EU-domstolens domar

Punktskattedirektivet – beskattning av tobak

I mål C-216/11 fann EU-domstolen att Frankrike underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt punktskattedirektivet genom att ha ett kvantitativt krav vid bedömningen av om en enskilds innehav av tobak från en annan medlemsstat har kommersiellt ändamål samt genom att förbjuda enskildas import av tobaksvaror när kvantiteten överstiger 2 kilo per fordon.

Punktskattedirektivet anger att skillnad ska göras mellan innehav för kommersiella ändamål och varor som innehas för personligt bruk. För varor som innehas för eget bruk anges att punktskatt ska tas ut i den medlemsstat där varorna har förvärvats. För varor som innehas för kommersiella ändamål påförs punktskatten i den medlemsstat där varorna innehas. Art 9.2 innehåller ett antal kriterier för att fastställa om varor innehas för kommersiella ändamål. Enligt lydelsen av art 9.2 första stycket ska medlemsstaterna vid fastställande av om varorna innehas för kommersiella ändamål ta hänsyn till ett antal omständigheter, där varornas kvantitet är en av flera faktorer. Vad gäller kvantitet får medlemsstaterna fastställa referensnivåer, dock enbart till ledning för bevisningen. Art 9.2 tillåter inte att varor innehas för kommersiella ändamål enbart på grund av en rent kvantitativ maximigräns för varorna.

Punktskattedirektivet – återbetalning av punktskatt

I förhandsavgörandet C-663/11, Scandic Distilleries SA mot Directia Generala de Administrare a Marilor Contribuabili (Generaldirektoratet för större skattebetalare) prövades frågor kring återbetalning av punktskatt efter leverans av punktskattebelagda varor avsedda för konsumtion i en annan medlemsstat än Rumänien.

Scandic är ett rumänskt bolag som saluför alkoholvaror i Rumänien och andra medlemsstater. I februari, mars, maj, juni och juli 2009 frisläppte bolaget alkoholvaror i Rumänien avsedda för konsumtion i Tjeckien och betalade punktskatt på dessa varor i Rumänien. Begäran om återbetalning inkom i samtliga fall efter det att varorna hade anlänt till Tjeckien. Bolagets begäran om återbetalning avslogs med motiveringen att den hade kommit in för sent. Ansökan skulle enligt nationella regler lämnas innan varorna avsändes.

EU-domstolen fann att det följer av systematiken i punktskattedirektivet 92/12/EEG att det föreskrivna förfarandet innefattar två steg. Sedan en inledande begäran getts in ska näringsidkaren ha möjlighet att komma in med de handlingar som avses i direktivet. En begäran om återbetalning av den punktskatt som erlagts i avsändarmedlemsstaten får därför inte avslås med den enda motiveringen att begäran inte gavs in innan varorna avsändes.

Kommentar:

Punktskattedirektivet 92/12/EEG har upphört att gälla och ersatts av direktiv 2008/118/EG, vilket tillämpas fr.o.m den 1 april 2010. Harmoniseringen gör det i princip möjligt att undvika dubbelbeskattning i relationerna mellan medlemsstaterna. För att säkerställa att uttaget av punktskatt görs i en enda medlemsstat, den stat där konsumtionen sker, kan återbetalning av punktskatt som erlagts i en annan medlemsstat ske under vissa förutsättningar. Med punktskattedirektivet 92/12 har det införts två olika system för återbetalning.

Det system för återbetalning som föreskrivs i artikel 22.1 och 22.2 i punktskattedirektivet är tillämpligt på fall då varor som är punktskattebelagda i en medlemsstat där punktskatt erlagts sedan övergår till att omfattas av uppskovsreglerna i en annan medlemsstat där varorna också är punktskattebelagda, utan att det är nödvändigt att nämnda skatt redan har erlagts där. I de situationer som omfattas av artikel 22.3 i samma direktiv återbetalas punktskatten enbart då skatten erlagts i såväl den avsändande medlemsstaten som destionationsmedlemsstaten.

Punktskattedirektivet – regler vid förflyttningar inom punktskattesystemet

I förhandsavgörandet C-315/12 Metro Cash & Carry Danmark ApS mot Skatteministeriet prövades om en näringsidkare är skyldig att kontrollera om köpare från andra medlemsstater avser att importera produkter som omfattas av punktskatt i en annan medlemsstat och om importen är för privat eller kommersiellt bruk.

Metro säljer olika varor inklusive sprit. De spritdrycker som säljs av Metro har alltid belagts med dansk mervärdesskatt och dansk punktskatt, oavsett kundens nationalitet. På grund av höga svenska alkoholskatter finns det ett starkt incitament för svenska privatpersoner att köpa skattepliktiga varor i Danmark och transportera dem till Sverige utan att redovisa och betala svensk alkoholskatt. Om inköpen görs för kommersiellt bruk ska däremot svensk skatt redovisas och betalas.

Svenska Skatteverket har begärt information från det danska skatteministeriet om inköp gjorda hos Metro 2003 och 2004. Denna information användes för att granska bl.a. restauranger i Sverige. Skatteministeriet beslutade att Metro var skyldig att begära in exemplar 1 av det förenklade ledsagardokument vid försäljning av sprit till svenska kunder. Beslutet överklagades och förhandsavgörande begärdes från EU-domstolen.

EU-domstolen konstaterade att en näringsidkare inte är skyldig att kontrollera om köpare från andra medlemsstater avser att importera produkter som omfattas av punktskatt i en annan medlemsstat och om sådan import är för privat eller kommersiellt bruk.

