Målet C-690/13, Trapeza Eurobank Ergasias AE (Eurobank) mot Agrotiki Trapeza tis Ellados AE (ATE) och Pavlos Sidiropoulos, gäller en grekisk bank, ATE, som fått särskilda förmåner i form av viss befrielse från skatt och avgifter, rätt att ensidigt inteckna låntagares egendom och rätt att begära tvångsexekution. ATEs motprestation var att tillhandahålla lån till jordbrukare.
Eurobank, en annan kreditgivare till en av ATEs låntagare, stämde ATE och hävdade att ATEs inteckning i låntagarens egendom var ogiltig på den grunden att ATEs särställning utgjorde ett ogiltigt statligt stöd.
Fallet är principiellt inte särskilt intressant eftersom likartade frågor besvarats tidigare av EU-domstolen, men redovisas ändå här eftersom det tidigare fallet inte behandlats i Skattenytt.
Åtgärder som anses utgöra ersättning motsvarande ett vederlag för tjänster som det mottagande företaget har tillhandahållit för att fullgöra en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, behöver nämligen inte utgöra stöd under vissa förutsättningar, C-140/09, Fallimento Traghetti del Mediterraneo.
För det första ska det mottagande företaget faktiskt ha ålagts en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, och denna skyldighet ska vara klart definierad.
För det andra ska de kriterier på grundval av vilka ersättningen beräknas vara fastställda i förväg på ett objektivt och öppet sätt, för att förhindra att ersättningen medför en ekonomisk fördel sgom kan gynna det mottagande företaget i förhållande till konkurrerande företag.
För det tredje får ersättningen inte överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med fullgörandet av skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en skälig vinst till följd av fullgörandet av denna skyldighet.
För det fjärde ska storleken på ersättningen fastställas på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag som har försetts med medel för att kunna fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster skulle ha åsamkats vid fullgörandet av denna skyldighet, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en skälig vinst till följd av fullgörandet av skyldigheten.
EUD uttalade därför för det första att det ankommer på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av ovannämnda rättspraxis pröva huruvida förmånerna för ATE utgör ersättning som motsvarar ett vederlag för tjänster som banken har tillhandahållit för att fullgöra en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.
Vidare fastställde EUD att det tillkom den nationella domstolen att pröva om stödet skulle anses utgöra befintligt stöd eller nytt stöd. Om den nationella domstolen kom fram till att det var nytt stöd skulle den underlåta att tillämpa ATEs förmånliga regler. I det fallet skulle ATE således inte anses ha rätt att inteckna låntagarens egendom och Eurobank kunna få ersättning för sin fordran.
Även om målet som sagt inte är särskilt principiellt viktigt är det ändå intressant på en punkt, nämligen att det erinrar om att även nationella domstolar har en viktig roll att spela på statsstödsområdet. Dessutom är det, eller egentligen det tidigare avgörandet, väsentligt för hur vi i Sverige hanterar och kompenserar företag som åläggs skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.
Mål C-66/14, Finanzamt Linz (skattemyndigheten i Linz, nedan kallad skattemyndigheten) mot Bundesfinanzgericht, Außenstelle Linz (tidigare Unabhängiger Finanzsenat, Außenstelle Linz) rör skattemyndighetens beslut att vid beskattningen av en företagsgrupp inte låta ett bolag som förvärvat andelar i en juridisk person utan hemvist i landet göra en goodwillavskrivning. Målet rör primärt artikel 49 FEUF (etableringsfrihet) och kommenteras därför i första hand av Katia Cejie och Maria Hilling.
Bolaget ifråga hävdade dock att det faktum att andra österrikiska företag som förvärvade inhemska bolag hade rätt till goodwillavskrivning gjorde att de åtnjöt ett statligt stöd.
Domstolen påpekade emellertid att den som är skyldig att betala en skatt inte kan undandra sig betalningsskyldighet genom att göra gällande att skattebestämmelser som är riktade till andra personer utgör ett statligt stöd. Domstolen fann dessutom att ingenting i beslutet om hänskjutande var nödvändigt för att den hänskjutande domstolen skulle kunna döma i det nationella målet. Det kan inte tolkas på annat sätt än att utgången vid en tillämpning av artikel 49 var helt självklar. Frågan om statligt stöd förelåg avvisades därför och målet avgjordes enbart mot bakgrund av artikel 49 FEUF (etableringshinder ansågs föreligga).
Om kommissionen finner att ett olagligt statligt stöd föreligger, och att det inte är förenligt med den inre marknaden, måste kommissionen enligt rådsförordningen 659/1999/EG artikel 14 (numera artikel 16 i 2015/1589/EU) besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren. Om, återkrav inte görs, och det inte föreligger exceptionella omständigheter, kan kommissionen be EU-domstolen förklara att ett fördragsbrott föreligger. Sker detta, och återkrav inte verkställs, kan kommissionen gå tillbaka till domstolen och i förlängningen begära att staten ådöms att betala ett löpande vite till dess återkravet har verkställts. Regelsystemet är alltså synnerligen långtgående.
I C-367/14, Kommissionen mot Italien, hade man kommit fram till det sista steget. Bakgrunden var att i C-71/09 P, C-73/09 P och C-76/09 P hade EUD ogillat tre företags överklaganden avseende Tribunalens domar. Målen gällde nedsatta socialavgifter för företag i Venedig och Chioggia. Motivet till nedsättningen angavs vara höjda kostnader till följd av naturkatastrofer i form av högt vattenstånd. Kopplingen till de sänkta sociala avgifterna ansågs emellertid vara alltför svag varför de bedömdes utgöra statligt stöd.
Italien fälldes sedan i C-302/09 för att landet inte verkställt återkrav avseende sänkta socialavgifter till företag i Venedig och Chioggia, avseende samma stöd som i målet ovan.
Eftersom Italien ännu inte verkställt återkraven förpliktigades nu Italien i C-314/14 att betala 30 miljoner euro samt dessutom ett löpande vite på 12 miljoner euro för varje sexmånadersperiod som löper utan att de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen påbörjas.
Gunnar Rabe