A EUF-fördraget
A6 Övriga indirekta skatter
I förhandsavgörandet C-5/14, Kernkraftwerke Lippe-Ems GmbH (KLE) mot Hauptzollamt Osnabrück prövades den skatt på kärnbränsle som KLE är skyldigt att betala, enligt lagen om skatt på kärnbränsle med anledning av att bolaget använt bränslepatroner i en kärnkraftreaktor, är förenlig med unionsrätten. KLE deklarerade ett belopp på 154 117 745 euro i kärnbränsleskatt. KLE begärde därför omprövning. Bolagets yrkande avslogs. Beslutet överklagades till Finanzgericht Hamburg. Genom beskattningsbeslut ändrades beloppet något.
EU-domstolen gjorde för den första tolkningsfrågan om den nationella domstolen är behörig att ansöka om förhandsavgörande bedömningen att art. 267 FEUF ska tolkas så, att en nationell domstol som hyser tvivel om en nationell lagstiftning är förenlig med både unionsrätten och medlemsstatens grundlag varken förlorar möjligheten eller, i förekommande fall, befrias från skyldigheten att framställa en begäran om förhandsavgörande till Europeiska unionens domstol avseende tolkningen eller giltigheten av den lagen, med anledning av en kontroll av lagstiftningens förenlighet med grundlagen pågår vid en författningsdomstol.
Vidare fann EU-domstolen att art. 14.1 a i energiskattedirektivet, och art. 1.1 och 1.2 i punktskattedirektivet, art. 107 FEUF, art. 93.1 EA, art. 191 EA, jämförd med art. 3.1 i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier, som fogats till fördragen EU, EUF och Euratom, liksom art. 192.2 EA, jämförd med art. 1.2 EA och art. 2 d EA ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle vid kommersiell framställning av elektricitet.
Jämför även mål C-606/13, OKG AB mot Skatteverket, då den svenska skatten på kärnkraftverk prövades mot energiskattedirektivet och punktskattedirektivet.
I förhandsavgörandet mål C-76/14, Mihai Manea mot Institutia Prefectului judetul Brasov – Serviciul Public Comunitar Regim de Permise de Conducere si Înmatriculare a Vehiculelor prövades tolkningen av art. 110 FEUF. Målet gäller en skatt som Mihai Manea avkrävts vid registreringen i Rumänien av ett begagnat motorfordon från en annan medlemsstat.
I början av år 2013 ansökte Mihai Manea om registrering i Rumänien av ett begagnat motorfordon som han köpt i Spanien. Fordonet hade registrerats som nytt i Spanien år 2005. Den rumänska skattemyndigheten krävde betalning av skatten för att fordonet skulle registreras. Mihai Manea ansåg att lagen om registreringskatt stred mot art. 110 FEUF och väckte därför talan och yrkade att domstolen skulle förplikta skattemyndigheten att registrera fordonet utan krav på betalning av den aktuella skatten. Domstolen ogillade talan. Mihai Manea överklagade.
EU-domstolen fann att art. 110 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat inför en skatt på motorfordon som ska utgå på importerade begagnade motorfordon när de registreras för första gången i denna medlemsstat och på fordon som redan är registrerade i nämnda medlemsstat vid den första övergången av äganderätten till sådana fordon i samma stat. Vidare fann domstolen att det inte är möjligt att medlemsstaten undantar betalning av den aktuella skatten för fordon som redan är registrerade och för vilka en tidigare gällande skatt erlagts som stred mot unionsrätten.
Enligt art. 110 första stycket FEUF är det förbjudet för alla medlemsstater att belägga varor från andra medlemsstater med högre interna skatter eller avgifter än vad som gäller för liknande inhemska varor. Denna bestämmelse i fördraget syftar till att säkerställa att interna skatter eller avgifter ur konkurrenssynpunkt blir helt neutrala i förhållandet mellan varor som redan finns på den inhemska marknaden och varor som importeras.
