färdiga varans huvudsakliga karaktär, jfr t.ex. HFD 2011 not. 77. HFD har nyligen meddelat prövningstillstånd i ett liknande ärende.
I förhandsbeskedsärendet HFD 2013 not. 46 prövades frågan om elektroniska cigaretter, dvs. förångningsapparater som förångar vätska till vattenånga och som varken innehåller tobak eller nikotin, ska anses skattepliktiga enligt tobaksskattelagen. Bakgrunden var att ett bolag planerade att sälja elektroniska cigaretter.
Skatterättsnämnden inhämtade yttrande från Tullverket som klassificerade den aktuella varan som en elektronisk anordning enligt KN-nummer 8543 70 90 och ansåg inte att tobaksskatt skulle debiteras för varan. Skatteverket instämde i Tullverkets bedömning och ansåg att produkten inte var skattepliktig. Nämnden konstaterade att produkten inte var skattepliktig enligt eftersom produkten inte innehöll tobak och inte i övrigt uppfylld övriga kriterier för skatteplikt. HFD gjorde samma bedömning som nämnden och fastställde förhandsbeskedet.
Kommentar:
Det är tydligt att s.k. elektroniska cigarretter inte uppfyller de rekvisit som är en förutsättning för skatteplikt enligt tobaksskattelagen.
Lagen om skatt på energi
I förhandsbeskedsärendet HFD 2013 ref. 57 prövades frågan om den elkraft som skulle komma att förbrukas vid ett fristående biltestningsbolags anläggning kunde anses förbrukad i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen hos bolagets kunder. Bakgrunden var att ett bolag övervägde att etablera en biltestningsanläggning där bolagets kunder skulle erbjudas en komplett testanläggning med s.k. fullservice för testning av bilar och bilkomponenter. Testanläggningen skulle uteslutande vända sig mot biltillverkande företag.
Det var ostridigt att bolaget inte själv bedrev industriell verksamhet men att bolagets kunder bedrev industriell verksamhet i form av biltillverkning.
Skatterättsnämnden ansåg att bolagets planerade verksamhet i testanläggningen kunde anses utgöra tillämpad forskning och utvecklingsarbete som kunde ingå i tillverkningsprocessen. Med utgångspunkt i detta ansåg nämnden att den elkraft som förbrukades i biltestningsanläggningen var förbrukad i sådan industriell verksamhet i tillverkningsprocessen som avsågs i energiskattelagen, under förutsättning att förbrukningen utfördes inom ramen för kundernas tillämpade forsknings- och utvecklingsarbete.
Skatteverket överklagade förhandsbeskedet och yrkade att elkraften inte skulle anses förbrukad i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. Verket ansåg att en tillämpning av förhandsbeskedet skulle medföra att icke industriella tjänste- och konsultföretag som utgör någon form av forsknings- eller utvecklingsarbete för tillverkningsföretag inom flertalet branscher skulle omfattas av den lägre skattesatsen och att ställningstagandet medförde en praxisändring.
HFD ansåg att beroende påde närmare omständigheterna kunde testverksamheten eller delar av den ses som för bilföretagens räkning bedrivet forsknings- och utvecklingsarbete, ingående i en tillverkningsprocess. Detta hade betydelse för om bolaget i energiskattelagens mening ansågs leverera elektriskt kraft till bilföretagen. HFD ansåg utifrån de bedömningsgrunder som tillämpas och som bygger på praxis från mervärdesskatteområdet (jfr HFD 2012 ref. 26) att en sådan leverans inte hade skett och att elkraften förbrukades i bolagets egen verksamhet. Skatteverkets överklagande bifölls därför.
Kommentar:
HFD tolkar frågan snävt. Det hade varit intressant att få prövat om förbrukningen av el i biltestanläggningen hade kunnat ses som ett led i biltillverkarens industriella FoU-verksamhet.
Fredrik Jonsson