Kommentar:

Inom det ”cash & carry” system som Metro använder är det kunden själv som ombesörjer transport av de köpta varorna, vilka kan vara avsedda för privat eller kommersiellt bruk. Av detta följer att Metro, som inte ombesörjer leverans av de köpta varorna, inte kan betraktas som ”den som utför leveransen” i den mening som avses i punktskattedirektivet.

Exemplar 1 av det förenklade ledsagardokumentet ska behållas av leverantören enbart när dokumentet har upprättats av ”den person som är ansvarig för flyttningen inom gemenskapen”. Det åligger följaktligen denna person att överlämna exemplaret till leverantören när denna person konstaterar att punktskattebelagda varor, som redan har frisläppts för konsumtion i en medlemsstat, är avsedda att innehas i kommersiellt syfte i en annan medlemsstat.

Energiskattedirektivet

I mål C-55/12 EU-kommissionen mot Irland fann EU-domstolen att Irland underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt art. 4 i energiskattedirektivet där det föreskrivs lägsta tillåtna skattesatser för energiprodukter och elektricitet. Irland hade i sin nationella lagstiftning, genom att tillåta återbetalning av erlagd skatt, ett undantag från skatt på bränsle till motorfordon som användes av funktionshindrade individer. EU-domstolen ansåg att återbetalningen av erlagd skatt stred mot reglerna i art. 4 energiskattedirektivet om minimiskattesatsen för energiprodukter och elektricitet.

Kommentar:

EU har fastställt allmänna regler för beskattning av energiprodukter och elektricitet. EU:s system med minimiskattesatser, som under lång tid endast gällde mineraloljor, har utökats till att gälla även kol, naturgas och elektricitet. Systemet fastställer minimiskattesatser för tillämpliga energiprodukter när de används som motorbränsle eller uppvärmningsbränsle samt elektricitet.

Några medlemsstater har nedsättning av skatter på bränslen och elektricitet som en del av landets socialsystem. Domen anger att nedsättningen inte får överstiga en nivå där den slutliga beskattningen kommer att vara lägre än de i direktivet angivna minimiskattesatserna.

Skatt på premier till livförsäkringsavtal

I förhandsavgörandet C-243/11 RVS Levensverzekeringen NV mot Belgien prövades om ett statiskt eller dynamiskt synsätt skulle gälla vid vid bestämmande av om ett medlemsland har rätt att beskatta en premieinbetalning till ett livförsäkringsavtal. RVS är ett nederländskt försäkringsföretag som inte har sitt huvudkontor och inte heller någon agentur eller filial eller något ombud eller driftställe i Belgien. RVS har ingått livförsäkringsavtal med ett visst antal personer, vilka när avtalen ingicks var bosatta i Nederländerna men sedan utvandrade till Belgien. Den belgiska lagen angav att en årlig skatt ska erläggas på försäkringstransaktioner när risken är belägen i Belgien. Risken i försäkringstransaktionen ansågs vara belägen i Belgien när försäkringstagaren är stadigvarande bosatt där eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, försäkringstagarens etableringsställe, för vilket avtalet gäller, är beläget i Belgien. Med etableringsställe avses den juridiska personens huvudkontor och denna juridiska persons alla andra stadigvarande etableringsställen, oberoende av dess form. Skatten är 1,10 procent för livförsäkringstransaktioner.

RVS ansåg att art. 50 i direktiv om livförsäkringar 2002/83/EG ska tolkas så att medlemsstaten för åtagandet är den medlemsstat där försäkringstagaren är stadigvarande bosatt vid tidpunkten för ingåendet av livförsäkringsavtalet och att medlemsstaten för åtagandet förblir densamma även efter det att försäkringstagaren flyttat till en annan medlemsstat. Denna tolkning av ”medlemsstat för åtagandet” benämns statisk. Belgiska regeringen och kommissionen ansåg däremot att frågan om vilken medlemsstat som utgör medlemsstat för åtagandet ska avgöras vid tidpunkten för betalningen av den försäkringspremie som ska beskattas, s.k. dynamisk tolkning.

Domstolen fann inledningsvis att det i direktiven inte anges vid vilken tidpunkt försäkringstagarens stadigvarande bosättning ska fastställas. Det anges vidare att försäkringstagarens stadigvarande bosättning är avgörande för vilken medlemsstat som har rätt att ta ut skatter eller avgifter på försäkringspremierna. Vidare konstateras att försäkringstagarens stadigvarande bosättning är ett kriterium som kan förändras. Domstolen konstaterar att båda tolkningsmetoderna är möjliga och att bestämmelsens räckvidd ska bedömas med beaktande av dels de mål som eftersträvas med bestämmelsen, dels direktiv som helhet. Domstolen drar, efter ett långt resonemang, slutsatsen att en så kallad dynamisk tolkning bäst bidrar till att uppnå målet att förhindra dubbelbeskattning och snedvridning av konkurrensen, samtidigt som den är förenlig med direktivets allmänna målsättning att den inre marknaden för direkt livförsäkring fullbordas, bland annat med hänsyn till friheten att tillhandahålla tjänster.

Kommentar:

Medlemsstaterna kan fritt i avsaknad av harmonisering på unionsnivå, när som helst införa eller avskaffa indirekt beskattning på försäkringstransaktioner eller ändra dess omfattning eller underlag. I vissa medlemsstater är försäkringstransaktioner därför inte föremål för någon form av indirekt beskattning samtidigt som flertalet medlemsstater tillämpar särskilda skatter och andra former av avgifter. Dessa skatter och avgifter kan variera avsevärt beträffande struktur och omfattning. Med domen är EU-domstolen för en ”dynamisk” tolkning av artikel 50 i direktivet och följde således inte yttrandet från generaladvokaten som istället ansåg att en ”statisk” tolkning av bestämmelsen bör gälla.

Fredrik Jonsson