För att avgöra om en skatt ger upphov till diskriminering prövar EU-domstolen först om skatten är neutral vad gäller konkurrensen mellan begagnade motorfordon som kommer från andra medlemsstater än Rumänien och liknande rumänska fordon som har registrerats i landet utan att det erlagts någon skatt. Därefter prövar EU-domstolen om samma skatt är neutral i förhållandet mellan begagnade motorfordon som kommer från andra medlemsstater än Rumänien och liknande inhemska fordon för vilka en skatt erlades när de registrerades i landet.
Det finns ett stort antal domar vad gäller neutraliteten i det rumänska fordonsskattesystemet och de åtgärder som vidtagits i olika skeden av lagstiftningen vad gäller registreringsavgifter, miljökomponenter m.m.
I förhandsavgörandet C-98/14, Berlington Hungary Tanácsadó és Szolgáltató kft, Lixus Szerencsejáték Szervezo kft, Lixus Projekt Szerencsejáték Szervezo kft, Lixus Invest Szerencsejáték Szervezo kft, Megapolis Terminal Szolgáltató kft mot Magyar Állam prövades ett stort antal frågor hänförliga till en kraftig skattehöjning för och så småningom ett förbud i vissa hänseenden mot spelautomater. Kärandebolagen bedrev spelautomatverksamhet i spelhallar fram till det att 2012 års ändringslag trädde i kraft. Enligt de ungerska bestämmelserna kunde spelautomatverksamhet drivas i kasinon och spelhallar om tillstånd utfärdats av spelmyndigheten. Den som drev spelhallsverksamhet var skyldig att erlägga en fast skatt varje månad vilken uppgick till 100 000 HUF per spelautomat. I en ändringslag föreskrevs att spelautomater i spelhallar från den 1 januari 2013 skulle vara anslutna till en central server. Därefter femdubblades den fasta månatliga skatten på drift av spelautomater i spelhallar samtidigt som en proportionell skatt, i form av en procentsats på kvartalsnettoinkomsterna från varje spelautomat, infördes. Storleken på den skatt som togs ut på drift av spelautomater i kasinon ändrades däremot inte. Därefter beslutades att driftsystemet för spelautomater som baserades på en central server, som föreskrevs i 2011 års ändringslag, inte skulle genomföras. Något senare antogs 2012 års ändringslag genom vilken drift av spelautomater i andra lokaler än kasinon förbjöds, denna lag trädde i kraft dagen efter offentliggörandet. Följande dag upphörde tillstånden för att driva spelautomater i spelhallar att gälla, utan att någon ersättning för näringsidkarna utgick. Kärandebolagen väckte talan mot Magyar Állam vid Fovárosi Törvényszék (domstol i Budapest) och yrkade att ersättning skulle utgå för den skada som de ansåg att de hade lidit.
EU-domstolen fann att en lagstiftning vilken utan att föreskriva någon anpassningsperiod femdubblar den fasta skatten på spelautomater i spelhallar och genom vilken det dessutom införs en procentuell spelskatt på samma verksamhet, inskränker friheten att tillhandahålla tjänster, vilken föreskrivs i art. 56 FEUF, i den mån den förbjuder, försvårar eller gör det mindre attraktivt att utöva friheten att tillhandahålla tjänster avseende driften av spelautomater i spelhallar i Ungern.
Den nationella lagstiftningen genom vilken drift av spelautomater i andra lokaler än kasinon förbjuds, utan att näringsidkare som driver spelhallar beviljas en övergångsperiod eller erbjuds ersättning, inskränker friheten att tillhandahålla tjänster, vilken föreskrivs i art. 56 FEUF.
De inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster som kan följa av sådan lagstiftning kan endast anses motiverade av tvingande skäl av allmänintresse om den nationella domstolen konstaterar att lagstiftningen i första hand verkligen syftar till att uppnå målen att skydda konsumenter från spelberoende och att förebygga kriminalitet och bedrägeri kopplat till spel; den omständigheten att en begränsning av hasardspelsverksamheten indirekt påverkar medlemsstatens budget genom att öka skatteintäkterna, hindrar inte att denna begränsning i första hand verkligen anses syfta till att uppnå sådana mål, lagstiftningen syftar till att på ett sammanhängande och systematiskt sätt förverkliga dessa mål, och att lagstiftningen uppfyller de krav som följer av unionsrättens allmänna principer, särskilt av principerna om rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar samt rätten till egendom.
Art. 1 punkt 11 i direktiv 98/34/EG ska tolkas så, att bestämmelser i lagstiftning vilka femdubblar den fasta skatten på drift av spelautomater i spelhallar och genom vilka det dessutom införs en procentuell spelskatt på samma verksamhet, inte utgör ”tekniska föreskrifter” och att bestämmelser i lagstiftning vilka förbjuder drift av spelautomater i andra lokaler än kasinon utgör ”tekniska föreskrifter” med avseende på vilka utkasten ska anmälas till kommissionen i enlighet med art. 8.1 första stycket i detta direktiv.
Art. 56 FEUF syftar till att ge enskilda rättigheter, varför en medlemsstats åsidosättande av denna artikel, till exempel genom lagstiftningsarbete, ger enskilda rätt till ersättning från denna medlemsstat för skada som de lidit till följd av åsidosättandet, om nämnda överträdelse är tillräckligt klar och det finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet och den skada som de drabbade personerna har lidit,
Artiklarna 8 och 9 i direktiv 98/34, i dess lydelse enligt direktiv 2006/96, syftar inte till att ge enskilda rättigheter, varför en medlemsstats åsidosättande av dessa artiklar enligt unionsrätten inte ger enskilda rätt till ersättning från denna medlemsstat för skada som de lidit till följd av åsidosättandet.
I förhandsavgörandet C-198/14, Valev Visnapuu mot Kihlakunnansyyttäjä, Suomen valtio - Tullihallitus som rörde distansförsäljning och leverans av alkoholdrycker till finländska konsumenter i strid med finländsk dryckesförpackningsskatt. Dryckesförpackningsskatten är 51 cent per liter förpackad produkt. Dryckesförpackningar som ingår i ett fungerande retursystem är däremot befriade från skatten.
Domstolen fann att art. 110 FEUF samt artiklarna 1.1, 7 och 15 i förpackningsdirektivet ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot en medlemsstats lagstiftning varigenom det införts en punktskatt på vissa dryckesförpackningar, men som innehåller ett undantag för fall då dessa förpackningar ingår i ett fungerande retursystem.
Vidare fann domstolen att. 34 FEUF och 36 FEUF – som rör kvantitativa importrestriktioner – ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot en lagstiftning enligt vilken en säljare som är etablerad i en annan medlemsstat måste ha detaljhandelstillstånd för import av alkoholdrycker som är avsedda för detaljhandelsförsäljning till konsumenter som bor i den första medlemsstaten, när säljaren utför transporten av dessa drycker eller anlitar tredje man för denna transport, förutsatt att denna lagstiftning är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas, i aktuellt fall skydd för folkhälsa och allmän ordning, och förutsatt att detta mål inte kan uppnås på ett minst lika effektivt sätt genom mindre ingripande åtgärder och att denna lagstiftning inte utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innefattar en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.
I mål C-333/14, The Scotch Whisky Association m.fl. mot The Lord Advocate och The Advocate General for Scotland lämnades en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen för att få klarhet i om ett lagstadgat minimipris på alkohol är förenligt med dels förordningen om en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter m.m. dels om de utgör kvantitativa restriktioner enligt art. 34 och 36 FEUF.
För att minska konsumtionen av alkohol antog det skotska parlamentet en lag om minimipriser på alkohol och om förbud mot försäljning av alkohol till ett pris som understiger ett minimipris, vilket beräknas utifrån bl.a. alkoholstyrkan. Vidare antogs en förordning om minimipriser per enhet alkohol i Skottland, vilken fastställde minimipriset till 0,50 brittiska pund. Den skotska regeringen anmälde minimiprisförordningen till EU-kommissionen som gjorde bedömningen att den nationella åtgärden utgjorde en kvantitativ restriktion enligt art. 34 FEUF som inte kunde motiveras enligt art. 36 FEUF.
EU-domstolen fann vid sin prövning att förordningen ska tolkas så, att den inte utgör hinder för införa ett minimipris per enhet alkohol för försäljningen av vin i detaljhandeln, om åtgärden verkligen är ägnad att säkerställa målet att skydda människors hälsa och liv och att den inte – med beaktande av målen med den gemensamma jordbrukspolitiken och behovet av en väl fungerade gemensam organisation av jordbruksmarknaderna – går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet att skydda människors hälsa och liv.
Av tidigare domar från EU-domstolen framgår att alla åtgärder vidtagna av en medlemsstat som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom unionen ska anses utgöra åtgärder med verkan motsvarande kvantitativa restriktioner i den mening som avses i art. 34 FEUF. Domstolen fann mot den bakgrunden att artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för att en medlemsstat – i syfte att förverkliga målet att skydda människors hälsa och liv genom att höja konsumentpriset på alkohol – väljer att använda sig av en lagstiftning enligt vilken det införs ett minimipris per enhet alkohol på försäljningen i detaljhandeln av alkoholhaltiga drycker, och väljer bort en åtgärd, såsom en höjning av punktskatterna, som kan vara mindre begränsande för handeln och konkurrensen inom Europeiska unionen. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera om så är fallet genom att göra en utförlig bedömning av omständigheterna i målet. Enbart den omständigheten att sistnämnda åtgärd är ägnad att innebära ytterligare, kompletterande fördelar och att på ett bredare sätt motsvara målet att bekämpa alkoholmissbruk kan inte motivera att åtgärden väljs bort.
Vidare fann domstolen att art. 36 FEUF ska tolkas så, att när en nationell domstol prövar en nationell lagstiftning i förhållande till skyddet för människors hälsa och liv ska den göra en objektiv bedömning av om den bevisning som medlemsstaten lagt fram rimligen gör det möjligt att anse att de medel som valts är ägnade att uppnå de eftersträvade målen samt av möjligheten att uppnå dessa mål genom åtgärder som är mindre begränsande för den fria rörligheten för varor och för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna. Domstolen uttalade även att art. 36 FEUF ska tolkas så, att proportionalitetskontrollen av en nationell åtgärd inte är begränsad till de uppgifter, den bevisning eller det underlag i övrigt som den nationella lagstiftaren hade tillgång till vid den tidpunkt då åtgärden antogs. Istället ska kontrollen av åtgärdens förenlighet med unionsrätten göras på de villkor som föreskrivs i nationell rätt och på grundval av de uppgifter, den bevisning och det underlag i övrigt som den nationella domstolen har tillgång till vid den tidpunkt då den fattar sitt avgörande.
I förhandsavgörandet C-402/14, Viamar – Elliniki Aftokiniton kai Genikon Epicheiriseon AE mot Elliniko Dimoslo prövades tillämpningen av artiklarna 30 och 110 FEUF, samt art. 1.3 punktskattedirektivet. Viamar importerade 85 nytillverkade personbilar som tillverkats i Tjeckien till Grekland 2009–2012. Efter att personbilarna anlänt till Grekland och stått på ett skatteupplag i avvaktan på förtullning, deklarerade och betalade Viamar registreringsavgiften om 141 498 euro för samtliga fordon. Personbilarna såldes inte i Grekland utan exporterades till Belgien där de såldes och togs i bruk. Viamar ansökte om återbetalning av den registreringsavgift som betalats i Grekland. Tullkontoret avslog Viamars ansökan. Viamar överklagade beslutet och hävdade att den aktuella registreringsavgiften utgör en avgift med verkan motsvarande en tull, som strider mot art. 30 FEUF. Skulle domstolen finna att registreringsavgiften är en intern skatt eller avgift i den mening som avses i art. 110 FEUF har Viamar gjort gällande att den för att vara förenlig med artikeln måste vara tillämplig på såväl inhemska som importerade varor, i samma försäljningsled och samma utlösande omständighet. Viamar anser vidare att uppbörden av avgiften utgör ett otillåtet hinder för den fria rörligheten för varor. Skyldigheten att betala avgiften, som uppkommer den dag då motorfordonet förs in i medlemsstaten, strider således mot unionsrätten.
Den hänskjutande domstolen anser att den aktuella registreringsavgiften har skattekaraktär. Den ska således prövas mot bakgrund av art. 30 FEUF, såsom en avgift med verkan motsvarande en tull eller mot bakgrund av art. 110 FEUF, såsom en intern skatt eller avgift. Art. 30 är endast tillämplig på avgifter som påförs varor på grund av att de passerar en gräns. Registreringsavgifter anses enligt domstolens fasta praxis utgöra interna skatter och avgifter i den mening som avses i art. 110 FEUF.
Den aktuella registreringsavgiften som läggs på nytillverkade motorfordon omfattas emellertid inte av de förbud som anges i artikeln, eftersom avgiften inte har någon diskriminerande eller skyddande verkan eftersom det inte tillverkades några motorfordon i Grekland vid tillfället. Art. 1.3 i punktskattedirektivet hade inte införlivats med grekisk rätt. Domstolen vill således få klarhet i frågan om bestämmelsen har direkt effekt och om enskilda direkt kan åberopa skyldigheten att förbjuda en avgift som leder till gränsformaliteter.
EU-domstolen fann att art. 1.3 i punktskattedirektivet ska tolkas så, att den uppfyller villkoren för att få direkt effekt, så att enskilda kan åberopa den vid en nationell domstol i ett mål mot en medlemsstat. Vidare fann domstolen att art. 30 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats praxis enligt vilken en registreringsavgift som uppburits vid importen av motorfordon från andra medlemsstater inte återbetalas trots att de aktuella fordonen som inte har registrerats i den medlemsstaten, har exporterats vidare till en annan medlemsstat.
I de förenade förhandsavgörandena C-585/14, C-587/14, C-588/14, Petru Chis (C-585/14), Aurel Moldovan (C-587/14), Sergiu Octav Constantinescu (C-588/14) mot Administratia Judeteana a Finantelor Publice Cluj (C-585/14, C-587/14), Administratia Judeteana a Finantelor Publice Salaj (C-588/14) prövades om art. 110 FEUF utgör hinder för en skatt som en medlemsstat tar ut på motorfordon vid den första registreringen eller den första överföringen av äganderätten. EU-domstolens beslut avser skatteneutralitet mellan begagnade motorfordon från andra medlemsstater och liknande motorfordon som finns på den inhemska marknaden.
EU-domstolen fann att art. 110 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en medlemsstat att införa en utsläppsskatt för motorfordon som utgår på begagnade importerade motorfordon när de registreras i denna medlemsstat för första gången och på fordon som redan är registrerade i denna medlemsstat när äganderätten till dessa fordon överförs för första gången i samma stat. Vidare fann domstolen att art. 110 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat förordnar att en skatt inte ska erläggas för fordon som redan är registrerade och för vilka det erlagts en skatt som tidigare var gällande när restbeloppet för den sistnämnda skatten, som utgör en del av fordonets värde, understiger det belopp som den nya skatten ska utgå med. Så är nödvändigtvis fallet när den tidigare skatten ska återbetalas jämte ränta på grund av att den är oförenlig med unionsrätten.
Fredrik Jonsson